Som att hugga av mig en arm. Eller åtminstone att klippa naglarna. Så känns det för mig att göra mig av med böcker. Inför en flytt för några år sedan gjorde jag ett allvarligt försök att rensa bort sådana som jag inte kunde tänka mig att läsa igen, eller som jag hade som dubletter. Inte ens tio stycken valde jag ut. Vad det blev som åkte iväg? Alla Grottbjörnens folk-böckerna, den vedervärdiga "fortsättningen" på Stolthet och fördom, Pemberly, och en sliten, antikvarisk 10-kronors-dublett av Sayers Mördande reklam. Jag har fortfarande ångest över att jag slängde Grottbjörnen-böckerna, trots att det vid det laget var länge sedan jag uppskattade dem. En gång i tiden hade trots allt dessa böcker varit en stor läsupplevelse. Tjocka böcker, som vuxna läste, och som jag fick i present. Böcker som jag så där 13 år gammal läste med stora ögon. Särskilt de 200 sista sidorna i Hästarnas dal.
Förra sommaren fick jag inte mindre än fyra stycken kedjebrev från släkt, vänner och gamla arbetskamrater som föreslog att jag skulle skicka en gammal pocketbok från min egen bokhylla till den som stod överst på listan. Sedan skulle jag så småningom få en bok tillsänd av någon annan. Men hur skulle jag kunna skicka iväg delar av min själ till andra människor? Antingen älskar jag mina pocket (med blod, svett och tårar), och då vill jag förstås kunna läsa om dem när som helst, och inte skiljas från dem. Eller så tycker jag inte böckerna är något att ha, och inte vill jag ge bort dåliga böcker. Ett alternativ jag funderade på var att köpa dubletter av några av mina favoriter, och skicka iväg dem, men det var väl både semestertiderna och det faktum att jag hade fyra stycken kedjebrev att svara på som fick mig att inte välja denna utväg. Och så att jag av princip aldrig skickar kedjebrev vidare då.
Jag har alltså svårt att göra mig av med böcker. Att ge bort lästa böcker kan för all del vara miljövänligt, och vara ett sätt att få mer plats (eller stå på plus minus noll) hemma i bokhyllan. Men för mig är min boksamling ändå något som jag byggt upp under ett helt liv. Det är minnen och läsupplevelser. De allra flesta böckerna har jag återvänt till flera gånger, eller skulle vilja läsa om i framtiden. Nej, jag kan inte förmå mig att göra mig av med dem.
Anledningen till det här inlägget är bland annat Boktipset ni na ni na ni nanna som skriver så vackert om bookcrossing. Det är en underbar idé; folk gör sig av med sina böcker, och plockar kanske upp andra som folk lagt ifrån sig. Jag önskar att jag kunde delta, jag skulle verkligen önska att jag kunde förmå mig att delta.
Men än så länge stannar mina böcker hos mig. Men om jag en dag ändrar mig, och letar adoptivhem till mina älsklingar, så vet jag vart jag ska vända mig.
(Fast jag har hittat två dubletter i bokhyllan. Agatha Christies Oändlig natt, och Walter Ljungquists Azalea. Om andan faller på kanske jag någon gång i framtiden placerar ut dem på en bänk eller ett café nära dig).
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar