Berätta om en bok som...

Och så har vi kommit fram till denna veckas epidemi bland bokbloggarna, känsloenkäten från Lilla O. Jag fick tänka efter länge för att komma på en bok som har fått mig att skratta, vilket antagligen är ett tecken på att jag är lite för stressad. Jag brukar skratta åt ganska mycket (vilket inkluderar syftningsfel och andra helt ofrivilliga komiska poänger från författarens sida), men jag kunde hade svårt att finna någon riktig skrattfest.

Berätta om en bok som:

fick dig att skratta. Bridget Jones Diary. Glöm filmen. Glöm den helt och hållet. Möt den riktiga, äkta Bridget (och glöm för all del också bort att den här boken var början på chick litt-vågen). Och även om jag är den första att föreslå en god översättning till de flesta som envisas med att läsa på engelska, så inser jag – efter att ha kastat ett öga i den svenska versionen av den här boken – att här är det engelskt original som gäller!

fick dig att gråta. Unga kvinnor. Vem fäller inte en tår när Beth dör?

gjorde dig riktigt arg. En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam.

fick dig att vilja besöka platsen där den utspelades. Ovan hav, under sten, av Susan Cooper. And I did it too.

handlar om en historisk tid som du tycker om. Farväl amiral av Anna Sparre. Svenskt 1500-tal, om Sveriges första kvinnliga regent, Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna, som var riksföreståndare något år innan Kristian II (han, tyrannen) tog över. Då hamnade hon i flera års fångenskap i Danmark, och därmed var fältet fritt för Gustaf Vasa att göra tronanspråk.

du ångrar att du läste ut. Isprinsessan. Predikanten. Stenhuggaren. Olycksfågeln. Alla berövade mig min läslust i flera veckor. Ingen ska säga att jag inte gett henne en chans, Läckberg.

finns i dina tankar trots att det var länge sedan du läste den. Hahahaha. Det finns många. Jag väljer att nämna Zen – eller konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig. Det finns några avsnitt där som jag ofta kommer att tänka på. Jag tyckte dock inte särskilt mycket om boken.

har väntat i bokhyllan riktigt länge. Anna Karenina. I gott sällskap.

du inte förstår att så många tycker om. Läckbergs böcker. Jag kan förstå att folk köper dem, och jag kan förstå att de läser dem, men jag kan inte förstå att de tycker att de är spännande. För det är de faktiskt inte.

du tycker att alla ska läsa. Jag tycker inte att det finns några sådana böcker. Men ska jag skriva något, så tycker jag att alla vid något eller några tillfällen i livet ska ge sig på att läsa en bok de normalt inte skulle välja, något som stör deras sinnen och ändrar deras världsbild. Men vilken bok det är, det varierar.

Glädjedödare

Det är inte bara citat från gamla greker som man kan begrunda. Torbjörn Flygt skrev så här i Underdog (s. 232):

Aldrig får man vara glad,

och är man det så regnar det.

Hur en bokälskande bokbloggare tänker

Man vill få sina inlägg kommenterade,

i brist därpå lästa,

i brist därpå länkade,

i brist därpå få en plats i andras länklistor,

i brist därpå ett klick från bokbloggar.nu,

i brist därpå ett besök av mamma, eller del av något förbifladdrande klick från en missriktad googlesökning.

Man vill ingiva människorna något

slags känsla. Själen ryser för

tomrummet och vill kontakt till vad

pris som helst.

Tack Hjalmar.

Vi börjar med alltings slut

Första delen i Lyrans Nobelalfabet, och vi börjar vid slutet. O som i Omega. Ett symboliskt val, antar jag. Här är mina svar på de två frågorna:

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

Selma Lagerlöf, som 1909 fick Nobelpriset på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning kan man inte nämna för ofta. Jag tror inte att man kan läsa henne för ofta heller, men trots det finns det några av hennes böcker som jag inte har läst. En av dem är Osynliga länkar, den novellsamling som kom ut 1894, och var hennes första bok sedan debuten med Gösta Berlings saga tre år tidigare. Men jag ser fram emot att ge mig på den. Elektroniskt kan man läsa den också, tänka sig!

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

Till Harry Mulisch vill jag tilldela Nobelpriset för ett författarskap som känsligt balanserar på det ömsesidiga beroendet mellan offer och förövare, och skickligt navigerar mellan orsaker och verkan i det stora mästerverket (De) Ontdekking van de Hemel*, som förklarar allt och lite till genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Jag har skrivit om honom här.

*På svenska: Upptäckten av Himlen

Ansikte mot ansikte

Jag läser Lisas lyriska utbrott efter att ha läst VIläsers artikel om bokcirklar i Bingsjö. Hon skriver (och jag citerar):

Alla hade inte varit storläsare innan bokcirkeln fick liv, till exempel säger Margit såhär:

”Det enda jag hade läst tidigare var Emil i Lönneberga, för barnbarnen. Så inte hade jag något att komma med. Men jag började ändå och nu ska jag fortsätta läsa tills jag stryker med.”

Det träffar en punkt i mig, och jag finner mig alldeles mjukknäad. Hur man nu känner sig när man är mjukknäad. Jag tycker det är så fint, så himla fint. Läsningen och kärleken till böcker gör något med människor. Den gör något, och när man väl har upplevt dess magi och dess storhet så kan man inte gå tillbaka till det som en gång var. Antar jag, jag har liksom aldrig inte läst.

Och jag börjar fundera över vad det är som händer med en människa som börjar läsa ordentligt för första gången. Vi kan lämna frågan om varför man inte har läst tidigare därhän, för det som är mer spännande är varför en person plötsligt vill fortsätta läsa. Är det som vilket intresse som helst?

Eller är det för att man upptäcker – med läsning av rätt böcker (och det här är inte en diskussion om vad som är "rätt" böcker) – att boken är en möjlighet att möta någon annans nakna själ, på ett sätt som verklighetens masker inte ger utrymme för. Och att – än viktigare – se sig själv i den andres ansikte, och på så sätt förstå saker om sig själv som man knappt anat tidigare.

Det finns nuförtiden en del forskning som visar att äldre människor gärna tänker tillbaka på sitt liv – minns, summerar och kanske i bästa fall förlikar sig, och att detta är en viktig process. Kanske håller inte alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn med om att farfars ältande av barndomsminnena är så intressanta, men behovet och fenomenet sägs vara universellt. När jag i tanken kopplar ihop detta med artikelns beskrivning av de nya läsarnas glädje, så ser jag människor som med läsningens hjälp får verktyg att tolka sitt liv och sina livsval, i ljuset av andras erfarenhet.

Det måste vara ett väldigt spännande möte att bli läsare på äldre dagar. Jag undrar om man ångrar att man inte läste mer när man var yngre.

Läs där i stället

Jag har aldrig varit den självmordsbenägna typen, och det finns väl många fördelar med det. Men jag tror det är därför jag aldrig egentligen läst något av Sylvia Plath. När jag var tonåring gjorde jag något halvhjärtat försök att få tag i hennes böcker, men gav upp när de inte fanns på skolbiblioteket. Under åren har jag nästan bara stött på hennes namn i sammanhang där hon fullständigt dyrkas, ibland av personer som jag känner att jag inte har så mycket gemensamt med.

Det är något speciellt med författare, där man vet mer om deras liv än vad de har gjort. Till slut bryr man sig inte om att gå till källorna, man tycker sig ändå veta allt som är värt att veta om dem. Ibland blir man till och med övermätt på dem.

Men den här sommaren har Bokmania läst och skrivit om Sylvia Plaths dagböcker. Jag har tyckte väldigt, väldigt mycket om att läsa de här redogörelserna. Precis lagom långt, precis lagom detaljerat för min smak. Och det är inte skildrat genom ögonen på en självmordsbenägen tonåring. Tack Bokmania! Jag ser nu Plath i ett nytt ljus, och även om dagböckerna ännu inte hamnat på någon lista hos mig, så ska jag hålla utkik efter diktsamlingarna. Och Glaskupan, förstås.

Och här passar det väl ändå bra att jag spelar Bangles Bell Jar för er?

Hjälp! Buxbombuskarna är det enda jag minns

Nu behöver jag hjälp att hitta en gammal favoritbok som jag har tappat titel och författare till. Det är en barnbok som jag gissar att 10-11-åringar fortfarande tycker är helt fantastisk, om de kommer över den. Den handlar om tidsresor och utspelar sig på något slott i England. Trädgården på slottet är full med buxbombuskar, klippta i olika figurer. En är en ekorre vill jag minnas. Det finns en nutid och det finns en dåtid, och i dåtiden finns det en pojke som jag tror heter Toby. Det är i alla fall någon som heter något på 'T', kanske är det inte pojken, utan någon trädgårdsmästare eller något. Jag tror också att det finns en flicka som heter något på 'L'. 'Linnet', kanske. Något av de här barnen finns också i nutiden, och reser alltså tillbaks i tiden. Och jag har för mig att det finns en sång som spelas där i slottet, musik som kan höras genom århundradena.

