Det är något speciellt med personnamn i boktitlar. Huvudpersonen introduceras med en gång. Samtidigt som vi vet vem det ska handla om, vet vi ingenting mer än det. Vi får inga andra ingångar, eller associationer. Det är kittlande. Vem är Mister Tom? Vem är Mrs Dalloway?
Oliver Twist.
Moll Flanders.
Tom Sawyer.
Jane Eyre.
Sherlock Holmes.
Charlotte Löwensköld.
Thérèse Raquin.
Namnet måste ligga bra i munnen. Rytmen måste kännas rätt. Och associationerna gå i rätt riktning. Ibland är det de vardagliga namnen som man ska komma att tänka på. En bok om vem som helst.
Bridget Jones Diary.
Fru Björks öden och äventyr.
Harry Potter.
Ibland lite mer ovanliga:
The Secret Diary of Adrian Mole, Aged 13 3/4.
Huckleberry Finn.
Berts Dagbok.
Mio min Mio.
Ronja Rövardotter.
Elvis Karlsson.
Jonas Eckel.
Ibland är vi på förnamnsbasis:
Emma.
Alberte.
Sune.
Jack.
Rebecca.
Carrie.
Ibland ska vi samtidigt associera till någon eller något vi redan känner till:
Mästerdetektiven Blomkvist.
Kapten Nemos bibliotek.
Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö.
Mannen från Barnsdale.
Barnböcker (och särskilt bilderböcker) överanvänder personnamnen:
Totte.
Alfons.
Max.
Pippi Långstrump.
Anne på Grönkulla.
Molly.
Elvis.
Kulla-Gulla.
Och sen används de en gång till:
Totte badar.
Aja baja Alfons Åberg.
Pippi i Söderhavet.
Vår vän Anne (Anne of Avonlea).
Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt.
Mollys panda.
Bara Elvis.
Kulla-Gullas myrtenkrona.
Ibland är det kombinationerna:
Franny och Zooey.
Romeo och Julia.
Tristan och Isolde.
Juliane och jag.
Och när det stämmer blir det nästan magiskt. Det blir poesi.
Agnes Cecilia - en sällsam historia.
Petra von Kants bittra tårar.
En dag i Ivan Denisovitjs liv.
Fröken Smillas känsla för snö
Chefen Fru Ingeborg
Janne, min vän
Min salig bror Jean Heindrich
Följ alltid Cecilias exempel
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar