Ulla Isakssons bok De två saliga diskuterar denna problematik på ett märkligt, dubbelt sätt. Å ena sidan genom det diagnosticerade paret Burman, där den psykotiska hustrun Viveka har så starkt inflytande på sin make, att han går med på att sova i en madrasserad garderob och slutligen sticka ut sitt eget öga i sympati med henne. Trots att hon får behandling och är inlagd på sjukhus under en period slutar denna galenskap med ett gemensamt självmord.
Den som behandlat Viveka Burman är läkaren Christian Dettow. En änkling som går snart i pension, och räds den tomhet som då ska uppstå i den stora villan. Han samlar därför på sig journaler för forskningsändamål, och paret Burman är av särskilt intresse. Medan han ordnar dokumenten efter Burmans talar han högt med sin sedan länge avlida hustru Elisabeth. Under deras äktenskap skrev Elisabeth dagbok. Det var en överenskommelse dem emellan; Christian skulle läsa dagboken, och på så sätt skulle det inte finnas några hemligheter dem emellan. Men med tiden slutade han läsa, rädd för vad som skulle stå där.
Paret fick inga barn. De försökte och önskade, men i otakt med varandra. Christian gläds åt Elisabeths missfall; han vill inte ha barn, han vill bara ha henne. Så småningom ändrar han sig, och de försöker igen, men utan resultat. När Christian nu långt efter Elisabeths död så småningom tar sig för att läsa hennes dagböcker upptäcker han att hon under de sista åren lurade honom; medan han trodde att de försökte få barn använde hon hela tiden preventivmedel. Detta är alltså "å andra sidan" – det till synes normala och lyckliga paret, där det under ytan finns både svek och bedrägeri. För nån slags kärleks skull.
Det här är en tung bok om livslögner och galenskap. Var går gränsen? Kan man älska någon som inte är som man föreställer sig? Hur mycket måste man inte älska någon för att gå med på hans eller hennes galenskap? Vad är rätt, fel, sanning, verklighet?
Det finns många trasiga barn inuti den här romanens vuxna människor. Halva människor som längtar efter att uppgå i helheter, att ingå i ett sammanhang, att få en stämpel på att deras verklighetsbeskrivning stämmer. Rabiata människor som trycker in en rund världsbild i en kantig och fyrkantig karta.
Det är på många sätt en ganska bra bok, den är skickligt uppbyggd, det dramatiska slutet oväntat och skärande, men jag kan inte riktigt tycka om den. Otäcka människor som ska berätta "allt" för varandra, och genom denna förmenta ärlighet skadar varann mer. Kanske för att de genom alla sina bekännelser kräver acceptans för sin egenart, men vägrar se och förlåta den andre.
Andra som läst boken är Snowflake och Lyran. (Och Ingrid, trodde jag, men jag kan inte trots mycken sökning hitta något inlägg som berättar mer än att boken blivit inköpt.)
4 kommentarer:
Jag har inte läst boken- ännu. Jag kom av mig- och "De två saliga" ligger fortfarande på nattduksbordet... och väntar. Jag borde ta mig samman- det är ju inte så många sidor det är fråga om. (Nu blir jag dock lite oroad över de "räliga personerna"... kanske inte något man blir så uppåt av precis....
Ingrid: Nej, uppåt blev jag verkligen inte heller. Det är inte särskilt trevlig läsning. Det finns en viss spänning i hur läkaren Christian upptäcker mer och mer om hur hans hustru egentligen var, men det är så hemska sanningar, och så hemska människor i den här boken. Man lägger ifrån sig den med lätt hjärta, bara för att man äntligen vill lägga ifrån sig den. Det var flera veckor sen jag läste boken också, och det tog emot att skriva om den. Till slut gjorde jag det nog för att få ur mig de där irriterande tankarna om att trasiga människor vill bli hela genom att överföra sina trasiga viljor på andra människor.
Läs nåt annat i stället (det menar jag faktiskt), om du inte ska specialstudera Isaksson är utbilda dig till psykolog.
Du fångar verkligen denna bok som jag trodde att jag glömt bort. Nej, det går liksom inte att tycka om den riktigt. Det går inte heller att lära sig något av den, tyvärr, det är för extremt. För mig i alla fall.
Snow: Jag tror i och för sig att jag lärde mig något. Jag tyckte den sa mycket om tidsanda och uppfostran i början av förra seklet (säg 20-30-tal, då väl Elisabeth och Christian var unga). All behärskning, alla mörka skuggor som fanns där under ytan, och var normen låg, vad man kunde tillåta sig att känna och göra. På så sätt var den väldigt intressant, men det var en mörk bok som jag inte kan påstå att jag hade nöje av.
Jag tänker också att den måste varit väldigt jobbig att skriva, och så undrar jag (ja, just jag, varför undrar inte du det här?) hur Isakssons egna erfarenheter är på området.
Jag tänker mig att hon måste ha vuxit upp i en miljö med mycket dubbelmoral och förljugenhet, förställningar och låtsasspel, för det är ständigt detta hon skildrar i böckerna. När masken spricker.
Skicka en kommentar