Vargbarn

Vargbarn, det vill säga barn som levt länge utan kontakt med andra människor, har varit en källa till stor fascination genom tiderna. Eftersom jag denna vecka använder alla halmstrån för att få anledning att spela Suzanne Vegas album Solitude Standing för er, så ska jag idag skriva om vargbarnet Kaspar Hauser, som Vega skrivit en sång om.

Kaspar Hauser var en 16-årig pojke som dök upp i Nürnberg 1828. Han kunde inte tala, och det enda han kunde skriva var sitt namn: "Kaspar Hauser". Med sig hade han också ett brev som berättade att han bott (eller snarare hållits fånge) hos en bonde, som tagit hand om honom sedan 1812. Innan han dök upp i Nürnberg hade han hållits inspärrad i mörkret i hela sitt liv. Enligt vad han senare berättade hade en man lärt honom att skriva sitt namn, och att säga: Ein Reiter will ich werden, wie mein Vater einer war ("Jag vill bli en ryttare, såsom min far").

Ryktet gick att han var en okänd arvinge till furstehuset Baden, och pojken utsattes för flera mordförsök. Han dog 1833 i sviterna av ett av dem. Kaspar Hausers liv har blivit film, och hans historia har inspirerat både diktare (fransmannen Paul Verlaine till exempel) och författare. Framför allt är 'Kaspar Hauser' något av ett begrepp. Om jag ska hålla mig till böcker som jag själv läst (och inte bara rapa upp dem som wikipedia föreslår), så hänvisar Paul Auster till honom. Han nämns i romanen Middlesex, och i en av mina favoriter (som jag kanske skäms lite grann över) The magic circle av Katherine Neville. Hans okända ursprung och fruktansvärda levnadsöde har kittlat generationers fantasier.

Suzanne Vega använder sig av orden i Kaspars yttrande (I want to be a rider like my father), och har skapat en suggestiv sång, där hon låter detta stackars barn komma till tals och berätta sin historia. Hon har tagit fasta på det faktum att den enda ägodel han enligt myten hade med sig var en trähäst. Det är defintivt inte plattans bästa spår, och den här upptagningen är inte heller den bästa. Men ni kan ju lyssna på den tills jag presenterar något bättre i morgon.

Hela texten till sången som heter Wooden horse återfinns här, men så här går första strofen:

I came out of the darkness

Holding one thing

A small white wooden horse

I'd been holding inside

Det där med högläsning

När jag höll fram köttbenet med en läsvaneenkät var det många som svarade. Det har varit väldigt intressant att läsa om allas läsvanor, och jag har påbörjat många inlägg där jag försökt sammanfatta intrycken. Fast nu har jag bestämt mig för att strunta i det; det här är ju en bokblogg och inte ett vetenskapligt seminarium. Men jag ville i alla fall skriva några ord om högläsning.

Enkätens sista frågor handlade ju just om högläsning; om det var någon som läste för en när man var liten och i så fall vad, och om man själv brukar läsa högt för någon, och i så fall vad. De flesta associerade högläsning med läsning för barn, och flera svarade sålunda "Har ej barn" på frågan om de brukade läsa högt. Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske gick lite hårt åt dem som avfärdade den här frågan så enkelt. Förlåt.

Men egentligen är det underligt. Historisk har högläsning dominerat, men sedan läsningen "flyttade in" och blev tyst (i samband med ökad läskunnighet, och tillgång på fler böcker, under 1700- och 1800-talen) har högläsning blivit mer och mer ett specialfall – åtminstone mellan vuxna, läskunniga personer med synen i behåll.

Andra kulturyttringar tycker vi fortfarande att det är naturligt att dela med andra (även om det finns ensamformer av det här också). Teater. Film. Tv. Radio. Konstutställningar. Konserter. Museibesök. Idrott. Men just läsning gör vi helst enskilt. I tystnad.

I det här sammanhanget tycker jag ljudboken är viktig. Vi kan lyssna tillsammans till en bok. I bilen. Medan vi diskar efter middagen. Innan vi går och lägger oss. Eller så kan vi gå ett steg längre och läsa för varandra. Dela den upplevelse vi har haft. Jag log när jag läste att Bokomaten som läste högt för sin pojkvän. Och jag vet att någon annan enkätsvarare också beskrev detta, men jag hittar dig inte igen, trots att jag försökt hitta alla enkätsvar och läsa om dem. Jag blir glad om du ger dig tillkänna och påminner mig om vem du var i en kommentar.

Själv läser jag ju högt för dottern nuförtiden och det är en sysselsättning som både är spännande och ibland erbarmligt tråkig. Men innan jag fick barn läste jag ofta högt för mig själv. Dikter, förstås. Och dramatik. Shakespeare behöver man verkligen läsa högt för att liksom känna betydelsen. Men även andra texter kan få en helt annan klang och betydelse vid högläsning. Jag tycker om det. (Om jag hade tid och inte var rädd för att dottern skulle vakna när hon äääääntligen har somnat, så skulle jag göra det nu också.)

Och här passar det ju bra med ett förslag att du ska testa att läsa dina favorittexter högt. Men jag tycker att man ska läsa som man vill och när man vill och hur man vill, så den uppmaningen uteblir.

Drömmen om den perfekta boken

Jag hittar en oväntad ljuspunkt bland nättidningarna idag. En lång artikel om varför människor berusar sig med alkohol. Anna Asker intervjuar alkoholläkaren Lars Sjöstrand som funderat mycket på det perfekta ruset som människor är på jakt efter. En del av dem fastnar i ett beroende på jakt efter detta. Ja, läs själva.

Sjöstrand använder kulturella, psykologiska och litterära exempel för att förklara och förstå vad rus är och vad det betyder. Bellmans urmakare Fredman till exempel. Jag tycker om hur han använder litteraturen för att belysa ett fenomen som vi har ett mer känslomässigt förhållande till. Jag tycker om hur humanistiska förklaringar får förklara det som har lika mycket att göra med våra mänskliga känslor som med medicinsk vetenskap.

Och till sist: jag tänker förstås att för mig är boken en drog. Jag är ständigt på jakt efter den optimala fixen. Den perfekta läsupplevelsen. Den ultimata boken.

Hjälp mig med Alfrida

Jag har sett att flera andra bokbloggare åtminstone påstår att de har läst, håller på att läsa eller snart tänker läsa Alice Munros Kärlek Vänskap Hat. Det är bra. För då kanske ni kan hjälpa mig med den där berättelsen om Alfrida.

Munros bok är en novellsamling, och oftast när man skriver om sådana blir det något svepande om stilistik, och språk och genomgående teman. Ibland nämner man några noveller som är lite starkare än de andra, eller någon man tycker är lite bättre. Jag kan ju börja med några sådana ord också. Munro påminner mig mycket om Margaret Atwood. Kanske är det något kanadensiskt kynne som smyger sig in mellan orden. Kanske är det landskapet, människornas sätt att se på varandra, samhällsklimatet. Ett Nordamerika som inte är USA, med ett annat trygghetssystem (inte så olikt Sveriges, enligt de kanadensare jag känner). Jag kan inte så mycket om kanadensisk litteratur, jag har inte så mycket att jämföra med (men den som vill veta mer kan titta in hos Ingrid, som hade kanadensisk tema den här sommaren).

Munros novellteknik är att skriva miniromaner. Egentligen irriterar det mig lite att jag behöver gå in i någons liv, och lägga fastrar och mostrar, grannar och husdjurs namn på minnet för bara 30 sidor, för att sedan slitas därifrån just när jag tycker det börjar bli spännande. Jag kastas mellan ensamma människor som aldrig avslöjar sina innersta tankar eller hemligheter för mig. Hela tiden måste jag gissa. Det är ansträngande, och jag har läst en novell i taget, med många inpass av romaner och annat. Ändå känns det som om de här berättelserna inte riktigt lämnat mig. Det har varit en läsning som pågått och naggat mina tankar under snart två månader.

En novell som jag upptäckt att jag tänker nästan hela tiden på är den som heter Släktklenoder. Berättarjaget beskriver ett liv, som jag förstår är mycket likt Munros eget. En bondfamilj på landet, någonstans utanför Ontario. Mot slutet av novellen är berättarjaget inne på sin andre make, precis som Munro själv enligt författarinformationen på den invikta fliken bak i boken. Novellen handlar om Alfrida, kusin till berättarjagets far. En ogift kvinna, som arbetade som journalist, och hade utstående, karaktäristiska tänder. Hon skriver råd till unga husmödrar, och driver även under pseudonym en frågespalt i en av den stora stadens dagstidningar. När hon hälsar på släkten behandlas hon annorlunda – hon serveras annan mat än den som åts på traditionella släktträffar, och hon tar plats i konversationen (nej, hon leder konversationen). Dessutom röker hon.

Berättarjaget avskyr henne. Efter att ha vridit och vänt på den här historien några gånger tror jag att det är för att hon ser likheter dememellan. Också vårt berättarjag vill bort från bondgården. Gå på college. Se världen. Skriva. Men hon vill inte bli en ny Alfrida, som ful och halvgammal slavar på en tidningsredaktion och skriver hjärteråd till förlovade flickor, trots att hon själv hamnat på glasberget.

Så när berättarjaget börjar på college i Ontario (antar jag), och blir hembjuden till Alfrida, hittar hon in i det sista på ursäkter för att slippa gå. När hon till slut acccepterar inbjudan blir det sista gången de träffas. Alfrida har dragit ut sina dåliga tänder och skaffat sig ett lösgarnityr. Hon har en älskare, som senare visar sig vara någon annans äkta man. Hon har ett hem överlastat av gammaldags möblemang som hon ärvt efter sin mor. Hon lagar en traditionell middag – just en sådan som hon aldrig blev bjuden på när hon besökte sin familj. Vårt berättarjag flyr fältet så fort tillfälle bjuds. Hon börjar strax efter detta sitt nya liv. Gifter sig med sin fästman. Blir författare. Blir lyckad och jag tror att hon tillbringar en stor del av sitt fortsatta liv med att förtränga den hon kunde ha varit. Alfrida. En woman on the attic-gestalt.

Så dör vår berättares far. Hon väntar sig att Alfrida ska komma till begravningen; Alfrida har alltid kommit utomordentligt överens med hennes far. Men i stället dyker en okänd kvinna upp, som berättar att hon tagit hand om Alfrida. Och inte nog med det. Hon avslöjar även att hon är Alfridas okända, oäkta dotter. Hon har kommit till begravningen eftersom Alfrida alltid talat så mycket om berättarjagets far som begravs.

Och det är här som jag blir osäker på allvar. Ska man förstå det så – ja, kan man över huvud taget förstå det på det viset – att Alfridas dotter även är halvsyster till vårt berättarjag? Övertolkar jag för att få in den här okända dottern i novellens pussel? Eller är den här kvinnan bara ytterligare en utväxt på de alternativa variationer på samma livsväg som kvinnorna i den här berättelsen följer? Hon, den bortadopterade dottern som fått en chans att leva ett annat liv, men som ändå dragits till den här dysfunktionella familjen som en gång avvisat henne? Vad säger ni som läser och har läst? Hur ska man tolka berättarjaget och Alfridas relation? Och är dottern något mer än bara Alfridas dotter?

Böcker som blev musik

Böcker blir film, film blir böcker, men ibland blir en bok en sång.

Eftersom jag inte kan motstå att fortsätta spela Suzanne Vegas Solitude standing-album för er blir det idag sången Calypso. Det är inte albumets bästa spår, och inte min favorit, men det är en sång som växer, och som tål många omlyssningar.

Vega gör här en omtolkning av historien om Kalypso, så som den berättas i Odysséen. Där är Kalypso gudinnan som under sju år håller Odysseus som älskare på sin ö Ogygia. Hon erbjuder honom odödlighet i utbyte mot att han stannar hos henne, men hon övertalas till slut av gudarna att släppa honom fri. Då hjälper hon honom att bygga en flotte, och han reser iväg. I Vegas drömska tolkning får vi ta del av Kalypsos oerhörda ensamhet. Allt hon ville ha var lite sällskap. Och trots allt så räddade hon hans liv när han höll på att drunkna utanför hennes ö.

Slutstrofen:

My name is Calypso
I have let him go
In the dawn he sails away
To be gone forever more
And the waves will take him in again
But he'll know their ways now
I will stand upon the shore
With a clean heart
And my song in the wind
The sand will sting my feet
And the sky will burn
It's a lonely time ahead
I do not ask him to return
I let him go

Hela texten finns här.

Den som har läst eller försökt sig på att läsa Homeros original har kanske redan stött på henne, eftersom hon nämns redan på första sidan i första sången (och så långt brukar de flesta väl hänga med?):

Honom [= Odysseus] allena som längtade hem till sitt land och sin maka,

nymfen Kalypso höll kvar, den strålande, höga gudinnan,

inne i grottornas valv, ty hon åtrådde honom till make.

Sluta skriva böcker som ni tror att jag vill läsa!

När det för en gångs skull bråkas bland författare i Sverige, så sitter jag på en dammig vind och saknar nätkontakt (har nån räknat hur många blogginlägg jag sprutat ur mig sedan jag fick tag på nätet igår morse? Fattar ni hur mycket jag saknat er allihop, därute på nätet?). I alla fall har jag missat alltihop, och det finns inte mycket nya kommentarer att bidra med.

Jag tackar främst Lyran för sammanfattningar, länkar och reflektioner, och bidrar med den här länken till Per Svensson på Sydsvenskan som sammanfattar å ena sidans och å andra sidans manifest, och avslutar med de här orden (och jag applåderar):

Eller som en av manifestets författare, Jerker Virdborg, uttryckte det i en DN-duell med kollegan Daniel Sjölin i vintras: Vilka ska ta över "den dag då säg PO Enquist, Kerstin Ekman eller Torgny Lindgren inte längre skriver?"

Vilka ska skapa framtidens stora berättelser? Det är en relevant fråga i en tid då landets stora bokhandelskedja rensar hyllorna med motiveringen att en butik inte kan vara ett bibliotek och biblioteket gör detsamma med motiveringen att numera kan inte heller biblioteket vara det.

Själv önskar jag så mycket så att det nästan gör ont att författarna ska sluta skriva sånt som de tror att jag vill läsa. Ibland vrider och vänder de på sig och blinkar åt så många håll att de inte kan se klart. Snälla, skriv i stället det ni vill skriva. Det brukar bli bäst så.

De fördömdas stad

I Nesserboken Maskarna på Carmine Street som jag skrev om härom veckan är berättarjaget en författare, som använder skrivandet som ett sätt att närma sig sanningen och begripa vad som har hänt hans bortrövade dotter, och försvunna hustru.

Den bok jag ska skriva om här har också skrivandet som ett tema. Men här drivs det framåt av en tvingande maning att berätta en historia. Berättarjaget heter David Martín, och han debuterar som 17-åring genom att skriva följetong i en söndagstidning. Detta följs av några års slavkontrakt där han under pseudonym skriver en bok var tredje månad i en serie som kallas "De fördömdas stad". Böcker som handlar om Barcelona på 20-talet, om en fiktiv, fiktiv undre värld där gangsters och prostituerade blandas med dimma, gengångare och ekon från det förflutna.

Jag önskar att denna här boken hade fått just titeln De fördömdas stad, för det hade passat bättre än den till synes mer upphöjda Ängelns lek. Boken är uppföljaren till den intagande och omstörtande romanen Vindens skugga, som fick läsare över hela (väst)världen att rycka åt sig "Ängeln" från bokhandlardiskar. Sedan gick de hem, och blev (efter vad jag har läst mig till från tidningsrecensioner och bokbloggar) samfällt besvikna.

Det är lite orättvist, tycker jag. Ängelns lek är inte riktigt lika välkomponerad som Vindens skugga, den är mer linjärt berättad, och den hade kunnat kortas 150 sidor, och redigerats hårdare, men hade man inte drömt om en ny Vindens skugga tror jag att Ängeln hade kunnat passera med beröm godkänt. Må framtida läsare av Carlos Ruiz Zafóns romaner ge sig på dem i kronologisk ordning; "Ängeln" föregår handlingen i Vindens skugga, och som upptakt kommer den fungera förträffligt.

Ängelns lek är på många sätt en metaskildring av det kontrakt en författare ingår med berättelsen. För att bli en gudabenådad berättare måste han eller hon offra sig själv. I de flesta fall är det inte så blodigt som i den här historien, men utan att författaren blottat sig, gett en del av sin själ, satt sitt liv i pant, vågat visa vem han eller hon är, så går det inte att skapa stor konst. Det blir platta ord, aldrig så konstnärligt hopfogade, men de är livlösa och de bär inte till himlen. I den här boken ingår författaren Martín ett förbund med djävulen. Likt Faust blir han lovad det han mest önskar sig om han i sin tur skriver en ny religiös berättelse för "förläggaren" som beställt den.

Jag tycker om den här boken. Jag tycker om suget som drar mig in i historien, jag tycker om hur alla klichéer har vävts samman på ett lustfyllt sätt: spöken, hemlighetsfulla tornhus, dryckesromantik, unga, självuppoffrande, uppnosiga flickor, fotografier, gömda rum, masker och dockteatrar, journalistromantik, gangsterskildringar. Det är på många sätt en gotisk roman, som också utspelar sig (med någon liten utvikning) i Barcelonas gotiska kvarter. Kanske är jag särskilt lockad, eftersom jag bodde och vandrade på de där gatorna några dagar i påskas, och kan se alltihop framför mig.

Framför allt är boken en hyllning till det skrivna ordet. Den är inte som exempelvis da Vinci-koden, och liknande böcker (se länk) en jakt på en mystisk bok, eller i sig skyddandet av några särskilt heliga skrifter. Den är snarare en berättelse om hur en historia aldrig kan tystas. Hur den kräver att få bli berättad. Om hur en fattig pojke kan göra vad som helst för att få skriva. I berättelsen ska man förstå att det han allra mest älskar är flickan Cristina (som förläggaren/djävulen också tar ifrån honom, när han inte fullföljer deras kontrakt), men jag undrar om det är så. Berättelsen kan lika gärna tolkas som om det han allra helst vill är att få möjlighet att skriva. Inte under slavkontrakt, utan de historier hans inre kräver att han berättar. Det är därför han inte kan behålla Cristina. Egentligen vill han hellre skriva än att ha henne.

Jag skulle kunna göra en lång lista med alla de klassiska verk som den här boken leker med. Explicit hänvisas till Jane Eyre, men Hamlet är lika relevant, då boken kantas av människor som måste dö på väg mot undergången. Det är här det mot slutet blir lite för mycket. Inte för att jag inte står ut med blodet (även om jag nog föredrar giftmord), men för att det sker lite för snabbt, och känns lite onödigt. I stort sett alla dör. Skrivdjävulen skyddar sin berättelse.

If language were liquid...

Allmän begäran är det väl kanske inte, men eftersom så många (= tre) kommenterade just mitt klipp till Suzanne Vega i gårdagens enkätbesvarande, vill jag gärna spela den här sången för er också. Det är Vegas Language, från samma album (Solitude Standing), och den kan spelas med den litterära ursäkten att hon skriver om ord:

....

These words are too solid

They don't move fast enough

To catch the blur in the brain

That flies by and is gone

....

I won't use words again

They don't mean what I meant

They don't say what I said

They're just the crust of the meaning

With realms underneath

....

Hela texten finns här. Hennes poetiska låttexter harmonierar (eller i somliga fall disharmonierar) så väl med musiken. Jag tycker också mycket om hennes röst. Just Solitude Standing-albumet återvänder jag till med jämna mellanrum, och finner alltid att jag tolkar och tolkar om sångerna där.

I klippet nedan är det en skolkör som gör en oemotståndlig tolkning av Language. Den tog andan ur mig. Njut!

Och den som hellre (eller också) vill höra Vega själv har henne här:

En lista till handlingarna

Jag har slängt min ska-läsa-lista.

Nu har jag bara en ska-låna-lista och en ska-köpa-lista.

Och jag hinner inte läsa-ångesten har plötsligt lagt sig.

Alltid den där Jane

Jag har nu sett (om) hela serien Lost in Austen, tv-äventyret där 2000-talstjejen Amanda Price, som älskar Pride & Prejudice över allt annat, får besök av Elizabeth Bennet som en dag gör entré genom en tidigare okänd dörr bakom Amandas badkar. Flickorna byter tid och liv, och medan Elizabeth tar plats som barnflicka i en modern Londonfamilj (och klipper sig kort, blir vegetarian, och njuter av alla nutidens appliances (som att beställa och betala taxi med sms)) hamnar Amanda som gäst på Longbourne samma vecka som Mr Bingley flyttat in på Netherfield.

