Visar inlägg med etikett Ett rum med utsikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ett rum med utsikt. Visa alla inlägg

torsdag 3 september 2009

What if...

Jag såg och skrev om Lost in Austen häromdagen. Tv-serien som låter huvudpersonen göra det vi alla drömmer om – träda in i sin älsklingsroman och träffa alla karaktärerna på riktigt. Nu var det inte så enkelt att hjältinnan Amanda Price kunde leva Elizabeth Bennets liv. Nej, riktigt rörigt blev det, men ack, så mycket mer underhållande för oss som kan rabbla historien i Pride & Prejudice i sömnen.

Detta fick mig självklart (jag är ju inte mer än en vanlig läsare) att fundera över vilken bok jag skulle vilja besöka. Jag ska inte sticka under stol med att listan lätt blev ganska lång, och att både Kamratfesten (som jag skrev om här) och Harry Potter (där jag skulle kunna tänka mig att vara Professor McGonagall) stod ganska högt på den. Jag tänkte egentligen att jag skulle försöka hitta en mer modern bok att resa in i, men efter lite suktande vid bokhyllan drogs jag obönhörligt mot en annan gammal engelsk klassiker: A room with a view av E. M. Forster. Jag har skrivit om boken i ett annat sammanhang här tidigare.

I min bokresa byter jag naturligtvis plats med Lucy Honeychurch. Hon kan få komma hem till mig och roa sambon med att spela Beethoven (det skulle vara precis i hans stil; de kunde spela fyrhändigt), och så skulle jag göra ett efterlängtat besök i Italien. Åh, vad jag ska njuta av att återse Fiesole efter häst och vagn, och när jag blir kysst av George Emerson tänker jag minsann inte låta någon sipp kusin släpa mig därifrån. Tvärtom avser jag att verka för att romansen spirar mellan pastorn Mr Beebe och förklädskusinen Charlotte. Det skulle i alla fall den senare vara värd. Och jag har inte för avsikt att genomlida någon långtråkig förlovning med Cecil. Jag stannar helt sonika i Italien (i mitt vackra rum med utsikt över Arno och il Duomo) med George Emerson, och Cecil kan resa till London och roa sig med... Dorian Gray eller nån. (Sorry, Forster. Din roman är pretty perfect, men jag kan inte motstå att leka lite med din skapelse.)

I filmklippet nedan kastas vi en bit in i filmen, med ett par hänförande möten mellan Miss Lucy Honeychurch och George Emerson. (Och hjälp, så ung Helena Bonham Carter ser ut...)


Och den som vill hoppa direkt till den berömda kyssen på fältet har den här:



Och du som har läst så här långt – nu är du utmanad! Vilken bok vill du besöka, och hur vill du röra till handlingen i den?



torsdag 25 juni 2009

Bara en kyss

Jag såg på Howard's End på teve för ett par veckor sedan. Det här inlägget har legat till sig sedan dess; det har varit så mycket annat att skriva om. Inte lika viktigt, men lite mer aktuellt. För det här ska handla om en så svunnen tid, så en vecka mer eller mindre spelar ingen roll.

Ni som såg Howard's End, häromsistens eller tidigare, eller ni som läst boken, har ni tänkt på att just i inledningen blir den yngsta systern Helen Schlegel kysst av Paul Wilcox. Hon tror sig förlovad, skriver till storasyster Meg, som alarmerar deras moster. Mostern kommer resande för att gratulera och vara allmänt i vägen, och den stulna kyssen som inte ledde till en förlovning blir till stor uppståndelse och en källa till genans mellan de båda familjerna Schlegel och Wilcox. Kyssen och dess återverkningar överskuggas lätt av allt det andra som inträffar i berättelsen: Wilcox-familjen råkar hyra en lägenhet mitt emot Schlegels i London, och den äldre Schlegel-systern Meg ser sig tvungen att besöka Mrs Wilcox. En vänskap uppstår, och när Mrs Wilcox dör testamenterar hon sitt älskade hus Howard's End till Meg. Wilcox-familjen ignorerar detta, och resten av berättelsen handlar på ett eller annat sätt i mycket om hur familjen Wilcox ska hålla Meg borta från Howard's End. Till och med när Mr Wilcox till slut gifter om sig med Meg Schlegel är frågan känslig för familjemedlemmarna. Och parallellt med detta löper (minst) två historier, som jag inte alls tänker nämna här.

Nu hoppar jag i stället till en annan bok av E. M. Forster, nämligen A room with a view (Ett rum med utsikt). Också här spelar en stulen kyss en avgörande roll. Den unga flickan Lucy Honeychurch besöker Florens med en överblommad, fattig kusin som förkläde. Där förälskar sig en ung (olämplig) man vid namn George Emerson i henne, och hon överraskas av en passionerad kyss mitt i ett vackert blommande fält. De iakttas av kusinen som lovar att inget säga till Lucys mor om denna "skandal" (naturligtvis mest för att rädda sitt eget skinn), och i stället reser Lucy och kusinen till Rom, där Lucy träffar urtråkiga, korrekte, perfekte dandyn Cecil Vyse, som hon så småningom förlovar sig med. (I filmen spelas han av Daniel Day-Lewis, och jag tycker alltid att han ser ut och för sig precis som någon i en pjäs av Oscar Wilde.) Författaren Forster gör sitt bästa för att visa på Lucys undertryckta och förvirrade känslor genom att till exempel låta henne spela Beethoven på ett särdeles vilt sätt på det lilla pensionatets piano.

Ack, det finns mycket jag kan säga om båda dessa böcker, och filmatiseringarna av dem (bara en sån sak som att det i båda fallen är Helena Bonham-Carter som blir kysst!), men det här handlar om min fascination för hur betydelsefull en kyss kan vara. Ett samhälle, knappt hundra år från vårt, där en kyss kan innebära förlovningar! Eller flykt från vackra Florens! Katastrofer, känslostormar, livsavgörande ögonblick.

Åh – en kyss kan förstås vara så där alluppslukande, och utgöra en vändpunkt i livet (det hoppas jag att alla får uppleva åtminstone en gång i livet), eller verkligen utgöra en fråga om liv och död – glöm inte Judaskyssen! Men det är intressant att E. M. Forster i båda fallen låter en stulen kyss få så långtgående konsekvenser. En kyss – åh! jag är förlovad! En kyss – åh! jag måste avbryta semestern och fly staden! Jag är helt övertygad om (utan att ha läst på med en enda rad) att han inte tyckte att en liten kyss var en big deal. Att han använder de här kyss-scenerna för att visa samhällets hyckleri och dubbelmoral, där konvenans är viktigare än att folk blir lyckliga (det finns säkert avhandlingar skrivna om det). Att kyssen blir en katalysator för alla de känslor som annars inte syns i detta stiffa upper lip-samhälle.

Men mest jag tänker på att jag inte på riktigt kan förstå det samhälle där de här flickorna blev kyssta. Det är så nära vårt, och så långt borta. Så många subtila anspelningar som går mig förbi som läsare. Och även om någon kunnigare uttolkare än jag kan peka ut dem för mig, så är det ändå inte samma sak att gå genom England och Italien 1908 och att i stället för att uppleva den med alla mina sinnen och erfara den med hela min varelse, vandra med blicken fäst vid en karta.

De här böckerna är förstås inte de enda där tidens barriär rest hinder. Och så länge jag fortfarande har behållning av böckerna så spelar det på ett plan mindre roll vad författaren egentligen menade. Men jag undrar vad jag egentligen skulle se om jag för en dag fick ha ett sinne och erfarenheter som en 20-årig flicka år 1910. Det är det som får mig att fortsätta att läsa, inte bara den här boken utan att läsa över huvud taget.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Jag håller långsamt på att föra över (en del) av mina gamla blogginlägg till den nya bloggen, för även om min mamma, min sambo och Gud vet att jag inte är världens mest ordningssamma människa, så vill jag helst samla mina bebisar på samma ställe.