Selma och hennes far

I morse hann jag läsa en intressant DN-essä om Selma Lagerlöf. Ja, den är några dagar gammal, och skriven av Lisbeth Larsson, som bearbetat en föreläsning som hon höll med anledning av att Lars Gustafsson tilldelades Selma Lagerlöfspriset i år. Det handlar således både om Gustafsson och Lagerlöf, men då jag för det första ännu inte läst så mycket Gustafsson (där kan vi tyvärr tala om en överdosering från min svensklärare, som sedan avskräckt mig i många år), och för det andra den senaste månaden tänkt mycket på det som Larsson skriver om Lagerlöf blir det den delen av artikeln jag kommenterar här.

När jag besökte Mårbacka tidigare i sommar blev jag påmind om att det fortfarande finns några verk av Selma Lagerlöf som jag inte läst (tänk ändå vad världen är underbart beskaffad!). Liljecronas hem, till exempel. Och de biografiska böckerna har jag – förutom Mårbacka – olästa; jag är ju inte så förtjust i biografier. Jag har nu börjat tänka mer och mer på att jag skulle vilja sätta tänderna i hela författarskapet och läsa mig igenom det från början till slut, med lite mer vuxna ögon. Jag räknar inte med att bli besviken. Projektet får dock anstå, åtminstone till nästa år.

Men tillbaks till Larssons artikel: hon undersöker bland annat fadersgestaltens betydelse för Lagerlöfs författarskap. Hon påpekar det paradoxala i att Selmas far beskrivs som charmig och kraftfull, men i alla sina gärningar bevisar motsatsen (en liten konflikt mellan show and tell, alltså). Även detta var något som slog mig under rundvandringen på Mårbacka. Överallt står det om alla storslagna planer som löjtnant Lagerlöf dragit upp för den värmländska gården. Och överallt beskrivs också hur misslyckade projekten var; den stora lada som under sommarmånaderna inhyser en Lagerlöfsutställning beskrivs till exempel vara resultatet av löjtnantens kostsamma försök att bygga hus på gammal sjölera. När Selma Lagerlöfs far dog hade han förbrukat alla familjens pengar, och intecknat huset upp över skorstenen. Familjen fick flytta.

Alla som läst något litet om Lagerlöfs författarskap och liv vet ju att hennes käraste dröm var att köpa tillbaka det älskade Mårbacka. Att rusta upp det. Det var till detta hon använde sina Nobelprispengar (som inte räckte långt; ständiga lån och bidrag och innovativa lösningar för att få pengar var nödvändiga – lanseringen av havremust till exempel). Men Larssons artikel stöder den känsla jag upplevde så stark vid besöket Selmas hem i somras: att det var faderns livsverk hon fullföljde.

Lisbeth Larsson kontrasterar kvinnobilderna och prästerna Gösta Berling (från debuten) och Karl-Arthur (från den romantrilogin Löwensköldska ringen mot slutet av författarskapet). Jag har också ofta tänkt på just de där figurerna, och hur de skiljer sig åt. Den karismatiske kavaljeren Berling, som blir förlåten allt, och hans senfödde släkting Karl-Arthur som inte ens efter år av botgöring som missionär mottas med värme av hustrun Anna Svärd.

Larsson ger en spännande tolkning av anledningen till denna förvandling, denna vridning av temat: Lagerlöf hade påbörjat sina memoarer! I Mårbacka (som utkom 1922) beskrivs hennes far som den hjälte och ofelbare inspiratör, såsom han alltid framhållits. Men sedan avbryter Lagerlöf sina memoarer, för att skriva Löwensköldsböckerna (1925-28). Och som ett resultat av dem ser hon i de sista memoarböckerna fadern i ett helt annat ljus.

För mig var den här artikeln en välkommen ny ingång till Selma Lagerlöfs författarskap. Läs gärna Larssons artikel, för den innehåller många fler godbitar (också om Lars Gustafsson), som jag sannerligen inte gör rättvisa här.

Suget efter ännu en historia

Vi besöker Mårbacka. Guidegruppen är överfull, det regnar utanför den pelarförsedda ingången, inne i huset är alla minnesföremålen avdammade. Många gåsar i olika former. Dottern fastnar för den uppstoppade vildanden Akka, och hon och sambon står länge kvar i hallen och talar med anden, medan jag följer efter gruppen in i salongen.

Där berättar guiden om det gamla Mårbacka, den rödmålade gården där Selma Lagerlöf växte upp. Det gamla huset är inneslutet i det nya, och just där, i salongshörnet, var en gång i tiden föräldrarnas sovrum. Där stod en hörnsoffa, och där satt Selmas farmor och berättade sagor vars stoff senare vävdes in i de prisbelönta böckerna.

Jag har ingen svårighet att se det framför mig. "Berätta en saga till, farmor", sa hon säkert, lilla Selma, lade huvudet på sned, kröp upp bredvid i soffan och beredde sig att lyssna. "Berätta den om vargarna."

Jag är på tältsemester. Vi åker i bil mellan olika platser. Vi har en dotter på två och ett halvt. "Berätta om tubbiesarna, mamma", säger hon. "Berätta om Törnrosa, pappa!" Vi berättar. Om och om igen berättar vi scener hur hennes favoritfilmer om teletubbiesarna. Vi återberättar sagor som vi minns, vi hittar på egna historier (mitt främsta bidrag i sommar handlar om en giraffunge som inte vågar hoppa ner från en sten; den har jag berättat från Åmål till Sunne). Men hennes sug lägger sig inte. Hon vill höra berättelser från morgon till kväll. För att äta, för att kissa, för att ta på sig, borsta tänderna och hoppa in i bilen. För att inte tala om bilresan.

Vi har några ljudböcker för väldigt små barn som hon tack och lov roas av. En liten stund. Men mitt i sagan från cd-spelaren kan hon i stället be mig återberätta en särskilt episod från den tecknade barnfiguren Pingu. (Det är inte så konstigt; det är svårt att följa med en historia utan bilder.) Jag läser inte särskilt mycket under bilresorna den här semestern.

Till slut inför vi regler. Vi berättar en saga om du först tar på dig. Eller borstar tänderna. Eller äter upp melonen. Det blir lite lugnare. Jag kan läsa några ord i min egen bok, innan dottern påbörjar en redogörelse för den saga som hon strax ska få höra. Lite tröttande är det. När hon (äntligen) somnar efter tre Rödluvan med mycket hungrig varg orkar jag knappt gå iväg och borsta tänderna. Ficklampsläsning i tältet blir det inte så många kvällar som jag önskat. Jag längtar efter mina egna böcker, åh, så jag har längtat efter mina egna böcker, men nu somnar jag mitt i giftmorden, sover 10 timmar och vaknar samtidigt som dottern som ber mig berätta om Nils Holgersson (alltid något).

Jag kan egentligen inte säga så mycket. Jag förstår ju hennes sug. Jag vill också höra en historia till. Läsa ännu en bok, kasta mig in i en berättelse utanför tid och rum. Jag läser själv på toaletten, när jag borstar tänderna, äter, klär på mig, går till bussen. Även jag läser gärna om mina favoriter, inte är det så konstigt att hon vill höra samma saga om och om igen. Hennes längtan verkar omättlig. Hennes längtan verkar typisk för en tvååring. Men det är väl ingen skillnad egentligen. På mig som läser om böckerna om Lord Peter Wimsey, och dottern som vill att vi ska läsa pixiboken om de små björnarna en gång till.