Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

Salinger – uppföljaren

Visst är det uppfriskande med litterära skandaler?! Jag kan inte låta bli att kommentera Salinger-skandalen idag också, särskilt när det nu finns mer att säga om hela saken. Svensk bokhandel publicerar idag en lång intervju med Fredrik Colting som skapat rubriker efter att under pseudonym gett ut en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden. 

Här avslöjas 1) att man planerade för att boken skulle få maximalt genomslag när den kom ut (Vad var det jag sa!!), samt  2) att man tycker det är bra att bloggosfären (och för all del även en hel del tidningar) kallat det för uppföljare, men Colting och förlaget Nicotext  använder själva inte detta ord (för att hålla ryggen fri under stämningsansökan, får man anta). 

Vad ska man tycka om det här? Svensk bokhandels intervju innehåller några meningar om att Colting ville undersöka vad som händer med en karaktär som skapas, om de lever vidare utanför boken. Det är en mycket intressant fråga, och det finns många svar på den. En karaktär som Holden Caulfield från en bästsäljande, ständigt återutgiven kultbok som Räddaren i nöden lever naturligtvis sitt liv utanför boken, i föreställningsvärlden hos de många läsare (som många gånger även återvänt till boken). Detta gäller förstås även andra litterära gestalter, som Elizabeth Bennet eller Raskolnikov.  

Det finns också mer än en roman som fått uppföljare, och det kan ju ibland bli riktigt bra. Som Sundströms För Lydia, eller Ohlssons Gregorius (för att ta ett uppmärksammat ganska aktuellt svenskt exempel). Även om de flesta har den goda smaken att vänta tills författaren är död innan man lägger beslag på huvudrollsinnehavaren, så tycker jag nog inte egentligen att det är orimligt att man skriver en pendang till mer aktuella böcker. Det är en del av det litterära samtalet. Men det är en skillnad (kanske hårfin, men den finns där!), mellan att å ena sidan skriva en bok som fungerar som kommentar, kritik eller hyllning av ett välkänt verk, och att å andra sidan kidnappa en huvudperson och själv skriva om vad som hände sedan boken avslutats. Salinger har all min sympati här.

Det är möjligt att man juridiskt kan komma undan med en vidarediktning, som Colting gjort nu, men blir det mer moraliskt rätt för det? 

Andra som skriver om Salinger-uppföljaren idag är Karin Rebas.

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg