Nu är det på tiden att Moa från Textappeal och jag börjar frossa i Margaret Atwood.
Och sen ska jag och Bokblomma ta tag i Majgull Axelsson! Och så måste jag be lite om ursäkt för att hon inte gillade Salinger som jag gillade. (Usch, jag känner mig alltid skyldig när folk läser böcker jag gillar och inte tycker om dem.)
23 kommentarer:
jag lämnar min dystopihörna en sväng för att smaka på pajerna, rycker dig i ärmen och frågar om de är allergivänliga och vill sedan lyssna på så väl Atwood- som Axelsson-diskussioner
Åh, äntligen träder jag in i handlingen! Typiskt mig att sitta och sura i ett hörn några timmar först (dystopihörnan?). Eller kom jag rent av sent nu igen!? Jag kan även tänka mig att prata om Alice Munro som jag nu läst!
Munro är lysande! Vilken/vilka är det du har läst?
Åh, bara Kärlek, vänskap... (titeln undflyr mig i festens yra) men den var ju en riktig upplevelse! Tänker absolut läsa mer av henne! Vad har du läst Holly Hock (Therese)?
Åh, vad kul att du läst Moa. Kärlek vänskap hat heter den. Jag tyckte den var liksom både lik och olik Atwoods Leva i synd - varför man nu nödvändigtvis måste jämföra just de två novellsamlingarna bara för att de är skrivna av kanadensiska kvinnor båda två...
Bokbabbel: Det finns nu ett matinlägg här nånstans. Jag insåg att jag var tvungen att skriva till det!
Vixxtoria: Jag minns att du skrev nånstans att du tyckte Munro var jobbig och tung att läsa, hur menar du då? Jag tyckte att hon var lättläst, men att jag missade detaljer just därför. Alltså att hon är så mycket mer komplicerad och komplex än man inser vid första anblicken.
Jag har också läst Kärlek, vänskaps-boken. Riktigt, riktigt bra. En ny favorit helt klart. Men jag har en fråga på en av novellerna. Kanske ni kan hjälpa mig? Det gäller novellen Post and Beam (vet inte vad den heter på svenska). Jag och en kompis är oense huruvida Lionel och Lorna har ihop det. Hur har ni uppfattad det? (Om ni kommer ihåg, vill säga)
Moa: Jomen Munro är ju så otroligt enkel på ytan. Verkligen simpel, inget broderande, inga dolda skämt, inga ironier. Men ska man verkligen förstå historierna så att de inte blir banala och verkligen platta och tomma utdrag ur folks liv så måste man tänka sig blå. Det var jättejobbigt och tog jättemycket tid för mig och var sannerligen ingen avkoppling (jag läste de flesta novellerna under en av de sista månaderna då jag sammanställde min avhandling, vilket innebar minst 10, ofta upp till 16 timmars arbetsdagar sju dagar i veckan, och det förklarar väl att jag tyckte det var _så_ jobbigt).
Men där i ligger storheten också. Jag tror det finns en massa pusselbitar som ger varje historia helt andra dimensioner och betydelser om man läser om dem, tänker, lägger ihop halvkvädna visor och undertexter, stämningar etc. Ett knep hon använder är visserligen välkänt, men så effektivt – att inte låta berättarjaget själv veta allt, eller förstå vad hon berättar. Jag ska absolut läsa mer av Munro, men jag måste ärligt hämta mig lite.
Dessutom har jag redan läst tre novellsamlingar i år, och det är rätt mycket för att vara mig.
Åh hjälp Holly. Så väl minns jag inte (namn på folk i böcker och filmer är jag i allmänhet urdålig på att komma ihåg). Vad händer mer i novellen?
(Jag har skrivit om två munro-noveller som jag haft svårt att tolka (klicka på Munro längst ner bland alla författarna så hittar du), så jag förstår _helt_ problemet.)
*väntar på att Moa ska minnas bättre*
Vixxtoria, precis så är det. Det pågår massor i hennes noveller, mellan raderna. I de jag har läst är det ofta små, ganska vardagliga skeenden som får huvudkaraktärerna att fatta stora livsavgörande beslut. Men som sagt, det är ingenting som basunerar ut i själva texten, utan allt är väldigt subtilt.
Jag läste boken i somras, men har liksom inte kommit mig för att skriva om den, just för att jag känner mig lite osäker på vad jag egentligen har läst. Skulle nog behöva läsa om den.
Lionel och Lorna, eh? Nu ska vi se...
*bläddrar febrilt i boken*
Äh, så bra minne har jag egentligen inte. Jag var också och kollade i boken. Jag har tänkt att lägga ut precis den här frågan på bloggen, men nu har jag ju er att fråga ;)
Förresten köpte jag precis i dag Too Much Happiness.
Ok: "Ett hus i modern stil" heter novellen på svenska. Lorna och Brendan är gifta. Lionel är vän till Brendan. Lorna har gjort en klassresa och skäms för sin familj och så kommer syster Polly på besök som fått offra sin egen lycka för sin familj. Lorna skäms för Polly men har skuldkänslor. Lionel skickar dikter till Lorna och är kär i henne? Och Lorna vill väl ha honom så, som en hemlighet och en beundrare, en möjlig utväg. Så reser hon och Lionel bort och hon får för sig att Polly har begått självmord, men när de kommer hem så har Polly och Lionel hittat varandra...
