Mitt inlägg om Alfons och Milla. har gett upphov till många kommentarer. Läs gärna dem. L från tassande liten kaffekopp skriver dessutom om en bok med samma tema, Pirater och prinsessor (av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg). Det här inlägget är ett reflektion med anledning av den här diskussionen.
Jag är inte genusvetare, litteraturvetare eller ens litteraturkritiker. Jag har alltså varken tillräcklig kunskap eller verktyg att riktigt angripa det här problemet tycker jag. Och jag är säker på att jag läst någon uppsats eller skummat någon avhandling som handlar om starka flickor i litteraturen, och deras betydelse för kvinnlig frigörelse och så vidare. Om någon vill och kan ge länkar eller referenser så får ni gärna göra det! Jag ska garanterat läsa (men kanske inte med en gång; jag är i slutfasen av en avhandling i ett helt annat ämne).
Så låt detta inlägg bara bli en reflektion om Astrid Lindgrens flickor (pojkarna kommer jag gärna tillbaks till någon annan gång).
Jag tänker på Pippi. För all del på Madicken och Ronja och bagardottern Eva-Lotta i Kalle Blomkvist-böckerna också. Inkludera gärna Tjorven och Lotta på Bråkmakargatan, Skrållan och Kajsa Kavat. Alla Astrids tjejer som hon låter vara som de är. De får ta den plats de behöver, och de gör det också. Även om all världens prusseluskor har invändningar.
Samtidigt finns alla de där andra kvinnorna. Storasystrarna (Malin på Saltkråkan, och storasystern i Britt-Mari lättar sitt hjärta) och mammorna (Lovis, Bråkmakarbarnens mamma, och Lillebrors mamma), och hembiträdena och pigorna (Alva, Lina, Agda i Bullerbyn). De som bakar bullar och plättar. Smörjer in sandaler och rullar köttbullar till Karlsson. De som mjölkar korna klockan fem. Astrid sjasar aldrig ut pojkarna och karlarna i köket på allvar, även om Lillebror får städa hos Karlsson på taket, och det är underförstått att bröderna Lejonhjärta lagar sin egen mat i det lilla vita huset i Körsbärsdalen. Detta kan man möjligen hålla emot henne.
Men samtidigt erkänner hon ju på så många sätt att det arbete alla dessa kvinnor gör finns och är viktigt. Det finns inget föraktfullt över diskar och tvättar och tidiga mjölkpass. Snarast en förståelse för hur tråkigt och arbetssamt det här kan vara. I Saltkråkan-filmen Tjorven, Båtsman och Moses har Malin precis träffat (sin blivande man) Peter. Hon kommer till handelsboden och får frågan av Nisse, vad "sköna Malin önskar idag". Hon svarar (på ett ungefär): "Sköna Malin vill ha något lättlagat. Något djupfryst som man inte behöver laga till". Hon vill alltså ha tid över för att svärma lite med Peter. Jag kan bli lite irriterad på att hon inte sätter tonåringarna Johan och Niklas på att steka lite strömming och skala potatis, men det är på sätt och vis en annan fråga. Astrid pekar på att jobbet med att laga mat tar tid, men det måste göras. Idag skulle Malin nog ha beställt hem pizza (om hon inte kunnat övertala Johan och Niklas, då.)
Hade Astrid varit född 50 år senare hade hennes böcker säkert i en helt annan utsträckning handlat om att aktivt förflytta männen in i kvinnornas domän. Nu handlar det i stället om att se till hela människans möjligheter (flickornas i det här fallet). Om att bli accepterad som man är. För den man är. Hur man än är.
Men återigen - detta görs inte genom att samtidigt ta avstånd från de traditionella kvinnosysslorna och det som betraktas som kvinnligt. Detta kan man förvisso tycka är bra eller dåligt. Det finns en hel del klagomål på tråkiga saker (särskilt i flickböckerna om Kati, Kerstin och Britt-Mari, men också i Bullerbyn där alla barnen måste rensa ogräs). Lösningen är emellertid inte att strunta i det här (och bli pirat eller klättra på garagetak i stället). Utan att göra något roligt av de måsten som finns, och som någon måste göra.
Pippi skurade golv genom att åka skridskor med rotborstarna (ack, hur många gånger försökte inte jag detta som barn!). Pippi vände pannkakor genom att kasta upp dem i luften (ack, hur många gånger har jag inte försökt lära mig detta!). Barnen i Bullerbyn pratar på sitt påhittade språk medan de rensar grönsakslandet (eller drog upp potatis, vad det nu var). Lisa och Anna sjunger sånger om falukorv medan de går och handlar. Melker Melkersson förstår sin dotter Malins stora arbetsbörda, och vill visa hur mycket han uppskattar den genom att dra in vatten i köket (misslyckas) eller måla om köket (med benäget bistånd från Skrållan).
Jag tycker inte längre att det handlar om att fler flickor och kvinnor ska in på de traditionellt manliga områdena. Nästa steg är oundvikligen att fler män ska in i köket, i tvättstugan och på dagis. Och helst utan att det blir ett problem. Helst ska det bara sitta en liten pysslig kille i prinsessklänning där i en bok. Tillsammans med en tjej, för om hela poängen är att tjejerna har militärmönstrade byxor och klättrar i träd, så har man fortfarande inte förstått vari problemet ligger.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Diskussionen efteråt blev lång och intressant, och jag klipper därför in den här:
Postat av: kontakt
En vän beskriver det som att alla mammorna i Astrid Lindgrens böcker "städar och gnatar".
Postat av: Vixxtoria
Jag förstår generaliseringen. Men om man tänker efter - gör de verkligen det? Är de inte mer där som en ständigt tröstande back-up när barnen kommer tillbaks från sina äventyr? Så himla mycket gnat tycker jag inte det är hos just Astrids mammor, faktiskt. försöker komma på något exempel
Postat av: kontakt
Jag tror min vän retar sig mest på att Astrids mammor är så väldigt mycket mammor. Det var väl naturligt, på den tiden, när en mor förväntades vara först och främst just mor. Kanske Astrids mammor är mer positiva ju mer närvarande de är, så de får mera detaljer? medan mammor i bakgrunden, som Tommys och Annikas, nog mera är städning och gnat.
Lovis är en mycket positiv mamma, tycker jag också. Nu är det länge sen jag läste Ronja (och jag var aldrig så förtjust i den) men enligt min vän har Birks mamma inte ens ett namn utan benämns "Borkas kvinna".
Lovis är en mycket positiv mamma, tycker jag också. Nu är det länge sen jag läste Ronja (och jag var aldrig så förtjust i den) men enligt min vän har Birks mamma inte ens ett namn utan benämns "Borkas kvinna".
Postat av: Vixxtoria
Undis heter hon, Birks mamma. Och hon lider nog mest av att behöva vara gift med Borka (tolkar jag ;-) )
Och det är klart, retar man sig på att någon är mycket mamma, så irriterar säkert många av Astrids mammor, det förstår jag. Men då är man faktiskt tillbaka där igen, att man inte inser att någon behöver städa (och kanske tjata lite också). Det är inte bara en något som kan struntas i. I alla fall inte städet.
Tommy och Annikas mamma (fru Settergren, kan hon heta det?) är nog det tråkigaste mammaexemplet i Astrids böcker. Jag tänkte först på Lillebrors mamma i Karlsson-böckerna, men kom sedan på att jag ju bara härom veckan kunde konstatera hur omtänksam hon är, fastän hon är så trött på Karlsson (och ärligt talat, vem är inte det; när jag var liten önskade jag av hela mitt hjärta att han skulle försvinna ur Karlsson-böckerna.)
Och det är klart, retar man sig på att någon är mycket mamma, så irriterar säkert många av Astrids mammor, det förstår jag. Men då är man faktiskt tillbaka där igen, att man inte inser att någon behöver städa (och kanske tjata lite också). Det är inte bara en något som kan struntas i. I alla fall inte städet.
Tommy och Annikas mamma (fru Settergren, kan hon heta det?) är nog det tråkigaste mammaexemplet i Astrids böcker. Jag tänkte först på Lillebrors mamma i Karlsson-böckerna, men kom sedan på att jag ju bara härom veckan kunde konstatera hur omtänksam hon är, fastän hon är så trött på Karlsson (och ärligt talat, vem är inte det; när jag var liten önskade jag av hela mitt hjärta att han skulle försvinna ur Karlsson-böckerna.)
Postat av: L.
Onekligen kommer man undan ganska lätt om berättelserna utspelar sig "på förr i tiden", som min fyraåring säger. Då var det ju så, och det duger liksom inte att mixtra med den historiska autenticiteten.
Kom f.ö. att tänka på en artikel om biografiska grunder till Astrids många starka flickor och lite mer känsliga pojkar: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/for-pappans-skull-1.646475
(Återkommer, barnet skriker efter mig)
Kom f.ö. att tänka på en artikel om biografiska grunder till Astrids många starka flickor och lite mer känsliga pojkar: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/for-pappans-skull-1.646475
(Återkommer, barnet skriker efter mig)
Postat av: Vixxtoria
L: Utveckla gärna resonemanget, det låter som om du är något på spåret där!
Om jag ska våga mig på att replikera (utan att var helt säker på vad du menade), så tänker jag två saker. Dels har du rätt - man kan komma undan med mycket om man exemplifierar med "gamla" böcker, från den tiden när "de inte visste bättre". Det är sant. Jag tror att det jag försökte göra här var bara att visa att pendeln svänger så långt ibland att man (med allt det goda för ögonen) glömmer vad syftet är med jämställdhetsböckerna. Det är väl snarare att visa på att flickor inte behöver vara fast i sina roller (eller som i Alfons och Milla: att alla flickor inte är fnittriga och speglar sig). Syftet är nog inte egentligen att säga att pojkar är bättre än flickor, även om det är det som implicit blir sagt.
Den andra saken jag tänker på är att jag inte gillar sådan mixtring med historisk autenticitet som till exempel Ayla i Grottbjörnens folk ger uttryck för. (Jag fick leta lite efter litterära exempel, för det första jag kom att tänka på var boken Nanna av Marianne Ruuth, men den är inte så känd.) Det vill säga när en individ (oftast en kvinna) har värderingar och kunskaper som vi sätter högt i vår tid, och konsekvent genomför dem i en tidsålder när det egentligen var helt otänkbart. När ingen skulle kunnat tänka på det här. Det finns otaliga exempel på historiska romaner skrivna idag (eller säg de senaste 50 åren), där detta sker. Jag har börjat irritera mig alltmer på det. Varför det bara är de "normbrytande" kvinnorna som skildras, och inte de som kunde göra något inom systemet. Dels ger det ofta en falsk bild av historien (den var inte alltid så inskränkt som görs gällande). Dels blir på något sätt föraktet för alla dessa kvinnor som levde de för tiden gängse kvinnoliven så tydligt. Alla dessa sentida hjältinnor, placerade i medeltid miljö, eller 1600-, 1700-, 1800-talsmiljö, där de ska lära sig rida, jaga, läsa allt vad det är... (nej, usch, nu kommer jag in på ett helt annat spår, som jag inte tänkt igenom tillräckligt...)
Nej, återkom med vad du tänkte på i stället.
DN-artikeln läste jag "när den kom". Väldigt intressant, tycker jag. Den gav många nycklar till framför allt de känsliga pojkarna (t o m Skorpan och Mio är ju försiktiga antihjältar som är mer rädda än modiga). Undrar hur mycket tankar på den egna sonen som hon varit tvungen att lämna bort de första åren påverkade hur hon skildrar pojkarna i sina böcker. (Jag är nästan säker på att jag läst något om detta i någon av de biografier och litteraturvetenskapliga verk jag läst om Astrid. Men det är mer än 10 år sedan nu, så jag har det inte precis färskt i minnet).
Om jag ska våga mig på att replikera (utan att var helt säker på vad du menade), så tänker jag två saker. Dels har du rätt - man kan komma undan med mycket om man exemplifierar med "gamla" böcker, från den tiden när "de inte visste bättre". Det är sant. Jag tror att det jag försökte göra här var bara att visa att pendeln svänger så långt ibland att man (med allt det goda för ögonen) glömmer vad syftet är med jämställdhetsböckerna. Det är väl snarare att visa på att flickor inte behöver vara fast i sina roller (eller som i Alfons och Milla: att alla flickor inte är fnittriga och speglar sig). Syftet är nog inte egentligen att säga att pojkar är bättre än flickor, även om det är det som implicit blir sagt.
Den andra saken jag tänker på är att jag inte gillar sådan mixtring med historisk autenticitet som till exempel Ayla i Grottbjörnens folk ger uttryck för. (Jag fick leta lite efter litterära exempel, för det första jag kom att tänka på var boken Nanna av Marianne Ruuth, men den är inte så känd.) Det vill säga när en individ (oftast en kvinna) har värderingar och kunskaper som vi sätter högt i vår tid, och konsekvent genomför dem i en tidsålder när det egentligen var helt otänkbart. När ingen skulle kunnat tänka på det här. Det finns otaliga exempel på historiska romaner skrivna idag (eller säg de senaste 50 åren), där detta sker. Jag har börjat irritera mig alltmer på det. Varför det bara är de "normbrytande" kvinnorna som skildras, och inte de som kunde göra något inom systemet. Dels ger det ofta en falsk bild av historien (den var inte alltid så inskränkt som görs gällande). Dels blir på något sätt föraktet för alla dessa kvinnor som levde de för tiden gängse kvinnoliven så tydligt. Alla dessa sentida hjältinnor, placerade i medeltid miljö, eller 1600-, 1700-, 1800-talsmiljö, där de ska lära sig rida, jaga, läsa allt vad det är... (nej, usch, nu kommer jag in på ett helt annat spår, som jag inte tänkt igenom tillräckligt...)
Nej, återkom med vad du tänkte på i stället.
DN-artikeln läste jag "när den kom". Väldigt intressant, tycker jag. Den gav många nycklar till framför allt de känsliga pojkarna (t o m Skorpan och Mio är ju försiktiga antihjältar som är mer rädda än modiga). Undrar hur mycket tankar på den egna sonen som hon varit tvungen att lämna bort de första åren påverkade hur hon skildrar pojkarna i sina böcker. (Jag är nästan säker på att jag läst något om detta i någon av de biografier och litteraturvetenskapliga verk jag läst om Astrid. Men det är mer än 10 år sedan nu, så jag har det inte precis färskt i minnet).
Postat av: L.
Ja, vad tänkte jag på, egentligen...:-)
Jo, att den vuxne som läser en barnbok som utspelar sig i tidigt nittonhundratal, om vi nu tar Emil som exempel, reagerar antagligen inte på att mamma Alma och Lina hålls i köket medan karlarna jobbar med sitt, medan samma tydliga uppdelning i en bok som utspelar sig i modern tid skulle sticka i ögonen på ett annat sätt. Så känner i alla fall jag. Jag har t.ex. inget alls att invända mot uppdelningen i det Svenssonska hemmet i Katthult, medan jag stör mig mer på att pappa Melkersson helt självklart lämnat över kvinnogörat på äldsta dottern eller på Lottas hemmamamma och komma-hem-från-jobbet-pappa. De två senare sagorna utspelar sig i vad jag uppfattar som modern tid (jag tror t.o.m. att den sista Lotta-boken, "Visst är Lotta en glad unge" från 1990, är tecknad som om den utspelade sig 1990. Trots detta är mamman hemmafru och hänger gardiner och gräddar pannkakor, medan pappa kommer hem från jobbet. Barn kan, tror jag, förstå att Emilsagan är från en annan tid, och kan kanske med en vuxens hjälp förstå att förhållandena var väldigt annrlunda då, men inte förstår de att Saltkråkan utspelar sig på 60-talet? Skulle tro att de tolkar det som nutid.
Då, menar jag, läggs dessa bilder av vad män och kvinnor gör och inte gör till den samlade kunskapen hos barnet och bidrar till könsrollscementerade uppfattningar, trots att de kanske ger en helt rättvisande bild av just den tiden.
Nu har jag ju kommit helt ur spår från det du ville säga, men det var så jag tänkte!:-)
Jag håller helt med om att man (i detta fall barnboksförfattare) måste få skildra kvinnor som gör traditionellt kvinnliga sysslor, och det är väl sällan som de vuxna kvinnornas (oftast mammornas) och deras sysslors värde ifrågasätts i barnböcker. Eller, det kanske görs, men inte i större utsträckning än männens, skulle jag säga. Men vuxenvärlden i barnböcker är, tycker jag, ohyggligt könsrollskonservativ. Barnen tillåts ofta gå utanför ramen; det finns gott om tuffa, äventyrliga tjejer och känsliga försagda pojkar, Men vuxenvärlden omkring dem, underförstått det som de en gång ska bli, håller sig till rollerna. Där läser pappor tidningen och röker pipa när mammor lagar mat, städar, fixar, plåstrar. Generellt, alltså, undantagen blir fler och fler i nyutkomna böcker.
Håller också med om att den historiska autenciteten är viktig i realistiska skildringar.
Hittade förresten en barnboksblogg med ett gammalt intressant inlägg om skillnader som fortfarande kan finnas mellan pojk- och flickkaraktärer:
http://bilderboksbloggen.blogspot.com/2007/10/benny-och-malla-det-r-olika-att-vara.html
(Äh, nu postar jag detta innan jag helt tappar bort mig, trots att det blev rörigt)
Jo, att den vuxne som läser en barnbok som utspelar sig i tidigt nittonhundratal, om vi nu tar Emil som exempel, reagerar antagligen inte på att mamma Alma och Lina hålls i köket medan karlarna jobbar med sitt, medan samma tydliga uppdelning i en bok som utspelar sig i modern tid skulle sticka i ögonen på ett annat sätt. Så känner i alla fall jag. Jag har t.ex. inget alls att invända mot uppdelningen i det Svenssonska hemmet i Katthult, medan jag stör mig mer på att pappa Melkersson helt självklart lämnat över kvinnogörat på äldsta dottern eller på Lottas hemmamamma och komma-hem-från-jobbet-pappa. De två senare sagorna utspelar sig i vad jag uppfattar som modern tid (jag tror t.o.m. att den sista Lotta-boken, "Visst är Lotta en glad unge" från 1990, är tecknad som om den utspelade sig 1990. Trots detta är mamman hemmafru och hänger gardiner och gräddar pannkakor, medan pappa kommer hem från jobbet. Barn kan, tror jag, förstå att Emilsagan är från en annan tid, och kan kanske med en vuxens hjälp förstå att förhållandena var väldigt annrlunda då, men inte förstår de att Saltkråkan utspelar sig på 60-talet? Skulle tro att de tolkar det som nutid.
Då, menar jag, läggs dessa bilder av vad män och kvinnor gör och inte gör till den samlade kunskapen hos barnet och bidrar till könsrollscementerade uppfattningar, trots att de kanske ger en helt rättvisande bild av just den tiden.
Nu har jag ju kommit helt ur spår från det du ville säga, men det var så jag tänkte!:-)
Jag håller helt med om att man (i detta fall barnboksförfattare) måste få skildra kvinnor som gör traditionellt kvinnliga sysslor, och det är väl sällan som de vuxna kvinnornas (oftast mammornas) och deras sysslors värde ifrågasätts i barnböcker. Eller, det kanske görs, men inte i större utsträckning än männens, skulle jag säga. Men vuxenvärlden i barnböcker är, tycker jag, ohyggligt könsrollskonservativ. Barnen tillåts ofta gå utanför ramen; det finns gott om tuffa, äventyrliga tjejer och känsliga försagda pojkar, Men vuxenvärlden omkring dem, underförstått det som de en gång ska bli, håller sig till rollerna. Där läser pappor tidningen och röker pipa när mammor lagar mat, städar, fixar, plåstrar. Generellt, alltså, undantagen blir fler och fler i nyutkomna böcker.
Håller också med om att den historiska autenciteten är viktig i realistiska skildringar.
Hittade förresten en barnboksblogg med ett gammalt intressant inlägg om skillnader som fortfarande kan finnas mellan pojk- och flickkaraktärer:
http://bilderboksbloggen.blogspot.com/2007/10/benny-och-malla-det-r-olika-att-vara.html
(Äh, nu postar jag detta innan jag helt tappar bort mig, trots att det blev rörigt)
Postat av: Vixxtoria
L: tack för utvecklingen. Mycket intressant. Jag kan utan att tveka skriva under på alltihop. (Jag ser mycket på Saltkråkan nuförtiden och det är verkligen påtagligt hur mycket Malin gör i det hushållet, medan Melker sitter och röker pipa i bästa fall, och rör till det för alla i sämsta fall.)
I alla fall, jag gillar framför allt din akttagelse när du skriver att "vuxenvärlden omkring dem, underförstått det som de en gång ska bli, håller sig till rollerna." Så sant! På pricken så som det är. Nånstans är utsvävningar i ungdomligt oförstånd okej, därför att man förutsätts komma på bättre tankar senare. Eller något liknande.
Länken var intressant, ingående och belysande analys där. Jag har bara läst Nämen Benny, och kan inte säga något om Malla. Men analysen och mönstren den påvisar kan ses i många fler böcker, misstänker jag.
I alla fall, jag gillar framför allt din akttagelse när du skriver att "vuxenvärlden omkring dem, underförstått det som de en gång ska bli, håller sig till rollerna." Så sant! På pricken så som det är. Nånstans är utsvävningar i ungdomligt oförstånd okej, därför att man förutsätts komma på bättre tankar senare. Eller något liknande.
Länken var intressant, ingående och belysande analys där. Jag har bara läst Nämen Benny, och kan inte säga något om Malla. Men analysen och mönstren den påvisar kan ses i många fler böcker, misstänker jag.
Postat av: L.
Kom förresten på att Anna i Bullerbyn pratar alldeles för mycket om hur pojkar är, enligt henne. Jag gnisslar tänder varje gång sonen måste höra henne säga "pojkar är så bråkiga" när han lyssnar på sin Bullerby-skiva.:-(
Postat av: L.
Ja, barn tillåts vara som de är, för att de är barn, och då är man ju inte på riktigt, liksom. Eller så är man på riktigt bara då, och sedan får man allt ta och passa in sig i ledet.
Och så kom jag på ett jättebra kvinna i det Lindgrenska persongalleriet (jag pratar fortfarande om Astrid; namnen Barbro har tyvärr ont om könrollsutmaningar, trots fantastiska böcker), nämligen motståndskvinnan Sofia i "Bröderna Lejonhjärta".
Och så kom jag på ett jättebra kvinna i det Lindgrenska persongalleriet (jag pratar fortfarande om Astrid; namnen Barbro har tyvärr ont om könrollsutmaningar, trots fantastiska böcker), nämligen motståndskvinnan Sofia i "Bröderna Lejonhjärta".
Postat av: Vixxtoria
Säger Anna det? Det minns jag inte. Men jag har för mig att Lisa i första Bullerbyboken har några långa utläggningar om hur trevligt det är att få ett eget rum, för att pojkar är bullriga och smutsiga och att hon vill ha det fint omkring sig. (Du vet, när hon just berättat att Lasse ritat mustascher på hennes docka.) Bullerbyskivan har jag aldrig hört (jag har knappt sett hela filmatiseringen från... 86 är det väl? Jag var lite lite för gammal för det då, och med dottern har vi ännu inte kommit till Bullerbyn.)
Det görs ju för all del en hel del poänger av att flickor är "väna" (till exempel Eva-Lotta i Blomkvistsböckerna), men det hindrar dem aldrig från att delta i vilka vilda lekar som helst när andan faller på.
Det görs ju för all del en hel del poänger av att flickor är "väna" (till exempel Eva-Lotta i Blomkvistsböckerna), men det hindrar dem aldrig från att delta i vilka vilda lekar som helst när andan faller på.
Postat av: L.
Självklart var det Lisa och inte Anna (jag var lite trött när jag skrev), och jag vet inte om repliken är tagen ur boken eller inte; på skivan sägs det när hon presenerar sin familj och beklagar att hon bara har bröder.
Nu låter det som om jag totaldissar Astrid ur genusperspektiv, men det gör jag naturligtvis inte. Hon om någon har väl gjort sitt till för att låta alla få vara som de är i barnböckerna, och har, precis som du säger, tecknat en lång rad starka flickporträtt, tillika nyanserade pojkporträtt. Men pga sin kultstatus, sin Pippi och det faktum att hon skriver om förr i tiden är hennes verk för många omöjliga att kritiskt ifrågasätta. Jag försökte en gång, med en grupp vuxna blivande barnskötare, problematisera Emil och påpeka att dagens barn kunde tycka att det verkar obegripligt och skrämande med hot om våld och inlåsning i snickerboa, men de såg ut som frågetecken: "Men, det är ju E-m-i-l!" Man får inte ifrågasätta nationalklenoder, liksom.
Nu låter det som om jag totaldissar Astrid ur genusperspektiv, men det gör jag naturligtvis inte. Hon om någon har väl gjort sitt till för att låta alla få vara som de är i barnböckerna, och har, precis som du säger, tecknat en lång rad starka flickporträtt, tillika nyanserade pojkporträtt. Men pga sin kultstatus, sin Pippi och det faktum att hon skriver om förr i tiden är hennes verk för många omöjliga att kritiskt ifrågasätta. Jag försökte en gång, med en grupp vuxna blivande barnskötare, problematisera Emil och påpeka att dagens barn kunde tycka att det verkar obegripligt och skrämande med hot om våld och inlåsning i snickerboa, men de såg ut som frågetecken: "Men, det är ju E-m-i-l!" Man får inte ifrågasätta nationalklenoder, liksom.
Postat av: Vixxtoria
Ja, nu kollade jag i boken, och på andra sidan säger Lisa just "pojkar är så bråkiga". Nu är ju hela upplägget sådant att en sjuårig flicka presenterar sin familj och vänner. Syskonkärleken och beundran lyser igenom, men också irritationen.
Jag tycker för övrigt inte att du totaldissar Astrid. Det är väl förresten okej att göra det också, om man har väl underbyggda argument, och inte bara vill kritisera för att göra ner en "nationalklenod med kultstatus". Men frågan är om huruvida man kan kritisera någon för att ha eller inte ha ett könsperspektiv som helt enkelt inte fanns när boken skrevs. Det är lite svårt att kräva att någon ska vara så före sin tid. Däremot är det en helt annan sak att tala om hur Astrid (eller någon annans) böcker används idag, när vi har delvis andra värderingar eller referensramar. Att okritiskt läsa Emil och på sin höjd säga att "förr i tiden slog man barn", eller "förr i tiden låste man in barn" får flera konsekvenser. Vad tänker det barn av idag som också blir slaget och inlåst, till exempel. Och andra barn - förstår de vad det egentligen innebär att bli slagen eller inlåst? Blir de skrämda? Eller är de helt oförstående?
På samma sätt kan man diskutera all denna choklad och alla dessa bullar som exempelvis Lillebror och Karlsson på taket käkar. I en sockerdebatt så blir det lite konstigt att det är detta som serveras som mellanmål. Prusseluskan i Pippi och hennes hot om barnhem torde också vara lika obegripligt för de flesta barn idag. Listan går att göra lång, och den kommer förstås bli längre när (knappast om) nästa barns generation läser Astrid-böckerna.
Jag tror det är viktigt att just problematisera både Lindgren-böckerna och annan litteratur som man läser, både för sig själv och för barn. En en tolkning av vad boken egentligen betyder kan aldrig skada, men öppna upp för andra läsvärldar än de mest uppenbara.
Jag tycker för övrigt inte att du totaldissar Astrid. Det är väl förresten okej att göra det också, om man har väl underbyggda argument, och inte bara vill kritisera för att göra ner en "nationalklenod med kultstatus". Men frågan är om huruvida man kan kritisera någon för att ha eller inte ha ett könsperspektiv som helt enkelt inte fanns när boken skrevs. Det är lite svårt att kräva att någon ska vara så före sin tid. Däremot är det en helt annan sak att tala om hur Astrid (eller någon annans) böcker används idag, när vi har delvis andra värderingar eller referensramar. Att okritiskt läsa Emil och på sin höjd säga att "förr i tiden slog man barn", eller "förr i tiden låste man in barn" får flera konsekvenser. Vad tänker det barn av idag som också blir slaget och inlåst, till exempel. Och andra barn - förstår de vad det egentligen innebär att bli slagen eller inlåst? Blir de skrämda? Eller är de helt oförstående?
På samma sätt kan man diskutera all denna choklad och alla dessa bullar som exempelvis Lillebror och Karlsson på taket käkar. I en sockerdebatt så blir det lite konstigt att det är detta som serveras som mellanmål. Prusseluskan i Pippi och hennes hot om barnhem torde också vara lika obegripligt för de flesta barn idag. Listan går att göra lång, och den kommer förstås bli längre när (knappast om) nästa barns generation läser Astrid-böckerna.
Jag tror det är viktigt att just problematisera både Lindgren-böckerna och annan litteratur som man läser, både för sig själv och för barn. En en tolkning av vad boken egentligen betyder kan aldrig skada, men öppna upp för andra läsvärldar än de mest uppenbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar