Bokryggar ska böjas i tid

Min dotter har nu sedan en tid figurerat som 4-åringen, i stället för 3-åring. Det väcker å ena sidan mycket nostalgi. Jag minns som igår den där eftermiddagen då jag anmälde henne till den första bokklubben. Och det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på den gången då hon pekade på en bit sytråd som fallit på golvet, observerade formen, och – alldeles korrekt – konstaterade: "Mamma, det är ett 'S'!"

Men medan såna där årsdagar passerar så gläds man även åt att hon blir större. Man föreställer sig den där framtiden då hon kommer ha tandställning och tonårshormoner och tillbringa alla eftermiddagar under täcket tillsammans med Sylvia Plath eller Deborah Spungen – ja, eller vad tonåringar nu identifierar sig med år 2021. Och man tänker på hur man kommer få hjälpa henne att breda ut boksidorna framför elementet när hon tappat tjocka tegelstensböcker som trillat ur botten på en sliten ryggsäck och hamnat i en vattenpöl på väg hem från skolan.

Det är således både med tillförsikt och inte utan stolthet som jag konstaterar att hon är på god väg att bli en äkta slalomläsare. På jakt efter en egen förlagd bok som jag trodde fanns nånstans i sovrummet (den visade sig senare ligga bakom en kudde i fåtöljen i biblioteket) så hittade jag ett gäng halvlästa böcker.

Först Edith Unnerstads underbara bok om Pip-Larssons Lilla O. Vi har hunnit till och med Klåfingersdagen vill jag minnas. Det fantastiska kapitlet om när Lilla O var ensam hemma och ringde i telefonen och lyckades få en man att komma hem till henne med två valpar att leka med har vi så klart läst tre gånger. I jämförelse med det verkar resten av boken rätt blek, så det är inte konstigt att den har blivit liggande. 

Karlsson på taket smyger igen är den där boken där det står i tidningen om att en flygande tunna har siktats i Vasastan. Rasande spännande är det visserligen, men boken konkurrerades ut av...
(Ni tror säkert att det charmiga halsbandet är ett loppisfynd, men det är tvärt om hemmagjort enligt egen design. Värdefull lästid som gick åt där, men jag har för mig att dotterns pappa läste högt för henne samtidigt som hon trädde pärlorna.)

... Emilböckerna! Mycket beroende på att vi hittade en osedd film om Emil och griseknoen, vilket föranledde att allt med Emil åkte upp på läslistan (herregud – kan någon förklara den där driften 4-åringar har att läsa böcker när de just sett filmen?). Nya hyss av Emil i Lönneberga innehåller till exempel berättelsen om stora tabberaset i Katthult. Varning för att läsa den på fastande mage – vi var i alla fall tvungna att gå upp och äta igen när vi läste den. (Och sen måste man som bekant borsta tänderna på nytt, eller läsa en bok om Karius och Baktus.)

Ja, fast nu har vi faktiskt läst ut boken på bilden. Ja, alltså Emil-boken. Anna Karenina (ett fynd från bokrean 1993) kan jag glädjas åt länge än. Kanske kommer dottern ärva den av mig så småningom. Kanske är det tillräckligt att hon börjar läsa där jag lämnat mitt bokmärke? Kanske kommer min dotterdotter att läsa ut boken innan hon dör 98 år gammal?

Det finns dock fler halvlästa böcker. Den första boken om Emil i Lönneberga, till exempel. Jag tror att hårbandet ligger på ett ställe där Emil sitter och täljer gubbar i snickarboden. Dottern tyckte det verkade vara tråkigt att sitta där inne så länge, så vi började läsa något annat. Typ Kalle Blomkvist – bokmärket består av själva bokryggen som lossnat. Vi kom inte så långt, för den är lite för avancerad för 4-åringar – dessutom var tydligen bilderna tråkiga; det hade jag aldrig tänkt på förut. Så över till boken Lillebror och Knatten (av Anne-Cath Vestly). En finurlig historia om en liten pojke som inte har några vänner, och i stället bli kompis med en gren som ser ut som en gubbe. Vi letade genast reda på en egen gren i trädgården och lekte med den en hel eftermiddag. När vi gick upp för att läsa på kvällen eldade sambon i kaminen, och sen dess var vår Knatten borta, och det väckte bara sorgliga minnen att fortsätta läsningen.

Det är möjligt att det finns några ytterligare halvlästa böckerna under kudden på bilden. Jag ska känna efter när jag går och lägger mig. Teskedsgumman borde till exempel ligga nånstans.

Till en tät bloggerska

Bokmanias blogg angriper böcker av alla kategorier med samma underbara läslust. Det är högt och lågt, klassiker och nyutkommet, barnböcker och biografier, från jordens alla hörn. Det är lätt att imponeras väldigt när man får reda på att Bokmanias modersmål är tjeckiska (vilket förstås innebär att det är här man får de bästa tjeckiska boktipsen), och jag blir tårögd när jag läser hur hon med stor kärlek bloggar om många av de mest älskade svenska böckerna. Som det här inlägget i julkalendern, om Kejsaren av Portugallien, med ett filmklipp att gråta och skratta till. Jag har ju också redan tidigare i år skrivit om hur glad jag varit över läsrapporterna av Sylvia Plaths dagbok som Bokmania försett mig (och resten av den internetbegåvade världen) med.

Ja, det här är en entusiastisk blogg med starkt självförtroende. Däremot är det aldrig okritiskt eller oreflekterat. Det finns bra böcker och dåliga böcker. Det svåra med att ge en bok till Bokmania har inte varit om hon skulle tycka om boken eller inte; om hon inte gillar den kommer hon att skriva det med väl avvägda och läsvärda ord. Det svåra har varit att hitta en bok som hon inte har läst. En av sommarens många listplågor kom mig till hjälp, och jag tror mig med hjälp av denna förstå att Bokmania ännu inte läst Inger Edelfeldt. Well, jag tycker det finns anledning att råda bot på detta, och även om det finns många Edelfeldt-böcker att föreslå (någon novellsamling (Rit till exempel), eller någon ungdomsbok (Duktig pojke, eller Juliane och jag till exempel), så skickar jag över romanen Den täta elden från 1987. Boken om den lilla slutna sekten, den karismatiska ledaren och alla hans kvinnor, och de komplicerade förhållanden som kommer i dagen när berättarjaget Petra träder in i gemenskapen. En riktigt bra bok, en riktigt bra Edelfeldt, och det skulle vara riktigt roligt att få veta vad Bokmania tycker om den här boken. (Annars går nästan vad som helst av Edelfeldt bra. Romanen Hustru är sorgligt bortglömd och svår att få tag i, men är annars en favorit hos mig, till exempel. Just hennes böcker runt 1990, plus minus några år, tycker jag hör till de bästa.)

God jul och riktigt trevlig läsning!

Läs där i stället

Jag har aldrig varit den självmordsbenägna typen, och det finns väl många fördelar med det. Men jag tror det är därför jag aldrig egentligen läst något av Sylvia Plath. När jag var tonåring gjorde jag något halvhjärtat försök att få tag i hennes böcker, men gav upp när de inte fanns på skolbiblioteket. Under åren har jag nästan bara stött på hennes namn i sammanhang där hon fullständigt dyrkas, ibland av personer som jag känner att jag inte har så mycket gemensamt med.

Det är något speciellt med författare, där man vet mer om deras liv än vad de har gjort. Till slut bryr man sig inte om att gå till källorna, man tycker sig ändå veta allt som är värt att veta om dem. Ibland blir man till och med övermätt på dem.

Men den här sommaren har Bokmania läst och skrivit om Sylvia Plaths dagböcker. Jag har tyckte väldigt, väldigt mycket om att läsa de här redogörelserna. Precis lagom långt, precis lagom detaljerat för min smak. Och det är inte skildrat genom ögonen på en självmordsbenägen tonåring. Tack Bokmania! Jag ser nu Plath i ett nytt ljus, och även om dagböckerna ännu inte hamnat på någon lista hos mig, så ska jag hålla utkik efter diktsamlingarna. Och Glaskupan, förstås.