Till en början agerar hon fascinerat utifrån antagandet att alla hon möter är romanfigurer. Hon förutspår vad som ska hända, och tar saker och ting för givna. Men i denna underbara serie (och här kommer spoilervarningen) har man verkligen tagit fasta på fjärilseffekten. När Elizabeth saknas rullas förstås ett helt annat händelseförlopp upp. Jane gifter sig med Mr Collins. Charlotte Lucas åker som missionär till Afrika. Och när vi träffar Austens romanfigurer i verkligheten visar det sig att deras karaktärer mejslats och händelser förskjutits för att passa in i romanbygget. I verkligheten – jo, för de är verkliga personer, och inte bara delar av en underbar dröm som Amanda erfar – i verkligheten är Miss Bingley lesbisk, och Georgiana Darcy har inte blivit bortförd mot sin vilja, utan tvärtom försökt förföra Wickham. Och denne visar sig i sin tur vara styckets hyggligaste prick, självironisk och självuppoffrande. Det enda som jag har emot den här mycket lyckade filmatiseringen är nog att Amanda väljer en Mr Darcy som mer än något annat är en karikatyr av den figur Austen målar upp på Netherfield-balen, i stället för den ironiske (och mycket snyggare) George Wickham.

Jag har varit lite trött på de senaste årens hänsynslösa exploaterande i och av Jane Austens namn, men när resultaten blir så här bra förlåter jag allt.

(Och jag har redan börjat knacka lite i väggen bakom mitt badkar. Om inte Elizabeth känner för att titta in, så kanske Elinor Dashwood gör det. Teet står klart.)

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras (I)

Den här veckan besvarar jag en svår enkät från Fiktionista.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Okej. Det här är sannerligen inte min bästa gren, och jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är det snyggaste omslaget. Jag skulle nog inte påstå att de här är snyggast i samlingen, men jag gillar de tre pocketomslagen till Jan Kjaerstads Wergelandtrilogi, Förföraren, Upptäckaren och Erövraren . Figurativt föreställande mansfigurer med samma stilistik som en skrift från Jehovas vittnen. Jag tycker om det för att det är så oväntat för de här böckerna, som i stort sett handlar om precis allting under solen. De ger en dimension av yta och perfektion, av framgång och världsvana som passar bilden av den fiktive tv-journalisten Jonas Wergeland som är huvudperson i böckerna, men som egentligen inte alls motsvarar innehållet. Det är egentligen synd, för det innebär nog att inte rätt läsare hittar till böckerna, men en del av mig tycker nog det är bra att inte alla får del av de insikter som Kjaerstads trilogi kan ge.

Jag har skrivit om böckerna här. De passar den som läser dem på rätt tid och plats i livet (men jag tror inte att man nödvändigtvis måste vara matförgiftad i Singapore som jag var).

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Tja. Vill och vill. Men dessa tre kommer jag att köpa härnäst: Dan Browns nya på engelska. Henning Mankells nya om Wallander. Och den nyaste Fia-boken av Catarina Kruusval.

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Varför inte?

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Jag skulle bjudit hem Bi Puranen, och så skulle jag lagat mat till henne, medan hon berättade om meningen med livet för mig. Jag föreställer mig att hon trots sitt norrländska ursprung gillar italienskt. Eller det är i alla fall det jag skulle laga. Om Kjaerstad ville hänga på, tror jag att jag bara skulle sitta still och insupa all kunskap och livsvisdom som samlats i mitt lilla kök.

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag öppnar boken vid senast nedvikna hundörat. Eller vänder på den om den bara varit lagd uppochner. Eller eventuellt drar ut kvittot, räkningen eller toalettpappersbiten som fungerat som senaste bokmärket.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Hmmm. Jag tycker om öppna slut där författaren visar en tydlig väg. Anledningen är att helt öppna slut lämnar läsaren lite för mycket i sticket, och att författare som väljer den vägen oftast gör det för att det är lättast. Jag tycker att författaren själv ska veta hur det går, hinta åt det hållet, men låta mig som läsare kunna föreställa mig några olika slut. Den bästa sortens böcker är de som man måste läsa om ett par gånger för att förstå slutet. Eller – det är inte alltid den bästa sortens böcker, men några av de böcker med öppna slut är sådana. Ett exempel är Peter Pohls När alla ljuger. Så min favorit är nog egentligen ett mellanting mellan definitivt och öppet.

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Jag skulle helst vilja lista en massa böcker som inte borde bli film, men jag skulle gärna se en tv-serie (inte en förkortad filmatisering!) av Tordyvlen flyger i skymningen. Om jag inte får regissera den själv så gärna Peter Schildt (som bland annat gjort Ebba och Didrik, och Glappet).

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Äntligen kan jag peta in en länk till en låt jag förtvivlat försökt ge en plats till på min bokblogg: Gypsy, av Suzanne Vega. Från albumet Solitude Standing från 1987. Den med den mer kända låten Luka på. Ett av de tre album jag skulle ta med mig till en öde ö. (Fast lite onödigt är det förstås, eftersom jag skulle kunna sjunga alla låtar här för mig själv, och använda öde ö-platsen till nån platta som jag inte kan utantill.) Youtube-klippet nedan gör dock inte riktigt rättvisa åt den här fina sången.

Den börjar så här (hela texten finns här):

You come from far away with pictures in your eyes

of coffeshops and morning streets in a blue and silent sunrise

But night is the cathedral where we recognised the sign

We strangers know each other now as part of the whole design

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Jag gillar nättidningar, och tycker både dn.se och svd.se har mycket intressant om böcker och läsning. Något roligare kommer jag inte på just nu.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

Jag har snittat på 75 de senaste åren. (Men då är inte jobbrelaterade böcker inräknade. Lägg på 50-100 där, plus en massa artiklar, förstås.) Men i år visar prognosen på fler. Bilderböcker oräknade.

Ibland blir det så rätt!

"Kan vi inte läsa om vikingarna, mamma?" frågade dottern alldeles nyss.

"Yesss", tänkte jag.

För häromdagen kom jag hem med Till vildingarnas land av Maurice Sendak – en bok jag själv aldrig hade som barn, men girigt slukade närhelst den råkade visas på tv; jag vill minnas att den fanns i någon slags tv-teaterversion. På youtube hittar jag den här illustrerade uppläsningen av den engelska originaltexten:

Och det är fantastiskt med en bilderbok som man aldrig riktigt läste när man var liten, men ändå är förmögen att älska med ett barns ogrumlade kärlek när man på allvar möter den 36 år gammal. Vanligtvis är till och med de där magiska böckerna, som man minns hade teckningar man kunde drunkna i bara platta, när jag återser dem nu som vuxen.

Men med den här historien om pojken Max som bråkar och skickas till sängs utan kvällsmat är det helt annorlunda. Den täta skog som växer upp i hans sovrum, och de vågor som för med sig en båt till hans strand finner jag lika lockande idag. Ett helt år reser han för att komma till where the wild things are, eller den underbara svenska översättningen vildingarnas land. Och där är de – vildingarna som dottern kallar för lejonvildingen och getvildingen, och de bor sida vid sida med dem som dottern benämner "vanliga vildingar" (eftersom hon inte ser likheter mellan dem och några djur). De är hemska och underbara, och Max lyckas tämja dem genom att se in i deras ögon utan att blinka. De gör honom till kung över alla vildingar, och lycklig och fri leker han med dem under månen. Men till slut driver hemlängtan honom att åter segla ett år över det stora havet, ända hem till sitt eget sovrum, där kvällsmaten står och väntar på honom. Och den är fortfarande varm.

Det är våra goda lässtunder med Gruffalon som fick mig att längta efter att dela även denna bok med dottern. Att Gruffalon är en ättling till vildingarna är ju uppenbart, men jag upptäcker plötsligt andra likheter; det är tydligt att Barbro Lindgren inspirerats till Den vilda bebiresan av den här boken. (Och den vilda bebin utvecklades ju senare till den lika vilda Max, och var han har fått sitt namn ifrån tvivlar jag nu inte på.)

Och snart kommer även en film, inspirerad av Vildingboken. Jag längtar. Den verkar inte vara alls som boken. Och ändå precis som boken...

Men jag förstår faktiskt inte varifrån dottern fått ordet "vikingar". För några vikingar har vi inte läst om. Än.

En tematrio i ursprungligt fusk

Förr eller senare kommer ju sådana där sanningsminuter, när brister uppenbaras i den myckna bokläsningen. Idag är nog en sådan. Lyran vill ha exempel på böcker som handlar om ursprungsbefolkning i veckans tematrio, och det är inte det lättaste. Jag kan komma ihåg berättelser om indianer, och för all del en och annan med samer i också, men de känns mer äventyrliga än sanna, mer myten om den ädle vilden eller hotfulle barbaren. Det bidrag jag satt ihop anser jag nog vara en fusktrio, men det är i alla fall tre böcker som på ett eller annat sätt behandlar någon slags ursprungsbefolkning. Jag hoppas få många tips från andra.

1. Den första bok jag tänker på heter Budskap från andra sidan, och är skriven av Marlo Morgan. Jag fick den i present av en kompis som var helt uppslukad av den. Själv var jag ganska skeptisk, och kunde inte läsa en rad utan att tänka new age mumbo jumbo. Hur som helst är detta berättelsen om en kvinna som vandrar genom den australiska vildmarken tillsammans med aboriginer. De visar henne sina heligaste platser, de healar hennes skador, och hon beskriver en djup övertygelse om att detta är det äkta sättet att leva. Som berättelse betraktat tyckte jag att den var mycket intressant, till och med lite spännande. Men de religiösa frälsartonerna fick mig att misstänkliggöra också de vardagligaste upplysningar. Det är synd, faktiskt, för det finns nog mycket som inte är påhitt i den här historien.

2. Dödsmantrat av Eliot Patterson. Det här är något så ovanligt som en deckare som utspelar sig i Tibet, mitt bland tibetanska munkar. Det är säkert en hel del som uppmärksammat den eftersom den är utgiven av Minotaur. Den är första delen i en serie (på engelska The Skull Mantra), och författarens intentioner är att genom deckargenren belysa och berätta om tibetanernas historia och kamp. Och till skillnad från många andra deckare lyckas faktiskt detta (hur pass väl det överensstämmer med verkliga förhållanden vill jag dock inte uttala mig om, men författaren som från början är jurist har tillbringat mycket tid i Kina, vilket torde garantera lite inside-perspektiv). Jag rekommenderar den definitivt om man vill ha en bra deckare, i en ovanlig miljö.

3. Rötter av Alex Haley visade sig för något decennium vara ett hopkok i stil med Ossians sånger eller Marklunds Gömda, men inte desto mindre har den dessförinnan fungerat som en nyckel för alla de afroamerikaner som sökt en berättelse om sitt ursprung. Det är en oerhört stark episk berättelse om en enskild släkts väg från det mörka Afrika till dagens (eller 70-talets) Amerika. Läs den!

Hur en bokälskande mamma tänker

Först köper man boken.

Sen köper man filmen.

Sen köper man gossedjuret.

Sen köper man dockskåpet.

Eller gummistövlarna.

Och målarboken, klistermärkena och pusslet.

Sen blir man arg för att det ligger saker överallt.

Den här verkligheten vill jag inte fly

Jag har lämnat vinden för några dagar, och förflyttat mig till ett alldeles genuint art deco-hotell. Jugendlampor, svängda trappor, spröjsade fönster, med välvda galler. Och en fri minibar på hotellrummet.

Att drömma sig bort med läsning är helt överflödigt.

Men jag återkommer om verkligheten skulle bli för realistisk.

En skråpuk

Aldrig har en historia rört oss så

som den om Juliet och Romeo

Så slutar Shakespearedramat i Göran O. Erikssons översättning. Och visst är det en underbar historia, om ung och hastigt uppflammad kärlek som räcker ända in i döden. Fast det handlar trots allt bara om en kärlekshistoria som varar 3-4 dagar eller så. Med Romeos vana att byta föremål för sin kärleks ömma låga hade den antagligen inte hållt mer än en vecka om våra unga älskande hade hållt sig ifrån giftbägare och dolkar.

Jag tänkte flytta fokus från Romeo. Honom känner ni ju redan. Den där ynglingen som driver runt i Verona och skriver dålig poesi till den vackra, ouppnåeliga Rosaline, ledargestalten det lilla gäng av Montague-grabbar som fördriver tiden med att retas med sina rivaler från Capulet-klanen. Romeo har en kompis också. En sån där ful lustigkurre som aldrig får ligga – ni vet en sån där som alla populära killar i plugget brukade ha i släptåg. Här heter han Mercutio, och mer tragiskt öde får man leta efter.

Historien i Romeo och Julia har ju Shakespeare (som han brukade) rippat och gjort en bättre version av, men just Mercutiofiguren brukar intressant nog tillskrivas Williams egen penna. Han är onekligen ett intressant tillägg. I pjäsen travar han runt efter Romeo, och gör obscena kommentarer där så är möjligt, och brister ut i bittra monologer över hur ful han är ("... vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är..."), eller den berömda monologen om drottning Mab – drömmarnas fe eller förbannelse, som visar oss alla i vårt rätta, fula ljus. Större cyniker än Mercutio får man leta efter. Han håller sig ständigt lite utanför sällskapet, lite på avstånd, som för att gardera sig mot att bli bortstött. I ett tidigt utkast av pjäsen laborerade Shakespeare tydligen med att göra Mercutio till en av Julias älskande, men av detta finns inget kvar i pjäsen. I stället är jag förtjust i den (fullt möjliga) tolkning som konkretiserades till exempel i Backateaterns uppsättning av pjäsen (1995), där Mercutio blev Mercutia, som var hopplöst och olyckligt förälskad i Romeo. Jag väntar på att få se en manlig Mercutio visa samma känslor på scenen, för jag tror att det döljer sig en oanad dimension av pjäsen där.

Romeo och Julia har en väldigt tydlig vändpunkt, där den romantiska, sprudlande komedin övergår i en dyster väg mot undergång. Det sker just när Mercutio dör i pjäsens mitt. Romeo och Julia har just gift sig i hemlighet, när Romeos gäng möter Julias kusin Tybalt mitt på torget i det ljuvliga Verona. Mercutio vill mucka gräl, men Romeo (som ju nu utan någons vetskap gift in sig i Capulet-släkten) försöker lugna båda lägren. Det slutar dock med att Mercutio (som inte är nån hejare på fäktning) duellerar med Tybalt. När Romeo går emellan, lyckas Tybalt – under Romeos arm – få in en dödlig stöt på Mercutio, som dör i Romeos armar (hej, det är romantiskt, hörni!). Romeo hämnas i sin tur sin vän, dödar Tybalt och drivs i landsflykt.