Jag läste boken flera gånger på låg- och mellanstadiet, så den fanns åtminstone i svenskt tryck och svensk översättning runt 1983-84, och det var då ingen äldre bok (av typen Edit Nesbiths böcker; det är inte hon som är författaren, även om den liknade Huset Ardens gåta lite), även om det engelska originalet förstås skulle kunna ha några decennier på nacken. För säkerhets skull kan jag påpeka att det är inte Den hemlighetsfulla trädgården av Frances Burnett jag söker. Och inte heller boken Jessamy of Barbara Sleigh. Dom har jag koll på.

10 poäng och evig ära till den som kan hjälpa mig att identifiera boken!

Och störst av dem är kärleken

Jag vill återvända till Alice Munros novellsamling Kärlek vänskap hat, som jag även skrev om här. Den sista novellen i samlingen har dröjt sig kvar hos mig, kanske för att den var sist (ibland blir det ju så), kanske för att det var den som jag tyckte var mest helgjuten, den där flest trådar knöts ihop på slutet. Munros noveller är annars kognitivt krävande på det sättet att de målar upp ett lika stort persongalleri som i en medelsvensk roman, och drar upp tillräckligt många linjer för äktenskapliga besvikelser, konflikter och genom åren skapade ritualer för att kunna fylla en trilogi av Kerstin Ekman. Det här är inte menat som kritik, utan snarare en konsumentupplysning om att densiteten per novell är hög, trots att man luras av det lediga språket att tro att det här är enkla vardagsnoveller. Tankarna flyter mellan raderna, och egentligen krävs 2-3 läsningar av novellen för att fixera dem och komma fram till någon slags tolkning.

Men det var ju den sista novellen jag skulle skriva om. Den som heter Björnen sover på svenska, och handlar om Fiona och Grant som varit gifta i så där 50 år. Fiona var en livlig och eftertraktad flicka som ung, och när hon [!] friade till Grant, sa han genast ja, rädd att hon skulle fladdra vidare till nästa yngling om han inte tog chansen. Han är (som de flesta äkta makar i Munros noveller) akademiker (han forskar om isländska sagor, faktiskt), och efter några års barnlöst äktenskap, och med ökad pondus, upptäcker han plötsligt att han har blivit attraktiv. Kvinnor på hans kurser vill gärna ha sex med honom, och han tar för sig.

Han känner skuld (men inte egentlig ånger) gentemot Fiona. Men det är ett dubbelliv han lever, och efter ett inledande, känslomässigt involverande förhållande, behåller han distansen till de kvinnor han möter; han är inte intresserad av skilsmässa.

Novellen beskriver slutet av Fiona och Grants liv tillsammans. De brukar laga middag ihop, tända en brasa, ta ett glas vin, diskutera vad var och en har läst och tänkt under dagen. Sent på kvällen tillbringar de alltid fem eller tio minuter med fysisk närhet (och det påpekas att det inte nödvändigtvis är sex det handlar om), för att känna att de upprätthåller den delen av förhållandet. Jag som läser tycker det är vackert. Femtio års äktenskap, och denna harmoni, glädje och förståelse.

Men så glömmer Fiona saker. Allt möjligt. Som hur man hittar vägen hem från stan. Och de inser att det är dags för henne att flytta till ett vårdhem, hon kan inte vara kvar hemma. Med sorg skils de åt – inte en natt har de varit ifrån varandra under sitt långa äktenskap, men på vårdhemmet tillåts inte ens några besök under den första månaden, eftersom det kan vara förvirrande för de intagna att inte få följa med hem igen.

När Grant äntligen får besöka Fiona är han förväntansfull. Men hon verkar knappt känna igen honom. Hon har skaffat en ny "pojkvän", Andrew. De kommande månaderna får Grant genomlida och spela femte hjulet i ett ménage à trois. Han ser att Andrew gör Fiona lycklig. Och jag tolkar det som att han å ena sidan älskar henne så mycket att han gör vad som helst för henne, till och med låter henne älska en annan man. Och å andra sidan accepterar han det hela, som kompensation för alla de snedsprång han själv tagit genom åren. Eller som ett rättvist straff.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att undra lite grann. Den flirtiga Fiona som gifte sig så ung med Grant, har hon under alla år undantryckt den personlighet som hon var innan hon gifte sig - den eftertraktade flickan som alla pojkar ville ha? Och nu kommer den fram, när hon är "fri" från Grant, eller när glömskans outhärdliga väsen skalat av konvenansens lager och lagar för hur man beter sig och vad som är passande. Och en annan tanke slår mig. Kanske har Fiona likaledes varit otrogen genom åren, utan Grants vetskap. Kanske är det det faktum att hon nu är oförmögen att dölja sina handlingar och känslor (och i och med vårdhemmets vakande institutionsögon inte kan komma undan eller gömma sig) som han får kännedom om det?

Novellen utgör en fin avslutning på Munros novellsamling med kvinnor olika åldrar. Den är i sig inte så solkig och tröstlös i tonen som flera av de andra. I stället skapar den en framtidsvision som jag kan leva med. Och novellens slut är i sig vackert och hoppfullt. Andrew måste lämna vårdhemmet och återvända hem till sin hustru, och Fiona blir mycket deprimerad, går in i sig själv, och man befarar att hon snart kommer behöva dropp, och sedan dö. Grant åker hem till Andrew och hans hustru och ber att Andrew ska få besöka Fiona. Trots att en del av honom har varit så glad för att den nye pojkvännen försvunnit, så gör han alltså denna uppoffring för kvinnan han älskat hela livet. Men när han kommer till Fiona, och berättar att han har någon med sig, så är hon oförstående. För första gången sedan hon lämnade hemmet känner hon däremot igen Grant, och är lycklig att se honom.

Jag ler hela vägen till biblioteket, där jag betalar åtskilliga tior i övertidslån för denna pärla.

Man måste göra sin hemläxa

Som förberedelser inför Lyrans utmaning Nobelalfabetet som börjar i morgon gjorde jag en 13 minuter lång paus i mitt arbete igår kväll, och såg Babels Daniel Sjölin intervjua Peter Englund. Programmet innehöll även en genomgång av prismotiveringar (eller uteblivna sådana) genom tiderna. Helt nödvändig som inspiration. (Själv är jag mest förtjust i Sture Alléns sätt att presentera Nobelpristagarna; han verkar i alla fall så genuint glad över att få tilldela Nadime Gordimer priset.)

Programmet kan (nej, måste!) avnjutas i SVTPlay.

Vill man veta mer om hur Nobelpristagare nomineras och utses rekommenderar jag Svenska Akademiens sida om just detta. Pristagarna finns också listade, med gott om vidare länkar till bibliografiskt och litterärt material. Och vill man browsa lite mer på engelska och se klipp av den ständiga sekreteraren i olika skepnader ständigt öppna dörren och läsa prismotiveringar på olika språk kan man göra det här. (Och för övrigt var det lite kul att i intervjun höra om att Peter Englund har haft mardrömmar om att han inte ska lyckas öppna dörren den där torsdagen i oktober, som vi alla väntar på.)

Det är som rester efter Nobelmiddagen

Det känns som om jag bara läser klart en massa böcker som blivit liggande. Såna jag påbörjade före semestern, och inte ville ta med mig i tältet. Såna som jag finner när jag plockar undan någon hög med osorterad tvätt. Såna sambon hittar bakom kuddarna i soffan eller under mattan i biblioteket. Uppslagna, hundörade, eller med bokmärken i (ofta har jag faktiskt stoppat in andra böcker som bokmärken i de här böckerna).

Såna böcker som jag lämnade för att det fanns grönare gräs på biblioteket, i bokhandeln, i brevlådan eller i min egen bokhylla.

Och jag ser på böckerna och tänker "Så konstigt!". För det här är ju utan undantag böcker som jag drogs in i när jag började läsa dem. Varför avslutade jag dem aldrig medan jag kom ihåg vem som varit otrogen med vem?

Jag tänker att jag ska vara lite systematisk. Jag tänker att det faktiskt borde gå snabbare att läsa ut böcker när jag redan har läst hälften eller två tredjedelar, och dessutom skulle det få mig att känna som om jag uträttade något här i världen. Jag har en mycket beslutsam min när jag sätter igång. Ja, jag ser väl ut och känner mig ungefär som när jag äntligen tar itu med högarna av studentuppsatser timmarna innan resultaten måste rapporteras in.

Och jo, det finns fortfarande något som är bra i de här böckerna. Men det är lite som uppvärmda rester. Det var gott igår till middag, det var det. Och det är inget fel på det hela nu. Men böcker som blivit liggande blir sällan favoritböcker.

Om det inte är Tutanchamon är det kanske Cheops

Så här är det. Det vilar en förbannelse över mig. Ibland minns jag inte det, utan tror att jag är som alla andra sorglösa bokläsare.

