Djävlar, Barbapappor och Rövare

Lyran vill att vi i denna veckas tematrio berättar om tre filmer där vi också läst böckerna, och avgör vad som är bäst – boken eller filmen! Det är ju ett kärt samtalsämne för alla som någon gång ser filmatiseringar, och det finns många exempel att dra fram. Jag har dock försökt hålla mina värsta indignationer i styr, och presenterar följande trio:

1. Jag tillbringade gårdagskvällen med att slösurfa på allt utom bokbloggar och samtidigt se om The Devil wears Prada som gick på fyran. Både filmen och boken handlar om Andy Sachs som vill jobba som journalist, och därför skickar sitt CV till alla tidningar i hela New York. Hon får till slut napp på den ledande modetidningen Runway, där hon blir andreassistent till Miranda Priestly, tidningens demoniska chefsredaktör. Andy jobbar dag och natt med de mest absurda uppdrag (varav att fixa ett icke opublicerat Harry Potter-manus och medelst tankeläsning lista ut vilken restaurang Miranda vill boka middag på hör till de lättare, jämfört med att fixa ett flyg hem från Miami i full orkan). Det här är inte världens mest höglitterära förströelse, men jag är förtjust i bitchen som nånstans på vägen mot toppen har valt bort altenrativen att vara människa – en roll som Meryl Streep fyller med den äran. Jag skulle gärna se Susanne Reuter i samma roll, för frågan är om hon inte skulle vara ännu bättre.

Jämfört med boken är filmatiseringen ordentligt dramatiskt tillskärpt, slutar lite mer sockersött, och frossar faktiskt mindre i Andys totala okunskap om modevärlden. Boken är antagligen en mer sanningsenlig skildring av författaren Lauren Weisbergers egen erfarenhet av att ha arbetat på Vogue, och den är läsvärd även om den dramatiska kurvan inte är lika stegrad. Det blir ganska dött lopp här mellan två sätt att fördriva en regnig söndagskväll med ont i halsen.

2. När man får barn återupptäcker man en massa företeelser från sin barndom, som man inte visste att man kom ihåg: AD-droppar, sången I ett hus vid skogens slut och Barbapapa. Dottern är förtjust i den senare, och jag insåg med skräckblandad förtjusning att jag själv faktiskt kom ihåg namnet på sex av de sju barbabarnen (Barbaskön kunde jag inte minnas). Youtube är fullt av korta Barbapapa-filmklipp, och vi har tittat oss igenom de flesta, och samtidigt övat holländskan, spanskan, franskan, italienskan, tyskan, engelskan, norskan och svenskan. Historierna är enkla, och i äkta 70-talsanda fyllda av omsorg om natur, djur och utsatta människor. Den stora fascinationen handlar förstås om hur Barbapapa och hans familj kan förvandla sig till allt möjligt: järnvägsbroar, fårklippningsmaskiner och brandstegar.

När jag konfronterades med mina gamla barnböcker upptäckte jag också att det fanns en del Barbaböcker bland dem. Dottern slukar med hull och hår, och jag – ja, jag kan bara konstatera att hur rolig idén med Barbapapa än är, så är böckerna otroligt tråkiga, beskäftiga och politiskt korrekta. Jag blir trött på de färgglada mumintrollen och de tråkiga, odramaturgiska historierna, och brukar föreslå att vi ska se en film i stället. Här är min rekommendation definitivt att undvika böckerna, i stället köpa ett Barbagossedjur, krypa upp i soffan framför Youtube och i stället förkovra sina språkkunskaper med hjälp av Barbapapa-klippen!

3. Som tredje exempel vill jag lyfta fram en fantastisk bok som blev en underbar film: Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Boken där kärlekens starka kraft bär historien framåt. Mattis omåttliga men kategoriska faderskärlek, Lovis handfasta och pragmatiska moderskärlek, Ronja och Birks gränsöverskridande och uthålliga vänskap, rövarnas sammansvetsande grupptillhörighet, naturens läkande och hotande kraft. Alla romanens teman är så fint speglade och förstärkta i Tage Danielssons film. Här finns det ingen anledningen att välja det ena konstverket framför det andra: ta del av båda! (Du som läser det här har säkert redan gjort det. Men det är värt att läsa om. Det är värt att se om!)

