Djungelns lag

Jag har en bok i min bokhylla som heter Jag, Jane. Den återberättar historien om Tarzan och Jane, ur Janes perspektiv. Hon är en kvinna från civilisationen som träffar en man uppvuxen i djungeln och förälskar sig. Hon tror att hon ska kunna civilisera även honom, och att hennes kärlek ska rädda honom. Men när den första förälskelsen lagt sig sitter hon där, i en hydda som sakta faller sönder, mitt i regnskogens föruttnelse, med möbler som möglar, och en man som flyr tillbaka till sin första förälskelse – en apa.

Boken är skriven av Cecilia Bornäs, och går förstås att läsa på en massa olika sätt – inte minst som en allegori över den moderna kvinnans suckar över sin "jämställde make" som aldrig lär sig barnens utflyktsschema eller kommer ihåg bröllopsdagen och ständigt måste påminnas om sin del av städschemat.

Men jag tänker på Jag, Jane när jag läser (ännu) en novellsamling av William Somerset Maugham. I boken Fotspår i djungeln och andra noveller cirklar nästan alla berättelser kring engelska kolonisatörer, i ett gränsland mellan å ena sidan en tillvaro uppbyggd på afternoon tea, omklädning till middagen, anständiga äktenskap och internatskolor och å andra sidan en djungel med sexuell lössläppthet, omåttligt drickande, slavlika förhållanden och en tryckande värme. Här skildras män som snyggar upp sig och åker till England för att finna sig hustrur som ska få dem att stå ut i Borneos djungler. Här finns kvinnor som gör allt, inklusive mördar, för sin kärlek, men som inte står ut med att mannen haft en förbindelse med en infödingskvinna, eller dricker sig redlöst berusade.

Och här är underbara, sorgliga kärlekshistorier mellan män och alldeles för gamla kvinnor och hämndlystna malajiska kvinnor som kastar förbannelser över de vita män som utnyttjar dem och sedan överger dem.

De flesta novellerna mynnar ut i en vardaglig solkighet, där människorna tvingas leva sina hopplösa, ensamma, parallella liv på just så tilltrasslade sätt som de själva försatt sig i. De här historierna är sällan särskilt lustiga, även om det finns ett och annat komiskt inslag. När jag läste en novellsamling av Somerset Maugham sist så var jag rätt road av slagfärdigheten i både ord och komposition, men nu blir jag ofta gråtfärdig.

Det här är små ledsamma konstverk, om hur öst möter väst, och hur oförenliga de två är – lika svåra att förena som en man och kvinna. Det här är inte berättelsen om hur kärleken överlever allt, utan snarare en variation på kärlekens tillkortakommanden. Folk älskar, men de förlåter inte. Och det här är inte berättelser om kärlek som uthärdar.

I bästa fall finns här och där exempel på försoning, eller pragmatik. Som kvinnan som trots makens otrohet och förälskelse i en annan kvinna plötsligt inser att hon inte kan missunna någon hon älskar att vara lycklig. Eller som kvinnan och mannen som varit gifta i 20 år, efter att de gemensamt mördat hennes första man för att dölja hennes otrohet – varför ska en polis förstöra deras äktenskap, när de trots allt inte gjort något olagligt sedan dess?

Det är små övningar som prövar min moral. Det är säkert nån mer än jag som behöver det.