Hör här

Okej. Jag är inte helt säker på hur mycket jag kommer hinna, orka och ha lust att blogga de kommande veckorna. Så om du som kommer hit undrar vad du ska syssla med under tiden, och inte har nån god bok till hands, och inte kan hitta ett enda boktips i min blogg som lockar, då kommer här ett radiotips.

Litteraturvetarna Sara Kärrholm och Kerstin Bergman har nyligen kommit ut med en ny bok som heter Kriminallitteratur. Den kommer jag förr eller senare att läsa, men medan jag realistiskt väntar på att senare ska inträffa har jag i poddversionen lyssnat på en serie reportage kring boken som Vetenskapsradion Forum har sänt ut under april.

Samtalen kring boken är intressanta även (eller kanske särskilt) för den deckartrötta. Följer man serien får man på köpet också varje gång ett halvt Vetenskapsradion Forum-program om något annat som nästan alltid är värt att lyssna på.

Det inledande avsnittet som bland annat diskuterade Stieg Larssons popularitet sändes 4 april. På köpet får man veta varför Stureplanskrogar blir populära för att de har dålig service.

Avsnittet om detektiven som vetenskapsman sändes 11 april. På köpet handlar det om kärnkraftverkens arkitektur (det var intressantare än man kan tro, men inte ett höjdarreportage).

Avsnittet om kvinnliga detektiver sändes 18 april. På köpet talar Ebbe Schön om häxprocesser då och nu.

Avsnittet om varför deckare fortfarande är populära idag sändes 25 april. På köpet ett väldigt intressant reportage (som din chef säkert borde lyssna till) om vilka kontor och kontorslandskap som folk trivs i.

Nu börjar spurten

Ja, fast ytterligare några Vixxtoria-frågor får vi försöka hinna med innan dagen är slut. Vad tror ni om det här? 

51. Vilken av följande böcker tycker Vixxtoria det kan kvitta om hon läser ut eller inte innan hon dör?

1. Anna Karenina

X. På spaning efter den tid som flytt

2. Sveriges ridderskaps och adels kalender

52. Vad vill Vixxtoria bli i nästa liv?

1. Nobelprisvinnare i litteratur

X. Littkrimmare i en parallell historia

2. Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek)

53. Varför skriver inte Vixxtoria till förlagen och ber om recensionsexemplar (den verkliga anledningen):

1. Hon är lat.

X. Hon är blyg.

2. Hon vill stå fri från kommersiella intressen.

54. Vilken av följande historiska epoker fascinerar Vixxtoria mest:

1. Tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget

X. Franska revolutionen, Napoleonkrig och den sengustavianska eran, alltså slutet av 1700-talet och det tidiga 1800-talet

2. Romarrikets uppgång och fall

55. Varför skriver Vixxtoria så lite om fantasylitteratur?

1. Hon hinner inte läsa fantasy nuförtiden

X. Hon gillar inte påhittade saker

2. Hon tycker inte att det finns några bra fantasyböcker

56. Och hur är det nu – tycker Vixxtoria bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers?

1. Christie

X. Sayers

2. P. D. James

It's a keeper

Jag tänkte att jag skulle publicera en sån där aforistisk sentens (den har som vanligt föregåtts av mycken tankemöda) som löd ungefär:

När man sätter in en nyss utläst bok i bokhyllan, samtidigt som man gläds åt att man kommer att läsa om den nån gång i framtiden, då vet man att man har läst en bra bok. 

Fast sen kom jag på att det ju inte alls stämmer. Det finns flera goda böcker som jag njöt av att läsa, och otvetydigt tycker är mycket bra, men som jag inte alls tror att jag kommer att läsa om nån gång i framtiden. Amfitryon av Ignacio Padilla som jag skrivit om här är ett bra exempel.

Och jag har ju läst Liza Marklunds bok Paradiset tre gånger (tror jag; och om jag har fel, så måste den siffran dessvärre justeras uppåt), och det utan att jag tycker att det är en särskilt bra bok.

Men jag skulle nog kunna formulera en annan sentens som lyder ungefär så här:

En bok som man tror att man (kanske nån gång eventuellt) vill läsa om i framtiden ska man inte göra sig av med. 

Så där. Det borde utgöra en levnadsvisdom som funkar i praktiken.

Ibland orkar man inte googla (eller så vill man bara prata med nån)

Men vad är det för konstiga CD-böcker av Nesser som finns på bokrean?

Rein?
Marr?

Jag tar tacksamt emot alla upplysningar om vad jag har missat.

Vilken bok tänker jag på?

Jag har fortsatt mycket att göra. Jag hinner inte riktigt avsluta de där blogginläggen om böcker jag läst, och som jag skulle vilja skriva om. Så i stället planerar jag för framtiden och tar tillfället i akt och skriver en recension om en bok jag ännu inte har läst. Jag förutspår nämligen att jag inte både hinner läsa och skriva om den här boken i februari.

Men i mina planer för februari ingår att läsa en riktigt, riktigt bra bok. Jag tror att den kan räknas som deckare, och dessutom en av de allra bästa deckare som nånsin har skrivits. Den ska förnöja mig under de ynkliga små minuter som jag kommer ha över mellan arbetet och drömmen.

Så här tycker jag om den i förväg:

Detta är en bok med ett slut mer oväntat än upplösningen i filmen Sjätte sinnet – det är mitt överförtjusta intryck efter att ha slagit igen pärmarna. Jag blev överraskad, utan att känna mig lurad. Alla bitar föll på plats; jag började genast bläddra igenom boken för att se hur skickligt ledtrådarna var utlagda, och njuter samtidigt – än en gång – av de välformulerade meningarna (och kanske den eleganta översättningen).

Det har varit befriande skönt med en huvudperson utan alkoholproblem, utan trassliga relationer med sin mamma och sitt ex, och utan bortglömda dagishämtningar och medicinska problem till följd av skräpmaten. Jag tycker också om att jag sluppit hänvisningar till gamla mystierier, utan relevans för den aktuella berättelsen. I stället har jag läst en tätt sammanspunnen historia, där också det som till synes verkade vara utvikningar vidgade och fördjupade historien.

Jag anar även en kärlekshistoria där nånstans mellan raderna – kanske är det det som skänker boken både hopp och vemod. Och de många hänvisningarna till kultur, litteratur och historia är välkomna i en genre som annars är full av hårdkokta hjältar, med tuff utsida.

Det låter väl som en ganska okej läsupplevelse för den som är kräsen?

Nu behöver jag bara hjälp med att hitta boken. Shoot!

När man sitter där och klickar runt på Tradera i stället för att baka pepparkakshus

Jag brukar försöka passa på att få en del saker påbörjade när andan faller på. Det är särskilt påtagligt på jobbet – jag har nästan aldrig lust att jobba med det jag borde, utan dras mest till arbetsuppgifter som ligger flera månader fram i tiden. Men jag har med åren lärt mig att det är lika bra att arbeta lite med det jag får inspiration till, för alltid har man nytta av det när deadline närmar sig, och man inte längre har lust att ta tag i projektet.

I undantagsfall tillämpar jag samma princip för mitt privatliv. Just nu sitter jag och planerar min sommarläsning i stället för att slå in julklappar, och det lutar en del åt Maria Lang nästa sommar (efter en Dorothy Sayers-sommar och en Sjöwall/Wahlöö-sommar). Men till skillnad från tidigare år så innebär Maria Lang inte särskilt mycket omläsning för mig. Jag har nog bara läst några få av hennes deckare när jag var i 12-årsåldern så där, och minns inte mycket av dem. Det behövs inte så mycket efterforskning för att inse att det här författarskapet handlar om betydligt fler än 10-15 böcker. Kanske betyder det för min del att läsningen delas upp på två somrar, kanske betyder det att endast ett urval läses, det får tiden (lusten) utvisa.

Eftersom jag vet att Langläsarna därute är många så undrar jag så där allmänt om böckerna måste läsas i ordning. Finns det några särskilda pärlor som jag inte får missa om jag gör ett urval? Om jag bestämmer mig för att läsa 10 böcker i rad – är det då bäst med de 10 första i serien om Puck, eller de 10 sista? Eller kanske de 10 i mitten? Ska jag läsa varannan bok? Ska jag kasta tärning?

Eller borde jag läsa Trenterdeckare nästa sommar i stället?

And then there was almost none

Jag läser i Sydsvenskan att kongofödde Bienvenu Mbutu stämmer förlaget som har rättigheterna till Hergés seriealbum Tintin i Kongo för den koloniala bild av Kongo och kongelser som framställs i albumet.

Min första reaktion är Yes! Inte en dag för tidigt!

Och så gick mina tankar till omdöpningen av Agatha Christies Tio små negerpojkar (som ju heter Ten little Indians på engelska) till And then there were none (som på svenska fått titeln Och så var det bara en – titlarna är ur översättningssynpunkt rätt roliga, både i äldre och nyare variant). Och sen kommer jag ihåg att jag satt och funderade över Kurrekurreduttön när vi härom dagen såg en del av filmen Pippi på de sju haven. Hur ska man ställa sig till det där västerländskt imperialistiska i att den tjocke vite kapten Efraimsson blir kung över kurrekurredutterna? (Varför liksom? Vem var kung innan Pippis pappa kom till ön? Och om ingen var kung – hur uppstod i så fall plötsligt behovet av en kung bara för att en fet vit man flöt iland?)

Det är naturligtvis orimligt att ständiga nyutgåvor av Tintin-album (och en hel del annan litteratur) medverkar till att bekräfta och befästa föreställningar om att kongoleser (eller vilken etnisk grupp som helst) är dummare än någon annan. Jag sympatiserar mycket med en av lösningarna som Mbutu framför: att låta ett informationsblad med information om de övergrepp som Belgien begick i Kongo under kolonialtiden. Jag tycker det öppnar upp för diskussioner om hur det var då och hur det är nu – något som jag tror är förutsättningen för att vi ska förstå och förändras.

För frågan är ju var man ska dra gränsen om böcker skrivna i en annan tid ska ursäktas, dras in, döpas om eller stoppas undan i dammiga biblioteksfilialer. Vilket är det magiska datum när allt som skrivits blivit modernt och upplyst och politiskt korrekt? Och hur historielösa blir vi om vi inte kan läsa och diskutera litterära verk skrivna i en annan historisk, politisk och ideologisk kontext? Ska vi bränna alla exemplar av Robinson Crusoe? Ska vi sluta läsa Lilla huset på prärien-böckerna för våra barn, eftersom den faktiskt är rätt negativ visavi indianerna?

Och – ska vi utvidga diskussionen till böcker som riktar sig till vuxna? Var ska vi då börja? Var ska vi sluta?

Man får inte roligare än man gör sig

Jag tycker rätt mycket om överraskningar. Men när jag nu lever ett så tråkigt liv att den vanligaste vardagliga överraskningen är om det blir ris eller pasta till middag, och det långt kvar till jul (då jag i bästa fall får en del av det som står på min önskelista), så får jag helt enkelt ibland överraska mig själv.

Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)

Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.

Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.

Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".

 

Typ casting

Jag bloggar med lillfingernaglarna den här veckan, så i stället för att erbjuda mina långa och vindlande tankar om Johan Klings Människor helt utan betydelse eller min insiktsfulla analys av Dan Browns The Lost Symbol (ni kan få välja, förresten – vilken av dessa två ska jag först lägga krut på? Jag har mycket spännande att säga om båda, men hinner nog inte fördjupa mig i mer än en analys under helgen), så passar jag på att följa upp min stora spaning om hur skådespelare återanvänds när filmbranschen ska illustrera det svenska deckarundret.

Idag läser jag nämligen att den breda allmänheten (dvs de som är för unga eller oironiska för att varken tänka på Grannar eller Sundbyberg) snart kommer att förknippa Peter Dalle med kommissarie Ewert Grens – en uppfinning signerad  Roslund och Hellström. Dalle är en outsider i de här sammanhangen, för vad gäller filmatiseringar av svenska detektivromaner har han tidigare endast förekommit i Lasse-Majas detektivbyrå. Det är således en snabb och oväntad karriär att utan att behövt figurera som misstänkt, den kvinnliga polisens äkta make eller huvudrollsinnehavarens bästa kompis (som typ är en försupen och frånskild advokat) avancera till huvudrollen. Grattis Peter!

Som vanligt betonas att just den här deckarserien kommer att skilja sig från alla övriga. Må så vara, men gäsp...!

20.24

Snowflake kommer lite sent, med regndroppar i håret, tre flaskor vin och Sara i sällskap. Jag misstänker att mina och Snowflakes diskussioner aldrig kommer att ta slut (var ska de ens börja? Med deckarna, de mer eller mindre galna kvinnorna, Ingmar Bergman eller ett aldrig sinande skvallerutbyte om litteratur och omvärlden på alla nivåer), så jag har bjudit henne att stanna över natt.

Sara har jag inte alls känt till särskilt länge, men jag skulle gärna vilja veta mer om den där ungdomsboken som hon har så roligt när hon skriver.

Och ja, just det. Försöka bevisa att det är en myt att man inte kan skriva bra dialog på svenska (ergo: det borde inte vara omöjligt med sådan i svenska filmer heller).

Omläsningens vågespel

När jag läser om gör jag det av i huvudsak två anledningar (som för all del kan splittras upp och analyseras i mindre beståndsdelar). Den ena är att ta reda på hur jag – som har förändrats – idag upplever på en bok som tidigare har betytt något för mig. Det är ett sätt att utforska mig själv, helt enkelt. Den andra anledningen är att få samma kick en gång till. Återuppleva något fantastiskt. Ibland kontrollera om jag mindes rätt, eller om jag fortfarande gillar en bok fast tiden har gått och jag har vant mig vid mer avancerad meningsbyggnad. Här fokuserar jag mer på själva boken – om den håller. Är den verkligen bra? Och här kan det vara bäddat för besvikelser.

För det är ju så. En del böcker ska man inte läsa om. Man ska bara minnas att de är bra.

I sommar har jag läst om några av Patricias Highsmiths böcker om den mångbegåvade Tom Ripley, och jag är besviken.

De här böckerna tyckte jag ju när det begav sig var mästerliga skapelser i att antyda hotande fara. Dessutom är de originella så till vida att läsaren plötsligt upptäcker att hon hejar på mördaren Ripley, och läser med hjärtat i halsgropen när någon kommer Ripleys illgärningar på spåret.

Men även om jag är besviken så ska jag börja med att fastslå att den första boken håller fortfarande. En man med många talanger (The talented Mr Ripley) presenterar en socialt marginaliserad, ganska otrevlig, klängig uppkomling. Denne Tom Ripley får av en slump möjlighet att söka upp en gammal skolkamrat, Dickie Greenleaf, som flytt sin rika New York-familj och slagit sig ner i Italien, där han roar sig med amatörmåleri och att sätta sprätt på faderns pengar. Ripley får betalt av Dickies far för att övertala honom att resa hem igen.

Det är säkert många som har sett filmen (med Matt Damon som Ripley, och Jude Law som Dickie), och boken är ungefär lika suggestiv och obönhörlig som filmatiseringen. Efter min omläsning av den första Ripleyboken ser jag genast om filmen (som jag av en händelse som skulle kunna se ut som Law i badbyxor visst till och med har köpt). Men jag upptäcker intressant nog fler än fem fel mellan bok och film. Till exempel är det i filmen tydligt att Tom faktiskt aldrig har träffat Dickie, men i boken känner de varandra ytligt. I boken förekommer ingen kärlekshistoria mellan Dickie och flickan Marge, men denna är mer än antydd i filmen (där Marge spelas av Gwyneth Paltrow). I boken fuskar Dickie i måleri, men i filmen spelar han jazz. I filmen sker mordet på Dickie nästan i självförsvar, medan det är ett mer eller mindre planerat dråp i boken. I boken läggs Toms stegrande desperata handlingar till varandra i försök att rädda hans skinn, i filmen är han mer utstuderad och planerar. Samtidigt är filmen mer skoningslös mot stackars Tom. Den ger en öppning för Tom i form av en lycklig homosexuell förbindelse med Peter Smith-Kingsley, men drar sedan obarmhärtigt åt snaran och tvingar Tom att även döda Peter, som han älskar, eller bli fast av polisen. I boken lämnar Tom Italien, lyckligt ute ur polisens nät, men med stor saknad efter den döde Dickie, men trots det med Dickies fars välsignelse, och Dickies förmögenhet på fickan. (Av en slump hittar jag också i den här vevan en spännande analys av Ripley-filmen, där Toms psykopatiska drag ställs mot Dickies narcissistiska. Man förstår att det inte kunde sluta på annat sätt.)

