fredag 11 september 2009

Ansikte mot ansikte

Jag läser Lisas lyriska utbrott efter att ha läst VIläsers artikel om bokcirklar i Bingsjö. Hon skriver (och jag citerar):

Alla hade inte varit storläsare innan bokcirkeln fick liv, till exempel säger Margit såhär:

”Det enda jag hade läst tidigare var Emil i Lönneberga, för barnbarnen. Så inte hade jag något att komma med. Men jag började ändå och nu ska jag fortsätta läsa tills jag stryker med.”

Det träffar en punkt i mig, och jag finner mig alldeles mjukknäad. Hur man nu känner sig när man är mjukknäad. Jag tycker det är så fint, så himla fint. Läsningen och kärleken till böcker gör något med människor. Den gör något, och när man väl har upplevt dess magi och dess storhet så kan man inte gå tillbaka till det som en gång var. Antar jag, jag har liksom aldrig inte läst.

Och jag börjar fundera över vad det är som händer med en människa som börjar läsa ordentligt för första gången. Vi kan lämna frågan om varför man inte har läst tidigare därhän, för det som är mer spännande är varför en person plötsligt vill fortsätta läsa. Är det som vilket intresse som helst?

Eller är det för att man upptäcker – med läsning av rätt böcker (och det här är inte en diskussion om vad som är "rätt" böcker) – att boken är en möjlighet att möta någon annans nakna själ, på ett sätt som verklighetens masker inte ger utrymme för. Och att – än viktigare – se sig själv i den andres ansikte, och på så sätt förstå saker om sig själv som man knappt anat tidigare.

Det finns nuförtiden en del forskning som visar att äldre människor gärna tänker tillbaka på sitt liv – minns, summerar och kanske i bästa fall förlikar sig, och att detta är en viktig process. Kanske håller inte alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn med om att farfars ältande av barndomsminnena är så intressanta, men behovet och fenomenet sägs vara universellt. När jag i tanken kopplar ihop detta med artikelns beskrivning av de nya läsarnas glädje, så ser jag människor som med läsningens hjälp får verktyg att tolka sitt liv och sina livsval, i ljuset av andras erfarenhet.

Det måste vara ett väldigt spännande möte att bli läsare på äldre dagar. Jag undrar om man ångrar att man inte läste mer när man var yngre.

7 kommentarer:

Lisa sa...

Tja, så här säger Margit i artikeln:

"Man undrar ju varför man inte började tidigare. Jag tycker om när det handlar om andra länder, jag ser allting framför mig klart och tydligt. Det är som att man får komma in i helt nya världar."

Solveig har alltid läst men det är först nu som hon har börjat prata om det, och hon säger såhär:

"Det har alltid setts som höjden av lathet att hänga över en bok. När jag var liten låg jag med ficklampan under täcket och läste i smyg."

Intressant tycker jag, både det du skriver och det som kvinnorna i artikeln berättar. Läsningen har väl kanske fått en ny status med tiden, vilket påverkar. Fortfarande är det nog väldigt individuellt varför man läser eller vill läsa mer när man väl börjat, men det är otroligt peppande att det går att upptäcka i alla åldrar. Jag får för mig att det ändå är relativit unikt för läsningen. Jag menar, det är kanske inte lika lätt att upptäcka en sport på äldre dagar, eller resande till exempel. Många "intressen" är ju mer aktiva på ett sätt som inte läsningen behöver vara. Det är klart, den fysiska synen behövs - fast nu finns ju ljudböcker! Men den fysiska aspekten av det hela, eller snarare den ofysiska aspekten, är väl såklart varför läsningen då ansågs som något för den late, med tanke på hur samhället och arbetslivet förändrats... ökad urbanisering och minskat fysiskt arbete osv. Självklarheter men ja..

Nu svävade jag ju helt bort från det du tog upp ju - ursäkta! - och det känns som att du kan vara något på spåren där i alla fall. Mycket intressant detta, jag känner också att jag vill veta mer om detta... det borde forskas på mer helt enkelt :-)

Vixxtoria sa...

Intressanta citat. Jag måste nog skaffa det här numret av Vi Läser, och kolla själv.

Jag tänker på släktforskning som en annan stilla hobby som många tar upp på äldre dag (även om det finns många yngre med förstsås, precis som även yngre läser böcker). Och sen tänker jag på alla pensionärer som går stavgång... hahaha.

Jag tror att jag egentligen är intresserad efter att veta hur en som börjar läsa på allvar på äldre dar resonerar. Vad är det för tankar som väcks osv.

Sedan finns det en massa andra mycket spännande aspekter av det här som man kan fundera vidare på. Tack för dina tankar, som ledde till mina!

snowflake sa...

Jävlars helvete mitt långa inlägg försvann.
Det var väl förmodligen dumt då.

snowflake igen sa...

Förlåt svordomarna...

En fundering bara som jag orkar skriva igen:
Undrar om erfarenheter och sådant man länge vetat kläs i ord när en icke-läsare börjar läsa, eller om det är som när vi läsare var små, att världar öppnas? Läser man under sin uppväxt går ju liv och läsning och erfaranheter hand i hand, men om man redan levat länge och varit med om allt som livet rymmer... vad tillför då läsningen?

Vixxtoria sa...

Snowflake: Det var säkert inte alls dumt.

Och din andra fundering: Ja, det är precis det jag också funderar över.

Det där med att liv och läsning går hand i hand för dem av oss som är läsare genom hela livet är en sanning som också är värd att betänka. Det är ofta svårt att veta var en bok slutar och mitt eget liv tar vid. Eller, förresten, det är inte alls svårt egentligen: boken _är_ mitt liv lika mycket som det "utanför".

snowflake sa...

Mm. Du har säkert också varit med om fenomenet att en viss bok, om ett visst ämne, kommer till dig just när du behöver den, för att tillföra något i ditt liv.
Jag vet inte ens säkert vem jag hade varit om jag inte varit läsare. Hade jag varit jag? Nån annan version av jag?

Vixxtoria sa...

Snow: Jadå. Flera gånger. Men det sker inte ofta. Och inte motståndslöst.

Men mitt liv skulle nog ha kunnat ta några andra riktningar om jag inte stött på en eller annan viss bok vid en viss tidpunkt.

Men jag antar att de som inte är bokläsare får impulser från andra håll. Eller :-\