Visar inlägg med etikett Gunbritt Sundström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gunbritt Sundström. Visa alla inlägg

fredag 7 oktober 2011

Färdigtänkt

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:


1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster
Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut. 

2
Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström
Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")! 


3
Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe
Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här! 

4
Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle
Petter vet detta

5
Allt som du ser
är blott en bild i betraktarens öga
Och om jag ler
så är det inte för att du förstår
Allt jag begär
är att få vakna till nästa morgon
och att den är
så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar
Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det. 


6
Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

7
För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

8
Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

9
Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok,  Lloyd Alexander

10
Jag fryser om dina händer
när du ler blir jag varm av dig
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig
Så rik är jag vorden och äger
en värld sen jag blivit din
– Så fattig att jag inte äger
en droppe blod som är min

Bo Bergman 
vilket Margareta-utan-blogg kände igen

11
Jag ställer inga frågor
jag kräver inga svar
Jag bara önskar
att du hade stannat kvar
och att i morgon och du
vore här just nu,
att i morgon
vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

12
Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor
avlade av förspillda fantasier,
tunan som luften, obeständiga 
som vinden när den blåser först mot norr
och lovar nordens frusna barm sin trohet
och sedan ursinnit sticker därifrån
och blåser söderut, mot sol och värme
och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)
Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

13
Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

14
Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

15
Den som reser på sig ser bättre
och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

16
Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö,  Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!





måndag 8 februari 2010

Kär, olycklig, död

Om man ska diskutera olycklig kärlek så finns det ju lite olika varianter. Utan att vara uttömmande tänkte jag här ta upp tre av dem: Det kan handla om obesvarad kärlek, och någon som trånar, för alltid olycklig. Eller så kan det hända om två älskande som av någon anledning inte kan få varandra. En eller båda kan vara gifta till exempel. Eller så är det två som älskar varandra men av någon anledning så anser de (eller någon av dem) inte att de kan vara tillsammans. Dessa tre former av olycklig kärlek är irriterande i stegrande ordning, och jag tänkte exemplifiera med (minst) en historia av sort varje i veckans Tematrio, som handlar om olycklig kärlek.

Berättelser av den första typen brukar mynna ut i att den som är obesvarat kär träffar någon annan som kan älska henne (eller honom), och får på så sätt erfara vad ömsesidig kärlek kan innebära. Precis ett sådant förlopp har en av de allra mest klassiska kärlekshistorierna, nämligen den om Romeo och Juliet. När Shakespeares pjäs börjar är Romeo hopplöst och olyckligt förälskad i Rosaline, som han diktar smäktande kärleksdikter till. Denna avståndsdyrkan förbyts i ömsesidig förälskelse när han möter Juliet. (Sedemera förvandlas detta till en ödesdiger kärlekshistoria, som slutar i ond, bråd död, inte bara för kärleksparet.) Man kan också läsa Bridget Jones Diary, där variationen på temat innehåller betydligt mer cigaretter och alkohol, och inte slutar med knivar som ska rosta i sin skida, aka bröstkorgen.

Berättelser av den andra typen handlar ofta om personer som är ganska nöjda som dom har det, kanske med man och barn, men så drabbas de av passionen! Ett klassiskt exempel är sagan om Tristan och Isolde. Isolde är prinsessa på Irland, och har blivit trolovad med kung Mark av Cornwall. Tristan åker till Irland för att eskortera Isolde till hennes make. Av misstag råkar de två dricka en kärleksbrygd, och blir hopplöst och oåterkalleligen förälskade i varandra. Isolde gifter sig med Mark, och sen tillbringar hon större delen av äktenskapet med att vara otrogen med Tristan. Något lyckligt slut kan man inte direkt säga att den här historien får. De som läst och gråtit åt den här hopplösa kärlekssagan kan i stället ge sig på någon av de många återgivningarna av trekanten (!) Kung Arthur – Guinevere – Riddar Lancelot.

Vad beträffar berättelser av den tredje typen kommer jag på rak arm inte på någon riktigt gammal och klassisk historia att exemplifiera med (att leta bland de gamla grekerna låter sig inte göras, för det är sannerligen ingenting som får älskande där att tveka eller tänka efter två gånger: otrohet, mord och incest är mer regel än undantag). Jag fastnar i stället för Hjalmar Söderbergs berättelse om Arvid och Lydia: Den allvarsamma leken. Här är båda förälskade, och det är väl egentligen inte så mycket som gör att de inte kan "få" varandra (vilket i det här sekelskiftet betyder giftermål). Arvid vill bara ha ett lite bättre jobb först. Och det kan väl Lydia förstå. Hon vill också gärna ha det lite bättre ställt. Och så går de där och väntar på varandra, han i Stockholm, och hon i föräldrahemmet. Men till sist tröttnar hon väl på att vänta, och gifter sig med en rik man med herrgård. När Arvid och Lydia träffas senare i livet och återupptar sin kärlekshistoria genom att vara otrogna med varandra så hoppas man att de för en gångs skull struntar i förnuftet, och skiljer sig från sina respektive och ger sin kärlek en chans. Men icke. Det här är en sådan där historia där man in i det sista irriterar sig på två personer som hade möjlighet att välja rätt, men inte gjorde det. Det är en bra historia, dock, det är det. Och om man vill kan man slå till på Gunbritt Sundströms minst lika bra parafras: För Lydia.