I mitt minne var nästan det enda som skilde mellan bok och film den påhittade karaktären Meredith Logue (spelad av Cate Blanchett), men vid en närmare jämförelse är det alltså mycket mer som är förändrat. Trots det blir jag inte irriterad på att man kidnappat Tom Ripley-karaktären och använt honom för en annan film; både bok och film håller med råge idag också.

Så det var med förväntan jag gav mig på de andra två delarna i Ripley-serien, del tre En man med onda avsikter, och del fem Ripley på djupt vatten. I båda dessa böcker är den unge osäkre Ripley försvunnen; det har gått så där ett decennium sedan mordet på Dickie Greenleaf. Ripleys psykopatiska drag kvarstår, men han har funnit en hustru, Héloïse, som fint kompletterar honom – självständig, vacker, oberoende, ointresserad av hans förehavanden, älskvärd och världsvan. Ripley själv håller på med en del sjaskiga affärer (som att vara kurir – kanske för knark, kanske för statshemligheter; han vet det inte själv), och framför allt att handla med förfalskad konst. Highsmith lyckas fint med att gestalta Toms självförakt och livsleda, hans psykopatiska grandiositet, och hans dubbla natur.

De mord som sker inträffar liksom i den första boken mer i ögonblickets ingivelse, för att undanröja spåren av Toms brottsliga handlingar, än på grund av en långvarig och omsorgsfull planering. Tom är på ett sätt omständigheternas offer, och en stor del av böckerna handlar om Toms mödor att dölja brotten. Han lyckas alltid, även om poliskommissarier från världens alla hörn (nåja, Frankrike, USA och England) är både misstänksamma och nitiska i sina undersökningar med tanke på alla mordmisstankar som hopat sig kring Tom genom åren.

Jag mindes alla Ripley-böckerna med rysningar av krypande ondska. Men sanningen är att del tre och del fem är erbarmligt långrandiga och enformiga. Om jag inte hade bestämt mig för att lämna två tredjedelar av de böcker jag ville ta med mig på semestern hemma, så hade jag aldrig läst ut dem. Bara en sån sak som att det tar 200 (av 261) sidor för det lik som Tom gömde i tredje boken att draggas upp i bok fem. Det är faktiskt inte spännande. Det är tråkigt.

Så jag lämnar Ripley och den här sommaren med viss sorg. Del två (En man utan samvete) och fyra (Tom Ripley igen) kommer jag inte ens försöka att läsa om. Jag har med denna omläsning förlorat mitt angenäma minne av tidigare besök i Ripley-landet.

(Highsmiths Främlingar på tåg ska dock anlända i min brevlåda när som helst. Den har jag aldrig läst. Kanske kan jag skapa nya minnen tillsammans med den?)

Mysteriet och de 108 kvinnorna

Jag ville ju gärna bidra med någon ny lista så här i sommartider, och tänkte först sammanställa en lista på 100 bra deckare. Den svällde snart över alla gränser, och jag bestämde mig i stället för att skapa en lista med kvinnliga deckarförfattare. Många av dem skriver om manliga detektiver, men kanske är det lättare att bland dem hitta kvinnliga poliser, som Hannele efterlyser.

Den här listan är ordnad alfabetisk, och vid urvalet har jag starkt favoriserat svenskor, debutanter och nästan bortglömda storheter. Ett absolut krav är att författaren har skrivit på svenska, eller översatts till svenska (flera av de tips jag fick föll på detta, tyvärr). En titel per författare har angetts, och vanligen är det deckardebuten; då och då har jag i stället valt den bok jag tycker är bäst, eller den bok som är mest känd. En del författarnamn döljer flera författare, ibland även män. I mitt urval har jag låtit det var tillräckligt att en av författarna är kvinna. 

Jag hade tänkt mig 100 författare, och nu sitter jag här med 108, trots en hel del gallring (jag har bland annat tagit bort sådana som skrivit någon enstaka deckare, men i huvudsak har annan produktion, t ex Katarina Mazetti och Maria Küchen).

Så här är listan – varsågod och upptäck!

Om du även vill göra noteringar (såsom vi bokbloggare pläga göra på listor av det här slaget) har jag modifierat de gängse noteringarna (eftersom jag insåg att jag behövde både kursiv och fetad text för att få listan läsbar).

L före författaren/boken betyder att man läst den

T före författaren/boken betyder att man läst en annan bok än den föreslagna av författaren

J före författaren/boken betyder att man vill läsa

N före författaren/boken betyder att man inte vill läsa 

H före författaren/boken betyder att man har boken

F före författaren/boken betyder att man sett en filmatisering av den

(? före författaren/boken betyder att man aldrig hört talas om den)

1. Karin Alfredsson 80 grader från Varmvattnet. Svensk läkare löser mord världen runt.

2. Margery Allingham Tigern är lös. En av de stora i 50-talets brittiska deckarvåg. Skrev om Albert Campion.

L. 3. Karin Alvtegen Skuld. Psykologiskt och vardagligt.

4. Christa von Bernuth Rösterna. Tyska mord som poliskommissarie Mona Seiler löser.

J 5. Jenny Berthelius Mord, lilla mamma. Traditionella pusseldeckare med kommissarie Sanger och författarinnan Vera Kruse

J 6. Christianna Brand Döden i höga klackar. Brittisk mångsysslare som skrev under efterkrigstiden. Använde flertalet pseudonymer

LH 7. Carina Burman Babylons gator. Ett Londonmysterium. Euthanasia Bondeson löser mord i viktoriansk pastisch.

