Visar inlägg med etikett P-O Enquist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett P-O Enquist. Visa alla inlägg

tisdag 29 mars 2011

De där författarna

Det är ju lite städning kvar att klara av sen i lördags (ja, jag börjar också bli lite trött nu) och några rätta svar som måste presenteras. Det är dags för frågan med de klassiska citaten. Här var rubriken Men en viktig ledtråd; alla citaten kommer från manliga författare och böcker som jag tycker mycket om.

Den som var snabbast och tog flest poäng var En full bokhylla, men några andra har lyckats kamma hem några poäng. Här följer rätt rad:

16. Gentlemen Klas Östergren
En full bokhylla tar både namn och titel, trots att det är en bok hon inte gillar.

17. Howard’s End E. M. Forster
Petter tar poäng för både titel och författare och ett extra poäng för att han tycker att det är en bra bok.

18. Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren
En full bokhylla slår till igen.

19. Fröken Smillas känsla för snö Peter Høeg
En full bokhylla tar hem titeln, men missar att ange författaren. Synd! The book pond drämmer i stället till med rätt författare.

20. A perfect day for bananafish J. D. Salinger ur samlingen For Esmé with Love and Squalor
En full bokhylla googlar (det är tillåtet) sig fram till rätt svar på novell och författare, men missar namnet på samlingen. Det poänget plockar i stället Petter hem.

21. Paul Auster Vålnader, New York-trilogin, del 2
Full bokhylla gissar tveksamt på Auster, och får poäng för det. The book pond specificerar att det handlar om New York-trilogin. Och Petter är ännu mer exakt som vet med sig att det är just del 2 i trilogin.

22. Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo
Alla missar. Jag måste således sätta upp på min att göra-lista att blogga ordentligt om den här boken så snart som möjligt, och ni andra måste skriva upp att läsa boken på era listor. Detta är boken som berättar historien om en skadad soldat från första världskriget. Han har förlorat syn, hörsel, armar och ben. Ett tänkande huvud med bål, alltså.

23. Livläkarens besök av P-O Enquist
Poäng för titel och författare till Full bokhylla för detta också.

24. Romeo och Julia av William Shakespeare
Bokhyllan är nu helt full, plockar hem den här titeln och glömmer i brådrasket att ange författare. Aj! Men The book pond kommer även här som den räddande ängeln och får poäng för författarnamnet! Petter får också ett poäng för Fulke Greville (det är ett slags skämt, men ni kan läsa mer om det här).


 
Efter dessa citat följde några fler frågor, bland annat om författare som haft den stora äran att träffa mig. Jag förstår ju att de flesta tycker det här är helt ointressant, så låt oss klara av det hela lite snabbt.

Jag tentade av mitt ena svenskabetyg (på den tiden fick man två) genom att hålla föredrag om Peter Pohl; det har nästan alla gissat rätt på, men En bok om dagen var snabbast, och har alldeles rätt i att jag gillar honom. 2 poäng där.

Den som en gång krockade med mig på Bokmässan utan att säga något som ens liknade förlåt var Jan Guillou. En bok om dagen gissar rätt kring detta, eller så har hon läst det här blogginlägget.

Jag har brevväxlat (det vill säga utbytt flera brev) med Maria Gripe. Det får du aldrig läsa något mer om på den här bloggen, Enligt O, och The book pond tar hem poängen.

Den snälla författare som bjudit på riktigt god köttfärsås och spaghetti var Viveca Lärn. Här uppstår dock en underlig situation, för Enligt O försöker senare ändra sin gissning. Och Bokomaten satsar därför på Edelfeldt. Den som därför får poängen är Paperback lover – hon gissade visserligen flera dagar för sent, men nån tröst ska hon väl ha för att hon missade hela spektaklet.