Jag brukar tänka att om man skulle berätta denna kärlekshistoria utifrån Mercutios perspektiv så pjäsen bara vara hälften så lång. Den skulle handla om Romeo som övergav sin barndomsvän Mercutio för något så flyktigt som kärleken. Så lite värderade han vänskapen att han inte ens anförtrodde sin bäste vän vem han nu var förälskad i. Så vitt jag kan begripa dog Mercutio fortfarande i tron att Romeo älskade Rosaline. Också måste det ha varit obegripligt för Mercutio varför Romeo, som tidigare inte backat för lite hårda tag mellan Montagues och Capulets, helt plötsligt tycker att alla ska vara vänner. Kanske driver han sig själv in i döden för att han förlorat Romeos förtroende? Det är inte lätt att vara ful, cynisk, och dessutom ensam. Jag tycker att Shakespeare är lite njugg mot Mercutio, faktiskt.

Madeleinekaka

Bilen som körde framför mig hade siffrorna 431 på nummerplåten, och en hel värld av glömda minnen öppnade sig.

431 var mitt allra första lånekortsnummer på det lilla biblioteket. Om man kunde sitt nummer utantill var det bara att själv skriva det på bibliotekskortet i fickan längst bak i boken, och byta ut det mot ett stämplat datumkort (och fanns det inga färdiga sådana kunde man stämpla själv). Det gjorde inte det allra minsta om man hade glömt sitt lånekort.

Klipp dig och skaffa ett jobb!

Lyran är oförtröttlig i sin tematrio, och den här veckan är det yrken i litteraturen. Här är mina bidrag:

1. Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Den här boken handlar om Inga Andersson, som är forskare i kriminologi vid Lunds Universitet. Boken börjar med en något tillspetsad, men stämningsfull och atmosfärrik skildrig av Ingas lite speciella forskarliv i Lund. I sitt arbete kommer hon över information om världens mäktigaste underrättelsetjänst, och hon måste lämna Lund. Därifrån är boken en sån där typisk resa bort från allt. Den slutar i ingenting, och är inte den bästa i sin genre, men Larssons språk förlåter mycket.

2. Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder. Okej. Jag ska fortsätta haussa Lilla huset på prärien-böckerna. Lauras föräldrar, Charles och Caroline Ingalls, har inga yrken i den moderna benämning vi lägger i ordet. Charles är inte ens "farmare" så som man med det menade på prärien i slutet av 1800-talet. I stället är han en mångsysslare som bedriver jordbruk. Han hjälper till med snickeriarbeten, gräver brunnar, arbetar vid järnvägen (både med att lägga räls och att vara förman), parallellt med att han sköter det lilla jordbruket som nybygget har. Genom Lilla huset-böckerna får vi följa hur han sår och skördar, hur han jagar och byter till sig salt fläsk, kattuntyg och skolböcker för skinnet, hur han gör timrade knutar, gräver brunn och stackar hö. Jag kan helt ärligt säga att med så detaljerade beskrivningar som de här böckerna är det inte mycket jag inte vet om nybyggarlivet. Redan som 6-åring var jag helt övertygad om att jag själv skulle kunna rengöra en bössa eller snida en vacker hylla, bara utifrån beskrivningarna som finns i boken. Jag minns även hustrun Carolines sätt att baka "äppelpaj" utifrån gröna tomater, och "kycklingpaj" av nedskjutna svartfåglar, eller hur hon ordnar en lampa med hjälp av en bit tyg och lite olja har också etsats sig fast. Liksom hur hon brer ut lakanen att torka på den doftande prärien, eller sätter sitt handavtryck som ett signum på de platta majsbröd hon bakar.

3. I boken Anils skugga av Michael Ondaatje (författaren till bl a Den engelske patienten) följer vi Anil Tissera, som är en rättsantropologist (smaka på det yrket). Hon är född på Sri Lanka, men har studerat i USA, och återvänder till sitt hemland, som en del av en FN-delegation som undersöker mänskliga rättighter. Hon upptäcker där nyligen brända skelett, som det blir hennes uppgift att identifiera. Det här var en spännande bok på många sätt. Yrkets våndor är skildrade på ett sätt som helt missas i Cornwells Scarpetta-böcker. Det är heller inte en deckare (även om man kan förledas att tro detta), utan en roman som på alla sätt handlar om kulturkrockar, och om att återvända till sitt ursprung. Jag undrar om jag inte tycker att det här boken är bättre än "Patienten".

Böcker som man inte borde läsa om

Genom ett regnigt Europa läser jag om en av mellanstadiets stora favoriter: Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle. Den handlar om syskonen Meg och Charles Wallace, vars far försvunnit på ett hemligt, vetenskapligt uppdrag för (den amerikanska) regeringen. Boken (som första gången kom ut 1962) visar sig vara science fiction i sin rätta bemärkelse. Vi rör oss här i den femte dimensionen, vilket gör det möjligt att göra just ett veck i tiden, och förflytta sig från ett ställe i universum till ett annat på ett litet kick.

Med hjälp av de tre fruarna Fru Vadå, Fru Vem och Fru Vilken (och här måste jag tillstå att det engelska originalet Whatsit, Who och Which klingar bättre) är detta precis vad syskonen gör, tillsammans med Megs skolkamrat Calvin. Boken kallar det att "tessra", eller en "tesserakt". Barnen tar sig på detta sätt till planeten Camazotz, som är belägen in a galaxy far, far away. Här härskar DET, som visar sig vara en hjärna, som tagit över alla människors tankar. På denna planet kastar barnen kastar bollar i takt med DET:s pulserande rytm, mammorna ropar in barnen till middag vid samma klockslag, och alla pappor kommer hem från kontoret med höger fot först. DET håller Megs och Charles pappa fånge, och han kan bara räddas om de använder egenskaper som DET inte har. Kärlek till exempel (och här ekar det ända till Harry Potter).

Det finns böcker man faktiskt inte borde läsa om. Det här var en sådan. Jag tror att vilken 11-åring som helst fortfarande skulle älska den här, men jag har blivit vuxen och härdad, och cynisk, och kräver åtminstone ett exceptionellt språk, tredimensionell handling och lite mer show than tell. Och så har jag lite svårt för anti-kommunistiska skildringar i (ungdoms)böcker. Deras polemik och programmatiska fördömanden är lika endimensionella som den romantiskt proletäriska synen i en ungdomsbok av Sven Wernström. Tack och lov såg jag varken det ena eller andra som barn. Köp därför den här boken till alla fantasyhungrande mellanstadieungar i din närhet (boken har just kommit ut i nytryck och nyöversättning), men läs den inte högt för dem. Kärleken är kanske alltings svar, men efter en viss ålder känns det budskapet lite jolmigt när det är så tydligt utskrivet som här.

Wikipedia ger bland annat besked om att det finns ytterligare tre böcker i serien, och att boken filmatiserades 2003.