När jag är glömsk och så förälskad i en ny bok att det lyser ur ögonen på mig (om jag råkar lyfta dem från boksidorna), då händer det att jag berättar för folk om min nya pojkvän.

Och när jag gjort det, så bryts förtrollningen. Det är som när klockan slår tolv för Askungen. Eller som när polyjuicen slutar verka för Harry Potter. Showen är över. Magin är försvunnen. Boken är platt och intetsägande, och det enda jag vill är att göra slut. Ibland uthärdar jag ändå fram till de sista sidorna, så där som man måste göra om man bokat en charterresa ihop med nån som man grälar med redan andra kvällen.

Därför tänker jag inte berätta vilka de tre tjocka böckerna är just nu. Förlåt Hanna och ni andra. Men jag lovar att skriva om dem när jag läst ut dem. Vare sig jag blev förälskad eller inte.

Men jag vågar mig på en bild på de tre tjockisarna i alla fall: uppifrån och ner: tjock, tjockare, tjockast.

Helt ärligt nu dårå

Vilka bokbloggsinlägg läser du helst (här, och på andra ställen)?

Söker du dig till såna som handlar om böcker du redan läst, eller föredrar du inlägg som säljer in (eller i undantagsfall utfärdar varningar) för böcker du aldrig hört talas om?

Jag bara undrar (och har mina misstankar).

________________________________________

<<<----- Undersökning (längst upp) till vänster i bloggen!   

Uppochner

Lista på vad min sambo glömde ta med sig till jobbet igår:

nycklarna till arbetsrummet

armbandsuret

sladden till den bärbara datorn

mobiltelefonen

Lista på vad jag glömde:

boken jag håller på att läsa

Totally out of the question

Jag måste frångå principen att bara skriva om sådant som är bokrelaterat på den här bloggen.

Just nu zappar jag mellan kanalerna för att ha något i bakgrunden. Och hittar en amerikansk version av Little Britain! Jag förstår inte vad problemet är, faktiskt. Varför måste man göra nya amerikanska varanter på brittiska succéserier? Man gjorde en amerikansk variant av min favoritserie Couplings till exempel. Well, det blev ingen succé.

Men frågan är alltså varför. Är det något med språkförbistringen? Översätter man brittiska böcker också? Ja, just det, det gör man ju. Den första Harry Potter-boken heter till exempel Harry Potter and the Philosopher's Stone i Storbritannien, och Harry Potter and the Sorcerer's Stone.

Jaja. Folk norr om Hallandsåsen kräver textremsor när skåningar pratar på tv. Och folk söder om Dalälven vill trycka på fast forward-knappen när de norr om öppnar munnen. Så problemet är kanske universellt.

Uppdatering: L påpekar att det är Little Britain-gänget själva som åkt till Amerikatt och gjort nya avsnitt. Okej då. Men resten ovan kan man fortfarande irritera sig på.

Sayers och döden

Efter att i sommar ha läst igenom nästan hela Dorothy Sayers deckarproduktion tycker jag mig se vilket dilemma hon ställs inför varje gång hon låter deckarhjälten Lord Peter avslöja mördaren. Sayers skriver sina deckare under den period då det brittiska gentlemannaidealet fortfarande var allenarådande. Detta är anledningen till att hon (liksom Christie) inte är intresserad av mördare från lägre klasser, utan väljer sådana med god familj och utbildning. Lite extra trevligt är det förstås om de är rasande intelligenta, och innehar något ansett yrke (advokat och läkare). Men jag tycker mig ana att Sayers hade svårt att förlika sig med att hennes brottslingar skulle föras till galgen (jo, för sådan var ju lagen i England på den tiden Sayers skrev sina böcker).

Därför är det mer regel än undantag att hennes mördare tar livet av sig. Som i Naturlig död? som jag just läst ut. Eller så uppmanas de att ta livet av sig; Lord Peter kan skicka iväg dem med orden att han först i morgon ska gå till polisen, med den underförstådda uppmaningen att mördaren kan gå hem och ta livet av sig, eftersom detta skulle innebära mindre skandal för fru och barn än en mordrättegång. I en bok (Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben) får mördaren på sista sidorna till och med låna en pistol, så att han kan begå självmord. Praktiskt och bra.

Ibland verkar tanken på att en mördare ska åka fast fungera preventivt. För Sayers (inte för mördaren). Så tycks mig vara fallet i boken Kamratfesten (som jag skrev om här, med en ordentlig spoilervarning), där det inte ens sker ett mord, utan "bara" några mordförsök. Historien blir inte mindre spännande för det (vilket är en lärdom som många borde ta till sig!), men är lite symptomatisk för Sayers äldre böcker. I och med att boken saknar mördare, finns det heller ingen som kan dömas till dödsstraff. På samma sätt löser hon mysteriet i De nio målarna. (Och nu är det dags att blunda och hoppa till nästa stycke om du inte vill veta hur mordet gick till.) Det är visserligen någon som har dött, och det finns många misstänkta, men i sista änden visar det sig att döden var om inte naturlig, så i alla fall inte resultatet av en mördares hand.

För att mördaren måste straffas är ett dilemma för Lord Peter. Och för Sayers själv kan man förstå. I de sista böckerna (framför allt Lord Peters smekmånad) blir det tydligt hur detektiven plågas över alla de människor han sänt i döden. Visserligen ett statligt sanktionerat mord, (vilket ju de facto är vad dödsstraffet innebär), men ändå. Lord Peter har mardrömmar. Och Sayers slutar skriva deckare. Och jag blir inte klok på om jag ska förstå hennes sista böcker som ett inlägg i en debatt om att avskaffa dödsstraffet?

Snowflake har skrivit om ett par av Sayers första deckare: Lord Peters största affär respektive Naturlig död?

En del böcker borde stanna i bokhyllan

För ett par veckor sedan skrev jag om min omläsning av Ett veck i tiden. Jag mindes en fantastisk historia om några syskon som reste i tid och rymd till en planet långt borta, med tre underliga tanter som sällskap. Men det jag läser som vuxen är dåligt kamouflerad, kristen, anti-kommunistisk propaganda (som jag hade kunnat acceptera i annan förpackning). Jag var besviken.

Så medan Bokhora funderar över vilka böcker som vinner på bokläsning, och Snowflake överväger en omläsning av Kulla-Gulla, kan jag konstatera att det finns böcker som man inte borde läsa om. De är inte många, och man vet inte i förväg vilka de är. Först efteråt inser man att man borde bevarat dem i ljust minne och inte solkat dem med vuxna, kritiska ögon.

Lite sorgligt är det. Som att upptäcka att man inte hade den lyckliga barndom man alltid inbillat sig.

Från telefonåldern

Jag har samlat många pärlor och favoriter i min citatbok genom åren. Här är en från tiden innan man satt och väntade att bli pokad på Facebook.

Nej jag ska inte ska inte ska inte

svara i telefon

Jag vet att det inte är du

När jag ändå svarar

är det lik förbannat

inte du

Karin Lentz

Det kunde ha varit mycket värre, det kunde det faktiskt

På väg till jobbet köpte jag bara fem böcker.

Jag antar att man kan se det som en förbättring.

Och dessutom ska jag ge bort en i present, så den räknas väl knappt?

Det är inte bättre än sex

Det där med sport i böcker är ungefär som sexskildringar – det är väldigt svårt att återge på ett sätt som bevarar känslan och inte förlorar sig i tekniska beskrivningar. Trots det tycker Lyran att vi i veckans tematrio ska berätta om böcker som handlar om sport. Eftersom hon inbillar sig att bokbloggare i allmänhet inte är intresserade av sport (ja, jag vet att du inkluderar mig där), så räcker det att sport är omnämnt i böckerna. Men haha! Jag kan väl bättre än så! Mina förslag är följande:

1. Bullet av Cynthia Voigt. Bullet är morbror till syskonen Tillerman, som vi första gången mötte i boken Den långa vägen hem. Det här är så att säga en spin off-bok på serien, men den förklarar väldigt mycket om den här dysfunktionella familjens historia. Bullet (som jag vill minnas egentligen heter Samuel) är sonen som inte alls går ihop med sin far. Han springer som en kanonkula (därav smeknamnet "Bullet") i löparspåret, och när man läser om detta känner man själv blodsmaken i munnen och hjärtats dunk i öronen. Det är också en bok om rasmotsättningar. Och en väldigt bra bok. På engelska heter den The runner.

2. I Peter Pohls serie om Mikael Stenberg Regnbågen har bara åtta färger, Medan regnbågen bleknar, Vilja växa, Vi kallar honom Anna och Klara papper är ett måste låter han huvudpersonen från bok tre springa sig igenom (men inte ifrån!) alla problem. Det här är böcker som handlar om barns utsatthet på många sätt. Och om hur Micke hittar en plats och en hemvist i tillvaron. Jag har skrivit lite mer om Klara papper-boken här, och jag kommer definitivt återvända till hela eller delar av serien på olika sätt, för det här är en av de bästa serierna jag vet. En avhandling som speciellt behandlar Micke-böckerna finns här

3. Quidditch. Ta vilken Harry Potter-bok som helst. Och där finns Quidditch. Och är man inte nöjd med det kan man läsa Quidditch through the ages. Jag älskar skildringen av quidditch-spelen i J. K. Rowlings trollkarlsböcker, även om jag till en början var lika misstänksam som Hermione. Om det hade funnits ett quidditchteam på min skola hade jag spelat, lika säkert som Ginny Weasley. Och haft affischer med en flygande Krum på väggen ovanför sängen.

