Tematrion den här veckan påbjuder listning av tre böcker med djur i titlarna. Jag har just klottrat ett helt A4-blad fullt med förslag, för det är faktiskt inte klokt hur populära djur verkar vara. (Och ibland undrar man om inte djurskyddsföreningen eller Veterinärernas riksförbund borde ingripa, eller vad sägs om Ulf Nilssons titel Alla döda små djur?) Jag bestämde mig till slut för en fågeltrio:
Främmande fågel är Anna Janssons bästa deckare tycker jag. Här kommer fågelinfluensan (eller något mycket liknande) till Gotland och sprider sig över ön. Myndigheternas försök att isolera de sjuka lyckas inte riktigt, och jag tycker framför allt att slutet är väldigt spännande (och okej då; jag ska inte avslöja det om någon vill läsa den här i sommar). Jansson förenar här sina specialkunskaper sjukvård (hon är sjuksköterska från början) och Gotland, och det gör inte så mycket att psykologin haltar här och där.
Måsen av Anton Tjechov, en av hans allra mest spelade dramer. Här älskar alla fel personerna och försöker förtvivlat finna sin plats i en tillvaro stadd i förändring. Tjechov påstod ju att han skrev komedier, men här slutar det tragiskt så det förslår. Jag läser om den här i sommar (för jag har äntligen beställt hem en samling med alla Tjechovs dramer på svenska).
Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti är en tragikomisk berättelse om hur tre livsöden vävs samman under en semester till Sydpolen. Inledningsvis många skratt och typiskt mazettiska vardagsiakttagelser, men det blir tråkigare ju längre in i boken man kommer, och tyvärr alltför förutsägbar mot slutet.
Och som bakgrundsmusik till veckans trio spelar jag Fåglar av Cornelis Vreeswijk.
Några bubblare till fågeltrion: Vildanden av Ibsen, Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors, Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser, Lilla Sparvel (ja, jag tänker i alla fall alltid på en sparv när jag ser titeln) av Barbro Lindgren, Tornfalken av Lloyd Alexander, Tuppen är död av Ingrid Noll, Tuppenkuppen av Viveca Lärn, Törnfåglarna av Colleen McCollough, Flyttfåglar av Marianne Fredriksson, Olycksfågeln av Camilla Läckberg samt Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson. (Ja, och utifrån den här listan så önskar jag en särskild tematrio som fokuserar på "Tuppar" i titeln.)
Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, när det finns så många bra som är olästa.
Visar inlägg med etikett Anna Jansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anna Jansson. Visa alla inlägg
tisdag 15 juni 2010
Vingar som bär
Etiketter:
Anna Jansson,
Deckare,
Dramatik,
Katarina Mazetti,
Tematrion,
Tjechov
tisdag 19 maj 2009
Lista på saker som jag är trött på i svenska deckare. Del 1
Jag börjar bli deckartrött. Rejält deckartrött. Det borde vara enkelt att helt enkelt sluta läsa eländet, men så är det inte. I något annat inlägg ska jag redogöra för varför. Men här kommer första delen av listan på saker jag är utled på.
Serierna. Varför måste alla deckarhjältar återkomma i bok efter bok? Inte ens finns det någon tröst i att det "bara" ska bli sju eller åtta eller tio stycken böcker. Det är snarare ett hot. Man ska alltså behöva stå ut med den här personen i nio böcker? Och när man så tror att man läst sin sista Wallander-deckare, så återuppstår hjälten i någon annan bok. Som till exempel handlar om vad han gjorde innan deckarserien började (i Wallanders fall boken Pyramiden). Och som om inte det räckte introducerar sedan Mankell Wallanders dotter som polis. Och för säkerhets skull produceras ett oräkneligt antal Wallanderfilmer med både far och dotter, som inte utgår från någon bok alls. Och här går parallellerna osökt till Beck-filmerna, som jag inte har en aning om hur många de är vid det här laget. Fler än avsnitten av Lilla huset på prärien, det är då säkert! Och när van Veeteren äntligen kastat in handduken i Nessers långa serie (som bekant slutade han som kommissarie och blev antikvariatsägare, men de osjälvständiga poliserna i Maardam skulle ändå ränna till honom varenda gång så mycket som en ficktjuv varit i farten), så återkommer Nesser med en ny serie, denna gång om kommissarie Barbarotti. I senaste boken måste han i sin tur förstås ta hjälp av Maardamspolisen för att lösa fallet. Jag vågar inte tänka på hur många uppföljare vi har att vänta vad gäller de serier som fortfarande pågår och pågår och pågår... Vad är det för fel på fristående deckare?
Familjelivet. Jag orkar inte mer. Helt ärligt så orkar jag inte mer. Jag har nog med min egen lilla familj. Vi är tre, och jag kommer knappt ihåg vad vi heter och vilka allergier vi har. Än mindre är jag riktigt säker på vad alla mina jobbarkompisars respektive heter (för att inte tala om alla telningarna). Syskonbarn och kusiner och såna som jag inte träffar så ofta har jag nästan helt tappat greppet om. Men för att kunna njuta det allra minsta av en vanlig, simpel pocketdeckare förväntas jag alltså hålla reda på om Maria Wern är gift eller skild, och om hennes gamla flirt med vem det nu var kommer att påverka upplösningen i boken. Och vad är det nu Irene Huss tvillingflickor heter? Vem är vegan och vem spelar i ett rockband. Är det hennes man som är kock, och varför jobbade han deltid nu igen? Och Erik Winter han har en fru som heter Angela. Eller är det dom som bara är sambo, för att Erik inte vill gifta sig. Och Angela vet mer om hans arbetskamrater på mordroteln i Göteborg än han själv vet. Är inte det konstigt? Framför allt är det konstigt att Angela inte har några egna vänner, utan bara umgås med den asociale makens. Annika Bengtzon som alldeles nyss var skild är kanske på väg att bli ihop med sin man igen. Det hoppas jag på, för då kanske man äntligen får se lite mer av hennes svärmor som ärligt talat alltid har varit min största behållning från de här böckerna. Och Barbarotti, Nessers nya hjälte. Frånskild är han. Och lyckligt gift. Det ska visst föreställa något nytt, att han inte klagar på att hans hustru inte förstår honom. Lägg ägg, säger jag. Det nya är att deckarhjälten bara är ett namn som löser mysterier på beställning. Det nya är att man slipper bry sig om huruvida han är lyckligt eller olyckligt gift, eller om hon har bråttom eller inte att hämta ungarna på dagis. Det nya är att deckaren sköter sitt jobb, och så är det bra med det!
Polisgruppens sammansättning. Kvinnoalibiet och invandraralibiet. Ja ni vet. I alla svenska polisgrupper så finns det numera en styck kvinna i gruppen. Om huvudpersonen är kvinna (som Irene Huss) kan det finnas en till. Annars är det typ Anna-Maria Mella som gäller. Ibland får man till det så att chefen är kvinna. Alltså inte själva utredningschefen, utan den som håller i ekonomin. Eller så är åklagaren kvinna, eller varför inte patologen. Lite whooaaa! En kvinna som är patolog, hur coolt är inte det! Det finns också en styck invandrare i gruppen. Som Aneta Djanali i Winter-böckerna. Eller han Jorge i Arne Dahls A-grupp. Och så har gruppen alltid ett samarbetsproblem också. Mannen (det är alltid en man) som sitter på alla möten och bluddrar rätt ut om blattejävlar och surfittor. Ibland blir han omvänd. Han kan till exempel bli omvänd genom att bli ihop med invandraren i gruppen. Som Fredrik som blir ihop med Aneta Djanali, när hans exfru dött. Ghaaa! Nu är jag tillbaks i det där familjelivsköret igen. För så är det ju också med polisgruppens sammansättning. Folk ligger med varandra hela tiden, och sen får de samarbetsproblem. Eller så ligger de inte, och får samarbetsproblem på grund av det.
Vännerna. De har inga vänner, våra deckarhjältar. I bästa fall umgås de med några arbetskamrater, men oftast sitter de hemma och lyssnar på musik. Och dricker. Vad de lyssnar på och dricker beror på vilken image författaren vill måla upp. Ibland läser de i stället för att lyssna på musik, i alla fall om det är en Nesserdeckare. Ibland ringer telefonen. Ibland svarar de inte. De sover alltid lite.
