Visar inlägg med etikett Aidan Chambers. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aidan Chambers. Visa alla inlägg

söndag 29 maj 2011

Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

lördag 18 september 2010

18.58

För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.

Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.

En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.

Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!


söndag 11 april 2010

Ung och kåt

Veckans tematrio handlar om sex, och även om jag brukar passa tematriorna om jag inte har möjlighet att delta samma dag eller strax därefter, så vill jag gärna delta denna gång. (Eller okej, jag bidrar så här några dagar för sent därför att jag är rädd att nån ska tro att jag är pryd om jag avstår.)

Lyran efterlyser denna gång minnesvärda sexskildringar och när jag tittat runt bland de som redan svarat så är det man minns många gånger ganska dåliga sådana. Med tanke på hur svårt det verkar vara att skriva något som är både litterärt och upphetsande, utan att få sina läsare att rodna av genans över beskrivningar så artificiella att åttans biologibok känns som poesi, eller omskrivningar så långsökta att Vänner-Monicas omskrivning att "han ska ta min blomma" känns som en informationsbroschyr från RFSU, så ska man nog vara glad att över huvud taget hitta passabla sexskildringar i litteraturen.

Mina tre exempel är hämtade från ungdomslitteraturen.

1. Först ut är Aidan Chambers. Han har skrivit mycket (t ex i boken Om böcker) om att han tycker sex är viktig i ungdomsböcker, därför att det är något som intresserar unga människor, och att det är något som handlar om liv och död. Även om hans böcker inte alls är kryddade av sexskildringar, så finns där alltid ett sexuellt driv, det är sexuella spänningar som driver berättelsen framåt, till och med i en bok om religion som Nu vet jag. En av de mest minnesvärda sexskildringarna finner vi dock i Spelöppning, en grafiskt mycket intressant roman, där författaren övergår till två spalter per sida när samlaget skildras. I den högra spalten har vi en mycket teknisk beskrivning, medan den vänstra spalten ägnas åt ihoptvinnade tankar och fysiska sensationer; varannan rad är kursiv och beskriver huvudspersonens tankar, och varannan rad skildrar vad som händer rent fysiskt mellan flickan och pojken. Det är ju svårt att avgöra om man verkligen blir upphetsad som läsare, men det är i alla fall ingen dålig skildring.

2. Mitt andra exempel kommer från Katarina von Bredows Syskonkärlek. Det här är en speciell och kontroversiell (och väldigt bra!) bok som handlar om kärlek och sex mellan två halvsyskon. Trots – eller kanske på grund av? – ett enkelt språk har von Bredow alltid en ton och en röst i sina böcker som gör att man vill läsa vidare. Sexskildringarna mellan syskonen Amanda och Ludvig är både rättframma och äkta, passionerade och självklara, och framför allt inte fumliga eller genanta. En hel del andra har mycket att läsa av von Bredow!

3. Sist nämner jag Christina Herrströms bok Glappet, baserad på tv-serien med samma namn. Boken och tv-serien är en enda lång problematisering utan några självklara svar om könsroller, tillhörighet och sexualitet. I centrum står tonårsflickorna Ella och Josefin, och deras relationer till män gamla nog att vara deras fäder. Runt om dem finns klasskamrater som kämpar med identiteter och positionering. En av pojkarna är Odin, och på en fest när han blir full och somnat utnyttjar Ella hans tillstånd – en ganska ovanlig skildring av en ung flicka som har sex med en medvetslös yngling. (Som problematiserar frågan om huruvida män kan våldtas.) Scenen från tv-serien börjar ca 4 minuter in i detta klipp.

fredag 10 juli 2009

Och vad gör jag just nu då?

Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra 


1. Vad läser du just nu?


Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):
  •  Ashenden av William Somerset Maugham
  •  Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
  •  Nu vet jag av Aidan Chambers
  •  Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).

  




4. Har du sett någon film i sommar?

På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

måndag 22 juni 2009

Den här helgen har jag varit i NY

Förra veckan bad jag om hjälp att motivera mig att läsa några hyllvärmare som börjat koka av otålighet i min stora bokhylla. Tassande en liten kaffekopp och Lazy's library ledde mina steg i riktning mot Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incedibly Close, som jag började läsa medan jag borstade tänderna en kväll i förra veckan. Därför har jag alltså tillbringat hela midsommarhelgen i New York. 

Det här är en mycket rolig bok om en pojke som förlorat sin far i 9/11. Nej, så kan man förstås inte skriva, men det är en mycket trovärdig beskrivning av nioårige Oskars sätt att hantera en stor förlust, och när man ser världen genom hans ögon blir somliga saker smärtsamt förvirrande. Missförstånd. Formuleringar som han upprepar med stor exakthet. Jag vrider mig stundtals av skratt. Jag blir inte helt klok på om (man ska tro att) Oskar har något autistiskt handikapp, eller om det är författarens sätt att skildra en brådmogen nioårings tankar som skapar den effekten (det står på något ställe att de flesta barnen i hans klass har ADD). Jag tänker i alla fall lite grann på Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag blir väldigt rörd över alla de vänliga människor Oskar möter under sin jakt på LÅSET som passar till faderns efterlämnade nyckel.

Och sedan tänker jag på, att även om det här är en bra bok och ett intressant sätt att skildra hur 9/11 påverkade en enskild familjs liv, så undrar jag om den hade blivit så uppmärksammad om det inte handlat om 9/11? 

Jag tycker också mycket om hur författaren använder grafiska element som en del av berättelsen. Foton är till exempel infogade. (I slutet av boken kan man bläddra de sista 15-20 sidorna väldigt snabbt för att skapa en liten makaber "film" av någon som hoppar ut ur det ena av World Trade Centers tvillingtorn innan det faller ihop.) Boken har flera berättarröster; förutom Oskar berättar hans farmor och farfar historier om en ungdom i Dresden under kriget, och textlayouten förändras beroende på vem som berättar. Farfadern som förlorat talförmågan skriver till exempel ibland enkla meningar för att kommunicera, och dessa återges konsekvent i boken med en mening helt ensam på en boksida. Tekniken påminner mig om böcker som Aidan Chambers skrivit (till exempel Spelöppning), och jag tänker att det är sorgligt att alltför många böcker presenteras så linjärt, när möjligheterna är så många fler. 

Jag har kommit ungefär halvvägs in i boken (eftersom midsommarfirandet innehållit mer små grodor och mindre lästid än på många år, och jag därför somnade i bilresan på väg hem igår i stället för att läsa), men jag vill verkligen tacka för att ni gav mig en gratisresa till New York, Lazy och Tassande kaffekoppen. Och tack! alla andra som talat sig varma om mina böcker på undantag. Jag kommer läsa igenom alla era kommentarer med jämna mellanrum när jag behöver en knuff för att läsa något jag inte tänkt på. Om någon mer vill lägga ett gott ord för någon bok på min lista är ni mer än välkomna. Ju mer passionerat, desto bättre!


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.