Att säja nej är att dö en smula

Jag har precis avbeställt månadens bokklubbsbok. Det känns alltid lika sorgligt att logga in på hemsidan och klicka på "Avbeställ"-knappen. En missad möjlighet. En bok jag kanske kommer att glömma bort att köpa när den kommer i pocket.

Jag har över huvud taget svårt med det här med bokklubbserbjudanden. Jag öppnar kuverten, vässar de medskickade blyertspennorna och sätter fast de små pusselbitarna i plast på kylskåpet. Jag läser erbjudandena, och väljer vilka 2, 3 eller 4 böcker jag kan tänka mig för mitt välkomstpaket. Studerar premierna noga. Små vita handdukar kan man väl alltid behöva? Ljusstakar? Salt- och pepparkar?

Jag kan – med stor självövervinnelse – motstå fleecefiltar och marimekkoskålar, men när man lockar med små ministereor blir jag alltid alldeles till mig. En cd-spelare i köket, det vore inte så dumt. Eller i mitt bibliotek. Nästan en nödvändighet. För vi har ju trots allt ganska många cd-skivor i vårt hem, och de spelverktyg som redan är i vår ägo räcker inte på långt när till för att spela dem alla. Inte samtidigt i alla fall.

Ja, jag minns inte riktigt vilken bokklubb det är som erbjuder ministereon, men ni har säkert fått samma erbjudande. Flera gånger. Kanske har ni till och med nappat på det. Flera gånger.

Det har jag. Flera gånger.

Ja, jag har inte mindre än två gånger fått en sån där ministereo (och två välkomstböcker, givetvis. En gång minns jag att jag fick Katarina Wennstams Dödergök och en bok av Karin Alvtegen som jag redan hade; det är svårt att veta om det är Skuld eller Skam som står i bokhyllan när man blir exalterad, och lätt att strunta i vilket om det är en ministereo som ligger i potten). Och inte mindre än två gånger har stereon visat sig vara så behäftad med fel att det varit omöjligt att använda den. En lucka som inte går att stänga. Skivor som inte vill snurra. Och många kontakter med kundtjänst, innan jag ger upp, går ur klubben och lämnar stereon på återvinningscentralen.

Det höll på att bli en tredje gång härom dagen. Jag vred och vände på de välkomstböcker som erbjöds. Funderade på vem som fyller år inom kort. Och på hur många dubletter som känns acceptabelt att ha i bokhyllan. Men till slut fick jag erkänna att jag faktiskt inte kunde hitta två böcker som jag inte hade läst i   välkomsterbjudandet. Jag sitter här och grämer mig fortfarande. Detta hade kunnat bli tredje gången gillt!

En cd-spelare i badrummet. Tänk er!



(Uppdatering. Missa inte Marias bokliv, som länkar till en film där John Ajvide Lindqvist sjunger egenkomponerad sång om bokklubbar!!!!!!)

På svenska campingplatser just nu

Jag har tillbringat drygt 2 veckor på olika svenska campingplatser i sommar, och det allmänna intrycket är att campare inte läser så mycket utan mest är upptagna av att tända engångsgrillar och växla femkronor till duschen.

De litterära iakttagelserna kan faktiskt i stort sett sammanfattas så här: I husbilen som jag gick förbi på väg till toaletten låg ständigt Katarina Wennstams Dödergök till beskådande på tältbordet. Och kvinnan i fyra-rums-kupol-tältet med havsutsikt läste Anna Jansson. I tältet till vänster om oss lästes Expressen. Eller ja – de köpte den i alla fall, möjligen för att ha till hands för att vifta bort mygg.

Mest sympatiska var det dansk-holländska paret med ett stort tält intill oss. De hade sina prylar utspridda i en lagom radie som effektivt hindrade andra från att slå läger närmare vårt tält. Paret och deras söner hälsade bara med en vänlig nick om mornarna och  tillbringade sedan hela dagarna i solstolar med tjocka böcker. De behövde antagligen ägna hela semestern åt läsning eftersom de gett sig på Jakob Ejersbos trilogi Eksil, Revolution och Liberty (läs mer om dem i denna DN-artikel, som var det första nyfikna jag googlade fram när jag kom hem till en vettig internetuppkoppling).

Själv spelade jag Sudoko på min iPhone. Om jag hann, eftersom dottern var tvungen att ta hand om sin nya elektroniska hund rätt mycket.