Jag uppfattade det som att det finns en ömsesidig attraktion mellan Lionel och Lorna och att hon egentligen skulle vilja vara med honom men att han representerar samma sorts pinsamma saker för henne som Polly. Hon har kommit upp sig och kan nu inte ta sig ur det igen... Helst skulle hon nog vilja ha honom kvar som en trogen beundrare.
Hur tänker du, Holly?
Jag har helt snöat in på början av novellen, när Lionels mamma är på besök och fäller en kommentar om Lorna som Lionels "belle-amie". Och Lorna som funderar på vad hon menade: beautiful friend? mistress?
Det är allt jag bygger min teori om deras förhållande på. Det kan också vara så att jag läser in för mycket... Men jag får inte riktigt ordning på början. Stycket allra först om hur hans mamma dör. Varför är det med? Hur relaterar det till resten av historien?
Åh, den minns jag någotsånär. Var det inte så att Brendan och Lionel var kolleger, båda universitetslärare, men att Lionel var arbetslös eller något. Och så var det en tårta inblandad.
Jag tror inte att Lionel och Lorna egentligen haft ihop det, men att det fanns en stark dragning dem emellan, och att Lorna drömt om och kanske förväntat sig att något ska ske. Sedan, när det blir Polly och Lionel i stället så kommer de där känslorna av att Lorna förlorat något hon haft, eller skulle kunnat få. Och hela livets solkighet och fel val kommer för henne. Och det blir liksom en skam över att hon skämts över sin familj, när det verkar som om inte andra tycker att hon ska skämmas över det. Polly och barndomen och baktrunden – som hon liksom förnekar – och känslorna för Lionel, och säkert det både smickrande i att vara föremål för hans uppmärksamhet, och det lätt förnedrande, eftersom han inte verkar vara världens coolaste, ja, de krockar liksom.
Nåt sånt, med reservation för att minnet är rätt luddigt här och där, så jag kan ha fyllt i med tolkningar som är omöjliga att göra.
Åh Holly, det där minns jag inte alls (och jag äger inte boken heller, annars kunde du ge dig på att jag också skulle sitta och bläddra). Moa, hjälp till, så jag slipper rusa till ett söndagsöppet bibliotek i morgon!
Det har du rätt i... Nu när du säger det så minns jag att jag också reagerade på att det stycket kändes lite märkligt.
Men då har ju Lionel säkert beskrivit henne som sin flickvän för mamman? Kanske ser de olika på förhållandet? Han kanske tycker att de delar så mycket att det är ett par, medan hon liksom vägrar att acceptera det utan låtsas som om de bara är vänner. Framför allt inför sig själv, skulle jag tro.
Hmm... Läsa om, som sagt!
Vixx: Hela novellen börjar med ett stycke om hur Lionel hjälper sin mamma att sminka sig när hon ska dö, och att hon förutspår hur lång tid det tar för henne att dö. Och sedan ett stycke om när Lorna fick träffa Lionels mamma i samband med en pjäs de skulle gå och se och mamman kallar Lorna för Lionels Belle-Amie.
Men nu får jag en massa tankar om titeln här. Jag fick googla fram "Post and beam", och det är en slags ganska basal takstruktur, med vanligt vinklat tak, bestående av tre bjälkar alltså. Den svenska titeln "Ett hus i modern stil" torde kanske i själva verket vara en riktigt elegant översättning?!
Jag gillar den där tanken på att mamman tror att Lionel och Lorna var ett par. Kanske var de det? Kanske upprätthåller Lorna och Brendan ett sken, kanske vet inte Brendan ens?
Var inte Brendan mycket äldre? Äsch vad jag önskar att jag kunde kolla enkelt själv ;-)
Intressant! Ja, läsa om blir det för mig också. Direkt imorgon.
Det är ju också den här slutklämmen med hur Lorna på den tiden novellen utspelar sig var "nybörjare på att köpslå", dvs hon får släppa taget om Lionel men i stället behålla sitt liv, sin familj och sitt hus orört.
Och nu tänker jag att det kanske anspelar tillbaka på något hos Lionels mamma som efter att ha sminkat sig inför sitt dödsögonblick, när Lionel frågar om han ska ringa pappan, "Pappan, hennes man, hennes präst", svarar: Varför det?
Något om att offra kärlek för trygghet och status? Kanske kände Lionels mamma igen något från sitt eget äktenskap i Lornas?
Oj oj... Nu måste jag verkligen tänka på refrängen! Det var en trevlig tillställning det här! Tack till värdinnan och alla andra för gott och trevligt sällskap! Det är en dag imorgon också, så jag säger god natt!
Puss & kram! :)
Moa och Holly: Det här var en hemskt trevlig diskussion. Jag måste absolut köpa mig ett ex av Kärlek vänskap hat, kanske på engelska. Och så väntar jag på vad Holly säger om den nya Munron.
Men jag tror det ligger något i det där du skriver, Moa, om att välja trygghet i stället för kärlek.
Skicka en kommentar