Bubblare: Åshöjdens BK (om fotboll), Flambards (om hästar), The eigth/De åttas hemlighet (om schack) Uppdatering: Och Gentlemen av Klas Östergren, förstås (om boxning)

Min vän Anne

Snowflake läser Anne på Grönkulla. För den som inte orkar läsa boken, eller ens hela Snowflakes reflektion bjuder jag här på ett mycket tänkvärt Anne-citat. Tyvärr har jag inte noterat från vilken bok det är taget, men jag tror det kanske är från Drömmens uppfyllelse eller Anne på egen hand. Någon som vet?

Tänk så mycket roligt man kunde ta sig för i livet,

bara inte folk alltid skulle 'prata'.

Bu!

Skräckjägarna bland bokläsarna! Ni har väl inte missat det finfina programmet Skräckministeriet? Intervju med JCO om H. P. Lovecraft. Marie Hermanson och Daniel Lind Lagerlöf om filmatiseringen av Hermansons Mannen under trappan (med Jonas Karlsson i huvudrollen). Och Selma, Selma, Selma Lagerlöf!

Därtill en massa annat smått och gott om saker vi brukar bli rädda för.

Se på SvtPlay, min favoritkanal!

Äntligen!

Aftonbladet antyder att vi kan ana ett slut på trenden med alla böcker skrivna av folk som är kända för helt andra saker. Ja, vad ska man säga?

Typ äntligen!

Från a till ö

Idag duggar enkäterna tätt, uppenbarligen. Lyran har konstruerat en viktig introspektion denna söndag.

1. Hur såg "lässituationen" ut i din familj? Läste dina föräldrar för dig? Läste de själva? Fanns det tillgång till böcker i ditt hem?

Mina föräldrar läste för mig, om kvällarna främst. Och mina morföräldrar när jag sov över där. Jag fick också mycket böcker i present, mycket för att ryktet snabbt spred sig att jag gillade att läsa. Mamma köpte ofta böcker bara "så där" till mig. Helt plötsligt hade hon trollat fram Emil i Lönneberga en kväll. När jag var sjuk på låg- och mellanstadiet kom hon ofta hem med Kitty-och/eller Tre deckare-böcker. Min farmor brukade fynda utsorterade biblioteksböcker och andra andrasorterade böcker till mig. Och min moster (som inte hade några egna flickor) gav bort alla sina flickböcker till mig. Men så där jättemycket vuxenböcker fanns inte hemma hos oss; till största delen bestod de av böcker ur Svalans bokklubb (Moa Martinson, Fogelström, Lo-Johansson), Sven Edvin Salje, något av Hjalmar Gullberg och Nils Ferlin. Och av någon anledning Czardas-böckerna och Sagan om ringen-trilogin.

2. Hade du några andra läsande förebilder som barn? Besökte du biblioteket?

Min mamma har alltid läst oerhört mycket. Men nästan bara biblioteksböcker. Hon köpte och köper nästan aldrig romaner till sig själv. Vi besökte biblioteket ganska ofta. Eller bibliotekeN ska jag kanske säga. Skolbibliotek, bokbuss, kommunbibliotek och lasarettsbibliotek. Jag har dock alltid fått veta att det finns bättre sysselsättningar än att läsa, så läsandet fick så att säga vara något som man utförde vid sidan om. Eller så sa man att man läste läxor :-p

Men jag kan inte minnas några andra verkliga människor som var läsförebilder under min tidiga barndom. Däremot fanns det ju en massa läsare i de böcker jag läste. Någon som Anne på Grönkulla som alltid satt med näsan i en bok, det kunde jag identifiera mig med. Eller varför inte Bastian i Den oändliga historien? Min första möte med någon vuxen person som själv var en läsare, och kände igen mig som sådan var antagligen min svensklärare i åttan (hon som satte Janne, min vän av Peter Pohl i händerna på mig). Och något år senare en granne (som tillhörde vad som utan konkurrens ansågs som kvarterets mest bohemiska familj) som dumpade Klas Östergren och Salinger i mitt knä.

3. Fanns det tillgång till andra former av "berättande" i din barndom? Berättade någon sagor? Var du på bio eller barnteater?

Båda mina föräldrar hittade på egna historier för mig om kvällarna. De hade varsin personuppsättning som ambulerade som huvudpersoner i ett antal spännande äventyr. För övrigt var vi sannerligen inte någon kulturell familj. Jag hade ett enormt sug efter framför allt teater, som sällan blev stillat. Men mitt första teaterminne är Folk och rövare i Kamomilla stad när jag var runt tre år. De flesta teateruppsättningar var ganska dåliga, ambulerande skolteateruppsättningar. Jag såg mycket tv-teater, kan jag säga.

4. När och hur upptäckte du tjusningen med att läsa?

Jag vet inte hur gammal jag var; jag kunde läsa några år innan jag började i skolan. Jag minns också vad de första två ord jag läste var: "Arla forum". På mjölkpaketen vid frukostbordet.

5. Är det viktigt att läsa? Varför? Spelar det någon roll vad man läser?

Hur ska jag svara nu? Som privatperson tycker jag att det inte är viktigare än att spela fotboll, se på film eller virka flaskunderlägg. I min yrkesroll (jag forskar om skrivande) skulle jag säga: Ja, det är oerhört viktigt för den som bor i vår del av världen att lära sig läsa, och att bli så pass bra på det så att man kan överleva i det samhälle vi har skapat. Du kan inte ta del av samhällsinformationen (och inte heller delge dina egna åsikter) om du inte kan läsa (och skriva) idag. Informationen finns på internet, och utan rätt träning kan du varken söka upp den eller ta till dig den. Det är fruktansvärt, otroligt, oerhört handikappande att inte kunna läsa (och skriva) i dagens samhälle. Vad gäller hur pass bra man behöver kunna läsa varierar det från kultur till kultur. Man brukar tala om funktionell läs- och skrivkunnighet – dvs du ska kunna läsa och skriva så pass mycket att du kan klara dig i det samhälle du lever, och vad det innebär varierar.

Och spelar det någon roll vad man läser? Som privatperson säger jag att du ska läsa det du vill. I min yrkesroll säger jag att du ska söka efter utmaningar (vilket inte behöver betyda att du ska läsa böcker du inte tycker om). Du ska försöka läsa texter som är nya för dig, där du lär dig något både om språk och innehåll. Anledningen är helt enkelt att om du har ett större ordförråd, och behärskar en större repertoar i hur du kan uttrycka dig (både vad gäller grammatik, meningsbyggnad och ordval) så har du dels många fördelar i ett samhälle där skriftspråket är och under överskådlig tid kommer förbli det viktigaste kommunikationsmedlet. Dels behöver du lägga mindre tankeverksamhet på hur du ska formulera dig om du behärskar allt detta, och kan i stället lägga mer kraft på innehållet i budskapet. De språkliga konstruktioner som vi möter i skriftspråket skiljer sig i stor utsträckning från talspråket. Men om det tröstar någon så har man stor nytta av att lyssna på en ljudbok om man inte själv kan eller vill läsa. Och det är viktigare att läsa (vad som helst), än att inte läsa alls.

6. Vad har du lärt dig av att läsa?

Att inget är nytt under solen. Att så som jag känner har någon tidigare känt. Jag är inte ensam och jag är inte unik. Och om något är jobbigt, så har litteraturen lärt mig att this too shall pass.

Och så förstås en massa onödiga fakta.

7. Vad skulle du ägna dig åt om du inte läste?

Jag skulle tänka ut historierna själv. Jag behöver berättande för att leva.

Men om det verkligen inte fanns något att läsa kvar i världen, ja, då skulle jag nog lägga mer tid på andra konstformer: teater, musik, konst, arkitektur. Och långpromenader.

Och så här kul hade jag

Det är inte alltid man har sån tur att man själv både får ställa frågorna och besvara dem. Här är mina svar på mina frågor.

De okomplicerade reglerna lyder som följer: Svara så kort, men inte nödvändigtvis så snabbt, som möjligt.

Bästa boken att läsa i sängen? En spännande bok som håller mig vaken.

Bästa boken att läsa vid frukostbordet? En tunn bok som inte slår igen hela tiden.

Bästa boken att läsa på toaletten? En tjock bok som räcker länge.

Bästa boken att läsa i badet? En biblioteksbok, så att mina egna inte riskerar att bli blöta.

Bästa boken att läsa i bilen? En ljudbok.

