Visar inlägg med etikett Mark Haddon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mark Haddon. Visa alla inlägg

söndag 29 maj 2011

Yta och djup

Diskrepans mellan form och innehåll fascinerar mig. Ju större desto mer intressant. Vissa konstformer har lättare än andra att få fram den där motsägelsefullheten. En glad och poppig upptempolåt som handlar om nåt riktigt jävligt, till exempel Säkerts låt Och jag grät mig till sömns efter alla dar (som jag spelat tidigare, här). Inom teatern (och filmen) finns ju också tämligen enkla möjligheter att låta text och handling stå i motsats till varandra.

I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.

Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.

För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).

Nu har jag emellertid läst ännu en sån där serietidning för vuxna (genren är därmed snart lika välrepresenterad hos mig som diktsamlingarna och biografierna). Den här kan dock inte klassificeras som grafisk roman, men en grafisk C-uppsats i genusteori kan man nog kalla den. Boken i fråga är naturligtvis Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Den underliga titeln förklaras genom ett citat från en intervju som gjordes med Storbritanniens Prins Charles när han förlovat sig med Diana Spencer. "Are you in love?" frågade intervjuaren. Charles svarar: "Yes. Whatever 'love' means."

Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.

Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen,  på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.

Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s  55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?

Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.

Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.

måndag 22 juni 2009

Den här helgen har jag varit i NY

Förra veckan bad jag om hjälp att motivera mig att läsa några hyllvärmare som börjat koka av otålighet i min stora bokhylla. Tassande en liten kaffekopp och Lazy's library ledde mina steg i riktning mot Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incedibly Close, som jag började läsa medan jag borstade tänderna en kväll i förra veckan. Därför har jag alltså tillbringat hela midsommarhelgen i New York. 

Det här är en mycket rolig bok om en pojke som förlorat sin far i 9/11. Nej, så kan man förstås inte skriva, men det är en mycket trovärdig beskrivning av nioårige Oskars sätt att hantera en stor förlust, och när man ser världen genom hans ögon blir somliga saker smärtsamt förvirrande. Missförstånd. Formuleringar som han upprepar med stor exakthet. Jag vrider mig stundtals av skratt. Jag blir inte helt klok på om (man ska tro att) Oskar har något autistiskt handikapp, eller om det är författarens sätt att skildra en brådmogen nioårings tankar som skapar den effekten (det står på något ställe att de flesta barnen i hans klass har ADD). Jag tänker i alla fall lite grann på Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag blir väldigt rörd över alla de vänliga människor Oskar möter under sin jakt på LÅSET som passar till faderns efterlämnade nyckel.

Och sedan tänker jag på, att även om det här är en bra bok och ett intressant sätt att skildra hur 9/11 påverkade en enskild familjs liv, så undrar jag om den hade blivit så uppmärksammad om det inte handlat om 9/11? 

Jag tycker också mycket om hur författaren använder grafiska element som en del av berättelsen. Foton är till exempel infogade. (I slutet av boken kan man bläddra de sista 15-20 sidorna väldigt snabbt för att skapa en liten makaber "film" av någon som hoppar ut ur det ena av World Trade Centers tvillingtorn innan det faller ihop.) Boken har flera berättarröster; förutom Oskar berättar hans farmor och farfar historier om en ungdom i Dresden under kriget, och textlayouten förändras beroende på vem som berättar. Farfadern som förlorat talförmågan skriver till exempel ibland enkla meningar för att kommunicera, och dessa återges konsekvent i boken med en mening helt ensam på en boksida. Tekniken påminner mig om böcker som Aidan Chambers skrivit (till exempel Spelöppning), och jag tänker att det är sorgligt att alltför många böcker presenteras så linjärt, när möjligheterna är så många fler. 

Jag har kommit ungefär halvvägs in i boken (eftersom midsommarfirandet innehållit mer små grodor och mindre lästid än på många år, och jag därför somnade i bilresan på väg hem igår i stället för att läsa), men jag vill verkligen tacka för att ni gav mig en gratisresa till New York, Lazy och Tassande kaffekoppen. Och tack! alla andra som talat sig varma om mina böcker på undantag. Jag kommer läsa igenom alla era kommentarer med jämna mellanrum när jag behöver en knuff för att läsa något jag inte tänkt på. Om någon mer vill lägga ett gott ord för någon bok på min lista är ni mer än välkomna. Ju mer passionerat, desto bättre!


Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

fredag 29 maj 2009

Nu finns det ytterligare en anledning till att läsa en av de böcker jag skulle ta med mig till en öde ö

Det finns alltid anledning att läsa Torgny Lindgren. Den som hör till skaran som endast läser prisbelönta författare kan emellertid nu notera att Torgny fått Piratenpriset, och om det är den enda bidragande orsaken till att man läser honom, så må så vara. Själv läser jag honom för den underbara humorn. Böcker fulla med påståenden och berättelser som på ett plan verkar helt allvarligt menade, och ändå bubblar det under ytan av ständigt skratt. Kanske över livets förunderlighet. Kanske över alla de saker vi människor får för oss och gör till viktiga. Över livets ironi, helt enkelt. 


Hans böcker är alla så obeskrivligt bra, men i den här bloggen har jag hittills så fort tillfälle getts lobbat för boken Ormens väg på hälleberget. Jag tycker verkligen att alla som kan läsa svenska (och inte tvingas ta till översättningar), ska vara glada över att kunna läsa den här boken på originalspråk. Enligt min mening är det en av de bästa böcker som skrivits på svenska.

Historien om en fattig familj i Västerbotten någon gång på 1800-talet, då vintrarna var kalla, och det var svårt att klara sig, även om man flera gånger i veckan lastade orgeln på släden och åkte runt och spelade på bygden. Berättarjaget Jani förtäljer historien om sin mor Thea, hon som "hade musiken". Hur hon, de år hon inte har en karl i stugan, tvingas till att en gång om året betala "arrende" till byhandlaren. Arrendet resulterar i barn förstås. Och allteftersom Thea blir äldre är det hennes döttrar och sonhustrur som får betala arrende i hennes ställe. Och när handlarn dör tar hans son över arrendeindrivningen. Det tar en ände med förskräckelse, förstås. Incest. Könsstympning. Och Guds vrede. 

En skröna på västerbottniska som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Jani berättar den helt osentimentalt, och det är mycket man får läsa ut mellan raderna. Jag tänker på Hans Alfredssons idiot i En ond man, eller Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Där någon berättar en historia, men inte riktigt har förstånd att begripa precis vad redogörelsen betyder. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.