Skadorna och hjältemodet. Jag läste Åsa Larssons senaste häromsistens. Kort summering av bokens upplösning: Det är vårvinter och Rebecka Martinsson springer ut på isen, eftersom hon jagas av mördaren på en skoter. Skotern går igenom isen, och Rebecka trillar ner i en vak. Efter henne kommer en hund (lite oklart varför). Hunden åker ner i vaken, och Rebecka hjälper henne upp. På grund av den starka strömmen glider hon sedan in under isen, tror hon ska dö, men upptäcker hon att hon i princip står på alla fyra på älvens botten under isen. Hon ställer sig upp, och den mjuka vårisen går sönder. Hon tar sig upp på land, och där pysslar hon runt ett tag, bland annat tar hon hand om den andra mördaren som fastnat i en snödriva. Och detta var bara en vanlig åklagares hjältemod i fjärde boken. Vad är det för fel på en bok som slutar med att detektiven samlar alla i biblioteket och omständligt redogör för vem mördaren är? Det skulle vara den allrasommest oväntade upplösning, jag lovar!
Del två följer. Kanske del tre också.
Och ja, om någon undrar, så håller jag redan på med en terapeutisk omläsning av Agatha Christie-böckerna.
Etiketter:
Anna Jansson,
Arne Dahl,
Deckare,
Helene Tursten,
Henning Mankell,
Håkan Nesser,
Liza Marklund,
Åke Edwardsson,
Åsa Larsson
tisdag 12 maj 2009
Mördande reklam
I lördags skrev Matilda Sköld i DN om Jodie Picaults och Anita Shreves böcker. Shreve har jag aldrig läst (och känner mig inte särskilt lockad av heller) men ett par böcker av Picaults har med visst motstånd slunkit ned de senaste åren. Men jag tror inte det blir något mer. Hon hör nämligen till de där författarna som säljer in en idé, ja, nästan tar patent på den, och sedan inte gör något vettigt av den.
Jag läste boken Allt om min syster, som handlar om en lillasyster som skapats speciellt för att kunna donera benmärg och annat till en sjuk storasyster. I hela sitt liv har lillasystern fått läggas in för undersökningar och operationer för att hjälpa sin syster. Detta har setts som självklart av föräldrarna, men nu börjar flickan bli trött på det hela. Storasystern behöver i bokens början en stor donation för att inte dö. Men i stället för att ställa upp, så kontaktar lillasystern en advokat för att stämma föräldrarna och hävda rätten till sin egen kropp. Kontroversiellt, spännande, dagsaktuellt, kan tyckas.
Blir det ett maffigt rättegångsdrama (det var vad jag hade förväntat mig)? Svar: Nej. Blir det en stor familjeförsoning på slutet, där föräldrar och döttrar slutligen förstår varandra? Svar: Nej. Bestämmer sig den dödssjuka systern för att hon inte vill ta emot en donation? Svar: ja. Hmmm. Här blir det en intressant vändning. Ska det nu bli försoning i familjen, vid den dödssjuka systerns sjukbädd, måhända. Men - nej! Blir det en bilolycka, där den yngre systern dör, och således kan donera hela sin kropp till sin storasyster om så skulle vara? Svar: ja. Jag vet inte om det ska föreställa någon slags lyckligt slut från Picaults sida, men boken funkar i varje fall inte. Den ger ingen lösning till den som brottas med det här dilemmat. Är det moraliskt försvarbart att designa barn som ska rädda sina syskon (eller föräldrar, kanske)? En generell lösning kan ju knappast vara att småsyskonen dör i bilolyckor, och att de äldre syskonen sedan kan skörda vilka organ de vill.
Jag blir alltid lite extra arg och besviken när en bok inte riktigt håller vad den lovar när det handlar om en bra story. När man blir lockad av intervjuer i teve och tidningar, där författaren talar om vad hen har tänkt sig att boken handlar om, vilket tema som behandlas. I debattprogram diskuteras frågan, och romanen används som exempel. Och så läser man den där boken, och känner sig bara - lurad.