Och här passar det väl ändå bra att jag spelar Bangles Bell Jar för er?

Det här med dagböcker

Bokmania skriver en sammanfattning av sina intryck under läsningen av Sylva Plaths dagböcker. Intressant, noterar jag, utan  några som helst planer på att läsa dessa dagböcker. Eller Carol Oates dagböcker, som alla antingen håller på att läsa just nu, suktar efter, eller redan har läst ut. Och kanske är lite besvikna på.

Över huvud taget känner jag inget särskilt sug i att läsa författardagböcker. Jag funderar på varför. Kanske är det för att jag (som Anne Swärd analyserar så fint i Sydsvenskan) är rädd att bli besviken på att människor jag beundrar visar sig vara några helt andra när jag synar dem.

Jag tänker också så här: Det är skillnad på en (ocensurerad) dagbok, och den person man tillåter sig att vara där (sig själv, förhoppningsvis), och det konstverk som en roman, diktsamling eller pjäs utgör. När läsaren sätter en författare på piedestal och gör henne till husgud så är det en projektion som säger mer om läsaren själv än om den människa som författaren – eller artisten eller skådespelaren – egentligen är. Ja, för de är inte mer än människor. Det är mänskligheten, de smutsiga fördomarna och de dagliga tillkortakommanden som har gjort det möjligt för dem att skapa verk vari vi känner igen oss själva. Böckerna, pjäserna, filmerna, musiken som får oss att tänka "Han skulle kunna vara jag!" "Hon tänker som jag!"

Men ärligt talat – är det inte större konst att skriva om ett liv olikt ens eget så att andra tror att det är sant, än att endast skriva om sina egna erfarenheter? Eller är den här besvikelsen efter dagboksläsning endast ett tecken på att vi ställer ett sanningskrav på författarna, som inte innebär trovärdig fiktion, utan bara kalla fakta uttryckt på ett originellt och konstfullt sätt?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Filmer om författare

Well well, om jag nu saknar drivet i läslusten för tillfället så kan jag kanske roa mig med att se på film i stället. Till exempel om författare. Bokhora tar idag upp filmer om författare.  Av de som nämns tycker jag själv särskilt om Shadowlands om C.S. Lewis. Lite extra aktuell nu när hans Narniaböcker filmatiseras. Jag tänker också på sådana där traditionella författarskildringar, där liv och gärningar får sig en ordentlig genomgång. De brukar företrädelsevis drabba Nobelpristagare och andra nationalhelgo. Exempel är filmen och tv-serien om Hamsun med Max von Sydow i huvudrollen. Eller varför inte Wilde om Oscar Wilde, eller filmen Iris om Iris Murdoch. I kommentarerna på bokhora.se nämns även Finding Neverland, där Johnny Depp spelar Peter Pans skapare J.M. Barries, och det var  också en film jag tyckte mycket om (jag är lite svag för Depp, och en stor beundrare av Kate Winslet som spelar modern till barnen som i sin tur står som förebilder för Wendy och de andra barnen i Pan-böckerna).

Kate Winslet är också med i filmen Quills, som skildrar Marquis de Sade (han bakom ordet 'sadism'). Jag köpte en något misshandlad version av den här filmen för fem kronor på en loppmarknad på Österlen för några somrar sedan, och fann den oväntat bra. Geoffrey Rush spelar de Sade, som inspärrad i fängsligt förvar skriver om sina sexuella fantasier, och Winslet är tvätterskan som läser om dem, och smugglar ut dem så att de kan tryckas. Jag har ingen aning om hur mycket den här filmen stämmer överens med verkligheten, men det är i alla fall en bra film.