Så där! Då summerar vi den totala poängställningen så här långt:

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Enligt O: 11 p
En bok om dagen: 10 p
Snowflake: 6 p
Lyran: 6 p
The book pond: 4 p
JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
Ingrids hund: 1 p

lördag 26 mars 2011

Käpphästar

Det finns en del saker som den här bloggen ständigt återkommer till. Här frågar jag om det:

29. Vilken av följande bokserier återvänder Vixxtoria till om och om igen?

1. Fem-böckerna av Enid Blyton
X. Muminböckerna av Tove Jansson
2. En ring av järn (Dark is rising-serien) av Susan Cooper

30. Vilken svensk, nu levande författare tycker Vixxtoria ska få Nobelpriset? 

1. P-O Enquist
X. Torgny Lindgren
2. Kerstin Ekman

31. Varför läser Vixxtoria inte särskilt mycket biografier? 

1. Hon är inte tillräckligt gammal.
X. Hon vill ha läst allt av författaren först. 
2. Hon är inte intresserad av andra människor. 

lördag 23 oktober 2010

Enquist kollar in mördarsniglar

Eftersom jag inte sett bokbloggosfären översvämmas av förtjusta rop, så måste det helt enkelt finnas stora massor därute som inte har sett fyrans program Välkommen åter. På outgrundliga nätvägar har jag lyckats upptäcka det, och jag säger bara: Missa inte Pia Johanssons förtvivlade försök att få folk att köpa någon annan bok än Camilla Läckbergs senaste!

Det är tjejer, tjejer, tjejer och de flesta är roligare än jag vågade hoppas. Och i avsnitt fem finns P-O Enqist i en cameoroll.

Så skjut upp Babel-tittandet på Svtplay en liten stund – de avsnitten ligger kvar längre på nätet.

tisdag 13 april 2010

Fast man inte var där

Jag skulle gärna vilja skriva några rader till om Littfest i Umeå. Det var hemskt roligt att bli tillfrågad om att vara med och bokbloggschatta. Och det var kort och roligt och ganska rörigt att genomföra själva chatten (och apropå diskussionen om anonymitet och bokbloggsnick så fanns där ett par exempel på folk som man "kände", men som det tog ett tag att koppla ihop med nån slags riktiga namn helt plötsligt).

Men minst lika roligt var det att det funkade sååååå bra att ta del av Littfest-innehållet via olika webblösningar, både lajv och i efterhand. Jag hoppas att alla inspelade föredrag ligger kvar under överskådlig tid, så att jag hinner beta av dem efter hand. Det jag hunnit med hittills och varmt tipsar om är:

Jonas Karlsson läser ur novellsamlingen Den perfekte vännen. Här såg jag tyvärr inte riktigt hela, men ska nog försöka göra det. Kul var den bit jag såg i varje fall.

Google - välgörenhet eller världsherravälde? Andreas Ekström talar om sin nya bok Googlekoden med sin föreläggare Svante Weyler. Väldigt intressant (innehållsmässigt är det ganska likt många andra intervjuer som Ekström gett senaste tiden, men här fanns mer gott om tid att utveckla tankarna).

Godhet i litteraturen och i livet. Samtal mellan Lena Kjersén Edman, Ann Lagerström och Katarina Kieri. Förutom en spännande diskussion var det väldigt roligt att få se Lena röra på sig och prata (i stället för att bara hitta henne i kommentarsfältet här och annorstädes). Hej Lena, så bra det var! Lena förbloggade lite om det hela här också.



Och de inslag som jag defintivt kommer kolla in så fort som möjligt är:

Litteraturkritik idag och i morgon.

Susanne Osten om vårt medfödda behov av konst.

Litterär turism i Torgny Lindgrens fotspår.

Författarbyn Hjoggböle.

Kristian Lundberg om sin bok Yarden.

Samt (så klart!) Annika Norlin aka Säkert!


Och jag tycker att de långa fina blogginläggen om alla inslag var och är helt suveräna för att ge orientering! Vilken service!

Tack för ett väldigt fint arrangemang, och tack för att alla vi som inte var i Umeå i helgen fick möjlighet att känna det som att vi var där i alla fall!

torsdag 8 april 2010

En kvinnas list, en kvinnas charm

Jag vet egentligen inte vad det är hos Penelope som alltid fått mig att dras till just henne av alla kvinnor i den grekiska mytologin. (Ja, möjligen kan det vara för att hon varken dödar sin make*, förlöper hemmet**, har sex med sin son***, mördar sina barn som hämnd på deras otrogne far****, eller förför sin styvson*****. Det kan ha något med det att göra, det kan det.) Hon har egentligen ett ganska tråkigt liv. Bortgift som tonåring, och förd till ön Ithaka av maken Odyssevs. Knappt har de hunnit få sonen Telemachos, förrän Odyssevs ger sig av på krigståg mot Troja, och där tar det sen 10 år innan Troja faller. Och därefter kommer inte Odyssevs hem direkt precis. I stället seglar han runt bland de grekiska öarna och har huvudsakligen (ofrivilligt?) sex med olika gudinnor, med något enstaka avbrott för besök i dödsriket eller att döda en cyklop eller så. Först efter 20 år kommer han hem, och under tiden går Penelope där och värjer sig mot en mängd friare som äter henne ur huset och hoppas på att hon ska välja någon av dem när (eller eventuellt om) det äntligen står klart att  Odyssevs verkligen är död.

När jag ger mig på Margaret Atwoods Penelopiaden var jag ganska full av förväntan. Detta är Atwoods omtolkning av Odyssevs-myten, hennes bidrag till den så kallade Mytserien, och här berättas historien från Penelopes perspektiv. Atwood har inte endast använt Iliaden och Odysséen som källa, utan även andra variationer och bidrag till myten. I ett förord skriver hon att det framför allt är de saker i historien som hon inte riktigt får ihop, det som inte stämmer som hon försökt hitta en förklaring till när hon skriver. En händelse som särskilt berört henne är hängningen av Penelopes tolv pigor, som genomförs när Odyssevs återkommer. Varför skulle de hängas? För att de många friarna utnyttjat, våldtagit eller kanske till och med älskat dem? Och hur går det ihop med Odyssevs egna sexuella äventyr under samma tidsperiod?

I Atwoods version kontrasteras Penelope mot den Sköna Helena, ja, ni vet hon som blev orsaken till det trojanska kriget. Enligt traditionen var hon också Penelopes kusin, och hon är här oupphörligt försmädlig, anspelar ständigt på sina fysiska företräden och skryter med alla män hon lockar till sig. Det är ingen vacker bild av Helena vi får se här. Penelope har å sin sida alltid varit en symbol för hustrulig trohet och klokhet. För att hålla friarna stångna har hon till exempel lovat dem att gifta sig med dem när hon avslutat den stora väv hon håller på med. Hela dagarna väver hon, och hela nätterna repar hon upp dagens arbete. En av de trådarna som vävts in i berättelsen handlar om jämförelsen mellan skönhet och intelligens.

Trots att Odyssevs otvivelaktligen är en av Helenas tillbedjare (för att inte tala om tillskyndare) visar boken Penelopes beundran för – och till och med förälskelse i – sin förslagne make, historieberättaren, gudarnas gunstling. De verkar vara goda kamrater, den korta tid de har möjlighet att träffas; det är ju alltid något som Odyssevs har att bestyra.

Jag är förtjust i det mesta i den här boken (ja, sannerligen – denna bok är verkligen tungan på vågen i Nobelprisdiskussionen!), men jag blir alldeles särskilt till mig av passagerna som både lyckas skildra Odysséens traditionella irrfärder och fantastiska äventyr, och avfärda dem med prosaiska förklaringar. Sådan distans. Sådan humor. Som här:

Rykten kom, med andra skepp. Odyssevs och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odyssevs hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odyssevs hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, det var en enögd krögare, sa andra, och slagsmålet handlar om en obetald nota. Några av dem hade åtits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odyssevs var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin – inte så svårt om ni frågar mig – men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatesser med sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman. 
s 78-79, Penelopiaden av Margaret Atwood
Fler har läst och skrivit om Penelopiaden, bland annat med anledning av Bokmanias utmaning kring Mytserien, och andra inlägg om boken finns hos Bokmania, Lustigkulle och Lyran.






Jag känner mig (tyvärr) på mitt allra mest folkbildningsfulla humör idag, så här följer en kortguide till några av de stora kvinnorna i den grekiska mytologin:

* Klytaimnestra, som dödar sin make Agamemnon, eftersom han först offrat deras dotter Ifigenia för att få god vind när han seglade mot Troja. Klytaimnestra dödas senare av sonen Orestes som hämnd för mordet på Agamemnon. Historien finns bland annat berättad i Orestien, en dramatisk trilogi av Aiskylos.

