Käpphästar

Det finns en del saker som den här bloggen ständigt återkommer till. Här frågar jag om det:

29. Vilken av följande bokserier återvänder Vixxtoria till om och om igen?

1. Fem-böckerna av Enid Blyton

X. Muminböckerna av Tove Jansson

2. En ring av järn (Dark is rising-serien) av Susan Cooper

30. Vilken svensk, nu levande författare tycker Vixxtoria ska få Nobelpriset? 

1. P-O Enquist

X. Torgny Lindgren

2. Kerstin Ekman

31. Varför läser Vixxtoria inte särskilt mycket biografier? 

1. Hon är inte tillräckligt gammal.

X. Hon vill ha läst allt av författaren först. 

2. Hon är inte intresserad av andra människor. 

Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

Tolkningsföreträde?

Vem äger en gestalt i en roman? Jag anser att författaren och den ideale läsaren göra det tillsammans och att båda böra vårda denna sin tillhörighet som någonting unikt och dyrbart. 

s 198, ur Mordets praktik av Kerstin Ekman

Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Har ni krig, eller?

I söndags fanns en på många sätt intressant artikel i DN med Peter Englund, som berättade om sitt arbete i Akademien och hur han se på sin roll som ständig sekreterare. Och där råkade han säga något om Rushdie-konflikten, den som fick bland annat Kerstin Ekman att avsäga sig sitt livstidsuppdrag i Svenska Akademien (vilket i realiteten betyder att det inte längre finns aderton ledamöter). Kerstin Ekman håller inte med om Englunds historieskrivning i dagens DN.

Det här kan bli hur spännande som helst. En trevlig upptakt inför oktobers alla Nobelpris!

Språkets lustgård och djungel

Lyrans tematrio den här veckan uppmanar till att berätta om tre romaner som jag uppskattar på grund av dess språkliga utformning. Det skulle kunna bli en lång lista, men jag har verkligen tagit mig i kragen och tryckte på publicera innan det blev för långt.

Språkliga aspekter är viktiga för mig när jag väljer vilka böcker jag ska läsa (eller fortsätta läsa). En bok som varken håller språkligt eller har en spännande historia klarar jag inte av. Språket behöver inte vara ekvilibristiskt, adjektivrikt, med hög lexikal densitet, långa meningar, litterära hänsyftningar eller ironisk dialog (även om allt det där, om än inte samtidigt kan vara stora plus). En klar och koncis prosa duger för mig, om det innebär ett berättande där språket är nästan osynligt, och där historien bärs fram och sätts i främsta rummet.

Men så finns det ju de där böckerna, där språket är en bidragande orsak till att historien blir intressant. Mina exempel är endast från svenskt originalspråk; jag vill inte blanda in översättningens roll för hur språket uppfattas.

1. Kerstin Ekman. Man ska förstås inte hålla hennes språk emot henne – långt därifrån – men jag blir så mättad och däst av att läsa hennes exakta, välformulerade, ordrika berättande att det tar lång tid för mig att ta mig igenom hennes böcker. Det brukar vara anledningen till att jag tvekar att börja; det tar stor kognitiv kraft, och jag vill ha tid att njuta. En bok jag rekommenderar är Händelser vid vatten.

2. Selma Lagerlöf. Åh, hon har räddat mig från galenskap så många gånger efter en dag när jag suttit med den allra värsta sortens studentuppsatser som jag ska språkgranska. Hon är den bästa kontrasten med sitt vilda, romantiska språk, långa vindlande meningar och svindlande historier. Jerusalem, till exempel. Eller min favorit Charlotte Löwensköld.

3. Astrid Lindgren. Enligt mig är det hennes språk som gjort henne så oförglömlig. Mitt vuxna jag njuter av att läsa om Pippi, Emil, Karlsson och Ronja, Skorpan, Mio, Blomkvist och Kati på grund av språket; det är inte många barnboksförfattare som presenterar ett språk som man inte blir trött på som vuxen. Vi har blivit sorgligt blinda för Astrids ord, och även om det är svårt att läsa henne som för första gången, så försök! Du blir inte besviken!

Titeln till det här inlägget har jag förresten hämtat från Margareta Westmans bok Språkets lustgård och djungel som är en trevlig och lättsam presentation av språkvetenskapliga frågor.

Rutten - en tävling!

Ungefär den här rundturen med bil och tält och många böcker blir det i år. Det kan komma till eller falla bort någon beroende på regn och djurparker:

Hans Peterson

Emilie Flygare-Carlén

Selma Lagerlöf

Hjalmar Söderberg

Maria Gripe

Sven Wernström

Ellen Key

Men man vet aldrig hur det blir. Ett år var vi på väg till Lars Widding, och jag hade gärna fortsatt ända till Mikael Niemi, men i stället hamnade vi hos Kerstin Ekman. Så det kan gå. 

Nån som vill gissa vilka platser och landskap vi tänker besöka? 

Tältbild från trädgården förra året. 

Vad gör alla superkända människor nu för tiden?

Jo, de skriver böcker. En del av dem gör det i stället för det de är kända för. DN listar kända namn i höstens bokutgivning. Själv kan jag inte låta bli att sucka över att ännu en Wallander-deckare dyker upp. Hur är det möjligt? Var inte den där serien avslutad? Skriv gärna deckare, Mankell, men varför kan du inte låta Kurt vila på sina lagrar? Håkan Nesser ger sig däremot på en kärleksroman. Jag gillar folk som gör det oväntade; vi får väl se om det blir bra också. 

Mest nyfiken är jag på Kerstin Ekmans nya bok, som sägs hämta inspiration från Söderbergs Doktor glas. Jag hoppas att det blir riktigt bra!

Vad gäller kändisböcker av Michael Nyqvist, Karin Hjulström och Mia Skäringer inväntar jag nog reaktionerna. Det skulle kunna bli bra. Det skulle kunna bli magplask. Vi får väl se. 

Färg eller form

Jag får ett magasin från Ikea Family då och då. Nu i veckan till exempel. I ett av reportagen visas ett danskt hem (tror jag), och man ser  bokhyllorna i bakgrunden. Där är böckerna sorterade efter färg. Väldigt effektfull inredning. Men jag undrar om personerna i det hemmet verkligen tycker om böcker, eller ser dem som ännu en inredningsdetalj.

Jag vet folk som sorterar böcker efter färg, jag känner folk som sorterar sina böcker i storleksordning. En del som bara köper pocket, för att de ska få plats i bokhyllan. Andra som absolut vill ha hårda pärmar, för "annars är det ingen riktig bok". Det kan ju låta som hugget som stucket det där - men jag tycker att det finns något som påverkar läsningen, om man tycker att formen är viktigare än innehållet. Om man väntar med att köpa en bok och läsa en bok för att man nödvändigtvis måste ha en viss upplaga. En väninna till mig ville absolut ha alla böckerna i Harry Potter-serien, men i en speciell, lite större pocketutgåva, som brukar komma ut ungefär ett år efter originalboken. Jag erbjöd henne att låna min HP-bok (inköpt samma dag som den släpptes), så att hon kunde läsa boken utan att behöva vänta ett år på att "rätt" utgåva skulle komma ut, men det ville hon inte. Hon ville läsa sin egen bok. Well, det är förståeligt, men jag fick hålla mig i ett helt år för att inte råka avslöja att Dumbledore dör i slutet av boken. Det tar liksom död på litteraturdiskussionen. 

I min bokhylla är det inte inredningen som styr. Jag tycker att alla böcker är snygga. Nåja, enskilda böcker kan vara rätt fula, men jag tycker att böcker som grupp är snyggt, nästan oavsett hur de ser ut. En viss tendens finns att jag har inbundna böcker av sådana alster där jag inte kunnat vänta på pocketupplagan. Det har också ofta hänt att jag har upptäckt en författare genom hennes (eller hans)  första bok. En chansning i pocket i bokhandeln, som föll väl ut, och sedan har jag köpt övriga böcker inbundna så fort de kommit ut. Maj-Gull Axelssons böcker till exempel, där jag har Aprilhäxan i pocket, och övriga romaner med hård pärm. En del böcker är inbundna för att jag köpt dem på antikvariat eller bokrea. En del böcker är i pocket för att jag sagt till mig själv på skarpen att jag faktiskt har så många olästa böcker hemma just nu, att jag gott kan vänta på pocketupplagan av den eller den boken, för den kommer säkert ändå bara bli stående. 

Så min bokhylla kan se lite oordnad ut. Oftast står böcker av samma författare tillsammans, men annars är de ganska tematiskt ordnade. Och inom samma tema är det associationer som gäller. Mina associationer. 

En bibliotekarie jag känner erbjöd sig en gång att katalogisera och ordna mina böcker enligt bibliotekssystemet. Det irriterade henne uppenbarligen att hon inte hittade något som helst system bland mina böcker. Inte färg, inte form, inte alfabetiskt. Ja, lite ämnessorterat är det alltså - ganska många ungdomsböcker i en hylla, och ganska många deckare i en annan. Ganska mycket poesi i hyllan närmast badrummet, och nästan alla trädgårdsböcker är nog samlade längst ner till vänster. Men systemet  för de flesta hyllor är helt enkelt association. Jag associerar Paul Auster med Klas Östergren, så då står de bredvid varandra. Och Kerstin Ekman står bredvid Jayne Anne Phillips. Jag tror de kan ha mycket att tala om. Björn Ranelid är placerad farligt nära Liza Marklund, bara för att retas lite. Alice Millers psykologiska böcker om till exempel självutplånande barn står bredvid Göran Greider. Och den underbara Nostalgiboken bredvid mina Mindfulness-böcker. 

Och böcker som jag inte läst finns på en särskild hylla i sovrummet, tills jag har läst dem, eller bedömt dem som ett hopplöst fall, och sorterar in dem i stora bokhyllan så länge. 

Hur ser det ut hemma hos dig?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.