Visar inlägg med etikett Radio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Radio. Visa alla inlägg

onsdag 25 maj 2011

Den grymma Matteuseffekten

I Matteusevangeliets tjugofemte kapitel och tjugonionde vers står det: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är den Bibelvers som gett upphov till uttrycket "Matteuseffekten" – alltså att de som redan har mycket får ännu mer, medan de som har lite straffas ytterligare. Andra relaterade begrepp är att "det är dyrt att vara fattig" (man har till exempel inte råd att ligga ute med – eller kan inte uppbringa – den initialt stora summan som ett inköp av månadskort innebär, utan tvingas köpa de i längden dyrare enkelbiljetterna. Och har inga pengar över för att bunkra upp för extrapris eller storpack, utan är hänvisad till de på längre sikt mer kostsamma, ständiga småköpen), och "det sociala arvet" (det är svårt att stabilisera sig och göra en klassresa efter en uppväxt av utanförskap – en tillvaro med föräldrar med missbruk, sjukdom, med pengabrist, ständiga uppbrott, misshandel, misstänksamhet, ofullständig skolgång...).

När jag läser Yarden av Kristian Lundberg är det Matteuseffektens förbannelse som ständigt är i mina tankar. Över texten vilar en tung matthet. En trötthet och en uppgivenhet. Lundberg växte upp i Malmö med en schizofren mamma, som ständigt skaffade livets nödtorft på krita i närbutiken, och sedan – när hon gjort sig omöjlig överallt – flyttade med sina fem barn. Hans far lämnade familjen och dess nedåtgående misär bakom sig. Det finns mycket som gör ont i mig när jag läser den halva av boken som behandlar Lundbergs uppväxt, men mest smärtar faderns agerande. Han tjänar så småningom stora pengar, bor i fin lägenhet, och ger representationsmiddagar på de restauranger där den unge Kristian diskar ihop till sitt uppehälle. Vid de tillfällen de möts låtsas fadern inte känna honom. Men värst är det tillfälle då pappan ringer upp sina fem barn och undrar om de kan servera på hans 50-årskalas. Givetvis då utan att låtsas om att de är släkt med jubilaren.

Lundberg debuterar efter turbulenta ungdomsår som författare: poesi och kriminalromaner. Han skrev även litteraturkritik, tills han råkade recensera en bok av Britt-Mari Mattsson som inte fanns (än). Det torde väl vara ungefär då som han åter föll ner som en pannkaka. Med en ökande restskatt och en son att försörja tog han vilka jobb som helst. På det som kallas yarden till exempel. En otrygg timanställning i Malmö hamn: flytta bilar på den enorma parkeringsplatsen. Skotta bilarna och parkeringen rena, tvätta bilarna. Inte repa bilarna, för då kanske man inte får komma tillbaka nästa dag. Inte få äta i lunchrummet, inte söka lä inne i bilarna när det blåser stormstyrka. Stå ut med dessa villkor för en skrattretande låg summa (ca 12000 i månaden före skatt. Det vill säga om man har turen att få jobba alla dagar i månaden, men sån tur är det inte säkert att man har). Stå ut därför att man vet att alternativet är – ingenting!

Jag tänker på mycket när jag läser det här. Kölden, och de långa promenaderna och hungern får mig att tänka på Alberte i Cora Sandels romaner. Den stora tröttheten och den där längtan att läsa får mig att tänka på Moa Martinsons romaner om textilfabriker och en hopplös, dödfödd cirkelvandring. Jag tänker också på en annan Bibelbok – Predikaren som skriver om hur all denna livets strävan ändå endast leder till tomhet (eller "Allt är fåfänglighet", som det stod i den äldre Bibelöversättningen). Kristians uppgång och fall. Som om hans plats i kultursverige var en parentes, som om hans diktsamlingar och prosaböcker inte spelar någon roll – han hamnar ändå på botten.

Jag önskar att det här var en berättelse från helvetet. Det är det inte. Det är en historia från det riktiga Sverige på 2000-talet.

Många andra har skrivit om Yarden tidigare, bland andra  Snowflake och Pål på bloggen Världen ska brinna och Ela på bloggen Beroende av böcker.

Jag har skrivit om ett par av Kristian Lundbergs diktsamlingar tidigare.

Och Biblioteket i P1 intervjuar Lundberg och diskuterar Yarden i ett program från 7 februari 2011.

onsdag 4 maj 2011

Hör här

Okej. Jag är inte helt säker på hur mycket jag kommer hinna, orka och ha lust att blogga de kommande veckorna. Så om du som kommer hit undrar vad du ska syssla med under tiden, och inte har nån god bok till hands, och inte kan hitta ett enda boktips i min blogg som lockar, då kommer här ett radiotips.

Litteraturvetarna Sara Kärrholm och Kerstin Bergman har nyligen kommit ut med en ny bok som heter Kriminallitteratur. Den kommer jag förr eller senare att läsa, men medan jag realistiskt väntar på att senare ska inträffa har jag i poddversionen lyssnat på en serie reportage kring boken som Vetenskapsradion Forum har sänt ut under april.

Samtalen kring boken är intressanta även (eller kanske särskilt) för den deckartrötta. Följer man serien får man på köpet också varje gång ett halvt Vetenskapsradion Forum-program om något annat som nästan alltid är värt att lyssna på.

Det inledande avsnittet som bland annat diskuterade Stieg Larssons popularitet sändes 4 april. På köpet får man veta varför Stureplanskrogar blir populära för att de har dålig service.

Avsnittet om detektiven som vetenskapsman sändes 11 april. På köpet handlar det om kärnkraftverkens arkitektur (det var intressantare än man kan tro, men inte ett höjdarreportage).

Avsnittet om kvinnliga detektiver sändes 18 april. På köpet talar Ebbe Schön om häxprocesser då och nu.

Avsnittet om varför deckare fortfarande är populära idag sändes 25 april. På köpet ett väldigt intressant reportage (som din chef säkert borde lyssna till) om vilka kontor och kontorslandskap som folk trivs i.

måndag 21 mars 2011

Så bra att det är ointressant

Jag läser dagens understreckare som analyserar Pija Lindenbaums normbrytande författarskap. Lindenbaum debuterade med bilderboken Else-Marie och småpapporna, om flickan som har sju småpappor och en stor mamma. Hon har skrivit om Kenta som vill leka med barbisar, om homosexuella män i Lill-Zlatan (snacka om känga till heteronormativiteten i fotbollsvärlden), och inte minst hittat på Gittan – flickan som på ytan verkar vara en av de där tysta tjejerna som lever sitt liv i stillhet, men som dansar med gråvargar, skaffar sig älgbrorsor eller leker med fårskallar så fort ingen ser. Gittan-böckerna har fått mig att förstå att många i min närhet kanske tänker, fast jag inte tycker att det verkar så. Det är en nyttig lärdom för nån som jag.

Det jag framför allt gillar med Lindenbaum (och som den här understreckaren av Åsa Warnqvist sätter ord på) är hennes sätt att normalisera det som går utanför normen. Det är väl inget konstigt med killar som vill ha prinsessklänning. Eller mammor som vill ha sju karlar i badet. Eller får som äter plåster. Just frånvaron av problematisering är vad som gör henne spännande. Hon får mig att upptäcka att en hel del av de problem jag ser uppenbarligen bara finns i mitt huvuden, och jag borde låta dem stanna där, och inte projicera dem på folk som inte upplever det som problem.

Förresten känns det väldigt förutsägbart att använda ordet "normbrytande" (som jag gör ovan) i kombination med Lindenbaums författarskap. Så förutsägbar skulle hon aldrig vara.

Understreckaren funkar fint att kombinera med en (om)lyssning till hennes Sommarprogram. Och bilderböckerna brukar dyka upp i reabackar på Willys. Det är nästan en förolämpning tycker jag; dubbla priset borde man betala, eftersom det är en så fin läsupplevelse för både föräldrar och barn.

onsdag 2 mars 2011

Veckans ljud: Blurb!

Om man läser Nya hyss av Emil i Lönneberga så låter det blurp mest hela tiden. Till exempel när Emils pappa får paltsmet i synen. Eller när han får raggmunkssmet över samma kroppsdel.  Eller när Emil hjälper Fru Petrell som svimmat genom att hälla en skål blåbärssoppa över henne. Astrid Lindgren skriver faktiskt uttryckligen: "Blurp!" sa Emils pappa.

Och därifrån är steget inte långt till "blurb" (för i vardagligt tal är "blurp" och "blurb" fonetiska homonymer). En blurb är ett sånt där citat som man ibland hittar på framsidan av böcker. Det är ofta skrivet av en annan – mer känd – författare. Tanken är att man som köpare ska tänka att om ens favoritförfattare gillar boken, så kommer man själv att gilla den också. (Det finns en viss risk med det här som jag ser det. Om ens favoritförfattare rekommenderar en bok som man själv sedan inte alls tycker om, så grumlas ju onekligen ens omdöme om författaren. Det kan gå så illa att man förlorar en favoritförfattare faktiskt.)

Blurbar blir mer och mer vanligt. Marias bokblogg har hittat blurbande på bokryggen, och hon ogillar det. (Jag är praktisk. Jag tänker att om det får plats där, så varför inte. Bättre än att förfula framsidan.)

Senaste Biblioteket diskuterar blurbens uppkomst – jag minns det förvånande tidiga året 1907 (jag orkar inte lyssna om; ni får gärna korrigera mig om det är fel). Biblioteket intervjuar även Jonathan Safran Foer – en flitig blurbskrivare. Det konstateras  att svenskar är ganska negativt inställda till bokblurbar. Jag är svensk, och med användning av gängse syllogismer kan jag bara instämma; jag tycker blurbar är rätt fåniga.

Det är möjligt att jag till och med skulle kunna avstå från att köpa en bok på grund av själva närvaron av en blurb på framsidan. Och jag funderar alltid på hur förlagen vågar chansa på att den som ska köpa en bok gillar den kändis vars namn+oneliner ska sälja boken. Det gäller ju att hitta precis rätt kombination.  Hur bra har den här blurben, där Fredrik och Filip hyllar Blonde funkat?

fredag 18 februari 2011

Nobelpriset – för dig som inte vet hur du ska börja!

Det finns så mycket som är bra med poddradiosändningar att jag nästan inte vet var jag ska börja. Men en stor fördel är att man kan lyssna till radioprogram långt efter att de sänts.

Just nu håller jag till exempel på med att lyssna igenom alla P1-programmet Bibliotekets poddradiosändningar från 2009, bara för att jag kan. Där finns många godbitar. Här vill jag särskilt tipsa om ett samtal från 7 december 2009, där man diskuterar vilka Nobelpristagare som är värda att läsa. Inte bara får man några fina tips om vilka författare som håller, och vilka man nog kan strunta i, utan programmet innehåller därutöver ovanligt många kloka reflektioner om läsning. Som att man till exempel kan vara för gammal för att läsa dåliga böcker. Och många fördjupade tolkningar i till exempel Coetzees och Müllers författarskap.

Det är Louise Epstein som diskuterar med Stewe Claeson (författare, som har läst alla Nobelpristagare utom en!), Barbro Bolonassos (bibliotekschef) och Stefan Ingvarsson (översättare). Ni behöver ju inte nödvändigtvis lyssna på programmet just nu, för det ligger antagligen kvar ett tag, men missa inte!

Men gå nu inte direkt till biblioteket för att låna Markens gröda av Hamsun, för det tänker jag göra. Och jag misstänker att det inte finns särskilt många exemplar av den boken ens i källaren.

söndag 6 februari 2011

Snygger, Snäller och Dummer

Vi läser mycket folksagor hemma nuförtiden. Tidigare har det mest handlat om rikt illustrerade och ofta mycket förkortade versioner, men nu är det the real thing. Styvsystrar som skär av sig hälarna. Elaka drottningar som förgiftar sina konkurrenter och gläds när de faller döda ner. Häxor som kastas in i heta ugnar och dör. Barn som sätts ut i skogen för att svälta ihjäl. Andra barn som förvandlas till rådjur för att sedan jagas. Ja, listan blir bara längre och längre, ju mer vi utforskar bröderna Grymms sagosamlingar.