Bloggromantik

Jag befinner mig just nu på en ganska skräpig och varm vind i ett främmande land. Min nätuppkoppling består av stulna megabajt från en icke lokaliserad, troskyldig grannfastighet. Det är ganska spännande, för jag vet aldrig när nätverket kommer och går. Jag försöker skriva inlägg offline, och trycka på sänd när tillfälle finns, men andra åtaganden gör det omöjligt att vara ständigt på pass när nätkontakten är som starkast. Bloggningen går lite dåligt, och så kommer det förbli den närmaste veckan.

Men jag gör bästa möjliga av min belägenhet. Min fantasi har det aldrig varit något fel på, så jag låtsas att jag är en instängd agent som opererar under cover medan bomberna faller utanför i mörkret och fienden (de är antagligen tyskar med ansad mustasch, eller franska spioner med alldeles rak söm som slingrar sig upp längs baksidan av vaden och inunder kjolen) lurar i varje mänskligt möte. Jag måste vara ytterst försiktigt för att inte bli upptäckt och avslöjad (även om jag antar att världens enklaste spårning av ip-nummer skulle uppdaga vad jag befinner mig).

Jag ska rota runt i röran häruppe under det varma taket och se om jag inte kan hitta en sjöskumspipa (hur nu en sån ser ut) att suga på, och nån gammal skrivmaskin med egendomligt deformerade 's' eller 'a', och knattra fram de första utkasten till varje blogginlägg på en sådan. Kan ni se mig framför er?

Bra så! Då kan ni ha den bilden på näthinnan när inläggen dyker upp med viss oregelbundenhet den närmsta tiden. Och om någonting verkar oklart eller förvirrat så hoppas jag att ni ursäktar, och förstår att det är för att jag ännu är ganska oövad vad gäller kodade meddelanden.

Och nu är jag värd en belöning!

Det finns en särskild tillfredsställelse i att slå igen pärmarna om en bok som stått många år i bokhyllan. Jag har tillbringat ett par dagar med att läsa igenom Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. En bok på 121 sidor som kändes så där 3-4 gånger så lång. Faktum är att jag tror att jag läst de flesta sidorna två gånger, ofta till och med tre gånger. Jag fick läsa om och läsa om för att förstå vad där stod. Sällan har jag fått uppbåda så mycket viljestyrka för att ta mig igenom en bok.

Men jag lyckades alltså. Och jag försöker förstå vad som är bra med den här boken. Detta är i korthet historien, kantad av storslagna adjektiv, 1800-talskommatering och en brist på styckeindelning som inte står de klassiska ryska tegelstenarna efter: Sjömannen Marlow berättar om när han var kapten på ett ångfartyg som reste rakt in i Afrikas hjärta. Där träffade han den mytomspunne elfenbensjägaren Kurtz – en man som av infödingar (och sig själv) dyrkades som en gud. Kurtz rykte hade föregått honom, och Marlow såg fram emot att få samtala med honom. Men när de väl träffas (85 sidor in i boken), så är Kurtz döende, och särskilt mycket till samtalspartner är han inte. Han för feberheta monologer fulla av storhetsvansinne. Han dör, och boken slutar med att Marlow besöker Kurtz' fästmö och berättar om Kurtz sista dagar. Han ljuger för henne, och säger att Kurtz' sista ord var hennes namn. (I själva verket var det "Ohyggligt! Ohyggligt!" (ändrat från mitt felaktiga "Ofattbart!", med ett stort tack till Tekoppens tankar som uppmärksammade mig på att jag felciterat Conrad, och – tror jag – förstört lite av historiens poäng).

Allt det här är beskrivet med långa, slingrande meningar, tjocka som lianer, och dunkla som Kongoflodens vatten.

Boken Mörkrets hjärta är en berömd kortroman av flera skäl. Dels för att Joseph Conrad skrev på engelska – som inte var hans modersmål (han var född i Ukraina, och om jag förstått saken rätt så var hans modersmål faktiskt polska, men ryska, franska och tyska lär han väl också ha behärskat). Boken diskuterar vidare moralupplösning långt bort från ära och redlighet. Där finns kritik mot kolonialismen, men boken ger främst en bild av människans mörka sidor.

Well, om jag ska säga vad jag tycker, så tycker jag inte alls om det här. De ödesmättade antydningarna och tunga meningarna är förstås skickligt komponerade, men de berör mig inte alls. Jag tycker dessutom att boken är den allra värsta sortens exempel på en bok av män, för män, om män. Som dessutom slutar med det där besöket hos Kurtz fästmö som en kontrast till hela denna mörka värld. Som om ondska inte finns hos kvinnor. Och med Marlows lögn om Kurtz sista dagar får man även klart för sig att kvinnor inte kan förstå ondska, och att de till och med behöver skonas från att höra talas om den. Bullshit, förstås.

De enda jag kan föreställa mig som verkligen tycker det här är en bra bok är ynglingar i senare tonåren som drömmer om a) att inträda i Främlingslegionen, eller b) att bli en ny författare av typen arg ung man. (Om någon minns stjärnskottet Alexander Skantzke, som debuterade i början av 1990-talet, så skulle jag kunna föreställa mig att han läst och gillat den här boken.) Det är i alla fall den typen av bekantskaper som en gång i tiden rekommenderade boken till mig. Hur den hamnade oläst i min bokhylla är fortfarande lite oklart, men kanske var det också någon av ynglingarna som lämnade kvar den där.

Trivia (som delvis är anledningen till att jag trots allt beslutat mig och tvingat mig igenom den här historien): Boken har filmatiserats med John Malkovich i rollen som Kurtz. Coppolas film Apocalypse Now är en slags remake av filmen. Och boken Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist har lånat sin titel från en kommentar Kurtz har skrivit som en fotnot i ett långt dokument han lämnar efter sig.

Skörd

Det här är en historia om en flicka i min bekantskapskrets. Under hela sin uppväxt har hon fått böcker av mig till jul och födelsedager. Noga utvalda sådana – från Max, Pettson och Lindgren-berättelser, till Gripe, C.S. Lewis och Harry Potter. Och sedan Austen, Brontë och Lagerlöf.

För några år sedan när jag fyllde år fick jag så ett bokpaket av flickan och hennes familj. Det var inte helt ovanligt, för de vet ju att jag tycker om böcker. Men den här gången visade sig att boken var speciell. Det var inte en nyutkommen topplistebok vilken som helst. Nej, flickan hade själv läst den och blivit bergtagen, och med sin present var det samma erfarenhet hon ville skänka mig – på samma sätt som jag genom åren gett henne nya världar.

Och sällan har jag blivit så rörd; trots allt är den bästa present man kan ge en bokläsare just en magisk läsupplevelse. Och även om man aldrig vet hur mottagaren ska uppfatta boken, så är det ju med förhoppningen om att det blir en sådan som man ger bort sina favoritböcker.

Flickans intentioner med boken räckte egentligen för mig. Det enda sättet på vilket den här presenten kunde bli bättre var om läsningen verkligen innebar en omvälvande resa. Det gjorde den. Boken var Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Det finns någon som älskar mej!

Jag har fått Lost in Austen på DVD!

Han fick ett seriealbum med Elvis.

Vi känner varann efter 12 år, min sambo och jag.