Bästa boken att läsa på arbetet? En digitaliserad bok, uppslagen bredvid exceldiagrammet på skärmen. Eller för all del kanske nåt arbetsrelaterat. Denna veckan har det varit Advances in cognition and educational practice.

Bästa boken att läsa när man är ute och går? En röd bok så att jag syns.

Bästa boken att läsa till jul? Lukasevangeliet, så man vet varför man firar jul. Eller kanske en Kalle Anka-pocket?

Bästa boken att läsa till påsk? Matteusevangeliet, så man vet varför man firar påsk. Eller förstår varför Bach skrev Matteuspassionen.

Bästa boken att läsa till midsommar? Shakespeares En midsommarnattsdröm! Sen letar man reda på ett eller flera teatersällskap som spelar pjäsen i någon regnig park eller skogsdunge.

Bästa boken att läsa på semestern? Tjockaste boken, som man inte orkat släpa med sig på bussen till jobbet under hela arbetsåret.

Bästa boken att läsa för sin älskade? Digitalfoto av Tomas Nykrog, visar en Gallup vid köksbordet.

Alltid roar det nån

Söndagssysselsättning för den som har lust. Mina svar finns här.

De okomplicerade reglerna lyder som följer: Svara så kort, men inte nödvändigtvis så snabbt, som möjligt.

Bästa boken att läsa i sängen?

Bästa boken att läsa vid frukostbordet?

Bästa boken att läsa på toaletten?

Bästa boken att läsa i badet?

Bästa boken att läsa i bilen?

Bästa boken att läsa på arbetet?

Bästa boken att läsa när man är ute och går?

Bästa boken att läsa till jul?

Bästa boken att läsa till påsk?

Bästa boken att läsa till midsommar?

Bästa boken att läsa på semestern?

Bästa boken att läsa för sin älskade?

Om du svarar får du gärna skriva en rad i kommentarerna, så det blir lättare att hitta till dig.

617, 902 eller 1217 sidor

Vilken bok skulle ni gett er på först – tjock, tjockare eller tjockast?

Ge mig en hederlig, falsk historia!

Jag läser bloggen med det fantastiska namnet We tell ourselves stories in order to live. Där finns ett inlägg som rekommenderar boken Tom är död av Marie Darrieussecq. Bloggen nämner också att en del blivit upprörda över att Darrieussecq skriver en bok om ett berättarjag som har en son som dör, trots att hon själv inte har upplevt samma sak.

Ja, vad ska man säga. Vem som helst kan nog rabbla 10 böcker som aldrig skulle ha blivit skrivna om författare bara fick skriva om sådant de verkligen varit med om. I verkligheten. Många kan nog utan svårighet komma på 50 böcker. Och jag tror att bokbloggare utan särskilt mycket ansträngning kan lista 200 böcker. Så vilka ska vi dra ur högen? Slog Dostojevskij liksom Raskolnikov ihjäl pantlånerskor med yxa? Reste Astrid Lindgren till Nangijala? Gick J. K. Rowling på Hogwarts? Var Margaret Atwood konkubin i Gilead? Dödade Sofokles sin far och låg med sin mor? Är Tove Jansson ett mumintroll? Svaret på alla frågorna är förstås ja. Och nej.

En del av författarens storhet ligger i hur hon eller han kan få oss att tro på något som ingen av oss upplevt.

Sen finns det andra som skriver böcker och som inte ens lyckas få oss att tro att det finns en sanning i något som de verkligen varit med om. Och det är inte storhet. Det är bara dåligt.

Utan dagstidning försmäktar jag i denna sydliga provins

Jag har ingen dagstidning.

För inte så många år sedan hade jag varit övertygad om att det aldrig skulle bli en mening som jag sanningsenligt kunde producera. Men så är det, alltså. Jag har ingen dagstidning. Det finns en massa anledningar till det, varav den främsta är att jag inte lyckats hitta någon jag trivs med sedan jag flyttade från Göteborg.

Men jag läser nättidningar, det gör jag. Minst 3, och oftast 5-6 stycken om dagen. Fast jag saknar de där små notiserna som man råkar läsa i förbifarten. Om de ens finns med i nätupplagaorna så klickar jag sällan eller aldrig på de länkarna. Såna där om kor som gått ner sig i en mosse. Eller om nya gardiner på ett äldreboende. Eller tårta för att fira att någon förskola fyllt 10 år.

Jag köper förstås papperstidningar ibland. Eller läser såna som andra människor lämnat efter sig på bussar och i fikarum. För ett par veckor sedan när jag flög inrikes frossade jag i papperstidningar. Med lite flyt lyckades jag komma över fem stycken!

Och då insåg jag att det jag kanske saknar mest är serierna. Trots allt var det Blondie, Hagbard och Ferd'nand som en gång i tiden fick mig att börja läsa dagstidningar, och inte kultursidornas analyser av Stig Larssons Komedin 1.

Suzanne Vega läser morgontidning, och letar efter serierna i dagens a capella-låt, Tom's Diner. Ett av de mest kända spåren från veckans skiva Solitude Standing.

Hela texten finns här, och tidningsutdraget är detta:

I open

Up the paper

There's a story

Of an actor

Who had died

While he was drinking

He was no one

I had heard of

And I'm turning

To the horoscope

And looking

For the funnies

Albumet innehåller också en instrumentalversion av låten. Den är underbart illustrerad i den här lilla videon (för den som inte kan texten utantill kan jag för tydlighetens skull berätta att det alltså är hela historien som iscensätts här):

En annan tolkning av Tom's Diner finns också (förstås) på youtube. Den är lite intressant i början, men efter ett tag blir den faktiskt mer enformig än Vegas a capella-version.

Såld eller läst?

Apropå gårdagens inlägg om pengar, skriver Sydsvenskan bokdigitaliseringen. Man har också frågat fem författare om vad de tycker om googles bokskannande.

Birro vill bli läst. Kallentoft vill bli såld.

Vad Alakoski, Kallifatides och Helena Henschen tycker finns att läsa här.

Om böcker som jag vill läsa

En av mina favoritförfattare har kommit ut med en ny bok. På ett språk som jag kan läsa så där. Jag köpte boken i förra veckan, och nu sitter jag här och vrider och vänder på den.

Kanske blir boken översatt om ett år. Kanske blir den inte översatt alls. Det händer med en del av hans böcker.

Jag har försökt läsa några av böckerna på originalspråk. Det går långsamt. Det är inte böcker av den eftertänksamma sorten (även om de är både roande och tänkvärda), så tempot en sida per kväll med hjälp av ordlista är lite för långsamt. För både mig och boken.

Vad tror ni det kostar att betala en översättare? Mer eller mindre än en språkkurs?

Du är vad du gör

Under medeltiden var det vanligt med olika teaterstycken, där skådespelarna personifierade olika egenskaper. Ett av de mest kända är det som på svenska fått namnet Spelet om envar. Det är en sedelärande moralitet, som man tror brukade spelas till exempel på ett torg utanför en kyrka, och handlar om Envar och hans livsresa. Gud klagar på att människorna tänker mer på rikedom än på honom, och kallar på Döden för att han ska hämta Envar till himlen, där han ska bli rannsakad och dömd. Envar ber förstås Döden om mer tid, men Döden ber honom i stället söka vänner som kan plädera för hans sak och lyfta fram hans goda egenskaper. Och på scenen inträder personer som Vänskap, Godhet och Styrka.

Den här pjäsen känns ju på många sätt ganska medeltida för oss idag, men faktum är att det fortfarande (eller kanske igen) är vanligt att låta en egenskap eller företeelse personifieras i litteraturen (och på film – tänk på Döden i Det sjunde inseglet). Genom historien ser vi det gång på gång. Fler än jag fick säkert läsa dikten Hercules av Stiernhielm i skolan. Där träffar huvudpersonen Fru Lusta och hennes tre döttrar Lättja, Kättja och Flättja (som alltså inte är en kvinnlig 1600-talsversion av Knatte, Fnatte och Tjatte, utan tre flickor som i tur och ordning är intresserad av att lata sig, av att ha sex, samt av mode och skönhet). Jag har nämt åtminstone två mycket moderna exempel på böcker där personifikationer förekommer i min blogg: Jag har skrivit om (eller rättare sagt skrivit ner) Caipirinha med döden här. Och skrivit om (eller rättare sagt upp) Ängelns lek här.

Någon som också använt personifikationen är Suzanne Vega i titelspåret till bloggveckans tema-album Solitude Standing. Här sjunger hon om ensamheten, Solitude, som om hon vore en besökare, som lockar sångerska till sig. Det här är en väldigt, väldigt bra sång, men jag kan inte bädda in youtube-klippet, så ni får klicka till originalmusiken här (men titta inte för mycket på filmen, för det är den värsta sortens 80-talsvideo).

Hela texten finns här, och ett smakprov kommer här:

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

En mindre bra lajvversion av låten kan man också titta och lyssna på här:

En del av er börjar nog begripa varför ni ska vara glada för att jag inte driver en musikblogg. Ingen av er skulle få gå hem förrän jag hade spelat alla mina skivor för er. Och tolkat vartenda spår. Men håll ut! Vi har snart tagit oss igenom hela skivan!

Because they're worth it!

Det där med pengar, det är viktigt det. Och känsligt om man tjänat dem genom att sälja många böcker. Jag har tänkt på det här nu i veckan, eftersom jag stött på flera blogginlägg som på olika sätt berör frågan.

Little room of tinyfeist äcklas av att varje kladdig krona ska kramas ur det som skrivs och det som det skrivits om. Jag kan förstå hennes trötthet över litterära promenader i Salanders och Wallanders fotspår, över att turisterna söker sig till Fjällbacka och Öland och Ystad på grund av fiktiva mord, och över (även om bloggen inte nämner just detta) tv-serier där huvudrollskaraktärerna bara har namnet gemensamt med en legendarisk och trött 70-tals-kommissarie. Eller en 90-tals dito. Visst blir jag också matt och lam om jag tänker på saken, och det gör jag ju ibland. Men idag vill jag gärna fundera i lite andra banor.

Ändå är det fascinerande att boken fortfarande är central i vårt genom-medieserade samhälle. Är det ändå inte boken som är navet i en film- och tv-spels-industri? I turistmagneterna? I leksakshyllorna med pussel, klistermärken och gossedjur eller klädesaffärernas t-shirts med Nalle Puh-tryck? Dokumenteras inte företeelser som i sig fungerar utanför den litterära världen också i bokform? Bloggar blir blokar, en kock är inte en kock förrän hon skrivit en kokbok, en idrottsstjärna har inte avslutat sin karriär utan en memoar. Inte en dokustjärna heller, förresten.

Sedan har vi den andra frågan. Vem ska tjäna pengar. Jag är för nästan vilka aktiviteter som helst, om författaren får del av kakan. Varför inte? Varför ska man inte kunna tjäna pengar på någonting man framställt, fantiserat ihop och mödosamt satt på pränt?

De allra flesta som skriver tjänar väldigt lite på det hela. De som tjänar mycket har i allmänhet haft tur, timing och talang (och i det sista fallet kanske inte alltid talang för att just skriva, men kanske för att marknadsföra sig och sin produkt). Det kan man vara avundsjuk på, om man vill (och det verkar många vilja), men själv har jag lite svårt att förstå det där. Det är inget orättvist i att några tjänar mycket pengar för att folk vill läsa (eller åtminstone köpa) det de skriver. Orättvisan finns snarare i den stora likriktning i medieflödet. Det är samma ansikten (författare eller ej) som möter oss på reklamskyltar, i tv-soffor och i blinkande internetreklam. Det blir ensidigt (och jag tror att man till slut köper en del böcker av ren utmattning). Jag skulle gärna se en större bredd, och ibland också mindre aktualitet i den litteratur som presenteras i medierna. Men nej, jag missunnar ingen författare pengar.

Bloggen Dipsolitteraturen hade igår ett inlägg om lönefördelningen hos norska författare. Även där är det förstås ett fåtal som tjänar miljonbelopp, medan de flesta måste ha andra jobb vid sidan om för att kunna försörja sig. Jag tror att med ett samhälle som lyfter fram även biprodukterna kring en bok ökar möjligheten för författaren att kunna leva på sitt skrivande.

I sammanhanget länkar jag även till Mattias Boström som skriver om vem som tjänar mest på en bokutgivning – förläggaren eller författaren. Han gör en intressant uppställning, som om den stämmer bevisar tesen att det är förlagens bästsäljare som till stora delar finansierar de författarskap (bra och dåliga) som inte säljer så bra. Ibland måste man tänka på det också.

Allt detta skrivet med en önskan att om mindre polarisering. Att det skulle finnas fler författare därinne i mitten. Att media inte skulle haussa så starkt lysande ikoner, så att vi blir blinda för alla andra. Att många fler riktigt goda författarskap skulle lyftas fram, uppskattas, få läsare, pengar, och kringindustri också.

What if...

Jag såg och skrev om Lost in Austen häromdagen. Tv-serien som låter huvudpersonen göra det vi alla drömmer om – träda in i sin älsklingsroman och träffa alla karaktärerna på riktigt. Nu var det inte så enkelt att hjältinnan Amanda Price kunde leva Elizabeth Bennets liv. Nej, riktigt rörigt blev det, men ack, så mycket mer underhållande för oss som kan rabbla historien i Pride & Prejudice i sömnen.

Detta fick mig självklart (jag är ju inte mer än en vanlig läsare) att fundera över vilken bok jag skulle vilja besöka. Jag ska inte sticka under stol med att listan lätt blev ganska lång, och att både Kamratfesten (som jag skrev om här) och Harry Potter (där jag skulle kunna tänka mig att vara Professor McGonagall) stod ganska högt på den. Jag tänkte egentligen att jag skulle försöka hitta en mer modern bok att resa in i, men efter lite suktande vid bokhyllan drogs jag obönhörligt mot en annan gammal engelsk klassiker: A room with a view av E. M. Forster. Jag har skrivit om boken i ett annat sammanhang här tidigare.

I min bokresa byter jag naturligtvis plats med Lucy Honeychurch. Hon kan få komma hem till mig och roa sambon med att spela Beethoven (det skulle vara precis i hans stil; de kunde spela fyrhändigt), och så skulle jag göra ett efterlängtat besök i Italien. Åh, vad jag ska njuta av att återse Fiesole efter häst och vagn, och när jag blir kysst av George Emerson tänker jag minsann inte låta någon sipp kusin släpa mig därifrån. Tvärtom avser jag att verka för att romansen spirar mellan pastorn Mr Beebe och förklädskusinen Charlotte. Det skulle i alla fall den senare vara värd. Och jag har inte för avsikt att genomlida någon långtråkig förlovning med Cecil. Jag stannar helt sonika i Italien (i mitt vackra rum med utsikt över Arno och il Duomo) med George Emerson, och Cecil kan resa till London och roa sig med... Dorian Gray eller nån. (Sorry, Forster. Din roman är pretty perfect, men jag kan inte motstå att leka lite med din skapelse.)

I filmklippet nedan kastas vi en bit in i filmen, med ett par hänförande möten mellan Miss Lucy Honeychurch och George Emerson. (Och hjälp, så ung Helena Bonham Carter ser ut...)

Och den som vill hoppa direkt till den berömda kyssen på fältet har den här:

Och du som har läst så här långt – nu är du utmanad! Vilken bok vill du besöka, och hur vill du röra till handlingen i den?

Vargbarn

Vargbarn, det vill säga barn som levt länge utan kontakt med andra människor, har varit en källa till stor fascination genom tiderna. Eftersom jag denna vecka använder alla halmstrån för att få anledning att spela Suzanne Vegas album Solitude Standing för er, så ska jag idag skriva om vargbarnet Kaspar Hauser, som Vega skrivit en sång om.

Kaspar Hauser var en 16-årig pojke som dök upp i Nürnberg 1828. Han kunde inte tala, och det enda han kunde skriva var sitt namn: "Kaspar Hauser". Med sig hade han också ett brev som berättade att han bott (eller snarare hållits fånge) hos en bonde, som tagit hand om honom sedan 1812. Innan han dök upp i Nürnberg hade han hållits inspärrad i mörkret i hela sitt liv. Enligt vad han senare berättade hade en man lärt honom att skriva sitt namn, och att säga: Ein Reiter will ich werden, wie mein Vater einer war ("Jag vill bli en ryttare, såsom min far").

Ryktet gick att han var en okänd arvinge till furstehuset Baden, och pojken utsattes för flera mordförsök. Han dog 1833 i sviterna av ett av dem. Kaspar Hausers liv har blivit film, och hans historia har inspirerat både diktare (fransmannen Paul Verlaine till exempel) och författare. Framför allt är 'Kaspar Hauser' något av ett begrepp. Om jag ska hålla mig till böcker som jag själv läst (och inte bara rapa upp dem som wikipedia föreslår), så hänvisar Paul Auster till honom. Han nämns i romanen Middlesex, och i en av mina favoriter (som jag kanske skäms lite grann över) The magic circle av Katherine Neville. Hans okända ursprung och fruktansvärda levnadsöde har kittlat generationers fantasier.

Suzanne Vega använder sig av orden i Kaspars yttrande (I want to be a rider like my father), och har skapat en suggestiv sång, där hon låter detta stackars barn komma till tals och berätta sin historia. Hon har tagit fasta på det faktum att den enda ägodel han enligt myten hade med sig var en trähäst. Det är defintivt inte plattans bästa spår, och den här upptagningen är inte heller den bästa. Men ni kan ju lyssna på den tills jag presenterar något bättre i morgon.

Hela texten till sången som heter Wooden horse återfinns här, men så här går första strofen:

I came out of the darkness

Holding one thing

A small white wooden horse

I'd been holding inside

Det där med högläsning

När jag höll fram köttbenet med en läsvaneenkät var det många som svarade. Det har varit väldigt intressant att läsa om allas läsvanor, och jag har påbörjat många inlägg där jag försökt sammanfatta intrycken. Fast nu har jag bestämt mig för att strunta i det; det här är ju en bokblogg och inte ett vetenskapligt seminarium. Men jag ville i alla fall skriva några ord om högläsning.

Enkätens sista frågor handlade ju just om högläsning; om det var någon som läste för en när man var liten och i så fall vad, och om man själv brukar läsa högt för någon, och i så fall vad. De flesta associerade högläsning med läsning för barn, och flera svarade sålunda "Har ej barn" på frågan om de brukade läsa högt. Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske gick lite hårt åt dem som avfärdade den här frågan så enkelt. Förlåt.

Men egentligen är det underligt. Historisk har högläsning dominerat, men sedan läsningen "flyttade in" och blev tyst (i samband med ökad läskunnighet, och tillgång på fler böcker, under 1700- och 1800-talen) har högläsning blivit mer och mer ett specialfall – åtminstone mellan vuxna, läskunniga personer med synen i behåll.

Andra kulturyttringar tycker vi fortfarande att det är naturligt att dela med andra (även om det finns ensamformer av det här också). Teater. Film. Tv. Radio. Konstutställningar. Konserter. Museibesök. Idrott. Men just läsning gör vi helst enskilt. I tystnad.

I det här sammanhanget tycker jag ljudboken är viktig. Vi kan lyssna tillsammans till en bok. I bilen. Medan vi diskar efter middagen. Innan vi går och lägger oss. Eller så kan vi gå ett steg längre och läsa för varandra. Dela den upplevelse vi har haft. Jag log när jag läste att Bokomaten som läste högt för sin pojkvän. Och jag vet att någon annan enkätsvarare också beskrev detta, men jag hittar dig inte igen, trots att jag försökt hitta alla enkätsvar och läsa om dem. Jag blir glad om du ger dig tillkänna och påminner mig om vem du var i en kommentar.

Själv läser jag ju högt för dottern nuförtiden och det är en sysselsättning som både är spännande och ibland erbarmligt tråkig. Men innan jag fick barn läste jag ofta högt för mig själv. Dikter, förstås. Och dramatik. Shakespeare behöver man verkligen läsa högt för att liksom känna betydelsen. Men även andra texter kan få en helt annan klang och betydelse vid högläsning. Jag tycker om det. (Om jag hade tid och inte var rädd för att dottern skulle vakna när hon äääääntligen har somnat, så skulle jag göra det nu också.)

Och här passar det ju bra med ett förslag att du ska testa att läsa dina favorittexter högt. Men jag tycker att man ska läsa som man vill och när man vill och hur man vill, så den uppmaningen uteblir.

Drömmen om den perfekta boken

Jag hittar en oväntad ljuspunkt bland nättidningarna idag. En lång artikel om varför människor berusar sig med alkohol. Anna Asker intervjuar alkoholläkaren Lars Sjöstrand som funderat mycket på det perfekta ruset som människor är på jakt efter. En del av dem fastnar i ett beroende på jakt efter detta. Ja, läs själva.

Sjöstrand använder kulturella, psykologiska och litterära exempel för att förklara och förstå vad rus är och vad det betyder. Bellmans urmakare Fredman till exempel. Jag tycker om hur han använder litteraturen för att belysa ett fenomen som vi har ett mer känslomässigt förhållande till. Jag tycker om hur humanistiska förklaringar får förklara det som har lika mycket att göra med våra mänskliga känslor som med medicinsk vetenskap.

Och till sist: jag tänker förstås att för mig är boken en drog. Jag är ständigt på jakt efter den optimala fixen. Den perfekta läsupplevelsen. Den ultimata boken.

Hjälp mig med Alfrida

Jag har sett att flera andra bokbloggare åtminstone påstår att de har läst, håller på att läsa eller snart tänker läsa Alice Munros Kärlek Vänskap Hat. Det är bra. För då kanske ni kan hjälpa mig med den där berättelsen om Alfrida.

Munros bok är en novellsamling, och oftast när man skriver om sådana blir det något svepande om stilistik, och språk och genomgående teman. Ibland nämner man några noveller som är lite starkare än de andra, eller någon man tycker är lite bättre. Jag kan ju börja med några sådana ord också. Munro påminner mig mycket om Margaret Atwood. Kanske är det något kanadensiskt kynne som smyger sig in mellan orden. Kanske är det landskapet, människornas sätt att se på varandra, samhällsklimatet. Ett Nordamerika som inte är USA, med ett annat trygghetssystem (inte så olikt Sveriges, enligt de kanadensare jag känner). Jag kan inte så mycket om kanadensisk litteratur, jag har inte så mycket att jämföra med (men den som vill veta mer kan titta in hos Ingrid, som hade kanadensisk tema den här sommaren).

Munros novellteknik är att skriva miniromaner. Egentligen irriterar det mig lite att jag behöver gå in i någons liv, och lägga fastrar och mostrar, grannar och husdjurs namn på minnet för bara 30 sidor, för att sedan slitas därifrån just när jag tycker det börjar bli spännande. Jag kastas mellan ensamma människor som aldrig avslöjar sina innersta tankar eller hemligheter för mig. Hela tiden måste jag gissa. Det är ansträngande, och jag har läst en novell i taget, med många inpass av romaner och annat. Ändå känns det som om de här berättelserna inte riktigt lämnat mig. Det har varit en läsning som pågått och naggat mina tankar under snart två månader.

En novell som jag upptäckt att jag tänker nästan hela tiden på är den som heter Släktklenoder. Berättarjaget beskriver ett liv, som jag förstår är mycket likt Munros eget. En bondfamilj på landet, någonstans utanför Ontario. Mot slutet av novellen är berättarjaget inne på sin andre make, precis som Munro själv enligt författarinformationen på den invikta fliken bak i boken. Novellen handlar om Alfrida, kusin till berättarjagets far. En ogift kvinna, som arbetade som journalist, och hade utstående, karaktäristiska tänder. Hon skriver råd till unga husmödrar, och driver även under pseudonym en frågespalt i en av den stora stadens dagstidningar. När hon hälsar på släkten behandlas hon annorlunda – hon serveras annan mat än den som åts på traditionella släktträffar, och hon tar plats i konversationen (nej, hon leder konversationen). Dessutom röker hon.

Berättarjaget avskyr henne. Efter att ha vridit och vänt på den här historien några gånger tror jag att det är för att hon ser likheter dememellan. Också vårt berättarjag vill bort från bondgården. Gå på college. Se världen. Skriva. Men hon vill inte bli en ny Alfrida, som ful och halvgammal slavar på en tidningsredaktion och skriver hjärteråd till förlovade flickor, trots att hon själv hamnat på glasberget.

Så när berättarjaget börjar på college i Ontario (antar jag), och blir hembjuden till Alfrida, hittar hon in i det sista på ursäkter för att slippa gå. När hon till slut acccepterar inbjudan blir det sista gången de träffas. Alfrida har dragit ut sina dåliga tänder och skaffat sig ett lösgarnityr. Hon har en älskare, som senare visar sig vara någon annans äkta man. Hon har ett hem överlastat av gammaldags möblemang som hon ärvt efter sin mor. Hon lagar en traditionell middag – just en sådan som hon aldrig blev bjuden på när hon besökte sin familj. Vårt berättarjag flyr fältet så fort tillfälle bjuds. Hon börjar strax efter detta sitt nya liv. Gifter sig med sin fästman. Blir författare. Blir lyckad och jag tror att hon tillbringar en stor del av sitt fortsatta liv med att förtränga den hon kunde ha varit. Alfrida. En woman on the attic-gestalt.

Så dör vår berättares far. Hon väntar sig att Alfrida ska komma till begravningen; Alfrida har alltid kommit utomordentligt överens med hennes far. Men i stället dyker en okänd kvinna upp, som berättar att hon tagit hand om Alfrida. Och inte nog med det. Hon avslöjar även att hon är Alfridas okända, oäkta dotter. Hon har kommit till begravningen eftersom Alfrida alltid talat så mycket om berättarjagets far som begravs.

Och det är här som jag blir osäker på allvar. Ska man förstå det så – ja, kan man över huvud taget förstå det på det viset – att Alfridas dotter även är halvsyster till vårt berättarjag? Övertolkar jag för att få in den här okända dottern i novellens pussel? Eller är den här kvinnan bara ytterligare en utväxt på de alternativa variationer på samma livsväg som kvinnorna i den här berättelsen följer? Hon, den bortadopterade dottern som fått en chans att leva ett annat liv, men som ändå dragits till den här dysfunktionella familjen som en gång avvisat henne? Vad säger ni som läser och har läst? Hur ska man tolka berättarjaget och Alfridas relation? Och är dottern något mer än bara Alfridas dotter?

Böcker som blev musik

Böcker blir film, film blir böcker, men ibland blir en bok en sång.

Eftersom jag inte kan motstå att fortsätta spela Suzanne Vegas Solitude standing-album för er blir det idag sången Calypso. Det är inte albumets bästa spår, och inte min favorit, men det är en sång som växer, och som tål många omlyssningar.

Vega gör här en omtolkning av historien om Kalypso, så som den berättas i Odysséen. Där är Kalypso gudinnan som under sju år håller Odysseus som älskare på sin ö Ogygia. Hon erbjuder honom odödlighet i utbyte mot att han stannar hos henne, men hon övertalas till slut av gudarna att släppa honom fri. Då hjälper hon honom att bygga en flotte, och han reser iväg. I Vegas drömska tolkning får vi ta del av Kalypsos oerhörda ensamhet. Allt hon ville ha var lite sällskap. Och trots allt så räddade hon hans liv när han höll på att drunkna utanför hennes ö.

Slutstrofen:

My name is Calypso
I have let him go
In the dawn he sails away
To be gone forever more
And the waves will take him in again
But he'll know their ways now
I will stand upon the shore
With a clean heart
And my song in the wind
The sand will sting my feet
And the sky will burn
It's a lonely time ahead
I do not ask him to return
I let him go

Hela texten finns här.

Den som har läst eller försökt sig på att läsa Homeros original har kanske redan stött på henne, eftersom hon nämns redan på första sidan i första sången (och så långt brukar de flesta väl hänga med?):

Honom [= Odysseus] allena som längtade hem till sitt land och sin maka,

nymfen Kalypso höll kvar, den strålande, höga gudinnan,

inne i grottornas valv, ty hon åtrådde honom till make.

Sluta skriva böcker som ni tror att jag vill läsa!

När det för en gångs skull bråkas bland författare i Sverige, så sitter jag på en dammig vind och saknar nätkontakt (har nån räknat hur många blogginlägg jag sprutat ur mig sedan jag fick tag på nätet igår morse? Fattar ni hur mycket jag saknat er allihop, därute på nätet?). I alla fall har jag missat alltihop, och det finns inte mycket nya kommentarer att bidra med.

Jag tackar främst Lyran för sammanfattningar, länkar och reflektioner, och bidrar med den här länken till Per Svensson på Sydsvenskan som sammanfattar å ena sidans och å andra sidans manifest, och avslutar med de här orden (och jag applåderar):

Eller som en av manifestets författare, Jerker Virdborg, uttryckte det i en DN-duell med kollegan Daniel Sjölin i vintras: Vilka ska ta över "den dag då säg PO Enquist, Kerstin Ekman eller Torgny Lindgren inte längre skriver?"

Vilka ska skapa framtidens stora berättelser? Det är en relevant fråga i en tid då landets stora bokhandelskedja rensar hyllorna med motiveringen att en butik inte kan vara ett bibliotek och biblioteket gör detsamma med motiveringen att numera kan inte heller biblioteket vara det.

Själv önskar jag så mycket så att det nästan gör ont att författarna ska sluta skriva sånt som de tror att jag vill läsa. Ibland vrider och vänder de på sig och blinkar åt så många håll att de inte kan se klart. Snälla, skriv i stället det ni vill skriva. Det brukar bli bäst så.

De fördömdas stad

I Nesserboken Maskarna på Carmine Street som jag skrev om härom veckan är berättarjaget en författare, som använder skrivandet som ett sätt att närma sig sanningen och begripa vad som har hänt hans bortrövade dotter, och försvunna hustru.

Den bok jag ska skriva om här har också skrivandet som ett tema. Men här drivs det framåt av en tvingande maning att berätta en historia. Berättarjaget heter David Martín, och han debuterar som 17-åring genom att skriva följetong i en söndagstidning. Detta följs av några års slavkontrakt där han under pseudonym skriver en bok var tredje månad i en serie som kallas "De fördömdas stad". Böcker som handlar om Barcelona på 20-talet, om en fiktiv, fiktiv undre värld där gangsters och prostituerade blandas med dimma, gengångare och ekon från det förflutna.

Jag önskar att denna här boken hade fått just titeln De fördömdas stad, för det hade passat bättre än den till synes mer upphöjda Ängelns lek. Boken är uppföljaren till den intagande och omstörtande romanen Vindens skugga, som fick läsare över hela (väst)världen att rycka åt sig "Ängeln" från bokhandlardiskar. Sedan gick de hem, och blev (efter vad jag har läst mig till från tidningsrecensioner och bokbloggar) samfällt besvikna.

Det är lite orättvist, tycker jag. Ängelns lek är inte riktigt lika välkomponerad som Vindens skugga, den är mer linjärt berättad, och den hade kunnat kortas 150 sidor, och redigerats hårdare, men hade man inte drömt om en ny Vindens skugga tror jag att Ängeln hade kunnat passera med beröm godkänt. Må framtida läsare av Carlos Ruiz Zafóns romaner ge sig på dem i kronologisk ordning; "Ängeln" föregår handlingen i Vindens skugga, och som upptakt kommer den fungera förträffligt.

Ängelns lek är på många sätt en metaskildring av det kontrakt en författare ingår med berättelsen. För att bli en gudabenådad berättare måste han eller hon offra sig själv. I de flesta fall är det inte så blodigt som i den här historien, men utan att författaren blottat sig, gett en del av sin själ, satt sitt liv i pant, vågat visa vem han eller hon är, så går det inte att skapa stor konst. Det blir platta ord, aldrig så konstnärligt hopfogade, men de är livlösa och de bär inte till himlen. I den här boken ingår författaren Martín ett förbund med djävulen. Likt Faust blir han lovad det han mest önskar sig om han i sin tur skriver en ny religiös berättelse för "förläggaren" som beställt den.

Jag tycker om den här boken. Jag tycker om suget som drar mig in i historien, jag tycker om hur alla klichéer har vävts samman på ett lustfyllt sätt: spöken, hemlighetsfulla tornhus, dryckesromantik, unga, självuppoffrande, uppnosiga flickor, fotografier, gömda rum, masker och dockteatrar, journalistromantik, gangsterskildringar. Det är på många sätt en gotisk roman, som också utspelar sig (med någon liten utvikning) i Barcelonas gotiska kvarter. Kanske är jag särskilt lockad, eftersom jag bodde och vandrade på de där gatorna några dagar i påskas, och kan se alltihop framför mig.

Framför allt är boken en hyllning till det skrivna ordet. Den är inte som exempelvis da Vinci-koden, och liknande böcker (se länk) en jakt på en mystisk bok, eller i sig skyddandet av några särskilt heliga skrifter. Den är snarare en berättelse om hur en historia aldrig kan tystas. Hur den kräver att få bli berättad. Om hur en fattig pojke kan göra vad som helst för att få skriva. I berättelsen ska man förstå att det han allra mest älskar är flickan Cristina (som förläggaren/djävulen också tar ifrån honom, när han inte fullföljer deras kontrakt), men jag undrar om det är så. Berättelsen kan lika gärna tolkas som om det han allra helst vill är att få möjlighet att skriva. Inte under slavkontrakt, utan de historier hans inre kräver att han berättar. Det är därför han inte kan behålla Cristina. Egentligen vill han hellre skriva än att ha henne.

Jag skulle kunna göra en lång lista med alla de klassiska verk som den här boken leker med. Explicit hänvisas till Jane Eyre, men Hamlet är lika relevant, då boken kantas av människor som måste dö på väg mot undergången. Det är här det mot slutet blir lite för mycket. Inte för att jag inte står ut med blodet (även om jag nog föredrar giftmord), men för att det sker lite för snabbt, och känns lite onödigt. I stort sett alla dör. Skrivdjävulen skyddar sin berättelse.

If language were liquid...

Allmän begäran är det väl kanske inte, men eftersom så många (= tre) kommenterade just mitt klipp till Suzanne Vega i gårdagens enkätbesvarande, vill jag gärna spela den här sången för er också. Det är Vegas Language, från samma album (Solitude Standing), och den kan spelas med den litterära ursäkten att hon skriver om ord:

....

These words are too solid

They don't move fast enough

To catch the blur in the brain

That flies by and is gone

....

I won't use words again

They don't mean what I meant

They don't say what I said

They're just the crust of the meaning

With realms underneath

....

Hela texten finns här. Hennes poetiska låttexter harmonierar (eller i somliga fall disharmonierar) så väl med musiken. Jag tycker också mycket om hennes röst. Just Solitude Standing-albumet återvänder jag till med jämna mellanrum, och finner alltid att jag tolkar och tolkar om sångerna där.

I klippet nedan är det en skolkör som gör en oemotståndlig tolkning av Language. Den tog andan ur mig. Njut!

Och den som hellre (eller också) vill höra Vega själv har henne här:

En lista till handlingarna

Jag har slängt min ska-läsa-lista.

Nu har jag bara en ska-låna-lista och en ska-köpa-lista.

Och jag hinner inte läsa-ångesten har plötsligt lagt sig.