Att göra konst av ett liv

Jag har en särskild förkärlek för författare som hittar på. Ju mer som skiljer mellan deras liv och deras berättelser, desto fler pluspoäng brukar jag tilldela dem. Jag vet inte riktigt var den föreställningen är sprungen ur, men jag har ju tidigare spekulerat i att det har att göra med en del tråkiga barn- och ungdomsböcker från 70-talet, de som gärna lyfte fram problem av olika slag. Barn som inte ville klippa håret, barn som blev mobbade, var fosterbarn eller hade föräldrar som satt i fängelse. Skilsmässobarn som bodde i höghus och hade nycklar runt halsen. När jag skrev om dem sist kallade jag dem "politiskt korrekta barnböcker".

Jag har funderat på det där uttrycket om politiskt korrekthet, förresten, och jag ska återkomma om det. För saken är den att det förstås finns politiskt korrekta barnböcker idag också, men vad som är pk har ändrat sig. Nu handlar det om pojkar som leker med barbisar, om att invandrarkvotera barnen på teckningar från dagis, om att låta tonårskärleken vara homosexuell, om adoption, abort och incest. Så vad som är pk förändrar sig över tiden. Om jag ska säga något helt kort om detta innan jag går vidare, så är det väl reflektionen att inget känns så föråldrat och svårt att identifiera sig med som böcker som har som främsta syfte att vara programmatiska och problemorienterade.

Men det finns författare som lyckas använda inte bara sina egna erfarenheter, utan mycket konkret sitt eget liv och skapa konst av det. Jag tänker inte mer än nämna BOATS-böcker, vars främsta definition väl egentligen är att de inte lyckas skapa konst av liv. De klassiska exemplen inkluderar i stället Strindberg, förstås. På senare år är Carina Rydbergs böcker ett utmärkt exempel. Och Kerstin Thorvall. Jag har länge gått med lite dåligt samvete för att jag gick så hårt åt hennes mellanålders-böcker när jag skrev om de där politiskt korrekta 70-tals-böckerna, men jag tycker ju inte bättre om Gunnar vill inte klippa håret för det.  (Jag är nog inte helt ensam; Snowflake erkänner förresten idag att hon har raljerat över en annan Thorvall titel: Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse. Jag minns att min mellanstadielärare hade högläsning även av denna bok.) Men om vi bortser från dessa böcker, så har jag starka, positiva upplevelse av både Thorvalls bilderböcker och vuxenböcker.

Långt innan det fanns ljudböcker i varje hem läste min pappa in Thorvalls bok Godnattsagor om Anders, nästan 4 år med hjälp av min kassettbandspelare. Det borde ha varit 1979 eller kanske 1980, och pappa hade tröttat på att läsa sagorna om och om igen för min lillebror. I stället fick vi ett kassettband som vi lyssnade till. Sagan om nästan 4-åriga Anders som tappar sin vante och står och gråter i snön medan mamma var i tvättstugan. Sagan om Anders och grannflickan Elisabet som är hemma och diskar (eller snarare gör en hel del annat) medan Anders mamma är hos frissan. Sagan om när mamma berättar att hon har haft en bebis i sin mage, och att den bebisen var Anders. Alltihop är vardagsberättelser som låter det lilla barnet spegla sin egen verklighet i någon annans. Och om jag inte minns fel läste även Claire Wikholm sagorna om Anders högt i något barnprogram, ni vet det där en massa vuxna kröp omkring bland kuddar och klätterställningar i velouroveraller. Någon som minns? Förra våren hittade jag Anders-boken i skick som ny i en loppisbod för fyra kronor. Vi har ofta läst den tillsammans med dottern, och hennes favoritsaga är den om Anders och kattungen.