N 8. Chelsea Cain Heartsick. Bland annat om amerikanska seriemördare.

N 9. Marianne Cedervall Svinhugg. Mord på Gotland

LH 10. Agatha Christie. Mordet på Orientexpressen. Deckarkejsarinnan som bl a skrev om Miss Marple och Hercule Poirot.

T 11. Ann Cleeves Svart som natten. Prisbelönt och brittiskt.

JH 12. Patricia Cornwell. Den osynlige. Om den amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta.

N 13. Ursula Curtiss Rösten ur mörkret. Ryslig amerikanska.

14. Sabine Deitmer Kalla kyssar. Tysk kvinnokrim om kommissarie Beate Stein.

T 15. Sarah Dunant In under huden. Hårdkokt om Hannah Wolfe.

16. Mignon G. Eberhart Medan patienten sov. Romantiska deckare med sjuksköterskan Sarah Keate.

17. Elsebeth Egholm Dolda fel och brister. Dansk spänning med medelhavstouch.

LH 18. Kerstin Ekman Den brinnande ugnen. Kriminologiska övningar i högre skolan.

LH 19. Karin Fossum Se dig inte om! Norsk deckardrottning med mer psykologisk spänning än action.

20. Ramona Fransson Mord i Skärhamn. Mord i Skärhamn

21. Tana French Till skogs. Prisbelönt debut av irländsk globetrotter.

T 22. Nicci French. Det röda rummet. Pseudonym för Nicci Gerrard och Sean French. Until it's over är otroligt bra, men inte översatt till svenska.

L 23. Inger Frimansson. Katten som inte dog. Krypande väntan på att något ska hända.

LH 24. Elizabeth George. Pappas lilla flicka. Amerikanska som fuskar i den brittiska skolan och skriver om Thomas Lynley.

25. Doris Gercke Du skrattade, du ska dö. Tyska mysterier.

26. Carin Gerhardsen Pepparkakshuset. Mord i Hammarby.

27. Caroline Graham Morden i Badgers Drift. Om Barnaby i Midsomer.

28. Camilla Grebe och Åsa Träff Någon sorts frid. Svenska debutanter i en djungel av psykologiska spänningsromaner.

29. Elly Griffiths Flickan under jorden. Lovande brittisk debut om Ruth Galloway

J 30. Kjerstin Göransson-Ljungman 27 sekundmeter, snö. Arkitekt som skrev deckare, främst under 40-talet.

31. Mo Harder Tokyo. Spänning i Japan.

T 32. Ingrid Hedström Lärarinnan i Villette. Välskrivet om belgiska mord, med undersökningsdomaren Martine Poirot.

LH 33. Marie Hermanson Ett oskrivet blad. Krypade spänning.

T 34. Mary Higgins Clark Dömd av det förflutna. Prisbelönt, pålitligt och amerikanskt.

L 35. Patricia Highsmith En man med många talanger. Krypande psykologi om Tom Ripley

L 36. Gretelise Holm Ö-morden. Spänning i Danmark.

L 37. Anne Holt Blind gudinna. Norsk deckardrottning som skriver om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen.

J 38. Claude Izner Mordet i Eiffeltornet. Mord på franska. Pseudonym för de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre

39. Inger Jalakas Borde vetat bättre. Mord i Göteborg med Margareta Nordin och queerperspektiv.

LH 40. P. D. James Ett opassande jobb för en kvinna. Tillhör den brittiska deckaradeln. Skriver oftast om polisen (och poeten) Adam Dalgliesh.

LH 41. Anna Jansson Främmande fågel. Oftast mord på Gotland med Maria Wern

J 42. Marianne Jeffmar Dödens ängel. Psykologiska kriminalromaner.

T 43. Mari Jungstedt Den du inte ser. Mord på Gotland

44. Faye Kellerman Examensfesten. Amerikansk spänning med Peter Decker och Rina Lazarus.

45. Lars Kepler Hypnotisören. Haussad pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril.

46. Laurie R. King Drottningfällan. Amerikanskt och feministiskt med Sherlock Holmes-pastischer.

47. Catharina Kjellberg Inte att leka med. Mord i Göteborg med Roberta Löfström.

LH 48. Tove Klackenberg Självtäkt. Mord i Härjedalen.

49. Gisa Klönne I skogens tystnad. Tyska orsaker till brott.

J 50. Elisabet Kågerman Döden skriver svenska. 50-talsdeckare om läraren Kickan Store.

T 51. Lynda La Plante Utpressning. Om Jane Tennison i mördarens spår.

T 52. Maria Lang Mördaren ljuger inte ensam. Mord i Nora av Sveriges egen Agatha Christie.

LH 53. Åsa Larsson Solstorm. Mord i Kiruna

T 54. Leena Lehtolainen. Snöjungfrun. Finska mord med kriminalkommissarien Maria Kallio.

LH 55. Eva-Marie Liffner Imago. Historiskt och mystiskt, med fantastiskt språk.

T 56. Unni Lindell Ormbäraren. Norsk krimdrottning som skriver om Cato Isaksen.

T 57. Laura Lippmann I spindelns nät. Mord i Baltimore med Tess Monaghan.

LH 58. Camilla Läckberg Isprinsessan. Mord i Fjällbacka

J 59. Alexandra Marinina Mördare mot sin vilja. Mord i Ryssland.

LH 60. Liza Marklund Sprängaren. Om bulldozerjournalisten Annika Bengtzon

J 61. Ngaio Marsh Mördaren gör entré. Nya Zeeländska som skrev pusseldeckare med detektiven Roderick Alleyn.

J 62. Helen McCloy Vad ville han? Amerikansk storhet från företrädelsevis 40-talet.

63. Val McDermid Sjöjungfrun sjöng sin sång. Skotskt underbarn som bl a skriver om Carol Jordan och Tony Hill.

J 64. Patricía Melo Lögnens lov. Brasiliansk spänning

LH 65. Denise Mina Död i Garnet Hill. Mord i Skottland.

J 66. Patricia Moyes Döden åker skidor. Brittiska mord vid Scotland Yard med Henry Tibbett.

67. Barbara Nadal Belsassars dotter. Mord i Turkiet.

68. Naïri Nahapétian Vem dödade ayatolla Kanuni? Mord i Iran.

LH 69. Katherine Neville De åttas hemlighet. Lika bladvändande som Dan Brown.

LH 70. Åsa Nilsonne Ett liv att dö för. Mest mord i Stockholm, men missa inte just denna pärla från Etiopien.

L 71. Ingrid Noll. Tuppen är död! Tyskt kåserande om mördarens våndor.

72. Kay Nolte Smith Sorgesång över död sopran. Nyckelroman inspirerad av Ayn Rand.

LH 73. Carol O'Connor Judasbarn. Tvillingdeckare!

T 74. Gemma O'Connor Tid att minnas. Mord på Irland.

J 75. Abigail Padgett Kråkan talar om död. Kriminalförfattare med särskilt intresse för inhemsk amerikansk befolkning.

T 76. Sara Paretsky Egen vinning, annans skada. V. I. Warshawski löser mord.

77. Jill Paton Walsh Farlig samling. Om collegesköterskan Imogen Quy. Skrev även färdigt Sayers sista Wimsey-roman.

T 78. Ellis Peters Ett helgon till varje pris. Broder Cadfael löser deckare på medeltiden.

LH 79. Helena Poloni. Mord i barm. Pseudonym för Ingegerd Stadener, som även skrev under namnet Lillevi Gavell. Har gett namn åt Polonipriset.

J 80. Anne Rambach Bombyx. Franskt med japansk touch och queerperspektiv.

LH 81. Ruth Rendell. Stenarna skola ropa. Oftast om vägen fram till brottet. Skriver ibland om kommissarie Wexford, och ibland under pseudonymen Barbara Vine.

82. Craig Rice Alla goda ting är tre. Amerikanska med skärpa och komik.

LH 83. Dorothy Sayers. Kamratfesten. Komplicerade mordgåtor med Lord Peter Whimsey och Harriet Vane

84. Veronica von Schenck Änglalik. Svensk spänning om Althea Molin.

LH 85. Andrea Maria Schenkel Mordbyn. Blodiga mord i Tyskland.

86. Ninni Schulman Flickan med snö i håret. Debut. Deckare i Hagfors.

87. Helena Sigander Döda män vittnar inte. Mord i Gamla stan.

88. Yrsa Sigur∂ardóttir Det tredje tecknet. Mord på Island.

LH 89. Maj Sjöwall Roseanna. Skrev tillsammans med Per Wahlöö 10 romaner om ett brott. Martin Beck löste dem.

90. Kim Småge Nattdykning. Norskt om polisen Anne-kin Halvorsen

T 91. Helle Stangerup Vargtid. Dansk spänning.

92. Viveca Sten I de lugnaste vatten. Mord i Sandhamn.

LH 93. Josephine Tey En gammal skandal. Löser mord vi trodde var uppklarade.

94. P J Tracey Spela död. Pseudodym för Patricia Lambrecht och Traci Lambrecht som skriver om kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth.

T 95. Ulla Trenter Som man bäddar. Fortsatte efter maken Stiegs död att skriva bl a om Stockholmsfotografen Harry Friberg.

96. Aino Trosell Om hjärtat ännu slår. Prisbelönt från en proletärförfattare.

LH 97. Helene Tursten Tatuerad Torso. Mord i Göteborg.

LH 98. Karin Wahlberg Blocket. Mord i Oskarshamn och Lund

LH 99. Emma Vall Änglavakt. Mord i Sundsvall. Pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström.

LH 100. Minette Walters Skulptrisen. Skriver fristående böcker i klassiskt brittisk tradition.

101. Fred Vargas Mannen som vände insidan ut. Franskt om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg och medeltidsexperten Marc Vandoosler.

102. Gillian White Mammadags. Brittiska mysteries skrivna i Devon.

J 103. Elvira Vigna Saker som män inte förstår. Spänning i Brasilien.

LH 104. Liselott Willén Sten för sten. Välskrivet och oväntat, med doft av Åland.

105. Mary Willis Walker Under skalbaggens bo. Mord i Texas.

LH 106. Laura Wilson Min allra bästa vän. Ny brittisk stjärna som avslöjar hemligheter från det förflutna.

L 107. Margaret Yorke Den du minst anar. Småskaligt brittiskt i pittoreska byar, där ondskan lurar under ytan.

LH 108. Helena von Zweigbergk Det Gud inte såg. Valhänt vardagligt och ömsint förvirrat om fängelseprästen Ingrid

Jag fick mycket hjälp att skapa listan i kommentarsfältet till det min efterlysning. Stort tack till Paperback Lover, ThursdayNs äventyr i bokskogen, En och annan bok, Lottas bokblogg, Butter tar ordet,  Ingrids boktankar, Bokbabbel, EnligtO, Marias bokliv, One Swede Read, Anitas blogg, Ett eget rum, Boktoka och Snowflakes in rain. Om jag inte har med era förslag så beror det endast på att jag inte kunde hitta några översättningar till svenska. 

Hjälp, jag drunknar!

Jag har visst tagit mig lite vatten över huvudet. Jag blev så inspirerad av alla sommarlistor att jag fick för mig att jag skulle skapa en lista med 100 kvinnliga deckar/kriminalförfattare. Men nu har jag fastnat på 63 stycken.

Så hjälp mig! Vilka har jag glömt? Svenska och utländska, nya och lite äldre, mer eller mindre bortglömda... Visst finns det fler än 63?

Jag tänkte inte publicera listan förrän jag har lite fler (helst 100) namn, så det är klart att det blir lite svårt att komplettera den, men jag kan hinta om att det företrädelsevis finns svenska och anglosaxiska författare på den.

Uppdatering: Om du bidrar med en författare får du gärna även nämna någon bok hon skrivit – kanske den man lämpligast börjar med, den hon är mest känd för, eller den som går att få tag i på svenska.

Sommar sommar sommar

Jag har inte lyssnat på ett enda Sommarpratarprogram i år. Det är minst sagt ovanligt, men det har varit skönt att leva i radioskugga ett par månader. Med poddradions möjligheter kan jag lyssna igenom det intressanta framåt hösten (men jag är tacksam för tips om vem och vad jag inte bör missa!).

Vad gäller boksommaren så sammanfattas den lite kort nedan, med hjälp av Bokhoras sommarenkät.

1. Bäst i sommar?

Jag har inte tagit mig upp på några svindlande läshöjder, men den bästa boken blir nog Never let me go av Kazuo Ishiguro.

2. Sämst i sommar?

Ripley på djupt vatten av Patricia Highsmith. En omläsning jag ångrar. Jag hade gärna fortsatt gå omkring och tänka på den som en spännande bok, men nu har jag förlorat det minnet också.

3. Vad har du helst läst på stranden?

Jag har inte läst så mycket på stranden, för det har varit för varmt att vara på stranden om man inte badat, men de böcker jag släpat med mig i väskan till badet har med största sannolikhet varit någon Sjöwall/Wahlöö-deckare.


4. Var har du läst mest?

I skuggan.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Jajamensan. Jag ville läsa om alla Beck-böckerna, och det har jag lyckats med på Vixxtoria-vis. Det betyder att jag läst nio av tio böcker, för jag fick aldrig tag på Brandbilen som försvann, och nu känns det lite oinspirerat att läsa den så här efteråt. Det känns ganska bra att liksom leva upp till mitt rykte att aldrig fullfölja läsprojekt ordentligt, och ändå genomföra det.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Jag har faktiskt inte köpt så hemskt mycket böcker (beroende på när man ska tänka sig att man börjar räkna sommaren. Men med kompletterandet av Beck-dekalogen blir det kanske ett femton-tal böcker totalt. Ytterligare tio eller så om man ska räkna barnböcker och presenter.). Men ett bokinköp som jag är glad över är Margareta Strömsteds bok om Astrid Lindgren. Den har jag velat läsa läääääänge, men den har varit svår att få tag i.



7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Wägner. Men om det handlar om att se fram emot någon bok som är nyutkommen så ska det bli en upptäcksfärd att läsa Birgitta Lillpers senaste bok Om du fick tänka dig ett hem. Jag har inte läst något av henne tidigare.

Varning för leda

Nån gång i våras köpte jag Johan Theorins senaste bok, Blodläge, till min sambo med baktanken att själv läsa den så snart som möjligt. Så snart som möjligt blev nu i veckan, men det hade kanske skett tidigare om sambon visat lite mer entusiasm.

Nu när jag också har läst är jag inte heller entusiastisk. Tvärtom, faktiskt. Det var en av de sämsta böckerna jag brytt mig om att läsa ut på år och dag. Åh, visst blir man mer besviken på en bok av någon som tidigare skrivit böcker man uppskattat? Jag har blivit riktigt behagligt skrämd av såväl Skumtimmen som Nattfåk (särskilt Nattfåk, faktiskt), men vad gäller denna nya saga om älvor och troll så griper den inte tag i mig nånstans. Språket känns platt och oinspirerat, och handlingen pendlar mellan att vara en hårdkokt gangsterfilm, ett skilsmässodrama och kittlande berättelser om hur älvorna uppfyller människors önskningar. (Vad gäller det sista spåret irriterar det mig nästan mest att Theorin mer än tidigare skriver in rationella förklaringar till de "mystiska" händelserna. Ska det vara spökhistorier, så ska det liksom vara spökhistorier – inte en vuxenvariant av "Blodet droppar", där det visar sig att det bara är en kruka lingonsylt som vält i matkällaren.)

En av bokens två huvudpersoner är Vendela som återvänt till Öland med sin nye man, kändispsykologen Max, som nu skriver en kokbok. De har byggt en lyxvilla i lilla Stensvik, bara en bit ifrån den plats där Vendela föddes och växte upp. Då var hon ett ensamt barn, som bodde med sin änkling till far, och sin förståndshandikappade storebror i ett hus utan el, och då hade hon i  uppgift att valla kor morgon och kväll, och att sköta hushållet. På sin väg till skolan passerade Vendela älvstenen, och där stannade hon och önskade sig saker, medan hon offrade något av sin döda mors smycken. Hon önskar sig en bästa vän, en resa till Borgholm, variation i den enahanda middagsmaten. Önskningarna går i uppfyllelse, ibland på de mest skrämmande sätt. Nu när hon som vuxen återvänt till Öland går hon igen till älvstenen och offrar mynt i hopp om att rädda sitt hopplösa äktenskap.

Den andre huvudpersonen är Per Mörner, som också han återvänt till Öland, sedan han fått ärva en gammal stuga. Han är skild, och är far till tvillingarna Jesper och Nilla. Nilla är svårt sjuk i cancer och ligger på sjukhus i Kalmar. Historien kompliceras av att Pers far ringer honom hela tiden. Han är tidigare porrkung, och kan stoltsera med  två erotiska magasin och en filmstudio. Nu har han svårt att tala efter en stroke, och skuggor ur hans tidigare liv förföljer honom. Per räddar honom ur en mordbrand i den före detta filmstudion. Polisen verkar sköta utredningen kring denna mycket valhänt, och det intensifieras inte ens när fadern blir överkörd av en smitare. Denna händelse blir  startskottet för att Per (med lite hjälp av Gerlof Davidsson, som dyker upp även i denna bok) ska börja rota i faderns förflutna. Per får kontakt med män och kvinnor som medverkat i faderns tidningar och filmer, och  det leder honom in i en porrhärva, och någon slags hämnd som jag aldrig blir helt klok på.

Jag antar att det skulle kunna vara möjligt att väva ihop de här trådarna (och några till) till en tät och spännande väv (även om jag måste tillstå att ingen av historierna kittlar mig något vidare), men Theorin lyckas inte. Det är ospännande. Och obra.

Men mest är det sorgligt att någon som kan få till bra historier skriver ihop något som faller så platt till marken. Jag hoppas dock att nästa bok är värd att vänta på (och jag väntar gärna länge på den, bara boken blir i Nattfåksstandard).

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

Det saknas lite stake

Jag har kommit en ganska ordentlig bit in i min omläsning av Beckböckerna (ett generellt omdöme är att det är en lagom intellektuell utmaning när skuggtemperaturen överstiger 30 grader och den enda konkurrensen är Anna Karenina), och det finns ganska mycket att reflektera över om man vill – eller orkar.

Jag orkar inte just nu, så jag nöjer mig med att säga att jag halvvägs in i åttonde boken (det vill säga Det slutna rummet) är otroligt trött på bröstvårtor! Ingen kvinna har stuckit näsan in på boksidorna utan att form och storlek av (och ganska ofta färg på) hennes dylika har beskrivits i detalj. Jag skulle inte säga så mycket om det fanns någon liten antydan till beskrivning av utbuktningen i manliga skrev, kanske i någon bisats, parentes, fotnot eller om man läste en eller annan mening baklänges, men jag har inte kunnat hitta någon. När Martin Beck har sex är det hennes skötes våthet som beskrivs. Hon med skötet heter Åsa och har just blivit polis. Vid sedlighetsroten, så klart; alla kvinnliga poliser verkar återfinnas där, och i undantagsfall kan de lånas ut till andra rotlar för att användas vid brottsprovokationer för att "vampa" den misstänkte.

För tillfället gläds jag  – om uttrycket ursäktas –  lite extra åt att äntligen stöta på en kvinnlig mördare. Och att ordet ordet "nymfoman" inte har nämnts en enda gång efter de 3-4 första böckerna. Det begreppet blev lite tjatigt, faktiskt.

En annan tid

Jag har nu läst de två första Beck-böckerna och två saker slår mig. Det första är att herregud vad mycket som hänt på 45 år. Terylenbyxor. Islådor i kylskåpet och massvis med lägenheter som saknar toalett. Goda årslöner på 40 000. Och en välsignat långsam tillvaro med hålkort och stationära telefoner. 

Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led. 

Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten. 

Midsommarkrans

Den här veckan påbjuder Lyrans tematrio en lista om trenne boktitlar med blomnamn uti. Lyran själv begränsar sig dessutom till rosor, och där vill ju inte jag vara sämre. Här är tre ros-titlar som Lyran inte nämner:

Svalan katten rosen döden av Håkan Nesser. Jag kommer inte ihåg en stavelse av den här boken, och det tycker jag är skönt. Den har dock fått högsta betyg i mina noteringar, vilket tyder på minst en oväntad nesseristisk twist mot slutet. Jag har en längre tid nu varit på det klara med att detta kommer vara nästa Nesser-bok som jag läser om, så påminn mig inte om handlingen.

Rosens namn av Umberto Eco. Medeltidsdeckare eller bildningsroman, det är frågan när läsaren får följa med den unge munken Adso och hans lärare William av Baskerville som undersöker mystiska dödsfall i ett kloster, med hjälp av logik à la Thomas av Aquino. Den här är nog läst två eller tre gånger, och jag minns handlingen mycket väl, men jag hoppas jag hinner med två eller tre omläsningar till innan jag dör. Jag är så gammal (eller kanske tråkig) att jag uppskattar bildningsinslaget mer än deckarintrigen.

Näckrosdammen av Annika Thor. Andra delen i serien (som inleds med En ö i havet) om Steffi och Nelli, två judiska flickor som under andra världskriget flyr från Österrike till Sverige. De hamnar på en ö i göteborgska skärgården, och utsätts både för vänlighet och kulturkrockar. (Jag har förresten alltid tänkt att den här serien är lite som Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, fast för barn. Och möjligen med lite mindre psykoanalytisk ansats.)

Miljötänkande i svensk filmbransch

Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.

Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!

Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)

Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!

Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.

Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.

Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.

Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)

Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.

Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.

Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?

Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten)  och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.

Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.

Andra som vi sett lite grann av är  Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).

Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller  Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.

Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.

Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.

Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.

Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:


Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär. 


Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om  greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse,  Fiendens fiende,  Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare. 


Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken. 


Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen. 


Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna. 


Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna. 


Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.


Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.


Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen. 


Åsa Larsson har under 00-talet skrivit  fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka. 


Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik. 


Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen. 


Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen. 


Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.

Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här.