Till exempel var det med stoooor förväntan jag tog mig an Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Om en läkare, Karin, som bland annat arbetar ideellt med att hjälpa flyktingar och illegala invandrare att få vård. På så sätt kommer hon i kontakt med den unga kvinnan Katerina, som arbetar svart som städerska, bor hos sina arbetsgivare, och i det närmaste är att betrakta som en slav. Karin låter henne flytta in hemma hos sig, mot att hon arbetar där, men blir sedan provocerad av att kvinnan inte beter sig som hon "borde". Hon är inte så tacksam som Karin hade tänkt sig. Karin lyckas inte känna sig så god som hon vill. Romanen vill problematisera hur vi vill känna oss duktiga, men bara på det sätt som vi själva definierar. De som vi hjälper ska reagera som förväntat på vår godhet. Jag läste flera recensioner av boken innan jag gav mig på den. Flera recensenter berömde Kadefors för att just när de trodde att det inte kunde bli värre, så skruvades historien ett varv till. Min förväntan var alltså skyhög. Hur långt skulle Karin gå för att i sin osjälviskhet hjälpa Katerina? Lät hon hämta Katerinas barn från Moldavien till Sverige, kanske? Svar: nej. Lät hon Katerina flytta in i den stora sängkammaren, medan hon själv flyttade ut? Svar: nej. Ordnade hon stor middag, där hon själv lagade all mat, bjöd hem sina mest prominenta vänner, och satte Katerina på hedersplatsen? Svar: nej. Ringde Karin till statsministern och ville få till stånd ett möte för att en gång för alla komma tillrätta med den illegala invandringen och de konsekvenser det får för människor här i Sverige? Svar nej.
För övrigt så lider Nick Hornby av ungefär samma sak i How to be good (En god människa). Han går provocerande långt i att bevisa att en altruistisk godheten inte går att kombinera med omsorg om de som står oss närmast, vår familj och våra vänner, och inte minst oss själva. Men han går inte provocerande långt för mig. Ger huvudpersonen sitt liv för någon annan, kanske? Nej, så klart inte.
Andra besvikelser på min läs-stig är Maria Ernestams Caipirinhia med döden. En sådan bra idé, liksom. Döden ringer på hemma hos huvudpersonen, och börjar laga goda middagar, och pimpla Caipirinha. Huvudpersonen vikarierar som dödsängel, och Döden spelar sig själv i reklamfilm. Men Döden visar sig inte vara den "riktiga" Döden, utan bara en av hans ställföreträdare på jorden. Huvudpersonen tar efter en serie förvecklingar (där hon bland annat tar livet av en jobbig ADHD-unge) sitt eget liv, och återföds som sin ex-pojkväns bebis. En fantastisk historia, som i händerna på rätt berättare hade kunnat lyfta till skyarna, men här håller språket inte. Jag vred mig i plågor när jag tog mig igenom boken, och jag önskade att någon hade stulit slutmanuset från Ernestam och skrivit om det hela till något njutbart. Läs i stället Faust av Goethe och/eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Och se schackscenen ur Det sjunde inseglet gång på gång...
En annan bok som någon annan borde skrivit är Anna Janssons Drömmar ur snö. Den ska enligt omslag och författarintervjuer handla om ungdomar (och särskilt flickor, då) som kontaktas (av äldre män) via datorn. Flickorna sitter alltså inte säkra, där inne i sina flickrum. Historien som skulle kunna bli så bra lyckas emellertid varken diskutera ämnet på något bra sätt, eller bli en spännande deckare. Både story och språk fallerar. Däremot ska Jansson ha en eloge för att hon får till det riktigt bra i Främmande fågel, där hon illustrerar ungefär hur hemskt det kan bli om fågelinfluensan kommer till Gotland.
Okej. Det var dagens böcker som jag inte rekommenderar. Eller - läs Kadefors då, men skyll inte på mig om du blir besviken.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Etiketter:
Anna Jansson,
Deckare,
Jodi Picault,
Maria Ernestam,
Nick Hornby,
Romaner,
Sara Kadefors
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
