Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok

Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.

Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)

Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)

Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)

Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)

Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!

För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!

Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.

Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).

Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.

På fel kurs med Kurt

Jag har upptäckt Erlend Loe i år. Det är en fantastisk upptäckt, vi har så kul tillsammans. Alla de (tre) böcker jag läst har varit tunna och lättlästa och man har forsat igenom dem på ett par timmar. Max. Och alla (tre) har fått mig att skratta och att tänka. Rätt mycket tänk faktiskt, och det är bland annat därför jag behöver dra ut lite på läsningen (annars hade nog den samlade Loe-produktionen kunnat slukas på ett par eftermiddagar).

I förrgår läste jag hursomhelst Kurt i Kurtby. Om jag har förstått saken rätt är Loes Kurt-böcker riktade mot barn, och det må så vara. Det här är en bok som (kanske mycket på grund av de rikliga och drastiska illustrationerna av Kim Hiorthøy) får mig att associera till Gummi-Tarzan – Ole Lund Kirkegaards böcker som var otroligt populära när jag växte upp. Själv föll jag aldrig riktigt, men många i min omgivning. Det är antagligen samma slags barn som gillar Kurt. Men här finns förstås andra föregångare – Roald Dahl, och Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker om bland andra Sune och Bert.

Som vuxen roas jag av den fullständigt hejdlösa driften med Knutby-församlingen. Kurt åker på semester med sin familj och hamnar på grund av diverse olyckor i Kurtby. Där finns Pingiskyrkan med sin ledare Kirsti Brud, och de anser sig blivit bönhörda eftersom de just bett om en ny pastor (deras gamla pastor har just blivit tagen av polisen; de pläga sluta så för pastorerna i Kurtby). Särskild nöjda är de över att Kurt har skägg – det ska pastorer ha.

Kurts fru Anne-Lise gillar inte alls att förvandlas från arkitekt till pastorsfru, men som landet nu ligger har de inte mycket val än att bli kvar i Kurtby. Kurt predikar, till en början assisterad av Kirsti Brud som viskar i hans öra vad han ska säga. När Anne-Lise protesterar mot det mesta hon stöter på talar Kirsti om att hon ska virka grytlappar och passa sig. För i Kurtby halkar pastorsfruar ofta i badkaret och slår huvudet i kranen. Barnen får smisk på snoppen eller snippan om de inte följer reglerna, och alla hotas ständigt med att komma till helvetet. Pingisförsamlingens regler  bestäms ad hoc av Kirsti Brud.

Loes bok är helt absurd, så klart.  Men i just det här fallet är verklighetens händelser så otroliga att det är svårt att skruva dem mer. Jag gläds åt att det inte förekommer mer än mordhot i Kurtby. Och att det finns en bok som föräldrar och barn kan läsa tillsammans, men på olika plan (även om den åldersgrupp den här boken vänder sig till väl just har börjat läsa själva?). Och så är jag rätt glad över att ha hittat en perfekt gå-borts-present till en massa människor jag känner.

Jag bjuder på ett litet citat, en ordväxling mellan Anne-Lise och Kirsti. Halvvägs in i boken blir det tal om att familjen ska döpas. Anne-Lise vägrar, men Kurt går med på det hela (efter att ha hotats med att annars sättas naken i en korg och skickas iväg nerför älven).

Barnen då? frågare Anne-Lise.

De får välja själva, säger Kirsti.

Hoppsan, säger Anne-Lise. Det hade jag aldrig trott. 

Nej, där ser du, säger Kirsti. Du är proppfull med fördomar.

Du kanske har rätt, säger Anne-Lise.

Barn kan välja mellan att döpas eller att få smisk på snoppen eller snippan, en gång för varje person som står nämnd i Bibeln.

Ni är inte kloka! ropar Anne-Lise. Är inte det ganska många?

Tja, många och många, säger Kirsti. Det är väl ett knappt tusental. Barn brukar välja att döpas, om man säger så. Nå, vad tycker ni, barn?

Dop! ropar alla tre i kör.

Ut ur mitt hus! skriker Anne-Lise och kastar virkningen på Kirsti Brud.

Passa dig för det hala badkaret du, skrattar Kirsti och drar med sig Kurt och ungarna ut. 

ur Kurt i Kurtby av Erlend Loe, s 64

Dagen till ära

Man skulle kanske inte tro att våfflor riktigt är jag, men det är det. Jag har mammas recept i huvudet, ner i minsta detalj, och tänker mycket oftare på våfflor än jag ger uttryck för när jag skriver. 

s 139 ur Gör vad du vill av Erlend Loe

Eftersom jag också är helt galen i våfflor, faktiskt, så ska jag här bjuda er på mitt alldeles hemliga familjerecept. Godare våfflor än så här finns inte. Den här satsen räcker till en och en halv person om man tycker om våfflor. Något längre om man bara bjuder tråkiga asketiska människor som på sin höjd vill ha en liten våffla som skådebröd. Annars är det bara att dubbla eller tredubbla receptet.

2 äggulor
2,5 dl mjölk (gärna åtminstone 3 %)
1 dl vetemjöl + 1 dl dinkelmjöl (kan också vara 2 dl vetemjöl om man inte har dinkelmjöl hemma)
1/2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 halv dl neutral olja (absolut inte olivolja, men raps eller majsolja går bra)
2 hårt vispade äggvitor

1. Blanda äggulorna med lite mjölk i en skål. Rör ordentligt.
2. Blanda salt och bakpulver i mjölet.
3. Blanda sedan ner mjöl och mjölk, lite i taget och rör om ordentligt så att det inte blir klumpar.
4. Häll i oljan.
5. Låt eventuellt smeten vila i kylskåpet nån timma om du har tid. Det ska visst bli bättre då, men jag har sällan prövat eftersom jag inte precis vill vänta på mina våfflor.
6. Vänd sedan försiktigt ner de vispade äggvitorna i smeten. Ingen vispning här!
7. Grädda sedan i hett våffeljärn, med lite, lite smör i. (Om du har ett teflonjärn räcker det antagligen med att bara ha lite smör i till första våfflan. Eller om du har ett sånt bra teflonjärn som jag har – det här skriver jag bara för att skryta – så räcker det med lite smör en gång var tionde våffelsats. Det är ganska bra.)

Ät med grädde och sylt, eller med socker och äppelmos. Eller färska bär och crème fraîche eller vad du nu gillar. (Jag gillar äppelmos). De ska helst ätas genast medan de är frasiga på utsidan, om man gillar frasiga våfflor. Själv gillar jag dem när de blivit mjuka och mosiga, men det är ju olika med den saken.

När utsidan räknas

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets  förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julies familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg  på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.



P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

Idag är en helt vanlig dag

8 mars

Internationella kvinnodagen. Verkar inte som om den märks här. Mamma brukade klä upp sig den dagen och det irriterade pappa som inte tyckte att hon hade något att klaga på eller var ofri på något som helst sätt. Mamma sa att det handlade om att visa andra kvinnor att hon stod på deras sida fast hon var privilegierad. 

s 64 ur Gör vad du vill av Erlend Loe

Så idag firar jag med att sätta på mig matchande strumpor. Och välja en ny, ren och struken näsduk ur skåpet. Och jag är djupt och innerligt glad och tacksam över att jag har ett stort urval av både sockar och näsdukar, över att jag själv har ett roligt arbete som gör det möjligt för mig att  tjäna pengar så att jag kan köpa nästan obegränsad mängd sockar och näsdukar, och över att ingen annan bestämmer att det just är dessa sockar eller denna näsduk som jag måste plocka fram ur lådor och skåp idag. Måtte det komma en dag då alla kan vara lika lyckligt lottade.