Det mest påfallande är dock hur många flickor det är som är vackra, och när kungen eller en prins får se de vackra flickorna så vill de genast gifta sig. Om vi för ett ögonblick försöker låta bli att irritera oss på det till synes i självklara att alla dessa flickor genast vill gifta sig med kungasönerna, kan vi i stället fundera över hur dumma de där karlarna är egentligen. Ta prinsen i Snövit, till exempel. Han ser alltså Snövit i sin glaskista (hon är i själva verket skendöd, men prinsen tror ju att hon är stendöd) och blir så förälskad att han vill släpa med sig den döda tjejen till sitt slott, så att han kan titta på henne. (Det är ju i och för sig tur i oturen att han får för sig en sån sak, eftersom själva rubbandet av kistan får den förgiftade äppelbiten att lossna ur Snövits hals, och hon blir levande igen.) Vad har han tänkt göra sen? Tänk om han i framtiden träffar en levande flicka att gifta sig med – ska hon då bara acceptera hans nekrofila drag och tacka ja till frieriet? Eller har han på allvar tänkt att sitta där i slottet och stirra på en död, men vacker flicka resten av sitt liv? (Ja, i så fall är det ju inte mindre än en evolutionär fördel att hans gren av ätten dör ut.)

Sen har vi prinsen i Törnrosa. Han tar sig (äventyrslystet och förutsättningslöst får man förmoda) genom en törnroshäck som bestått i 100 år, och sedan genom ett dammigt slott, fullt av sovande människor. Det borde ju funnits några snygga kökspigor och slumrande hovdamer som kunde locka honom, men inte – han stövlar rätt upp i det högsta tornet där han hittar en 115-årig tjej som sussar så sött, och utan att ens reflektera över ålderskillnaden (vilket i och för sig är positivt) kysser han henne. Jag undrar om vi faktiskt inte har passerat gränsen för otillbörligt utnyttjande här – eller ska prinsar i allmänhet förutsätta att flickor vill bli kyssta av okända män när de tar sin skönhetssömn? Jag undrar också hur chockad han egentligen blev när hon vaknade; det kan han väl knappast ha räknat med!

Dummast av alla tycker jag dock prinsen i Askungen är. Han dansar med den vackra Askungen inte mindre än tre kvällar i rad. Han vägrar förstå den talande vinken att hon varje kväll springer ifrån honom, och stryker i stället beck på slottstrappan för att försöka fånga henne. Men allt han lyckas få tag i är en vacker liten sko. Dagen efter åker han land och rike runt och provar denna sko på alla flickor han träffar. Han noterar över huvud taget inte själv när en del flickor hugger av sig hälar och tår för att kunna trycka in sina feta tassar i skon, utan det måste han bli uppmärksammad på av några kvittrande duvor. Hela skoprovningen är sannerligen ett mysterium: Om han har dansat med en jänta tre kvällar så borde han väl känna igen henne utan att behöva besvära sig med att prova skor? Och om han inte känner igen henne (för Askungen är ju trots allt rätt smutsig och har inte alls så vackra klänningar på sig till vardags) så kanske han kan se om hon kommer ihåg vad de pratade om, till exempel. För vilken man vill gifta sig med en kvinna som han varken orkat se på eller talat med under tre hela kvällar?

Ja, det här är bara en del av alla de funderingar som sagoläsandet genererar hos mig. Faktum är att jag lite bättre fördrar alla historier om vargar som slukar barn och killingar hela och sedan blir uppsprättade och ihopsydda utan att dö förrän de själva går och trillar ner i brunnen. Just nu tvekar jag inför att läsa om en av mina gamla älsklingssagor – Prins Hatt under jorden. När jag var liten var jag alltid lite förälskad i den där Prins Hatt. Och ingen ska i alla fall komma och säga att det berodde på hans utseende, för enligt sagan fick inte ens hans fru se honom i dagsljus på flera år.

Min irritation över det osannolika med alla dessa prinsar som på ett ögonblick förälskar sig i vackra flickor – levande eller till synes döda –  minskar dock något när jag av en händelse lyssnar till ett intressant program från Vetandets värld (17 jan 2011). Programmet handlar om hur vi oftare litar på vackra människor. Vi tillskriver dem goda egenskaper, och röstar till exempel oftare på vackra politiker. Socialpsykologer har dessutom funnit att vi är trevligare mot vackra människor. Och – att vackra människor dessutom är duktigare och snällare än andra människor. Det sista tolkas som en effekt av att vackra människor genom hela livet blivit positivt bemötta av omgivningen.

Man kommer till och med in på hur bokomslag lockar till läsning (!), och fastslår givetvis under programmets gång att ens omdöme kan förändras när man lär känna någon. Eller läser en bok och upptäcker att den inte alls är så bra som man trodde.

Programmet är värt sin lyssning inte minst för att den tar sin utgångspunkt i hur Edmund litar på Vita Häxan i Narniaböckerna.

I kväll ska jag läsa Pomperipossa och beklaga den stackars häxan. Tänk om hon varit lite vackrare – då hade folk kanske varit snälla mot henne, och hon hade inte behövt utvecklas till en elak trollpacka som förvandlade barn till gäss för att sedan äta upp dem.

onsdag 15 september 2010

Var du hörde det först

Bokomaten undrade oroligt om jag tänkte starta några andra bloggar (och lämna den här åt sitt öde? Never!). Jag är rätt sugen på en radio-blogg, där jag ohämmat kan fundera över alla P1-program som jag frossar i. De radioinslag som hamnar på den här bloggen måste ju av nödvändighet inskränka sig till sådana där jag kan komma på en litterär koppling.

Dessbättre behöver jag ju oftast inte anstränga mig för att hitta kopplingar. Ibland är det till och med så lätt, att jag misstänker att radioproducenterna utgår från min blogg när de skapar program. I morse lyssnade jag till exempel på Vetenskapsradion Forum (från 13 september) som diskuterade symboliken av föräldralösa barn i litteraturen. Det var ju inte särskilt många exempel som inte jag hade med i mitt inlägg för ett par veckor sen. Urban Björstadius lade dock en dimension till uppräknandet genom en intervju med några forskare (Liz Kella, Helena Wahlström och Maria Holmgren-Troy) som undersöker föräldralösa barn i amerikansk litteratur. Här ses det föräldralösa barnet som en bild som belyser och problematiserar den amerikanska nationen – där familjen är en viktig symbol. Den föräldralöses utanförskap blir både en samhällskritik, och en prövning på hur öppen familjen/nationen är för det främmande. Ett spännande perspektiv!

Jag fastnar dock för en annan bok som tas upp i programmet – nämligen Ebbe Schöns nya bok Erotiska väsen. Här diskuterar han skogsrået, och de olika föreställningar som följt henne på olika platser och i olika tider. Det som stannar kvar hos mig är det han inledningsvis säger – det är rätt underligt att liknande historier berättas över hela jorden, trots att skogsrået inte finns. Jag ser fram emot kommande inslag i denna Forum-serie (och känner jag mig själv rätt läser jag även inom kort Schöns bok).

tisdag 31 augusti 2010

Att ta det onda med det goda

Dom läser mina mejl. Och har tagit bilder på mitt hus. Dom har järnkoll på min blogg (och mind you – dom vet att du är här just nu och läser). Dom plockar upp alla spår jag lämnar efter mig – gårdagens sökning på galltvål (Aha! Fläckiga kläder!), dagens sökning på Polarn och Pyret (Aha! Fläckarna gick inte bort – nu köper hon nya kläder!) och när jag så småningom söker upp Tradera kommer dom tänka Aha! Nu säljer hon dom gamla fläckiga kläderna!

Jag talar om Google. Dom har bättre koll på mig än maffian.

I sin söndagskrönika i Godmorgon världen härom dagen sa Svante Weyler att vi accepterar rätt mycket av Google, som vi inte skulle låta passera om det var en statlig myndighet det handlade om. Bloggar man på blogger.com (det gör jag), använder man gmail (det gör jag) så är det rätt mycket information som matas rätt in i googles sökmotorer. Andreas Ekströms Google-koden är i grunden en fascinerad och fascinerande berättelse om framgångssagan Google. Om dom snälla killarna som vill göra hela världen sökbar. För att dom kan.

Jag är egentligen inte konspiratoriskt lagd. Och jag gillar Google. Jag googlar allt, jämt och ständigt, i arbetet och privat. Ett genomsnittligt blogginlägg innebär åtminstone ett dussintals googlingar. Ekström beskriver i sin bok att en av de vanligaste googlingarna är "Google". Och härom dagen bevittnade jag en kollega som googlade på "gmail.com". Att googla är som att andas för datoranvändaren. Eller åtminstone som att köra bil. Man skulle lätt köra vilse på nätet utan den väg som google stakar ut. (Men jag är så gammal att jag minns hur det var innan google fanns. När jag städar lådorna på jobbet hittar jag ibland fortfarande post-it-lappar med omsorgsfullt nedplitade långa url:er, till sajter som jag varit rädd att jag aldrig skulle hitta igen. Hade man glömt att bokmärka en sida, och inte kom ihåg den outgrundliga väg som lett fram till en intressant hemsida så var den hjälplöst förlorad i det stora sajberspejs. Altavista förslog inte så långt.)

Nej, Google var en revolution. Och visst känns det betryggande att de arbetar under devisen "Don't be evil". Att de erbjuder gratistjänster – en mejlserver till alla Lunds universitets studenter till exempel. Det kostar varken universitetet eller studenterna ett dugg. Vi som använder oss av Googles bloggverktyg, deras sökmotor, mejl och analysprogram, Google documents eller Google calender betalar inte heller. Den annonsering vi utsätts för är diskret; vi slipper rörliga bilder och pop-up-fönster som tar över webbläsaren. Men det är klart – annonserna (eller de så kallade sponsrade länkarna) relaterar till innehållet i mejlet, eller på bloggen. När jag klickar upp ett mejl (i gmail) som berättar att jag fått en kommentar till det inlägg om Twin Peaks som jag skrev härom dagen visas detta i högra delen av mejlfönstret:



Nej, jag är inte konspiratorisk på så sätt att jag på allvar tror att planen bakom Google är att ta världsherraväldet genom att exempelvis undanhålla information från människor, och att styra deras val. Men det är svårt att inte fundera över att möjligheten finns. Och när jag läser Andreas Ekströms beskrivning av hur allt i vårt liv kartläggs och systematiseras känner jag hur snaran långsamt dras åt. Jag vet inte om jag är redo för ett samhälle där jag kan ta en bild på en blomma, ladda upp den på nätet, och genast få svar på vilken växt det är. Eller om jag vill kunna nynna en låt och genast få den matchad mot miljoner melodislingor lagrade på nätet (fastän det säkert skulle bespara mig en och annan sömnlös natt). Jag vet inte om jag vill bli automatiskt identifierad så fort mitt foto läggs upp någonstans på nätet.

Det handlar helt enkelt om att jag vill veta om vad andra människor vet om mig.

När Ekström diskuterade sin Google-bok som värst i våras föreslog han att man skulle fundera på att inte ha alla ägg i en korg. Om man mejlar med gmail kanske man ska använda någon annan tjänst för sina foton. Någon annan kalender än Google calender. Sprida ut riskerna lite.

Andreas Ekström diskuterade bland annat boken i ett intressant samtal med sin förläggare, som är just Svante Weyler, på Littfest i Umeå. Jag såg den då via webben, och konstaterar till min glädje att den finns kvar, om någon mer vill titta.

Google-koden är en bra bok (och vilken flytande lätt prosa den är skriven på!). Det är en livsviktig, nödvändig bok om ett fenomen som alla som googlar är med om att skapa, men som vi inte kan kontrollera. Google som en god kraft som gör världen greppbar för dig och mig. Priset vi betalar är information om oss själva. Och vad händer om Google förvandlas till Mr Hyde? Vad händer om Googles samlade information blir tillgänglig för någon med helt andra syften? Jag väntar på uppföljaren: Google-konspirationen. (Och jag misstänker att det blir Dan Brown som skriver den.)

torsdag 3 juni 2010

Vad går an?

Det finns tydligen gränser. När boken Tom är död av Marie Darrieussecq kom ut fick författaren kritik för att hon (i jagform!) skrivit om en mor som förlorar sitt barn, utan att detta var självupplevt. Att skriva om förlorade barn får man alltså endast göra om man själv råkat ut för det. Det här är en så stor och intressant fråga att jag ville diskutera den i ett eget inlägg, men det var många som inte kunde hålla sig ifrån att kommentera detta när jag skrev om Darrieussecqs bok häromdagen.

Ja, det finns tydligen gränser för vad man får skriva, men jag tycker de är lite otydliga. Finns det andra områden som är förbjudna? Får man skriva om övergrepp, incest, självmord, afasi, graviditet, ångest, massmord, barnamord, våldtäkt, slaveri och hur det är att arbeta i en konsumkassa om man själv inte har personlig erfarenhet av detta?

Och är det skillnad på skönlitteratur och facklitteratur? Får en journalist till exempel inte rapportera från en rättegång om gruppvåldtäkter om man själv inte har blivit våldtagen eller våldtagit? Borde Dick Harrison åtalas för trafficking för sin historiska trebandsöversikt över slaveriet? Ska Camilla Läckberg spärras in för anstiftan till mord på grund av kursiverade textavsnitt som illustrerar mördarens tankar? Får ingen skriva avhandlingar om världssvälten som inte har svultit (ihjäl) själv?

Min misstanke är att debatten uppstår just för att det är en kvinna som är mor som skriver om ett förlorat barn utan att ha upplevt det själv.

Ödets finger pekar mig denna vecka i tydligt riktning mot Darrieussecq. I det nummer 2 av ViLäser som jag tagit mig igenom finns nämligen även en artikel om rabaldret kring Darrieussecqs bok, och då handlade det inte bara om smaklösheten i att skriva om ett dött barn hon inte hade, utan även om anklagelser om plagiat. (Darrieussecq är för övrig nu aktuell med en bok som handlar om plagiat.) Tom är död skulle plagiera en bok av Camille Laurens (som på svenska heter I deras armar, och handlar just om Laurens förlust av en son). Mer om denna karusell finns i Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet.

Jag vill gärna säga några ord om Darrieussecqs bok innan jag fortsätter resonemanget om vad man får skriva om och inte.

Darrieussecqs bok är ett seriöst och uppriktigt försök att leka "tänk om". Ett modigt sätt att angripa det allra värsta. I Darrieussecqs fall kanske också ett sätt att förstå sina egna föräldrar erfarenhet; de hade förlorat ett barn. Boken är nästan 230 sidors ältande i den förlorade sonen, i moderns skuld (barnet dog i en olycka medan hon sov middag). Ältandet, upprepandet, cirklandet som långsamt blir allt större ellipser är bokens stora styrka, och tillsammans med det skenbart vardagliga språket blir det en process av förlust, sorg, bearbetning och nyorientering.

Det här är ingen spekulativ bok. Det är ingen bok som förringar en förälders sorgearbete, det är inte en bok som förminskar det, som gottar sig i eländet eller som tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag ser det tvärtom som en trovärdig kontrafaktisk undersökning av den abnorma situationen att förlora ett av sina barn. En bra bit in i boken deltar modern i en samtalsgrupp för sörjande föräldrar, en grupp som förvandlas till en tävling om vem som har rätt att sörja mest. Berättarjaget jämför egoistiskt sin förlust av fyra-och-ett-halvt-åringen med kvinnan som förlorat sin femtonåring (vad har hon att beklaga? Hon fick ju ändå femton år, en hel evighet!) och familjen som förlorat sitt veckogamla barn i plötslig spädbarnsdöd (vad har de att sörja? De kände ju aldrig sitt barn). I båda fallen "vinner" således berättarjaget detta spel mellan sorgliga förlorare. Hon drar fullständigt absurda slutsatser så klart. Men jag tycker gestaltandet av hur modern för sig själv rättfärdigar att hennes sorg är värd mest sätter fingret på vad det handlar om när man sörjer.

Och det är också den här bilden som blir intressant. Det skulle vara helt otänkbart att ifrågasätta reaktionerna som är beskrivna i en bok som är skriven av en mor som förlorat sitt riktiga barn. Det går inte att diskutera varför en sådan mor tänkte eller handlade som hon gjorde, utan att rikta kritik mot hennes sorg, utan att trampa på den, förminska den och spekulera i den. En skönlitterär bok som behandlar samma frågor hjälper däremot inte bara författaren att hantera sina värsta farhågor, utan tar även med läsaren på samma resa. En skönlitterär bok gör det möjligt att diskutera det allra hemskaste med distans, utan att respektfullt tassa på tårna runt någon annans sorg.

Idag finns en intensiv mediabevakning kring varje stor katastrof. Idag exploateras människors sorg och förtvivlan på löpsedlar och i spelfilmer. Psykologer och krisgrupper kallas in till skolor och arbetsplatser vid dödsfall. Böcker som baseras på sanna berättelser om svåra sjukdomar, om tsunamikatastrofer, gisslandramer och familjehemligheter blir bästsäljarsuccéer. Vi gråter (ibland lika mycket över dåligt språk som över innehållet). Mediebevakningen karaktäriseras av en paradoxal blandning av  sensationslystnad och respekt.

Jag tror att skönlitteraturen (och konsten i alla dess former!) har en viktig roll här. Inte bara för att olycksoffer knappast kan ha patent på att skriva om katastrofer, utan för att det är viktigt med plattformar där rädslor, sorg och svåra frågor kan diskuteras utan att någon enskild blir utsatt och ställd till svars. Det går inte att ifrågasätta hur någon reagerar på förlusten av en livskamrat, en bror, en bästa vän, ett barn, men det är lätt att hamna i en situation där någon enskilds reaktion ses som mall för ett normalt förlopp – både av den drabbade och av omvärlden. Men skräcken för att förlora någon finns hos var och en, och vi måste hantera den på något sätt. Med hjälp av konst och litteratur kan vi både nyansera ett skeende, och ställa det på sin spets. Det är både välsignelsen och förbannelsen som den mänskliga föreställningsförmågan för med sig.



Nya Vågen i P1 diskuterade 3 november 2010 också frågan om fakta och fiktion i litteraturen. Det var ett tag sen jag lyssnade på programmet, men om jag inte minns fel innehåller det även en diskussion om hur man ska kunna recensera böcker baserade på sanna händelser. (Jag har inte tid att lyssna igenom programmet igen just nu, men det är möjligt att just den senare diskussionen förekom i ett annat kulturprogram under vintern.) Hur ska man recensera en bok skriven av någon som utsatts för incest? "Det var en bra bok"? "Språkligt sett finns det mycket att önska"? "Den beskriver en hemsk verklighet som inga barn ska behöva utsättas för"?

torsdag 25 mars 2010

Om fler nördar

Medan jag på allvar överväger att starta bloggen Om radioprogram jag hunnit lyssna på, så vill jag gärna ge ett litet radiotips till alla de som blev så intresserade av Jalakas bok Nördsyndromet som jag skrev om härom veckan. Vetenskapsradion sände nämligen igår ett väldigt intressant program om flickor med diagnoser ur det autistiska spektrumet, och hur vanligt det är att de får fel diagnoser, eller ingen diagnos alls, bland annat därför att flickors symptom på exempelvis Asbergers syndrom eller högfunktionell autism ser annorlunda ut än pojkars, och bland annat därför att man inte i första hand tänker att en flickas problem beror på autismspektrumstörningar. Det är alltså en mycket intressant intervju med barnpyskiatern Svenny Kopp med anledning av hennes avhandling i ämnet. 

Lite googlande visar att även Svenska Dagbladet skrev om saken för ett par år sedan, och intervjuade då Kopp. 

torsdag 4 mars 2010

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

fredag 27 november 2009

Dagens samhällsvetenskapslektion

Jag hittade en länk hos Booky Darling som ledde till Kunskapskanals-programmet En bok - en författare. Just det program jag hamnade mitt i handlar om en avhandling bok av Cecilia Åse som heter Monarkins makt. Intervjun med henne är oerhört matnyttig för alla, som liksom mig, inte haft någon annan lektion i samhällsvetenskap den här veckan. Åse är statsvetare, och hon satte i denna intervju (och i boken, antar jag) ord på många av de (problematiska) företeelser kring den svenska monarkin som har legat och gnagt i mitt bakhuvud, fast jag aldrig riktigt formulerat dem. Sveriges kung eller drottning har inte religionsfrihet. Och förväntas producera arvingar, men bara inom äktenskapet. Vad händer om vår statschef är homosexuell? Och vad som händer om statschefen begår brott, det vet vi ju. Han eller hon kan inte straffas.

Åse diskuterar på ett väldigt nyanserat sätt flera frågor som brukar uppkomma i samband med monarkin ur en feministisk synvinkel. Till exempel det där som dyker upp nu och då att de barn som Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kommer få tillsammans inte kommer vara kungliga, utan "bara" westlingar. Det är intressant, eftersom det speglar en föreställning att (kungligt) blod endast överförs på manslinjen; det var ju ingen som var bekymrad över att de barn  Kung Carl XVI Gustaf eventuellt fick med Silvia inte skulle vara kungliga, eftersom släkten Sommerlath var ofrälse.

Ett annat fenomen som tas upp är det där med avskaffandet av monarkin, och hur även folk som egentligen är emot monarki som företeelse (jämför att avskaffandet av monarkin sedan länge varit inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet) har svårt att genomdriva det, därför att en (sympatisk) kungafamilj helt enkelt står i vägen. Majoriteten har inget emot dem, och då blir det svårt att driva linjen för avskaffandet av monarkin utan att det ses som personangrepp.

Mot slutet behandlas även frågan om kungahuset som nationell symbol. Som något som ger samhörighet till medborgarna, och något man kan dela. Och det var ganska skönt att man för en gångs skull inte talade ett dugg om kungahusets betydelse för Sverige utomlands – inte för att frågan inte är intressant, men för att det är något som ständigt diskuteras. Över huvud taget gav det här programmet många viktiga infallsvinklar som sällan hörs och ses annars i media. Jag kommer absolut läsa den här boken, om än inte å det snaraste.

Men vem i namn är det som intervjuar?! Jag hittar inte informationen någonstans, även om hon tycks mig bekant! Så oerhört bra frågor! De bidrar otvivelaktligen till att det här programmet blir så bra!

Om man vill fortsätta fundera kring regerande drottningar så recenserade Vetenskapsradion Historia filmen Young Victoria för någon månad sedan (2009-10-15). Enligt den recenserande historikern Thomas Roth var filmen till stora delar korrekt. Och dessutom verkar det vara en bra film. Något att skriva upp på dvd-listan för mig.

torsdag 9 juli 2009

Det skulle kunna lika gärna kunna gälla en bok nära dig

I årets hittills bästa sommarprogram säger Nour El-Refai så här: 

Förutsättningen för grabbighet borde inte vara snopp plus snopp 
plus snopp plus snopp är lika med kul hela dagen lång.
Det borde vara fallenhet för humoristisk tajming och social begåvning 
och jag tycker att jag besitter båda dom egenskaperna, 
men jag blir ändå aldrig inbjuden i grabbiga sammanhang med manliga komiker.
När jag sitter tyst så tror dom att det är mitt fel.
- Ta för dej mer, Nour, ta mer plats!
Det är inte mitt fel att jag sitter tyst, det är deras fel
Dom fördelar luften broderligt, och jag är ingen bror. 
Om dom har tio chanser vardera att säga ett skämt, 
så har dom råd att unna sig att misslyckas eller att säga pass. 
Jag har en chans. 
Och jag tar den alltid, men bara när jag är säker på att jag inte kommer misslyckas. 
Om jag inte är säker, så säger jag pass, 
och då gormar mina manliga kolleger åt mig att jag måste våga mer. 
Och det är ett sånt jävla förtryck. 

Lyssna på henne. Nour formulerar de kvinnliga villkoren i humorbranschen så bra att jag känner igen vartenda sammanhang (som inte är i humorbranschen – nu blev ni väl överraskade allihop?) som jag själv varit i. Jag har länge funderat över ett bra sätt att just uttrycka det där att det sällan är uteslutande den kvinnliga komikerns/författarens/föreläsarens/lärarens/läkarens/presidentens ansvar att hon blir hörd. Ansvaret ligger minst lika mycket på de män och kvinnor som inte lyssnar, och inte ger utrymme för kvinnorna. Inte läser böckerna, ser filmerna eller bryr sig om vad politikern säger.


Varför ska tidningarna fyllas av kvinnor 9 mars? Varför ska kvinnor över huvud taget hyllas för att de är kvinnor, och inte resten av året behandlas som de likvärdiga människor som de är?

Lyssna på Nours program. (Den citerade texten ovan kommer från ca 44 minuter in i podsändningen, dvs den utan musik).

Och vadå "vilken litteraturanknytning har det här inlägget?" Nour skriver faktiskt sina egna pjäser.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

tisdag 30 juni 2009

Ordens musik

Jag tolkar det som att Tekoppen inte orkar läsa (det hon borde)  i värmen, och därför lyssnar på musik. Finns det "varelser där ute som också har blivit påverkade av låtar" undrar hon. 

Visst finns det det. 

Jag är en sådan som oftare än jag riktigt vill avslöja har köpt album på grund av texterna. Jag har alltså stått i skivhandeln (ty det här hände sig på den tiden då dessa var huvudsakliga dealers för musikmissbrukare) och läst LP-omslag eller CD-böcker och analyserat texterna, och ibland köpt skivan utan att lyssna på musiken, bara för att jag gillade texterna. Det är inte alltid det har känts lyckat musikaliskt. Å andra sidan har jag ganska svårt att lyssna på musik där texterna inte riktigt funkar också. 

Några av mina favoritcitat kommer dock från låtar. Tekoppen presenterar ett av sina motton (från en Winnerbäcktext). Jag har två citat som jag ofta tänker på medan jag djupandas. De passar dock för lite olika situationer som ni säkert förstår:


... Men även där där ingen finns, finns alltid dumma tanter ...  (Kajsa & Malena)




och




 ... Även den som inte vågar leva dör en gång ...  Tomas di Leva








Författaren mm Helena von Zweigbergk talar förresten mycket om musik i sitt sommarprogram, som finns att lyssna på och ladda ner härifrån (om ni som jag inte lyssnade i realtid härom dagen).

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

fredag 12 juni 2009

Förälder eller arbetstagare?

För ett par veckor sedan hade Lyran en tematrio om mammor (med anledning av mors dag). Vetenskapsradion Forum är lite försenare, och diskuterar först denna vecka med Christine Farhan (docent i tyska vid Södertörns högskola) om yrkesarbetande mödrar i svenska och tyska böcker. Diskussionen exemplifierar med böcker av Pia Hintze, Helene Tursten och Liza Marklund, och handlar bland annat om att mammabilden (ordet 'modersbilden' känns faktiskt fel att använda här) förändrats sedan 70-talet. Då handlade det om att frigöra sig från sin mor, i betydelsen att kapa all kontakt med henne. Idag handlar den svenska mammabilden om att kombinera yrkesliv och småbarn och fortfarande ha tid över för sig själv. Detta kontrasterar Farhan med den tyska litteraturen (och det tyska samhället), där mammor på ett annat sätt aktivt måste välja att arbeta sedan man fått barn. På det sättet är dilemmat inte livspusslet (eller i alla fall inte samma livspussel som i Sverige), utan själva valet eller inte valet att arbeta. Diskussionen blev ganska intressant, tyckte jag, och finns att lyssna på här. Eller att ladda ner som podradiohär.

Som bonus följer en diskussion om Ikeas policy med att du gör jobbet för ett billigare pris. Hur luriga är dom egentigen?




fredag 5 juni 2009

Förändra dig själv eller någon annan

Jag lyssnar på Nya vågen som handlar (bland annat) om den nya vågen av självhjälpsböcker. DN skrev om detta också för ett tag sedan. Radioprogrammet fokuserar på den förändring som skett i genren. I stället för professionella (psykologer och andra) är det nu hel- och halvkändisar som berättar om vad som förändrat deras liv, och i bästa fall hur läsaren kan göra samma sak. 

Vittneslitteratur kan väl vara intressant som biografisk rapport, men själv är jag (vetenskapligt skolad och allt) misstänksam mot den generella tillämpbarheten som oftast förespråkas. Jag läser helst böcker av professionella. Hellre Jesper Juul än Uppdrag: Mamma. Hellre Alice Miller än Självkänsla nu! Men det är jag det. Det trots allt ganska roligt att den här kategorin växer på svenska, och att vi slipper förlita oss på amerikansk import när pojkvännen gör slut. 

Men visst är det underligt att vi lever i en tid där alla vill förändra sig själva. Eller kanske ännu hellre någon annan. Men ingen tänker på att förändra samhället. 

torsdag 4 juni 2009

Och gårdagens nyheter

Igår släpptes listan på årets sommarpratare. Booky Darling talar om vilka författare hon ska lyssna på. Snowflakegör sin lista. Det finns med all säkerhet fler som jag missat. Själv vill jag inte missa P-O Enquist och Peter Englund. Men inte finns det något särskilt skäl att sätta kryss i almanackan för detta, eller att (åh, ljuva nostalgi) sätta upp listan med sommarpratarna på kylskåpet. 

Av en tillfällighet blev det så att jag just igår lyssnade  klart på förra årets sommarpratare i min iPod. Det är det som är bra och dåligt med den nya tidens teknik. Det finns inte några radiotider att passa. Eller jo, om man vill lyssna på musiken som hör till programmet behöver man antingen lyssna direkt, eller via nätet inom 30 dagar. Men är man mest intresserad av pratet kan man ladda ner podsändingen och lyssna när som helst. Sommarpratarnas låtlista ligger kvar på nätet, om man vill komplettera. 

Jag lyssnar inte på allt. Jag väljer ut dem jag är intresserad av, och sen tar jag några till, för att utmana mig själv. Bland 2008 års sommarpratande författare fanns bland andra Martina Lowden, Åsa Nilsonne, Fredrik Lindström, Lena Andersson, Björn Ranelid och Jens Lapidus. Lowden orkade jag inte lyssna klart på. Andersson gav många insikter i sitt författande, sitt förhållningssätt till orden. Nilsonne berättade fascinerande om sin tvåspråkiga barndom, och sin andra kontinent Afrika. Lindström, Ranelid och Lapidus har jag inte ens försökt lyssnat på. Det är det som är bra med podradiosändningar också. När programmen sänds endast på radion har man inget val, då får man lyssna på det som bjuds. När man kan välja kan man stänga av liveradion om den inte passar, och sätta på något gammalt radioprogram som man hellre lyssnar på. (Eller så kan man läsa, men det handlar inte det här inlägget om).

Några bonustips, som inte handlar om författare:
  • 2008 års oväntade snyftare: David Batra och Michael Segerström. Båda beskriver den svåra, och inte självklara vägen fram till att de blev föräldrar. Jag blev inte bara tårögd, jag storbölade.  
  • 2008 års oväntade allvar: Mia och Klara. 
  • 2008 års "jag hade ingen aning om vem det var, men oj vad positivt överaskad jag blev": Annika Norlin. Jag klickade genast iväg och köpte alla hennes skivor!
Via podsändningarna kan man också ladda ner bonusmaterial. Oftast består detta av en kort intervju med sommarprataren (Kajsa Bergqvist visar oss sitt växthus), eller någon historia, som blivit bortklippt ur det ordinarie sommarprogrammet. Men Pernilla August bonusprogram är ett helt annat radioprogram. 

Sommars hemsida har förutom klipp från gårdagens presskonferens (inklusive webbteveintervjuer!) ett rikt arkiv från tidigare sommarsändningar. För min del är det ett starkt alternativ till ljudboken i sommar.  



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , 

fredag 29 maj 2009

Vad var det Astrid sa?

Ett av dagens tidigare inlägg handlade ju om Astrid Lindgrens flickor. Det går att skriva hur mycket som helst om hennes författarskap, och när som jag kommer att tänka på något återkommer jag till Astrid eller någon av hennes figurer här, var så säker.

I väntan på det kan ni följa mitt exempel och klicka runt på Sveriges Radios hemsida och undersöka deras fina samling med Astrid-program. Jag har inte hunnit lyssna på något nu, men jag minns att jag har hört flera av programmen i direktsändning eller återutsändning tidigare. Jag ska lyssna igenom så småningom! Tills vidare vill jag dock gärna flagga för de underbara programmen 20 frågor, som var Astrids radiodebut. Så rapp och klipsk och rolig är hon där! Det är lätt att glömma att en gång i tiden var hon inte bara en gammal  sagotant. Eller förresten. Att kalla henne det är verkligen att reducera och förminska ett av de riktigt stora författarskapen!


Det här inlägget har tidigare publicerat på min gamla blogg.

onsdag 20 maj 2009

Om fult och fint språk

DN intervjuar professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson, med anledning av att han tilldelats Arturpriset. Om du inte som jag haft glädjen att ha honom som föreläsare kan du höra honom i Språket i P1, i stort sett varje vecka. 

Med anledning av detta vill jag gärna tipsa om Anderssons vansinnigt roliga och helt vetenskapliga introduktion till sociolingvistiken, boken Fult språk. Vad sägs om en lista på tre sidor över synonymer till 'dum i huvudet'?  Boken är ganska gammal nu, men har kommit i flera upplagor, den senaste 2001. Eftersom den förekommit på många universitetskurser misstänker jag att det finns gott om exemplar på antikvariat och liknande. 

Andra trevliga lätt-tillgängliga introduktioner till dagens allmänlingvistik är Olle Josephsons "Ju" och Margareta Westmans Språkets lustgård och djungel. Och nästan allt av Lars Melin. Personligen tycker jag att de är lika trevliga (och lite bättre faktakollade) än Fredrik Lindströms populära bok Världens dåligaste språk. Men vill man ha något mer ungdomligt så testa Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige. Och missa inte Metros intervju med Parkvall. 

(Ja, jag vet. Mycket DN och mycket P1 idag, men då vet ni å andra sidan var på nätet jag har hängt sista tiden.) 

torsdag 14 maj 2009

Intresseklubben noterar en radioföljetong som blev film

Till mitt inlägg om Tordyveln flyger i skymningen som borde bli film, får jag en kommenterar från Boktipset - ni na ni na ni nanna som tror att det var så att boken kom först och senare blev radioteatern. Mina vidare efterforskningar visar dock att radioteatern verkligen  kom först (1976), och boken sedan (1978). 

Det fick mig att tänka på ett annat exempel som började som radio, nämligen Ebba och Didrik. 1985 dök nämligen Christina Herrströms Didrik upp som sommarlovsteater. Året därpå sändes Ebba. Efter ytterligare några år dök två böcker upp, baserade på radioteaterhistorierna. Didrik kom i förstautgåva 1989, och Ebba 1990 (båda böckerna finns också som en samlingsvolym från 1995). I samma veva kom då tv-serien, som många har sett och älskat: Ebba och Didrik. Själv satt jag (då i sena tonåren) och mina kompisar (varav flera passerat 20-strecket) som klistrade vid tv-rutan. Det berodde verkligen inte bara på att utbudet av tv-kanaler var mindre då, utan jag tyckte och tycker att det här är en av de allra bästa tv-serier som producerats i Sverige. Eftersom mina gamla vhs-band med serien är i suddigaste laget var jag glad när jag fann en dvd-version på en bokrea nära mig tidigare i år. I det här fallet kan man också lugnt nöja sig med filmatiseringen. Inget ont om böckerna, men lika magiska som tv-serien är de inte. 

Visste ni förresten att Peter Schildt som regisserade Ebba och Didrik (och då var gift med Christina Herrström) spelade nattpappan Peter i filmatiseringen av Maria Gripes bok Nattpappan? Bara för att knyta ihop säcken i den här bloggposten.