Utanför mitt fönster blommar äppelträden. De lyser vita mot den ljusa himlen. Jag tänker osökt på sommarlov och växlar sedan in på spåret sommarlovsteater. När jag var barn, och många somrar därefter kördes var och varannan sommar Maria Gripe och Kay Pollacks Tordyvlen flyger i skymningen, den som sedan eller samtidigt (jag har aldrig blivit riktigt klok på när boken precis tillkom) blev boken med samma namn. En av mina absoluta älsklingar, som jag läser om åtminstone vartannat åt.
Jag undrar varför det aldrig blivit film av den boken.
Anders Grönros som lyckats fånga både Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn precis på pricken - varför filmar inte han Tordyveln? Jag skulle så gärna vilja se Annika och Jonas och David sitta där i Emilies Sommarrum i Selanderska gården och öppna skrinet där hon sparat breven som Emilies fästman Andreas och hans syster Magdalena skrivit till henne. Jag skulle vilja se hoppet om den egyptiska gravstatyn förvandlas till småländsk stenbumling vid gravöppningen i Ringaryd kyrka. Och jag skulle vilja se prosten (Lindroth heter han väl?) bjuda på korv och marmelad vid en nattning sittning i sitt kök. Och se hur han reagerar när han äter Jonas salmiak. Jag vill se hur Emilies blomma Selandrian ser ut, och jag vill se Annika stämpla burkar i föräldrarnas affär, och skriva rent inläsningarna av breven på skrivmaskin. För hur man än vänder och vrider på historien så går det inte riktigt att flytta fram den från sent 70-tal till nutid utan att vissa saker går förlorade. Visserligen kan Jonas göra sina dokumentära radioreportage digitalt, men det blir många tillfällen och händelser i boken där den gamla hederliga telefonen är viktig. Till exempel när Jonas rekonstruerar telefonnummer genom att jämföra sin ljudet från sin telefon som snurrar med en bandinspelning från Selanderska gården av hur lång tid det tar för telefonen nummerskiva att snurra (därmed kan man alltså sluta sig till vilka siffror som slagits). Och den döda Julias schackspelande via telefon med David blir också svårt att få till på ett naturligt sätt i nutid. Nu ringer hon ju när David kommer till Selanderska gården, men om mobiltelefonen fanns kunde hon ju lika gärna ringa honom var som helst. (Här börjar jag plötsligt föreställa mig att hon spelar schack på internet med honom, och det kan möjligen fungera med det faktum att hon är död, men tanken är väl att man ska tro att hon lever när hon ringer dessa samtal, och det verkar mindre trovärdigt med en knarrig gammal dam som har en dator och använder den för att chatta och spela schack.) Jag gillar dessutom tanken på att man faktiskt låter filmen utspela sig så där runt 1980.
Egentligen tycker jag att många fler böcker borde stanna mellan boksidorna (särskilt filmatiserade deckare!!!), men den här filmen skulle jag gärna vilja se, gjord av en varsam hand. I väntan på detta öppnar jag fönstret mot försommaren och läser om valda stycken av Tordyvlen.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar