Whenever was there ever a cat so clever

DN skriver om en katt som varje dag kliver på bussen vid hållplatsen utanför huset. Efter en timmes busstur hoppar han av på samma ställe. Jag ler, och tänker på de katter som har bott hos mig, och på alla andra tokiga historier om katter som brukar berättas i min släkt.

Och så tänker jag på den svenska samling av Doris Lessings katt-texter som heter Om katter, som stått länge i hyllan, och som jag tog mig tid att läsa i våras. Den är full av sådana historier, som livet med en katt är full av. En bubblare av en av mina favoritförfattare (som sorgligt nog aldrig lär få Nobelpriset) är Lloyd Alexanders Mina fem tigrar.

Båda böckerna rekommenderas för kattälskaren i väntan på att nästa kattnyhet tar sig in i tidningen (förutsatt att man redan slitit ut sina exemplar av Gösta Knutson och T.S. Eliot så klart).

En historia om något helt annat

I boken Vår vän Anne, den andra delen av Anne på Grönkulla serien, arbetar Anne Shirley som lärarinna. En av hennes elever skriver följande uppsats (s 90 i min utgåva; stavfelen är kopierade från texten):

Om fåglar

Snela Fröken jag tror att jag skall skriva en uppsats åt fröken om Fåglar. Fåglar är mycket nyttiga jur. Min Katt fångar Fåglar. Han heter William men min Pappa kallar honom Misse. Han är Randig tvärs över och han fick ett av sina Öron avfrusna i Fjor vinntras. Annars skulle han ha ett mycket Vackert utseende. Min morbror har tagit opp en katt. Den kom till hans hus en dag och ville inte gå sin veg och morbror sa, det får man Verkligen ursäkta honom, för många mänisjor har inte bättre vett, han låter den såva i sin Gungstol, och min moster seger att han tycker mera om den än sina Egna Barn. Det är inte rätt. Vi bör vara vänliga mot Katter och ge dem nymjölkad mjölk, men vi bör inte vara Snellare mot dem än mot våra barn. Nu kan jag inte hita på nåt mera just nu för denna gång från edward ClaY

Jag har den här lilla uppsatsen i bakhuvudet när jag läser Doris Lessings bok Om katter. Det finns två orsaker till detta. Den första är att både den fiktiva uppsatsen, och Lessings bok genomsyras av ett intresse för och en kärlek till katter, som inte kan undertryckas av aldrig så många fakta. Den andra orsaken är att liksom den lilla texten ovan föregivs handla om fåglar, men egentligen handlar om något helt annat, så påstår Lessing att hennes bok handlar om katter, men egentligen berättar den helt andra historier. Om mamman som hade ansvaret för att avliva överflödiga ungar och gamla och sjuka katter på farmen i Rhodesia. Om den farliga tillvaron med ormar som fanns överallt. Om hur ensam någon är när katterna är den enda som skänker tröst och värme när man är sjuk. Om hur vi blir människor först genom att behandla våra katter som våra likar. 

Lessings bok är en bok för alla som älskar katter; alla som haft en katt kommer känna igen sig i hennes beskrivningar av kattungar som lär sig äta, löpande katthonor som åmar sig och näpsta katter som förorättade drar sig undan under en soffa. Läs den om ni vill veta något om människor... eller katter. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Skyll inte på mej!

Bokförsäljningen minskade under 2008, skriver Svenska Dagbladet idag. Ja, vad ska man säga om det? Det står även att nivån sänktes från en rekordnivå 2007, vilket möjligtvis tyder på att folk köpte på sig så många böcker 2007 att de hade tillräckligt att läsa hemma. 

Sådan här rapportering kan vara tankeväckande på olika sätt, men det blir bara intressant först när man sätter in det i ett sammanhang. Om det var rekordnivåer 2007 är minskningen inte så allvarlig. Och om rekordnivåerna 2007 berodde på att till exempel den sista Harry Potter-boken kom då, och att Doris Lessing (en relativt välkänd och läsbar författare) fick Nobelpriset, och att detta toppades med några hederliga bästsäljande deckarförfattare  så finns det väl egentligen inget att oja sig över. Om det i stället berodde på att biblioteken på grund av ansträngd ekonomi köpte in färre böcker, och att fler tankade ner olagliga gratisversioner av ljudböcker – ja, då har vi en helt annan fråga att diskutera. 

Jag önskar ganska ofta att det presenterades någon slags analys när sådana här "larmrapporter" publiceras. 

Och så tänker jag att det skrivs och trycks alldeles för många böcker här i världen. Jag är en stor bokälskare, men inte kan jag bli särskilt upphetsad över att det publiceras lite färre böcker, att det säljs lite färre böcker; det finns gott om äldre bra böcker att läsa, upptäck dem i stället! Det viktigaste är att du läser!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

 

Ljudböcker eller inte

Jag läser aldrig ljudböcker nu för tiden. Eller lyssnar på böcker. Eller vad man ska kalla det. Jag gjorde det ganska ofta för ganska länge sedan. Ungefär för så länge sedan att vi talar om kassettband, och ett mycket begränsat antal ljudböcker på biblioteket. Så begränsat att det inte var särskilt svårt att beta av bibliotekets samlade utbud på en halv sommar. Jag slutade faktiskt lyssna på ljudböcker ungefär samtidigt som den stora ljudboksboomen kom, och det låter lite snobbigt när man säger det, men det berodde på andra saker i livet än något slags ställningstagande mot att alla helt plötsligt går runt med proppar i öronen eller lyssnar på Läckbergs senaste i bilradion när de kör till sommarstugan. 

På den tiden jag lyssnade blev det (på grund av bibliotekets urval) lite av varje. Jag minns Stephen Kings Sommardåd (som alltså är en långnovell och förlaga till filmen Stand by me). Jag minns Doris Lessings Det femte barnet. Jag minns Håkan Nessers Borkmanns punkt. Den hade jag försökt läsa i bokform flera gånger tidigare, men inte kommit in i. Hade det inte varit för ljudboken hade jag aldrig läst klart den. Och säkert inte läst andra Nesserböcker efter det, så jag är väldigt glad för att Majornas bibliotek hade just den där ljudboken i typ åtta kassettband. Under gymnasiet (för ett halvt liv sen, alltså) var det ganska ofta som jag lyssnade på engelska ljudböcker. Öva språket och höra något intressant samtidigt. Särskilt minns jag  A town like Alice (eller Fem svarta höns, som den heter på svenska) av Nevil Shute, som jag lyssnade på medan jag strök tvätt ute på altanen, en varm vårdag.

För det är ju det man gör när man lyssnar på en bok. Man gör något annat samtidigt. Stryker. Kör bil. Lagar mat. Spelar Tetris eller lägger patiens på datorn. Nu när man inte längre är bunden till bandspelaren utan kan plugga in iPodens hörlurar i öronen när som helst och var som helst blir lyssnandet enkelt. En bok medan du rensar ogräs, eller cyklar till jobbet. Faktum är att man till och med kan lyssna samtidigt som man tar itu med en maratonnattning av sina barn (även om detta förutsätter att man gömmer sladden och öronpropparna under håret). 

Men jag lyssnar alltså inte längre på ljudböcker. Det finns i huvudsak två skäl:

1) Jag föredrar att lyssna på radio i min iPod. Det gör jag tämligen ofta, till exempel på väg till och från jobbet, medan jag hänger tvätt, eller gör något annat som inte är för bullrigt och tar uppmärksamhet från programmet. Fördelen med pod-radioprogrammen är att de oftast är betydligt kortare än en bok. Vetenskapsradions olika program är mina favoriter: 20-25 minuter långa, allmänbildande, och med ett innehåll som spänner över ett brett fält. Läser jag en bok med öronen och blir avbruten hela tiden och behöver höra om är det svårt att hänga med. Det är också svårt att överblicka var i ljudströmmen det kommer att finnas en naturligt punkt att pausa. Ni vet kapitel - sådana brytpunkter som man ser i ögonvrån när man ögonläser.  

2a) Jag läser mycket snabbare med ögonen än med ögonen, så det känns som ett slöseri med tid att lyssna på boken, när jag kunde läsa den mycket snabbare. (Det är förstås lite paradoxalt, för jag skulle förstås samtidigt kunna lyssna i situationer där jag idag inte kan läsa, och på så sätt utnyttja tiden när jag borstar tänderna eller byter lakan.)

2b) Men det har också att göra med att jag upplever boken på ett helt annat sätt om jag hör den uppläst än om någon annan läser. Detta är säkert  något jag delar med många andra. En sak är att uppläsaren påverkar tolkningen av boken - och detta kan bli både en förhöjning av upplevelsen om man har tur, och vara en katastrof i andra fall. En annan sak är att det skrivna ordet idag inte alltid är gjort för att läsas högt. Det är svårt att minnas allting, det är krångligt att gå tillbaka om man vill kolla en uppgift om någonting. Ett namn eller en plats. En inkonsekvens. Det ligger i det skrivna språkets natur att författaren inte behöver upprepa sig, eftersom läsaren kan gå tillbaks och kontrollera vem "han" syftar till, och om huruvida det var Gunilla eller Ulla som var gift med Hans som efter att ha lämnat historien sedan kapitel två, dyker upp i igen i kaptitel femtioelva. 

Jag har alltså inte något principiellt emot ljudboken. Tvärtom. Det är väl fantastiskt att så många läser, oavsett på vilket sätt. Ljudboken passar bara inte så bra in i mitt liv just nu. Min pappa har däremot just upptäckt dess tjusning, och somnar varje kväll med sin mp3-spelare i öronen. Han har hört fler böcker i år än sammanlagt under den senaste 10-års-perioden. Det är inte bara personer som har haft svårt att hinna med böckerna, eller att komma in i dem (som min pappa), utan personer som läser och skriver dåligt (kanske rentav är dyslektiker) har i och med ljudbokens närvaro, och relativa prissänkning på senare år, fått mycket mer tillgänglig litteratur. Det är bara positivt. (Synskadade har också fått det lättare, men dessa har tidigare kunnat låna inläst material på biblioteket.)

Samtidigt ger ju ljudboken möjlighet att simultant dela sin läsupplevelse med någon annan. Jag vet familjer där makarna lyssnar på ljudböcker tillsammans medan de diskar efter maten. Det låter väldigt mysigt, tycker jag. Och historiskt sett har läsningen varit något gemensamt. Man läste högt vid brasan eller fotogenlampan. Ett nöje innan iPoden, datorn och tevens tid. 

(Med det perspektivet är det inom parentes sagt intressant att många har uppfattningen att man "inte har läst en bok på riktigt" om man endast tagit del av en bok i ljudboksform.)

Det enda som riktigt stör mig i det hela är urvalet av böcker. Det är väldigt mycket aktuella topplisteböcker det handlar om. Urvalet för dem som endast lyssnar på böcker (och det är en växande skara) blir därmed begränsat. Varför jag nu klagar på det; för min egen del var det just det begränsade urvalet av ljudböcker som en gång fick mig att lyssna på böcker jag annars inte hade valt att läsa. Som A town like Alice. Eller Borkmanns punkt.