Som vuxen har jag flera gånger imponerats av intensiteten i hennes berättelser. Som Det mest förbjudna. Eller Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (det var väl någon mer än Snowflake som uppmärksammade min anspelning på den boken bara härom dagen?). Men jag har alltid tänkt att det mest förbjudna nog egentligen inte är att en gift kvinna är otrogen, eller att en äldre kvinna söker sig till yngre älskare. Det är inte heller att hon har en egen sexualitet och en lust som hon drivs att tillfredsställa. Nej, det allra mest förbjudna är att erkänna att man har denna lust och att göra det offentligt. Att skriva om den så att alla få veta, det är det man borde skämmas över. Att offentligt bekänna att man vill bli smekt och älskad och tillfredsställd.

Och det som gör hennes böcker så komplexa är att hon inte skriver om sina sexuella erfarenheter med stolthet, man skulle kanske förvänta sig det. Det går ett stråk av skam genom berättelserna. Och därav får böckerna mänsklighet och allmängiltighet. De kommer inte gå till historien som politiskt korrekt brödföda.

Tack Kerstin för att du delade med dig av ditt liv. Tack för att du vågade.

Uppdatering: Det blev fel på länkningen i hastigheten. Jag skulle tillägga att Eva Bonnier säger i Sydsvenskan just att Thorvall vågade sticka ut.

Läsa som en 11-åring

Jag läser en hel del barn- och ungdomsböcker också nu som vuxen. Tycker jag om boken, så är det lätt. Då är det bara att läsa, njuta och hylla. Men tycker jag inte så mycket om boken, så undrar jag alltid över om det är "bara" för att jag är vuxen. Och vad skulle jag ha tyckt om boken om jag läst den som barn?  

Som med boken Den osynliga av Lise Indahl. Den handlar om 12-åriga Elvira som motvilligt flyttar med sin familj från Stockholm till fiktiva Lönnby, där alla flickor tycker om hästar, och Elvira är tvungen att fantisera ihop en allergi för att inte behöva följa med till stallet. I stället går hon hem till nya lägenheten och känner sig ensam. I den suggestiva beskrivningen på bokens baksida kan man läsa att Elvira får hemliga meddelanden i sin dagbok, att någon gör hennes hemläxor, äter maten i kylskåpet och spelar på lillebror Jonas dator medan Elvira är i skolan. Alla mina associationer går till spökhistorier och övernaturligheter. Jag tänker på Carolin som brevväxlar med sitt skugg-alter ego Saga i Maria Gripes Skugg-gömman. Och på Ginny Weasley som kommunicerar med Tom Riddle i dennes dagbok i Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag tänker på Mikaela i Rumle Hammerichs film Svart Lucia (med manus av Carina Rydberg), som upptäcker att det hon skriver börjar hända i verkligheten. 

Men den här boken är inte alls en sådan bok, visar det sig. Elviras osynliga vän är den gömda flyktingflickan Valentina, som gått under jorden med sin far för att slippa utvisas. Tidigare bodde hon i Elviras lägenhet, och eftersom hon fortfarande har kvar nyckeln kan hon komma in när Elvira är i skolan, för att spela "osynlig". 

Detta är förstås en lite oväntat twist på historien, och man skulle kunna bli förtjust över den. Men jag vet inte. Jag tycker inte nu, och tyckte definitivt inte på mellanstadiet att realistiska förklaringar är att föredra. De har man nog av i verkligheten. Men det är inte i första hand detta (även om det är en mycket bidragande orsak) som gör att jag inte tycker om boken. Hela berättelsen känns full av klichéer, som inte riktigt håller. Elvira bråkar med mamma och pappa som inte förstår, och som har flyttat från Stockholm trots att hon inte vill följa med. Och ändå känns hennes föräldrar väldigt trevliga, inkännande och sympatiska (och jag tror inte det är författarens mening att man ska tycka så). Elviras klasskamrater viskar visserligen lite grann bakom hennes rygg, men de bjuder henne ständigt att följa med till stallet och till simhallen, så utanförstemat känns inte heller genomarbetat. Elvira bråkar med sin lillebror, men som genom ett trollslag (utan att jag riktigt förstår hur) är hon och Jonas bästisar och bundis i sin jakt på den Osynliga. 

