And then there was almost none

Jag läser i Sydsvenskan att kongofödde Bienvenu Mbutu stämmer förlaget som har rättigheterna till Hergés seriealbum Tintin i Kongo för den koloniala bild av Kongo och kongelser som framställs i albumet.

Min första reaktion är Yes! Inte en dag för tidigt!

Och så gick mina tankar till omdöpningen av Agatha Christies Tio små negerpojkar (som ju heter Ten little Indians på engelska) till And then there were none (som på svenska fått titeln Och så var det bara en – titlarna är ur översättningssynpunkt rätt roliga, både i äldre och nyare variant). Och sen kommer jag ihåg att jag satt och funderade över Kurrekurreduttön när vi härom dagen såg en del av filmen Pippi på de sju haven. Hur ska man ställa sig till det där västerländskt imperialistiska i att den tjocke vite kapten Efraimsson blir kung över kurrekurredutterna? (Varför liksom? Vem var kung innan Pippis pappa kom till ön? Och om ingen var kung – hur uppstod i så fall plötsligt behovet av en kung bara för att en fet vit man flöt iland?)

Det är naturligtvis orimligt att ständiga nyutgåvor av Tintin-album (och en hel del annan litteratur) medverkar till att bekräfta och befästa föreställningar om att kongoleser (eller vilken etnisk grupp som helst) är dummare än någon annan. Jag sympatiserar mycket med en av lösningarna som Mbutu framför: att låta ett informationsblad med information om de övergrepp som Belgien begick i Kongo under kolonialtiden. Jag tycker det öppnar upp för diskussioner om hur det var då och hur det är nu – något som jag tror är förutsättningen för att vi ska förstå och förändras.

För frågan är ju var man ska dra gränsen om böcker skrivna i en annan tid ska ursäktas, dras in, döpas om eller stoppas undan i dammiga biblioteksfilialer. Vilket är det magiska datum när allt som skrivits blivit modernt och upplyst och politiskt korrekt? Och hur historielösa blir vi om vi inte kan läsa och diskutera litterära verk skrivna i en annan historisk, politisk och ideologisk kontext? Ska vi bränna alla exemplar av Robinson Crusoe? Ska vi sluta läsa Lilla huset på prärien-böckerna för våra barn, eftersom den faktiskt är rätt negativ visavi indianerna?

Och – ska vi utvidga diskussionen till böcker som riktar sig till vuxna? Var ska vi då börja? Var ska vi sluta?