Nanny chic

Jag fick med mig en bok hem från biblioteket som heter En Nannys dagbok. Lite Nanny Chic tänkte jag, som inte är någon regelbunden chic litt-läsare eller -älskare för den delen. Och först tyckte jag att boken på många sätt liknade The Devil wears Prada. I stället för modevärlden var det nannyvärlden som utforskades av en oskyldig medelklassflicka, som bara letade efter ett jobb. Skillnaden blev dock mer och mer uppenbar. Nanny (som berättarjaget fyndigt döpts till) utbildar sig för det första för att arbeta med barn- och ungdomar, till skillnad från Andy Sachs i Devil-boken (som ju egentligen "bara" vill skriva, men råkar hamna på modeblaskan för att få erfarenhet). Hon kan alltså en massa om det nanny-jobb som hon utför på deltid för att finansiera boendet under studierna på Manhattan. 

Förutom böckernas likheter i beskrivningen av den enorma rikedom som överklassen på Manhattan rullar sig i (och den obegripliga arbetsbörda som förväntas för att förmögenheten ska bestå), och de befallningar den som har pengarna och makten kan utdela till den som anställts, så finns det inte så mycket likheter. Nanny går inte över till "fiendesidan", så som Andy gör. Hon behåller sin självständighet, medmänsklighet och integritet in i det sista, trots att hon behandlas som... en livegen minst sag. När hon följer med familjen på sommarsemester får hon inte ens möjlighet att åka och köpa myggolja. Men till skillnad från Andy stannar hon på jobbet för den lille pojkens skull. Pojken Grayer, som längtar efter sin mamma och pappa. Men pappa jobbar eller underhåller älskarinnan från Chicago, och ber sin sekreterare köpa julklappar till honom. Och mamman. Hon som inte jobbar, men är fullt upptagen av manikyr, välgörenhetstillställningar och livsstilscoacher. Den lille pojken Grayer som har franska-lektioner, pianolektioner och lekträffar med andra rika, olyckliga barn på Manhattan. Grayer som har en Nanny som förväntas träna latin med honom en gång i veckan. Grayer som stressas från den ena antagningsintervjun till den andra för att komma in på rätt skolor. Han är fyra år. 

Jag vet inte längre om jag hade läst den här boken på ett annat sätt innan jag blev förälder. Men jag gråter när jag läser om en liten pojke som älskar sin Nanny så mycket att det är till henne han gör och ger sitt Alla hjärtans dag-kort. Till slut är det henne han ropar på när han skadar sig. Till och med när mamman är i närheten. Och den hårdhjärtade mamman tar detta som anledning till att på stående fot avskeda Nanny, som inte ens får möjlighet att ta farväl av sin älskade lille pojke. Tanken på det här barnet ger mig en klump i magen. En mamma (och en pappa!) som inte själv ger barnet tid, omsorg eller kärlek, men har ett helt rum fullt med böcker om hur man ska få barnet att sova i sin egen säng, lära sig franska och äta biodynamiskt. Och en mamma som förvägrar sitt barn de nära kontakter som han ändå lyckas skapa. 

Boken bygger på erfarenheter av nannyjobb författarna haft, även om ingen specifik familj är skildrad. Jag är förvisso inte en person som springer benen av mig för att en historia är "sann". Men det här är sannerligen en skräckhistoria som jag önskar inte hade ett dugg sanningshalt i sig. 

Jag trodde att jag skulle få lite lättuggad omväxling, och boken läser man lätt igenom. Den har också många komiska poänger, men den är samtidigt full av så många olyckliga människor, och lämnar läsaren med vetskapen att den lille Grayer kommer växa upp med ständiga separationer från dem han lär sig tycka om. Jag tycker inte det är lättköpt underhållning. Den är hemskare än Barnen från Frostmofjället, faktiskt. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.