När man tror att orden inte räcker till

DN skriver om ljudsatta böcker. Det handlar om e-böcker som ska få ackompanjerade ljud. Man exemplifierar med ljudet av hästklapper medan man läser Sherlock Holmes. Jag hoppas vi får höra honom spela fiol också, och jag är väldigt intresserad av ljudillustrationen till kokainmissbruket, är inte ni?

Men jag undrar så mycket hur det är tänkt att fungera. Bygger man in ögonrörelseteknik, så att ljudet aktiveras just när läsaren kommer fram till en viss passage? Eller ska man själv behöva trycka på en knapp/ikon/prick/whatever bredvid raden för att sätta igång ljudet? Och hur långt är varje ljud? Vad händer om man mitt i hästklappret har läst klart sidan (det är inte så svårt, för läser man på mobilen måste man bläddra rätt ofta) och ska vända? Fortsätter klapprandet ändå, eller bryts det mitt i? Eller måste man kanske vänta på att bläddra tills hästarna galopperat färdigt? Och hur långt springer hästarna? London var ju rätt stort redan på Sherlocks tid, och ibland åkte han ju iväg ut från London för att lösa mysterier med prickiga ormar och galna hundar och sånt där. Ska man då få höra hästklapprandet i bakgrunden hela tiden? Och kommer det förändras när de kommer ut från Londons kullersten och klafsar fram på de leriga landsvägarna?

Okej. Jag förstår att jag drar det här exemplet för långt. Det kommer nog inte vara så mycket just hästklapper. Det kommer säkert mest att vara spänningsladdad musik (som DN också nämner). Det kommer vara som att läsa de introducerande förtexterna till vilken äventyrsfilm som helst. Förmodligen kommer typsnittet förvandlas och bli snirkligt och kursivt också. Kanske kommer man liksom se en hand som skriver hela boken framför ens ögon? Och de där musikmakarna kommer garanterat tjäna mer pengar per bok än författaren, och det är ju inte mer än rättvist, faktiskt, eftersom det som ska få läsaren att fångas av boken och läsa vidare är just ljudet, och inte textens innehåll.

Jag undrar också över hur många ljudillustrationer man har tänkt att stoppa in i en normallång bok? En per kapitel? Några extragrejer i slutet? En per tråkig transportsträcka (typ äktenskapligt gräl om vem som ska hämta på dagis, eller beskrivning av varenda blomma i det vackra provençalska landskapet, eller ett svettigt gympass, där varje muskelansträngning är noggrant genomgången)? Kommer det vara smetig klassisk musik om boken citerar en 1800-talspoet? Kommer man att hitta rätt accelerationshastighet till biljakterna? Kommer man att lyckas få tag i en skrikande bebis med just rätt hjärtskärande skrik? Finns det några autentiska inspelningar från koncentrationslägerfångarnas jämmer man kan använda sig av? Kommer Jan Guillou att försäkra sig om att rätt slags vapen används för ljudillustrationerna i hans Hamiltonromaner, eller kommer vi att bevittna ändlösa rättsprocesser för att någon vågat använda fel ammunition?

DN skriver också att idén med ljudspår som följer med genom texten är att man mer effektivt ska dra in läsaren i berättelsen. Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur man undersökt det där. Och om ljudeffekter verkligen leder till mer fängslande läsning jämfört med om man satsar pengar på att få till  texter som är dramaturgiskt mer effektiva? (Jag kan erkänna att jag i skrivande stund i mitt huvud filar på en forskningsansökan som undersöker detta.) Jag tvivlar dock inte på att man kan lyckas sälja några fler böcker med argumentet att det är ljudeffektsböcker – men om de fängslar läsaren bättre, det undrar jag. Sen undrar jag också över varför det är just ljud som ska ge ett mervärde till e-böckerna. Varför inte lite mer hederliga illustrationer? Varför inte lite lukt? Varför inte en leverans till dörren med passande snacks? Och när man kommer till sidan 42 kan man trycka på en knapp, för att automatiskt skicka en beställning på tre rättersmiddagen på sidan 112, som därmed i god och rätt tid kan tillredas och köras fram av cateringfirman, så att du kan mumsa på samma mat som dina romankaraktärer. Kanske  kan man beställa hem skådespelare som gestaltar huvudpersonerna och få en privatföreställning i vardagsrummet? Jag tror att vi kommer att kunna vänta oss vad som helst i framtiden.  

Det praktiska med att läsa ljudillusterade böcker funderar jag dock över. Ska man liksom behöva läsa sina eböcker med hörlurar för att inte genera folk på bussen när man läser om en sexscen, eller för att inte väcka sin sovande sambo när nån åker tåg? Och hur gör man med fågelkvitter och diskbänksrealismskrammel när man försöker läsa samtidigt som man nattar barn?

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ovan tycker jag att jag låter lite grinig. Det är jag nöjd med. För en del av mig tycker nog att ovana läsare (som man tydligen vänder sig till) kanske borde nöja sig med att se filmen.

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.

För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).

---

En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.

The eight

Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan. 

1. Bästa toaläsning?

Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.

2. En bok med ett djur?

Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)

3. En kärlekshistoria?

Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite. 

4. En uppväxtskildring?

Alberte-serien av Cora Sandel. 

5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?

Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple. 

6. En bok jag aldrig tänker läsa:

Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter. 

7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:

Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?

8. Senast inköpta tidning: 

Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.

---

The eight (De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.