Om böcker som jag inte läser ut

Jag har lagt mig till med en – som det verkar – vana som är mycket svår att bryta: Jag läser en massa halva böcker, ibland bara en tredjedel, sen blir de liggande och jag går vidare till nästa. Inte för att den första boken är dålig, nej, jag vet inte alls varför jag plockar upp nån annan bok och hoppas på att bli uppslukad.

De sista två månaderna har jag således läst en massa sidor, men nästan inga hela böcker. En rätt märklig upplevelse. Jag förstår bara delvis varför jag lägger ifrån mig böckerna också. Kanske nån slags stress, koncentrationssvårigheter, leda, brist på tålamod eller jakt efter nya kickar.

Jag är 122 sidor in i Kärlekens historia av Nicole Krauss. Miljön, språket och stämningen påminner både om Vindens skugga av Ruiz Zafón och om Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Clear (L berättar för mig att det inte är så konstigt, för han är tydligen gift med Krauss), och om Zusaks Boktjuven. Jag trivs i och för sig i miljön, men har svårt att känna att den är unik. Jag läser några sidor i boken några gånger om dagen, och den utvecklar sig långsamt. Antagligen sträckläser jag ut den dagen innan biblioteket kräver tillbaks den.

Jag är så där hundra sidor in i Toffs bok av Kalle Dixelius. Kul med en modern, svensk dystopi, och jag är väldigt förtjust i leken med hur svenska språket har utvecklats om ett par sekel, och de förment vetenskapliga analyserna är ju ett helt fantastiskt grepp. Boken är dessutom lättläst och kort, så det är ett rent mysterium att jag inte bara tar ett par timmar och avslutar den.

Och jag har läst mer än hälften av Josephine Teys Miss Pym Disposes, en trevlig bekantskap för den som gillar collegemiljö och klassiska brittiska deckare. Miss Pym är en pärla, atmosfären med flickskolan är fint skildrad och just där jag slutat läsa börjar det dessutom bli riktigt spännande. Varför varför varför vill jag inte stoppa ner den här i väskan när jag ska ut och åka buss?

Elisabeths Åsbrinks bok om Malexander – en oerhört spännande bok som problematiserar kriminalvårdens sätt att använda Lars Noréns projekt 7:3 som vård. Möjligen stannade min läsning av lite grann i samband med att jag lyssnade till Åsbrinks (eminenta!) sommarprogram, som i så stora delar överensstämde med bokens innehåll, att jag inte längre drevs framåt av nyfikenheten.

Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö är hemskt intressant med en riktig spion som berättar om hur det var att vara en riktig Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Här är det infiltrationer i 60-talets vänsterrörelser, dubbelagenter och nattliga dykoperationer på riktigt. Men det som kunde blivit spännande är berättat som dåliga lumparhistorier utan dramatisk stegring. Det är rätt tråkigt, faktiskt.

Tre fjärdedelar av Walter Ljungquists bok Azalea, där en romanförfattare vaknar en morgon och finner sig i sällskap med de romanfigurer han just skriver om. Absurdistiskt, och oemotståndligt, så varför avslutar jag inte det här?

Och Margareta Strömsteds biografi om Astrid Lindgren ligger där och är så bra, men trekvartsläst, trots att varje kapitel ger så stora insikter och ögonöppnare. Men för all del – den karamellen tål att sugas på.

Och nu ikväll sitter jag här och funderar på om jag ska fortsätta min läsning av Iain Pears jättetjocka nya bok John Stones fall, där jag nu har hunnit 62 sidor in i handlingen. Om jag läser så där 400 sidor till, så kan jag lägga ifrån mig den också halvläst. Det känns lite sådär.