Den här veckan slog jag till med att helt oväntat läsa den där enda boken av Lars Gustafsson, som jag köpt på mig för ett par kronor. Blom och den andra magentan heter den. Magentan syftar här på en tvilling till världens dyraste frimärke, ett åttakantigt från Brittiska Guyana – resultatet av att ett ark 1-cent frimärken år 1856 av misstag trycktes i en mer blåröd färg. Det ska endast finnas ett enda kvar i världen, och är världens dyraste frimärke. Det såldes senast 1980 för 935 000 dollar. I Gustafssons bok finns det anledning att tro att det finns ytterligare ett märke på ett gammalt vykort i Väster Våla. Detta leder till mystiska hotbrev till den som kan tänkas ha magentan i sin ägo, och den som kommer att utreda det hela är den pensionerade kriminalpolisen Blom. (Och jag kan inte låta bli att tänka på GW Perssons Lars Martin Johansson, men det är nog också något med Gustafssons berättarstil som ger den associationen.)
Det finns således vissa deckardrag i den här boken, men främst är det en ganska roande liten roman, en slags bagatell (fast av det mer svårgenomträngliga slaget; det är språket och inte historien som är behållningen i en bok av det här slaget), som påminner mig om Slas, eller Claes Hylinger och hans hemliga sällskap (och en del om den där deckaren, Döden ett bekymmer, som Torgny Lindgren skrev tillsammans med Eric Åkerlund). Något absurdistiskt, lite omständligt beskrivna levnadsöden, också hos de personer som bara skymtar förbi i periferin.
Jag blir faktiskt inte alls förvånad att det är så här Lars Gustafsson skriver, eftersom det är så här jag föreställt mig hans stil. Men jag tycker rätt bra om det. Jag kommer säkert att läsa något mer av honom (kanske rentav aktivt leta reda på den där om Tennisspelarna. Eller aktivt och aktivt. Den har tydligen ganska nyss kommit i nyutgåva, så det aktiva skulle kunna bestå i att den får följa med som fjärde hjulet nån gång när man står där och väljer pocket). Men Petter, jag tror inte att det är Gustafssons bästa roman, även om det är svårt att avgöra efter att ha läst endast en bok.
Sammantaget blev det här en trevlig överraskning. Men en sak jag inte kan låta bli att grubbla över är att stilen leder mig till så massiva associationer till andra manliga författare. Skriver inte kvinnor så här, och varför inte i så fall? Den enda kvinna jag kan komma på som jag får samma känsla när jag läser är Lena Andersson – men hon har (till skillnad från de här männen) ett politiskt budskap med sina böcker (även om en del tycker det är svårt att se vilket; JennyB läste till exempel Duck City och förstod inte riktigt vad hon menade). Jag funderar också lite på Gabriella Håkansson, till exempel Operation B eller Fallet Sandemann, men hon skriver egentligen för långa romaner för att på allvar hamna i kategorin "omständlig, roande, men egentligen menlös bagatell".