** Sköna Helena (för övrigt Klytaimnestras syster) som var gift med Menelaos. Hon lämnade honom för den trojanske prinsen Paris, och därmed tvingades alla de grekiska män som svurit en ed att stödja Menelaos om någon rövade bort hans hustru ut i det trojanska krig. Historien finns bland annat i Iliaden av Homeros.

*** Iocaste, Oidipus mor, som ovetande gifter sig med sin son och får minst två barn med honom, bland annat Antigone, som enligt vissa historier får leda runt sin blinda far i världen sedan han stuckit ut sina ögon, som botgöring för att han dräpt sin far och gift sig med sin mor. Historien finns till exempel i pjäsen Oidipus av Sofokles.

**** Medea – den trollkunniga,  hemförd av Jason tillsammans med det gyllene skinnet. Hon hjälpte honom få tag på skinnet genom att lura sin far och sina bröder. Han lämnar henne och deras barn när tillfälle yppar sig för ett bättre gifte. Hon tar livet av Jasons blivande gemål, och mördar sedan sina egna barn som hämnd för Jasons otrohet. Pjäsen Medea av Euripides är den mest klassiska redogörelsen för den här berättelsen.

***** Fedra (Faidra/Phaidra) kan inte motstå sin styvson Hippolytos, vilket leder till att hon tar livet av sig. Och/eller fick fadern Theseus att döda sin egen son, varvid Fedra därefter begår självmord på grund av skuld. Orsaker och motiv variera lite i olika versioner av myten. Euripides har skrivit om denna myt också, liksom exempelvis Racine och P.O. Enquist


Jag inser att säkert inte alla förstår var jag fått rubriken från, men det är en lätt modifierad textrad från sången "Du" av Efva Attling, från albumet Sanningen ligger på min säng. Egentligen lyder texten "En kvinnas lust, en kvinnas charm".

onsdag 16 december 2009

00-talets starkaste läsupplevelser


När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

tisdag 8 december 2009

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

lördag 16 maj 2009

När man är stolt att vara svensk

Millennium-trilogin gör succé i Frankrike. Det här känns som lite blaha blaha-nyheter för mig. Och ändå vet jag att hade jag varit utomlands hade mina patriotiska känslor antagligen svallat. 

Ja, hade jag varit i Frankrike nu hade jag kunnat gå på Champs-Elysée med ett hemlighetsfullt Monalisa-leende, och sett på alla filmaffischer, och de ringlande köerna utanför biograferna, och folk som hade en Stieg Larsson-bok under armen i stället för en baguette. Och jag hade tänkt: "Jag är svensk, och dom läser böcker från mitt land."

Jag vet hur fånigt jag hade tänkt, för det var bara någon månad sedan som jag var i Barcelona, och gick och sprätte som en tupp bara för att hållplatskurerna pryddes av filmaffischer som gjorde reklam för Låt den rätte komma in.  Jag kände mig stolt. Utan att jag hade det allra minsta att göra med att spanjorerna ville se en vampyrfilm från exotiska Blackeberg.

Jag är ganska ofta i Holland, och då går jag varje gång till olika bokhandlar. Där finns alltid en 10- eller 20-i-topp-lista med de mest sålda böckerna utlagda, och där har man som svensk sedan länge kunnat finna välkända titlar. Det började med Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna för drygt 10 år sedan, och just Fredriksson har tidvis haft typ tre böcker på 10-i-topp. Det är inte så illa! P-O Enquists Livläkarens besök har många också pratat om när jag varit där. Och Barbara Voors, som ju är halvnederländska. På deckarfronten läser folk förstås Millenniumtrilogin där också. Men även exempelvis Mankell, Marklund och Edwardsson är bekanta.

Mest stolt blir jag dock när jag lämnar deckarhyllan, och bästsäljarpyramiden och kollar runt bland bokhyllorna längs väggarna. Bland romanerna har jag så där apropå hittat Tunströms Juloratoriet, eller Lindgrens Bat-seba. Bland ungdomsböckerna Janne, min vän av Peter Pohl. I reabackar på de mest märkliga ställen har jag kommit över nederländska översättningar av såväl Jan Guillous Fiendens fiende, som Gripes Nattpappan. Om jag ska ge bort presenter blir det ofta en svensk bok i översättning. I stället för en burk sill eller lingon. I stället för en linnehandduk med älgar eller en Orreforsvas. Ett litet hologram av Sverige. 



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.