onsdag 13 maj 2009

Äta bör man, annars dör man

Jag läser i Svenska dagbladet om hur Stockholmssjukhusen centraliserat sin matlagning. De lokala köken har ersatts av fjärrproducerad mat, och inlagda patienter får sin middag ur en liten svart platsburk (efter vad det verkar av bilderna). Artiklarna diskuterar hur viktig maten är för sjuka (och äldre) patienter. Överlevnadsgraden för underviktiga är markant lägre. 

Jag tänker på Anna Bäséns bok Vem ska ta hand om mamma? Den handlar om hur hon wallraffar på olika äldreboenden (hon har den idealiska bakgrunden att vara både undersköterska och journalist). Läser man hennes bok blir man gråtfärdig, och hoppas att alla ens äldre släktingar ska dö knall och fall, och det största glädjeämnet i ens eget liv är att det förhoppningsvis är 40 år kvar tills man själv behöver utnyttja åldringsvården. För då kommer förstås allt vara förändrat, eller?

Bäsén beskriver slimmade, privatiserade organisationer, där vikarier inte tas in. Gamla som får lägga sig på tidig eftermiddag, eftersom personalen går hem då; på natten delar flera avdelningar en enda nattsköterska. Sjuka som får dö i ensamhet. Hon berättar också om att de "dyra" näringsdryckerna (som kan kompensera i de fall äldre människor är undernärda, men av olika skäl har svårt att äta) i bästa fall ersätts av vispgrädde. Jag tror att det här var något som jag blev mest arg över i boken. Man tog helt krasst maten ur munnen på de gamla. 

Maten är ofta ett av de få glädjeämnen som finns kvar, när resten av kroppen sviker. Svårt att läsa, och hör dåligt gör man. Gå var det länge sedan man kunde, men äta går, i alla fall om köttet inte är för segt. Extra trevligt är det om maten doftar gott, om det är en maträtt man känner igen från förr. Kanske rotmos, kanske ärtsoppa. Bulgur, ris och GI-mat passar inte för en (gammal) och sjuk människa. Trevligt upplagd (bevare mig för plastbyttor med skilda fack för kött, potatis, grönsaker och sås!) slinker mer ner. 

Ja, tänk att leva sitt liv på ett sjukhus eller ett äldreboende. Aldrig mer kommer man "hem", och aldrig mer kommer man kunna välja själv vad man vill äta till middag. Kåldolmar. Löksås. Panerad torsk. 

Vi vet så mycket idag. Alla tidningar (från motormagasin till Kalle Anka) har artiklar och reklam om sånt man äter. Och det mest säljande argumentet är att maten (eller snacksen eller drycken) inte bara är god, den är nyttig också. Tidningarna fylls av alternativ till färdigrätter. Till och med Råd och rön hade recept på surdegsbröd häromnumret. Den hemlige kocken gör succé. Alla läser den. Utom dumsnåla landstingspolitiker, tydligen. 

För på våra institutioner märks lite av de nya mattrenderna. I skolköken i Göteborg verkar matlagningskulturen ge utrymme för att eleverna får äta pasta som trillat på golvet. Och sjukhusen ser inte längre maten som en del i behandlingen, utan outsourcar verksamheten. I det planerade nybygget av Karolinska i Stockholm har man inte ens ritat in ett kök.  




Detta inläg har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Inga kommentarer: