Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

Kortversionen för alla Austenälskare

Jag hinner ju inte läsa allt jag vill. Jag klagar visst över det jämt här i bloggen. Men i denna min nöd gjorde jag ett alldeles utmärkt val att ge mig på Vivi Edströms bok om Jane Austen, som jag skrev om redan för ett tag sedan.

Jag hade trott att det skulle vara en renodlad biografi, men större delen av boken presenterar en detaljerad genomgång av Austens verk, deras tema, innehåll, miljö, och förstås en del (men mindre än jag trodde) om hur mycket bäring det här har på Austens eget liv. Avslutningsvis finns några kapitel som tar upp generella teman i Austens produktion, och dessa tycker jag sämre om. Men boken som helhet vill jag verkligen rekommendera.

Men det finns en del som kunde varit lite bättre. I början av sin bok beskriver Edström hur hon (tillsammans med några familjemedlemmar) gav sig ut på en resa i Austens fotspår. Åkte England runt och besökte platser i Austens liv. Det spåret har helt glömts bort i slutet av boken. Vad hände? Jag hade gärna sett en än mer personlig betraktelse kring Austen, där litteraturvetaren Edström hade fått stå tillbaka för läsaren Edström. I sin dn-recension av boken klagar Nina Björk lite över att Edström älskar Austen för mycket. Så är det förvisso, men visst måste pensionerade litteraturprofessorer nån gång få skriva en bok om en författare hon älskar? Själv är jag mest irriterad på att hon lyfter fram Mansfield park så mycket (det är hennes favorit) på bekostnad av Stolthet och fördom (min favorit), som hon vad mig beträffar gärna hade fått skriva tio böcker om.

Bloggen Bernur tycker att Edström kunde skippat återberättandet av  handlingen i Austen-böckerna, men som Austen-älskare (det är Bernur enligt egen uppgift inte) så är det detta jag tycker är bokens riktigt stora behållning. Det blir en snabbrepris med nya perspektiv. En bok för alla Austenälskare, som gärna vill hinna läsa något annat också, emellanåt, men ändå träffa sina gamla vänner så ofta som möjligt. Men är det en renodlad Austen-biografi man vill ha, ska man nog läsa något annat.

Lite mer redigering hade dock inte skadat. Minst tre gånger nämner Edström att dagens filmatiserade versioner kunde vara lite mer återhållsamma med kyssandet. Och jag tycker att de korta kapitlen på slutet, som berör saker som Austen och samtiden och liknande hade kunnat strykas. Det kom sällan fram något nytt, som inte nämnts i genomgången av de olika böckerna, och man hade kunnat lägga krutet på att arbeta in det stoffet där i stället.

Och, nu tar jag tillfället i akt att avsluta med något som jag velat peta in i ett inlägg ett bra tag nu.

Take the Quiz here!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Att läsa om

Jag är oftast inte så intresserad av att läsa om. Alltså jag läser gärna om mina böcker en andra, tredje eller ibland tionde gång, men att läsa om författarna är inte lika intressant tycker jag. En hel del fakta "vet" man ju ändå. Myter och minnen från skolans litteraturhistoria och unversitetets helt frivilliga litteraturstudier. Fröding var värmlänning och Brontë-systrarna levde isolerat på en hed där de satt och skrev och läste högt för varandra så mycket de hann innan de dog i tuberkulos. Ja, ni vet såna där trivia-fakta som är bra att veta när man ska vinna frågesporter. 

Men jag är tämligen kallsinning till att läsa publicerade författardagböcker. Och författarbiografier. 

Eller så där har jag åtminstone trott mig vara, men när jag tänkt lite mer på saken är nog sanningen den att om det är någon författare som verkligen intresserar mig, så läser jag faktiskt så mycket kringlitteratur jag kan hitta. Jag har till exempel beställt åtskilliga biografiska verk om Laura Ingalls Wilder (författaren till Lilla huset på prärien-böckerna) på nätet. Fascinerande läsning, som jag ska skriva mer om en annan gång. Om hon hade skrivit dagbok hade jag läst den också. Oops, hon skrev ju dagbok, publicerad i boken Vägen hem. Den har jag förstås läst flera gånger. 

Och faktum är att när jag skärskådar min bokhylla, så finns det en alldeles egen liten sektion med författarbiografier, eller översikter av några väl utvalda författares verk. Intressant (men kanske inte helt oväntat) är det bara biografier över kvinnor: Lagerlöf, Södergran, Gripe, Bremer, Martinson... (Det finns några (manliga) självbiografier på andra ställen.)

Och nu i veckan kom den nya boken, som jag väntat på, Vivi Edströms svenska biografi om Jane Austen. Livets gåtor, heter den (vilket jag tycker låter ganska tråkigt, särskilt med tanke på att Edströms Lagerlöf-bok heterLivets vågspel). Men jag kunde inte motstå den och har redan kommit drygt 70 lättflytande sidor in i boken. Det jag alltid tycker är mer fängslande än att få reda på att författarna var låghalta eller levde fattigt i en prästgård är hur deras livsbetingelser och erfarenheter avspeglar sig i deras verk. Jag tycker också det är spännande att se hur teman och karaktärsdrag återkommer i olika böcker av samma författare. Edström är bra på att beskriva det där, och den här boken gör också med lätt hand hänvisningar till andra (även moderna och populära) verk (filmer, tv-serier och böcker) som inspirerats av Austen. Det tycker jag om.

Men jag har redan fastnat för en fråga som Edström tar upp angående Austens liv – frågan om huruvida hon var lycklig. Edströms slutsats (till skillnad från många andra levnadstecknare) är att Austen var lycklig, och att hennes harmoni var förutsättningen för att hon lyckades fullborda de stora romanerna de sista åren innan hon dog. Men jag tycker det är svårt att riktigt tro på det hela. Jag kan nog tro att Jane Austen var relativt tillfreds med livet under de sista 8 åren då samtliga hennes verk fick sin finputsning (och de flesta av dem gavs ut), att hon då var en mogen kvinna som accepterat att hon inte skulle bli gift, och förlikat sig med detta. Men jag har svårt att tro att hon inte många gånger var olycklig under de år då äktenskapet ännu var en möjlighet som inte blev mer än så för henne. (Och missförstå mig inte: jag tror inte att man behöver gifta sig för att vara eller bli lycklig i allmänhet, men jag vägrar tro att Jane redan i sena tonåren typ bestämde sig för att hon hellre ville förbli ogift (= fattig och beroende av andras välvilja). Ett äktenskapligt liv tillsammans med någon hon älskade och själv hade valt  måste ändå ha varit en framtid  som hon tänkte sig, och jag håller det för otroligt att det inte fanns en sorg över att livet blev annorlunda. Det behöver inte betyda att hon var olycklig i allmänhet. Hon kanske till och med kom till insikt med att hon var lyckligare som ogift författare, än gift utan möjlighet att skriva. Men hon kan inte alltid ha känt så, det vägrar jag tro.)

Jag har hunnit läsa några kapitel i boken. Det är intressant, och jag gillar att Edström rekapitulerar handlingen i romanerna samtidigt som hon diskuterar likheter mellan olika Austen-verk och andra böcker, nu och då. Jag minns ju inte alltid allting i böcker som Lady Susan och Mansfield Park som jag bara läst en gång (och för ganska länge sedan), även om jag kan Stolthet och fördom i stort sett utantill. Men jag tycker att Edström hastar lite väl mycket. Det borde finnas mer att säga om vissa motiv, det borde finnas lite mindre entusiasm ibland. Jag tycker själv mycket om Austen, men jag tycker inte om att en litteraturhistoriker tycker så mycket om Austen att hennes enda omdömen är okritiska lovord till allt Austens penna rört vid. Det måste väl vara möjligt att entusiastiskt propagera för varför Austen är läsvärd, utan att helgonförklara henne? 

Jag har inte lyckats hitta någon bild på Edströms Austen-bok, men målningen ovan (gjord av Janes syster Cassandra) pryder densamma alla fall. Den föreställer förstås Jane. 

.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.