En annan filmatisering som jag såg för inte så många veckor sedan är  En ung Jane Austen (Becoming Jane) - en film som jag inte hade särskilt höga förväntningar på. Jag älskar Jane Austen, visst, men jag känner mig tveksam till all renommésnyltning. Lost in Austen, Jane Austen Book Club, Pride and Predjudice and Zombies.... Well, jag blev positivt överraskad av filmen om den unga Jane Austen, men jag  föredrar att se om BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom (och vem gör inte det??).

Men en annan intressant aspekt av författare i filmer är hur de skildras när de finns med som biroller, utan att filmen eller tv-seriens huvudsyfte är att skildra just den författarens liv. Exempelvis som Selma Lagerlöf i Görans Tunströms bok (som blev film och tv-serie och pjäs) Juloratoriet. Eller för all del Salman Rushdie i en liten cameo-roll i filmen Bridget Jones dagbok (baserat på boken av Helen Fielding).

Vanligtvis handlar ju tv-serier eller filmer om någon stor författares liv och gärningar, svårigheter under barndomen, fördomar mot att skriva, och hur allt detta övervanns, eller om hur författaren var tvungen att skriva för att överleva (till exempel  som Sylvia Plath som man väl får säga skrev både för brödfödan, och av ett inre driv) . Om manusförfattare, producent och regissör valt att lägga sig de biografiska fakta man känner till (eller åtminstone påstår att de har gjort detta), känner man sig som tittare både  allmänbildad, och i bästa fall road efter att ha sett filmen. Men det är intressant när man i stället gjort valet att bara fokusera på en aspekt, en dag, ett tema, ett möte eller något annat ur författarens liv och gjort ett försök att spega hela författargärningen genom detta. Mindre biografiskt, men kanske mer äkta?  Jag uppskattade till exempel mycket Selma-skildringen som svt bjöd på i julas, men jag har förståelse för att de som ville bli allmänbildade om sagoberätterskan på Mårbacka blev besvikna.

Men måste författare på film handla om riktiga författare? En riktigt bra författarfilm är Possession, som handlar om två fiktiva 1800-tals-författare: Randoph Henry Ash (som efter vad jag antar ska ses som en storhet i klass med Yeats eller Lord Byron) och Christabel LaMotte (som jag med min begränsade litteraturvetenskapliga skolning fallerar att hitta någon parallell till, men jag förstår så mycket att hon ska symbolisera en tidig feministisk (och lesbisk) kvinnlig författare som "återupptäckts" och fått stor betydelse på 1900-talets litteraturvetenskapliga genusforskning). Här har man lyckats skapa en spännande (nåja, smaken kan väl vara delad, men den innehåller både illegitima barn och en gravöppning) film om två nutida litteraturvetares forskningsarbete.  Boken som filmen är baserad på har på svenska titeln De Besatta, och är skriven av A.S. Byatt. Den är (som ofta, men inte alltid) bättre än filmen. Läs den om ni har tid över. Boken stod för övrigt länge i min bokhylla, och hörde till de där böckerna som jag började läsa gång på gång, men där tiden inte var riktigt mogen. När jag väl tagit mig igenom gav jag den högsta betyg.

Slutligen vill jag gärna nämna filmer om författare och författande. De senaste åren har bjudit på flera mer eller mindre romantiserande  skildringar av detta. För  även om man inte kan påstå att det finns många rätt beträffande Shakespeares riktiga liv, är det väl många som håller med om att Shakespeare in love är en film som lyckas berätta en historia om hur det skulle kunna ha varit när en av världens allra bästa pjäser skapades? Joseph Fiennes fjäderpenna på det tjocka pappret; skildringen av hur händelser ur hans liv vävs in i Romeo och Juliet; hur han skriver om nätterna det skådespelarna nästa dag ska repetera...

Och till sist min favorit. Låt oss kalla det en remake på Alexandre Dumas Kameliadam, nämligen Moulin Rouge med Nicole Kidman som dör precis som Kameliadamen, och Ewan MacGregor som den sörjande författaren. Här är det inte fjäderpennan, utan den gamla skrivmaskinen som romantiseras. Papper som slits ur valsen, skrynklas och slängs i papperskorgen. En bild av förtvivlan och författarmöda.