Elin, Elin, Elin

Varför har ingen berättat för mig att Elin Wägners bok Pennskaftet är bra? Här har jag gått i hela mitt liv (och det börjar bli alltför långt för att jag ska kunna skylla på att jag är ung och ovetande) och trott att hon var en av de där rösträttskvinnorna som man ska vara tacksam mot (och tro mig, jag är verkligen tacksam för allt arbete de lade ner, verkligen, verkligen icke-ironiskt tacksam så ofta jag kommer ihåg det) som skrev såna där daterade, dammiga, pikturskrivna alster, som man läser av plikt, vördnad och – som sagt – tacksamhet mot förmödrarnas möda.

Men så självplågande behöver man alltså inte vara.

I själva verket är Pennskaftet plankad i varenda kioskvältande Hollywood-rulle. Intill den oväntat sentimentala sista sidan. Det här är Stekta gröna tomater och Erin Brokovich i ett. Boken ger i romanform en skildring av det (kvinno)arbete som ledde fram till rösträtten, och det är spännande må ni tro! Så här 100 år efteråt kan det vara lite svårt att begripa, men när man inser att den kvinnliga rösträtten endast kunde erhållas genom att riksdagen röstade ja till kvinnlig rösträtt, och att riksdagen mestadels bestod av män* – ja, då förstår man att kampen för kvinnlig rösträtt således innebar att övertyga tillräckligt många riksdagsmän att rösta för den kvinnliga saken. Vilket i förlängningen skulle kunna komma att betyda att många av dem förlorade sina riksdagsplatser.

Huvudpersonen, Pennskaftet, är en ung (kan hon vara 28 kanske? Elin Wägner var just så gammal när hon skrev boken) journalist, verksam i huvudstaden. Hon har svar på tal och är trevlig att se på, vilket gör att hon både lyckas få intervjuer och kan värja sig mot alla dessa närmanden, som är mer regel än undantag i hennes bransch. Och på de gator hon vandrar hem om nätterna. Pennskaftet är engagerad i kvinnosaken, i rösträttsfrågan, och tillsammans med det stora kvinnliga nätverk som arbetar för samma sak tillbringar hon "övertid" med att agiterna, klistra kuvert och vinna över personer i alla samhällsställningar för den goda saken.

Bokens svepande skildring av kvinnoarbetet ger mig många viktiga insikter. För det första mottot och fundamentet för hela rörelsen: Om någon var en kvinna, så räckte detta faktum för att hjälpa henne. Kvinnor hade mer gemensamt i och med sitt kön, än vad som skilde dem åt. Denna inställning gör att radikala, socialistiska kvinnor arbetar för sakfrågan tillsammans med konservativa. Rika tillsammans med fattiga, alla bidrar de efter förmåga. En del av dem är gifta och har maken som sin största supporter, någon tycker att frågan är så viktig att hon har gett upp giftemål, eftersom den hon en gång älskade inte ville vara gift med en rösträttskvinna. Någon arbetar för Saken därför att hon blivit sviken i kärlek och annars just inte har något att leva för. En del är uppenbart (men inte utskrivet) lesbiska. Det finns alla sorter här.

Det som ger skildringen liv är emellertid de två kärlekshistorier som löper över sidorna. Först Pennskaftets egen. Hon är kär i en arkitekt som efter många turer väljer henne framför sin familj. Sen den arma Cecilia, som för länge sedan levde tillsammans med en stationsinspektör som lovade äktenskap och stationshus med plats för fru och barn. Han svek Cecilia djupt, och hon har låtit denna sorg definiera sitt liv. Hon övertalas att lägga sin kraft på rösträtten, och får därmed både vänner och ett livsmål. Men när hon föreslås bli invald i styrelsen drar någon fram det faktum att hon levt tillsammans med en man utan att vara gift. Eftersom det här är en feel good-film så samlas förstås de goda krafterna och pläderar för att kvinnans viktigaste egenskap inte är att vara utan vandel, utan att med sin intelligens, kraft och hårt arbete bidra till saken. Det slutar således gott för Cecilia, även om hon aldrig får sin stationsinspektör.

Jag förstår att detta var en radikal syn 1910, då Elin Wägner fick mycket kritik för att förespråka att en kvinna som älskade aldrig kunde göra fel, med eller utan äktenskap. Ändå känns just detta lite jolmigt moralistiskt idag. Cecilia sonar så att säga sin ungdomssynd genom hårt arbete och fläckfritt uppförande, och därigenom kan den strykas ut. Pennskaftet gifter sig med sin arkitekt, och därmed behöver ingen låtsas om de månader då hon endast var hans älskarinna. I slutscenen ger Cecilia Pennskaftet sitt halsband, en mycket kär och symbolisk ägodel, därför att Pennskaftet (eftersom hon gift sig och därmed kan bli mor) bär framtiden inom sig. Det var nog snyftvarning på det för hundra år sen, men idag skulle en vacker 38-åring som Cecilia fortfarande ha hela livet framför sig.

Den upplaga jag läser har ett intressant förord av Bang. Här får jag reda på att Wägner själv som 21-åring hade ett förhållande med en förlovad journalist på Helsingborgs-Posten, där också hon själv arbetade. Han slog så småningom upp sin förlovning, och blev i stället Wägners fästman. Vad som sedan hände är oklart, men det slutade med att han lämnade henne och att hon sörjde djupt. Så småningom får hon dock en ny förälskelse, som hon också gifter sig med. Båda dessa historier är sålunda inflätade i berättelsen, och har blivit till Cecilias och Pennskaftets kärleksliv.

Ack, jag är rädd för att jag inte lyckas göra den här boken riktig rättvisa med det jag skriver här. Jag har en vurm för böcker om olycklig kärlek, och jag erkänner att det var bokens anslag, med Cecilia som åker Sverige runt med tåg och drömmer om stationshus, och väntar bakom ett hörn för att få en skymt av sin trolöse stationsinspektör som först fick mig på fall. Men sedan blev jag fast därför att boken är så fantastiskt rolig! Wägner är så klarsynt och knivskarp, och säga vad man vill om Pennskaftet, men jag tror faktiskt inte svensk litteratur har nån kvinna som är mer rapp i käften.

Men jag ska medge att boken på sina ställen är lite språkligt knölig att läsa. Tiden har sprungit iväg, och både en del meningsbyggnad, andra ord och somliga uttryck får man läsa ett par gånger, även om boken i sin helhet flyter på väl. Lite värre är det med alla dessa sexuella antydningar. Ja, eller saker man ska underförstå. Jag blir aldrig helt på det klara med om Pennskaftet och hennes Dick har en sexuell förbindelse, eller om de inväntar det äktenskap de båda hoppas på (jo, jag tror att de gör det, men Wägner lindar in saker så i konvenans och konservatism att det faktiskt inte är helt lätt för en nutidsmänniska att begripa sig på).

Anledningen till att jag tog mig före att läsa boken just nu är att den ingår i Ett hem utan böckers utmaning Skrivande svenskor. Jag tackar Martina för att jag fick den här sparken i baken!


* Här slår allmänbildaren i mig till igen. På den här gamla goda tiden hade Sverige en tvåkammarriksdag (den ändrades om några gånger, men upphörde först 1972). Till andra kammaren hade endast män rösträtt, men till första kammaren kunde kvinnor rösta, förutsatt att de var tillräckligt rika. Rika kvinnor hade alltså rösträtt på den här tiden, det kan man ju komma ihåg. Eller lära sig, om man händelsevis sov på den skollektionen.