Nej, jag tycker inte Indahl har lyckats gestalta någonting riktigt bra här. Och det är väl ungefär det som är problemet med den spännande övernaturliga historien också - övergången från fantasi till realism sker utan förvarning. Även om alla mystiska pusselbitar får sin förklaring, så är man besviken, och inte road över att lösningen var så enkel. 

Jag försöker föreställa mig att jag är 11 år och läser den här. Vad skulle jag tycka då? Som vuxen tycker jag det är en otroligt tråkig bok. Men som 11-åring? Ja, då hade jag säkert slukat den, eftersom jag slukade allt på den tiden. Fast om jag hade förväntat mig en Agnes Cecilia så blev jag besviken. Mycket besviken. 

Och sen tänker jag så här. Varför ska jag nu anstränga mig att låtsas att jag är en 11-åring för att rädda den här boken? Jag har ingen särskild anledning; jag läser bara för min egen skull. Och som vuxen - nej, då gillar jag den inte något vidare. 

För att jag vill leva så många liv jag kan!

Att läsa romaner är ett sätt att maxa livet. Utan böckerna skulle jag bara ha mitt liv här och nu, och inget större fel i det. Men visst är det intressant att jag kan förflytta mig från denna brådmogna vår 2009 och mina cirklar som förbinder hem och jobb med dagis, vårdcentral och inköp, till en fattig, parisisk konstnärstillvaro sedd genom en norsk ung kvinnas ögon - som i Cora Sandels Alberte-böcker.

Eller leva med indianer! Våren när jag var elva år gjorde jag det, tillsammans med Helmer Linderholms böcker vandrade jag både På krigets röda stig och  bland Fredsstigens röda. En del av mig är fortfarande indian.

Jag har levt medeltidsliv, till exempel som flickan Ylva i Sven Wernströms Trälarna-serie, som Kristin Lavransdotter, som rider där på sin häst i de norska dalgångarna, som ung novis i ett kloster i en förvirrad tid i Umberto Ecos Rosens namn.  Jag har haft kärleksfulla föräldrar som Laura Ingalls, och jag har varit föräldralös som Anne på Grönkulla, Jane Eyre, Oliver Twist och Kulla-Gulla.

Jag har varit blaserad, homosexuell dandy i Dorians Grays porträtt. Jag har varit arg ung man i Plus minus noll av Alexander Skantze, och förvirrad ung man i Josephs Hellers Moment 22, och förälskad ung man i Per Nilssons Hjärtans fröjd, och cynisk ung man i Salingers Räddaren i nöden, och dum ung man i En ond man av Hans Alfredsson, och ung man utan framtid i Mannen utan öde av Imre Kertész, och handikappad ung man i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.

Som Röda Nejlikan har jag har smugglat dödsdömda aristokrater över Engelska kanalen, och gäckat både min hustru och min konung. Jag har levt ett liv efter detta med såväl Dante (Den gudomliga komedien) och Carina Rydberg (Osalig ande). Som Robinson Crusoe har jag bott 28 år på en öde ö (för som Robinson tycker jag att öar är öde om de inte befolkas av vita män). Som Huckleberry Finn har jag seglat nerför Mississippifloden på en flotte, och som Raskolnikov har jag mördat folk som jag inte tyckte hade lika stor rätt att leva som jag.

Jag har besökt Sri Lanka i Michael Ondaatjes Anils skugga, jag har varit polis på Island i Arnaldur Inriðasons deckare, jag har levt i Kina under kulturrevolutionen i Vilda svanar av Jung Chang. Jag har många, många gånger besökt England (frågan är om det inte är mitt favoritmål, i ur och skur, genom alla tider?), men ibland gjort mindre utflykter inom Skandinavien. Som Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl, eller Kjaerstads Wergelandtrilogi. För att inte tala om att Karen Blixen tagit mig med till Afrika, och Tjechov till en rysk datja. Jag har rest till fjärran planeter, jag har rest in i framtiden, och tillbaks till forntiden. Under havet, och i luften.

Det bästa av allt är att jag kan leva om vilket som helst av de här liven när jag vill. Hur många gånger som helst.

Vilka liv har du levt?