När jag ger mig på Evelyn Waugs bok Press-stopp så vet jag inte alls vad jag har att vänta – åh, jag tycker så mycket om att kasta mig in i en bok med den enda förutsättningen att det förmodligen är en bra bok. Att inte veta något om handlingen är rent otroligt spännande! (Ibland tänker jag att vi är alldeles för vana vid att få massiv förhandsinformation om böcker vi väljer – eller om vi väljer böcker som vi hört mycket om; det är ett växelspel, det där. Vi ratar böcker som verkar tråkiga och ger oss på dem med de mest kittlande morden och mest spektakulära avslöjanden. Att läsa en bok man inte vet något om är lika kittlande som att bege sig ut i rymden. Men med betydligt mindre förberedelser.)
Press-stopp visar sig vara en historia från 30-talet som påminner mig så mycket om Graham Greenes Vår man i Havanna, att jag är säker på att det första jag skulle komma att finna vid en googling på kombinationen "Waugh + Greene" är att Greene inspirerats av den ofrivillige reporten i Waughs roman när han skapade sin påhittige spion (ja, ni vet han som för att motsvara kraven om avslöjanden från sin arbetsgivare skickar över detaljritningar på en dammsugare och påstår att detta är ett nytt förstörelsevapen).
I Waughs satir är det en oförarglig kolumnist som mest skriver om vattensorkar (och andra måttligt upphetsande företeelser på den engelska landsbygden) som på grund en förväxling av sin namne Boot – en ung författare på modet – skickas som utrikeskorrespondent till det östafrikanska landet Ismaelia, där man förväntar sig en storkonflikt.
Boot är en total novis på området, och kan varken tolka undermeningen i de telegram som skickas honom, eller förstå att uppfinna nyheter där inga sådana finns. En icke föraktlig del av romanen handlar om fakturerandets konst – ett område där Boot är en synnerligen duktig idiot. Dock lyckas han i sin uppriktiga naivitet få förtroenden och avslöja nyheter i en bisats då han ämnar rapportera om vädret.
Jag tillbringar några trevliga timmar tillsammans med den här boken (som inom parentes sagt bitvis är helt sanslöst rolig!). Det är dock svårt att inte dra paralleller till dagens mediaindustri och journalister som snarare skapar nyheter än skriver om det som händer. Ett flockbeteende där alfahannen eller -honan sätter nyhetsvinklingen och de andra hakar på oavsett substansen. Där till och med sanningen kan betraktas som omöjlig att publicera, därför att agendan redan är satt eller ämnet uttjatat.
Den här boken skrevs för 80 år sen. Det märks mest genom att reportrarna åker båt och skickar telegram. Annars är alltför mycket sig likt.
Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns så många bra som är olästa.
Visar inlägg med etikett Satir. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Satir. Visa alla inlägg
måndag 17 maj 2010
Vår man i Ismaelia
Etiketter:
Evelyn Waugh,
Graham Greene,
Romaner,
Satir
fredag 12 juni 2009
En annan uppföljare
Jag var på ett trädgårdscenter häromdagen, ett sådant där trevligt ställe, där det inte bara finns blommor och buskar och jord och gödningsmedel, utan även ett café, en inredningsbutik och lite högar med böcker. Mest sådana med anknytning till trädgård, men där låg också en stapel böcker med titeln Barry Trotter. Jag ska säga med en gång att jag inte har läst någon av de här böckerna, och heller inte har för avsikt att göra det. Men jag vet så pass mycket att de är en (kärleksfull?) parodi på Harry Potter-böckerna. På barrytrotter.com kan man läsa författaren och "proffsplagieraren" Michael Gerbers svar på vanliga frågor om varför han skrev böckerna. Jag tyckte att kontrasten till Salinger-plagieraren Coltings svar i intervjun i Svensk Bokhandel var lite spännande. Jag kopierar tre frågor och svar därifrån, och så kan ni döma själva:
Have you ever heard from J. K. Rowling?
Nope; I'm sure she has much better things to do. Remember, every two years or so, the fate of the entire world's publishing industry is placed on her poor shoulders! I hope that she takes the Trotter series as the compliment I mean it to be. The fact that I havenít been sued suggests that perhaps that is so, or perhaps her desk is just as messy as mine is.
Why did you decide to parody Harry Potter?
My wife, a hardened reader of fantasy, took a few HP books on vacation in 2000; I stole her copies, as I often do--sheís my literary taster for such stuff. I loved 'em. I saw immediately that they were extremely well-crafted, entertaining books with genuine humor in them. The Potter books called to mind so many of the authors that I had enjoyed as a kid--T.H. White, Roald Dahl, others. Once I saw that JKR had created a rich, logically consistent world, the presence of such a massive audience convinced me that someone would attempt a parody. The American media is relentlessly consuming itself, with sequels and prequels and remakes and "Cinderella, only this time as a mermaid" or "Snow White as a African-American girl from the projects." In this environment, an HP parody was inevitable. Since I really liked Rowling's books, and had seen what awful crap that the American publishing business calls "parody," I felt obligated to try to write a spoof worthy of the originals. And, obviously, I thought there might be a few dollars in it, if I didn't end up having to spend the next five years in court.
Was it hard to parody Harry Potter?
Yep. Rowling's books present certain challenges to the professional wiseacre. First, the Potter books are funny, and its much easier to parody something that takes itself seriously (like Tolkein, for example). Second, the audience for the Potter books is very diverse, and a parody written for American ten-year-olds is different from one aimed at Scottish 40-year-olds. My solution was to build in several simultaneous levels of humor, and hope that each group would find something to laugh at. It's a technique I haven't seen before, but I think I pull it off decently well.
Låt det här också bli ett inlägg där jag får möjlighet att pusha för HP-böckerna i original. Det är inga barnböcker. Det är allåldersböcker, och har du inte läst dem ännu, så kasta alla andra sommarlistor och börja bums!
Till sist: Visst är det något mycket sympatiskt över någon som kallar en bok Barry Trotter and the Unnecessary Sequel. Fler borde följa detta exempel (och sedan ta de nödvändiga konsekvenserna av en sådan titel).
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Etiketter:
Barn- och ungdomsböcker,
J. D. Salinger,
J. K. Rowling,
Michael Gerber,
Satir,
Uppföljare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
