Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.
1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)
2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!
3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.
4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.
5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne. (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert; ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)
6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.
För ovanlighetens skull är det här en mycket väl förberedd fest, där jag som värdinna inte alls behöver irra runt och leta efter iskuber eller servetter. Nu behöver jag egentligen göra särskilt mycket mer än att visa folk var toaletten är ("Gå bara genom biblioteket, du kan inte missa den. Nej, det finns tyvärr ingen lektyr där, men plocka gärna med dig något från bokhyllan."), utan kan mingla runt.
Jag tar mig ordentligt med tid med några av gästerna som jag länge längtat efter att träffa. En av dem är Klotho som bloggar (numer intensivt men sporadiskt) på Ett eget rum. Klotho har en speciell plats i mitt hjärta eftersom hon var den första som kommenterade på min blogg. Det har blivit många kommentarer sedan dess, och jag har svårt att föreställa mig att det finns några ämnen där vi inte skulle tala i mun på varann. Jag är faktiskt mest intresserad av att diskutera Gömda-gate, men jag kan tänka mig att angripa den grekiska mytologin eller Dorothy Sayers-deckare också.
En annan mycket välkommen gäst är L från Tassande en liten kaffekopp. Bloggen verkar äntligen vakna upp igen efter lång tids tystnad. Jag skulle förstås gärna vilja veta vad det var som jag kom på spåren när jag rekommenderade henne Margareta Strömstedts självbiografiska bok, men det är även på tiden att vi äntligen fördjupar oss ordentligt i den där diskussionen om namnen på djuren i barnböckerna! Eller diskuterar vad som helst, förresten. Vi har många gemensamma bokupplevelser.
Kontakt från Boktipset – ni na ni na ni nanna vill jag också gärna träffa. Jag har särskilt lagt fram Janne, min vän för att inte missa den analysen, men vi måste även prata lite om Robin Hood. Dessutom vill jag gärna diskutera Dansa på min grav av Aidan Chambers!
1. En bok som fick dig att bokstavligt talat missa bussen/bränna vid middagen/låta badvattnet rinna över/glömma att gratta din älskling på födelsedagen/motsvarande:
Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag var ute i god tid, och satt där på bänken vid busshållsplatsen och läste och läste, medan fler och fler människor samlades i väntan på bussen. När jag efter en stund börjar undra varför bussen dröjer och tittar upp, så upptäcker jag att det är helt tomt omkring mig. Ingen buss. Inga människor. Ja, det kan hända att de blev bortförda av marsianer, men mer sannolikt kom bussen och plockade upp dem utan att jag märkte det.
2. Ett namn ur en bok (eller på en författare) som du redan har gett eller allvarligt överväger att ge ditt barn (eller häst eller hund eller marsvin eller bil):
Min dotter har redan ett sådant namn, och det skriver jag inte ut här. Men andra namn jag funderat på är Astrid (efter Lindgren, så klart). Och Medea (hon i den grekiska mytologin, som bland annat Euripides skrivit ett drama om). När jag var liten var jag väldigt förtjust i Robin (Hood) och Sebastian (efter en lillebror i en bok av Kerstin Sundh som jag läste när jag var liten och som jag nu glömt namnet på. Jag tror han hade en storasyster som hette Sofia. Nån som vet vad boken hette?).
3. En plats som du besökt bara för att den nämnts i en bok (eller för att en författare har bott där/gett namn till en pub där/kastat en äppelskrott där):
Den här frågan brukar ju komma upp då och då, och jag brukar ofta rynka på näsan åt såna där turistströmmar och författarpromenader, och skryta med att jag inte påverkas av sånt där, men det är inte alls sant. En av de saker jag har tagit mig för, och som det kanske är dags att berätta ordentligt om, är att promenera från S:t Ives i Cornwall, hela vägen längs stranden till den fyr som Virginia Woolf skrev om i Till fyren. Själva fyren ligger på en liten ö strax utanför kusten, så man kan inte gå till den, men det blev en rejäl promenad på åtskilliga timmar ändå. Tidvattnet steg, och den ändlösa sandstranden krympte. Den lilla bäcken vi skulle plaska igenom hade blivit en tämligen strid flod som vi knappt kunde vada oss igenom (vada och vada, förresten – vattnet hade vid det laget stigit mig långt över midjan). När vi väl kommit fram till den udde som var närmast fyren hittade vi ett litet café där vi kunde torka hjälpligt innan vi gav oss ut på jakt efter en kyrka som skulle ligga halvt begraven i sand nånstans i närheten. Utanför den låsta kyrkan öppnades himlen portar och vi blev återigen genomblöta av ett regn som inte verkade ge med sig. Vi lyckades få lift av en engelsman i en rostig folkabubbla och blev körda till närmsta tågstation, där vi huttrande väntade på nästa tåg tillbaks till S:t Ives. När vi tuffade in via tågviadukten sken solen igen, och glimmade till i fyrtornets fönster, långt därborta, just utanför kusten.
Nästa dag solade vi på stranden som normala turister. Jag vill minnas att jag läste The edge of reason, andra delen av Bridget Jones dagbok.
4. En tavla som skulle bli en bra bok?
Jag har den här på väggen i mitt vardagsrum, Young girl on a Jetty av Edvard Munch. Munchs rödhåriga flickor brukar ju ha tbc och ligga på sitt yttersta, men här kan man väl fundera i lite andra banor? Sorg? Ensamhet? Längtan? Rentav saknad? Drömmar? Avsked? Oåterkalleligt? Ja, i alla fall skulle man gråta ordentligt av den boken.
5. Det är mycket tjat om böcker som blir film (och dåliga filmatiseringar av bra böcker), men vilken låt skulle kunna bli en bra bok?
Jag skulle gärna läsa boken baserad på Magnus Johanssons låt Det mörka i Susannas ögon. Många antydningar bäddar för en komplicerad relationshistoria. Här nämns till exempel karnevalen i Venedig, och en jagberättare som har sex med Susanna, fast han egentligen alltid tyckt att hon och hans kompis skulle passa bättre ihop. Och så hela tiden det där mörka i Susannas ögon, som ingen vet var det kommer ifrån – hennes trassliga barndom? Vad gjorde hennes hårt religiöse far? Vad hände egentligen med Juan i bergen? Hela texten finns här.
Låten är från 1996 och albumet Vykort från Mars, och eftersom jag hittills inte sett några antydningar till att nån bok baserat på sången är på gång kommer jag antagligen behöva skriva den själv. (Och visst behöver jag då åka på (ännu en) rekognoceringstur till Venedig?!)
Youtube har lite dåligt med Magnus Johansson-låtar, så jag kan inte spela just Susanna för er. Här kommer i stället hans låt Till himmelen, som också är en rätt suggestiv historia, men ett exempel på en bok som jag inte är särskilt intresserad av att läsa (en gång till).
