lördag 18 september 2010

18.58

För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.

Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.

En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.

Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!


4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Vixxtoria!

Jag läste "Dansa på min grav" när den kom ut på svenska för snart trettio år sedan, och den var under många år en favorit.

Jag är gärna med och diskuterar romanen - i vilken ände vill du börja?

Vixxtoria sa...

Hej Anonym! Och ursäkta lång väntan på svar – jag såg ditt meddelande för ett par dagar sedan i mejlboxen, men det försvann bland en massa andra, och det tog ett par dagar att lokalisera det igen.

Jag vill gärna diskutera Dansa på min grav, och det är väl kanske 15-20 år sen jag läste den sist (jag har läst den två gånger tror jag). Eftersom jag var så där 16-17 när jag läste den första gången så gjorde den naturligtvis starkt intryck. Framför allt det homosexuella temat var rätt – ja, jag ska inte använda ord som chockerande eller provocerande, för det låter fel, men fascinerande kanske. Det var inte så många såna böcker jag hade läst (Duktig pojke av Edelfeldt, och en del romaner av Gardell torde utgjort det hela), och i min omgivning "fanns" inga homosexuella. Även om jag varken var eller är homosexuell själv var det en intressant vinkling.

Jag har läst ganska mycket av Chambers övriga produktion (och har många favoriter; hans Nu vet jag! var länge en av de viktigaste böcker jag läst), och hans bok om böcker tycker jag är hemskt intressant. Det är lätt att tolka mycket av hans produktion i ljuset av vad han där skriver: Hur viktigt det är att det är på riktigt, på liv och död, i ungdomsböcker, därför att det är de frågor ungdomar brottas med.

Dansa på min grav handlar ju just om det: liv, död, sex, kärlek, identitet, integritet – livets allra svåraste frågor.

Därtill kommer ett mycket intressant berättargrepp med tidningsartiklar och tidsperspektiv, och korta "kapitel" som driver historien framåt. Även om Chambers inte leker lika mycket grafiskt (som t ex i Spelöppning), så är det tydligt att bokens struktur spelar en viktig roll för bokens historia. Spelöppning tänker jag för övrigt på som en slags "Dansa på min grav"-light. Och i till exempel Brev från Ingenmansland är det också samma teman som återanvänds.

Svenska släktingar är ju t ex mycket av Per Nilsson, och absolut Sara Kadefors bok om Sandor och Ida.

Är det något av det här du kan och vill spinna vidare på? :-)

kontakt sa...

Så skönt att inte din festinbjudan innebar en uppmaning att skicka den vidare till sju personer *pust* Din lilla tillställning verkar ju faktiskt ha varit riktigt trevlig.

Vixxtoria sa...

Kontakt: Nej, det hade verkligen varit jobbigt att be alla skicka vidare till sju personer, det måste få ett slut nån gång.

jag blev själv förvånad över hur trevligt det blev, och kul att du tittade in en liten stund till slut :-)