Dagen till ära

Man skulle kanske inte tro att våfflor riktigt är jag, men det är det. Jag har mammas recept i huvudet, ner i minsta detalj, och tänker mycket oftare på våfflor än jag ger uttryck för när jag skriver. 

s 139 ur Gör vad du vill av Erlend Loe

Eftersom jag också är helt galen i våfflor, faktiskt, så ska jag här bjuda er på mitt alldeles hemliga familjerecept. Godare våfflor än så här finns inte. Den här satsen räcker till en och en halv person om man tycker om våfflor. Något längre om man bara bjuder tråkiga asketiska människor som på sin höjd vill ha en liten våffla som skådebröd. Annars är det bara att dubbla eller tredubbla receptet.

2 äggulor
2,5 dl mjölk (gärna åtminstone 3 %)
1 dl vetemjöl + 1 dl dinkelmjöl (kan också vara 2 dl vetemjöl om man inte har dinkelmjöl hemma)
1/2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 halv dl neutral olja (absolut inte olivolja, men raps eller majsolja går bra)
2 hårt vispade äggvitor

1. Blanda äggulorna med lite mjölk i en skål. Rör ordentligt.
2. Blanda salt och bakpulver i mjölet.
3. Blanda sedan ner mjöl och mjölk, lite i taget och rör om ordentligt så att det inte blir klumpar.
4. Häll i oljan.
5. Låt eventuellt smeten vila i kylskåpet nån timma om du har tid. Det ska visst bli bättre då, men jag har sällan prövat eftersom jag inte precis vill vänta på mina våfflor.
6. Vänd sedan försiktigt ner de vispade äggvitorna i smeten. Ingen vispning här!
7. Grädda sedan i hett våffeljärn, med lite, lite smör i. (Om du har ett teflonjärn räcker det antagligen med att bara ha lite smör i till första våfflan. Eller om du har ett sånt bra teflonjärn som jag har – det här skriver jag bara för att skryta – så räcker det med lite smör en gång var tionde våffelsats. Det är ganska bra.)

Ät med grädde och sylt, eller med socker och äppelmos. Eller färska bär och crème fraîche eller vad du nu gillar. (Jag gillar äppelmos). De ska helst ätas genast medan de är frasiga på utsidan, om man gillar frasiga våfflor. Själv gillar jag dem när de blivit mjuka och mosiga, men det är ju olika med den saken.

Bara en bagatell att suga på

Lisas blogg Little room of Tinyfeist är ett nöje att läsa, hur paradoxalt det kanske kan verka. Ty under hösten har bloggen varit ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan, höga berg av förväntan på en bok och djupa dalar av besvikelse när den kastas undan utan att  ha infriat förhoppningarna. Jag älskar Lisas uttrycksfulla texter som pendlar mellan förlorad läslust och – nu senast – tjuriga klagomål över Myrornas dyra och slitna andrahandspocketer (så befriande självupptaget och utan i-lands-insikt). Jag rycks förtjust med av ivern och glädjen över att ett drömprojekt är på väg att genomföras, och jag läser med beundran och häpnad över hur Lisa tar stora livsbeslut som en uppsägning. Hos Lisa är det himmel eller pannkaka, hunger och tillfredsställelse, häpnad och oro. Det är stora känslor i små och noga utvalda ord. Filosofi och eftertänksamhet och ilska och frustration. (Är det någon som märker att jag knappt nämner något om böcker? Det beror inte på att jag inte gillar Lisas bokval; det beror bara på att det här inte är en blogg man läser för böckernas skull. De står där bakom i bokhyllan, eller väntar ett klick bort från adlibrisfingret, finns där som en underton och en självklarhet. Som en gång på Lisas bokcafé?)

Min julklapp till dig vill jag inte ska vara en skuldtyngd måste-läsning, som du pliktskyldigast tar dig igenom (fast så artig är du väl inte?), eller ilsket kastar in under soffan där katterna kan göra pappersbollar av boksidorna. Jag tänkte mig mer en ganska stor burk full av lätta maränger som kan njutas en och en, eller hetsätas om den andan faller på.

Den bok du får av mig är Nostalgiboken* av Annica Triberg och Eva Kallhed. Det är en decennie-indelad frossa i tidstypiska detaljer, fotograferade på pricken av Albert Håkansson. En resa från 50-talets tennsoldater och monopolspel, raketostar, och filmisar, via 60-talets barbies (med mönster till barbiekläder givetvis) och potatistryck, och 70-talets Wahlströmsböcker och batikkläder till 80-talets Carola-feber och mohair-tröjor. Den här boken kan man bläddra i fram- och baklänges, dela med sin pappa och mormor, tjuta av skratt åt, och upptäcka saker man glömt bort. Det bästa av allt är alla beskrivningar på hur man stickar en poncho, tillverkar ett indiantält att leka i, eller snickrar ett par styltor. Eller, nej, jag ljuger. Det allra bästa är de tidstypiska recepten: räkcocktailen från 50-talet, ostspäckad falukorv på 60-talet, päronhalvor med smält mintchoklad på 70-talet och smördegsinbakad oxfilé på 80-talet.

Det är bara att bläddra och njuta en riktigt god jul!

Som kuriosa föreställer jag mig att Lisa ser ut som Joeys slagfriska flickvän i det här hopklippet. Det var något med "tiny" och "feist" som fick mig in på det tankespåret, och nu kan jag inte komma ifrån det (och jag vill inte veta om sanningen är att Lisa har rött krulligt hår, eller blonda igelkottstaggar, eller en grön punk-kam – även om det sista onekligen skulle vara lite roligt att tänka på, så om det förhåller sig så får du gärna hojta till).



*Nostalgiboken finns numera i flera olika varianter, till exempel kortversioner från varje decennium, eller en specialutgåva med nostalgi kring godis och glass. Jag har inte specialstuderat mer än den stora boken, men jag skulle gissa att den är bäst, eftersom man får både en helhetsbild (inte bara matbiten), och ett kronologiskt perspektiv (inte bara ett decennium).