Läsvanor

Av lite olika anledningar snubblade jag över en enkät som jag (i mitt jobb) för några år sen använde för att bland annat undersöka läsvanor hos folk i olika åldrar. Eftersom bokbloggare är hopplösa enkätsuckers tänkte jag att ett utdrag av frågorna kunde passa i bloggen. Jag passade dessutom på att svara på frågorna själv, för det tror jag aldrig att jag har gjort.

Den som inte kan motstå detta lockbete får gärna lämna en länk bland kommentarerna så jag hittar till er :-)

Enkät om läsvanor

De här frågorna rör endast läsning, och böcker som du läser utanför ditt arbete eller dina studier.

(1) Varför läser du böcker? Avkoppling? Information? Spänning? Annat?

Främst avkoppling skulle jag säga. Sedan lär jag mig gärna något på köpet, men det får inte bli för ansträngande, eftersom jag har så mycket jobbläsning där jag måste lära mig. Men motståndslös läsning göre sig inte besvär.

(2) Vad för slags böcker gillar du? Deckare, hästböcker, romaner, science fiction, historiska romaner, facklitteratur, biografier...

Åh, jag är allätare. Jag läser gärna faktalitteratur (t ex samhällsvetenskap, psykologi, historia) utanför mitt eget fält, en hel del alldeles vanliga romaner, ungdomsböcker och deckare. Mindre av diktsamlingar och noveller, ännu färre biografier. Och jag kan inte säga att jag direkt är, eller nånsin har varit, nån storkonsument av hästböcker.

(3) Vilka böcker har du läst på sista tiden? (1-3 titlar)

Jag nämner två:

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser

Lord Peters smekmånad av Dorothy Sayers

(4) Finns det någon bok eller någon typ av bok som du aldrig skulle läsa? Varför?

Reseskildringar är det tråkigaste jag vet. De kan möjligen vara intressanta om de beskriver en plats som jag själv besökt, men jag läser dem helst inte före en resa. Fast jag håller med om att det kan kännas rätt kymigt när man läser en resebok efter att man kommit hem, och upptäcker en massa intressanta saker som man missat. Som det solfjädersformade torget i Siena till exempel. Jag förstår inte hur det är möjligt att tillbringa en hel dag i denna lilla toscanska pärla utan att snubbla över torget en enda gång, men jag är ett levande bevis för att det går.

(5) Finns det någon bok/några böcker som du skulle vilja läsa, men inte har läst?

Ja, tack och lov. För att nämna en bok som jag inte läst och inte tjatat om till döds på bloggen (och inte ens köpt och ställt på värmning hemma i hyllan) så längtar jag lite efter att läsa Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Erik Larsson. Jag tyckte mycket om hans Gustav Vasa-biografi, men har inte läst den här (som handlar om Vasa-sönerna).

(6) Säg en riktigt bra bok, som du har läst!

Jag blundar och pekar nånstans i listan med böckerna som jag gett högst betyg... Och vinnare den här gången blir (lite otippat, faktiskt) Tales of Beedle the Bard av J.K. Rowling - sagosamlingen som kompletterar Harry Potter-serien.

(7) Var får du tag på böckerna du läser? Bokhandel? Present? Bibliotek? I mammas och pappas bokhylla? Lån av kompisar? Annat?

Köper mest nuförtiden eftersom ekonomin tillåter. Därutöver är det bibliotekslån, eller lån från vänner och familj. Eller jag är inte så kitslig, faktiskt. Jag lånar gärna böcker från obekanta och ovänner och andra mänskors släktingar om det är något jag verkligen vill läsa. En liten, liten promille av det jag läser får jag i present, och då blir jag glad :-)

(8) Har du många böcker hemma? Hur många hyllmeter ungefär?

Lågt räknat 37 meter. Dotterns bilderböcker, och sambons statistiska dito oräknade. Och jag orkar inte räkna hur många hyllmeter de dubbla raderna utgör.

(9) Kommer du ihåg om någon brukade läsa högt för dig när du var liten? Vem? När?

Mamma, pappa och mormor mest. Alltid innan jag skulle sova, och ibland annars också, om man hade tur.

(10) Hur ofta skulle du säga att man läste för dig? Välj mellan aldrig, ibland, ofta, varje dag/kväll.

Varje dag/kväll

(11) Kommer du ihåg vad man läste för dig?

Jag minns inte så mycket av bilderboksläsningen. Men jag har tydliga minnen av att min mamma läste Bullerbyböckerna för mig medan hon matade min nyfödda lillebror, och då var jag i treårsåldern. Därefter minns jag bland annat Emil, Karlsson på taket och Kulla-Gulla. Och mormor brukade läsa sagan om pojken som åt ikapp med jätten.

(12) Brukar du själv läsa högt för någon ibland? Vem? När?

Dottern. När vi äter frukost, när vi borstar tänderna, när vi åker bil, när vi ska gå och lägga oss, när vi har lust. Eller åtminstone när hon har lust.

(13) Vad läser du då?

I morse var det Rödluvan och Lilla spöket Laban. I kväll blir det nog Rödluvan och Lilla spöket Laban. Och i morgon bitti kanske vi slår till på Rödluvan och Lilla spöket Laban.

Samvetsfråga

En riktigt tjock bok – en sån där på över 500 sidor – får man räkna den som två för att få upp sin lässtatistik?

Upp flyga orden, tanken stilla står

Igår kunde jag inte låta bli att ironisera lite över att det faktum att en 1600-talskista var lite för omfångsrik skulle vara ett bevis för att dess hyresgäst författat de teaterstycken som vi pläga kalla Shakespearedramer. Ibland kunde jag ju hålla mig för att skriva ner mina frukosttankar i en blogg till allmänt beskådande, men när jag nu gjort det får jag väl löpa lite längre ut på linan, och visa att jag med hjälp av några kommentarer (tack Lena!) och google har gjort lite hemläxa.

För det första har vi frågan om huruvida Shakespeare har skrivit de dramer som attribueras honom eller inte. Jag tror ju att det är så, men i det här sammanhanget ska ni inte låta auktoritet vägleda er; jag är bara en vanlig Shakespeare-älskare, som möjligen började läsa honom i lite för unga år, och möjligen fått möjlighet att fördjupa mig lite mer än genomsnittet genom några terminers universitetsstudier i dramatik. Jag kan inte heller säga att frågan är så viktig för mig; dramerna blir varken bättre eller sämre beroende på vem som skrivit dem. (Det finns säkert någon som har avvikande åsikt i den frågan också.)

Frågan är dock varför det över huvud taget finns tvivel om att det är William Shakespeare som skrivit Hamlet, Romeo & Juliet och En midsommarnattsdröm. Stefan Stenudd skriver i sin blogg att det beror på att senare tiders forskare fann det för otroligt att någon utanför den bildade (aristokratiska) klassen skulle kunna ha författat sådana storverk. En annan anledning till att man betvivlar hans identitet är att det inte finns några uppgifter om att han gått i skola, eller några dokument som kopplar samman Shakespeare med pjässkrivande (t ex inga brev eller kvitton, eller någon tribut från det litterära London vid hans död). Dessa icke-bevis för till exempel Brian Hicks fram, när han kritiserar den falang som "okritiskt" accepterar att Shakespeare skulle vara författare till sina verk.

Stenudds blogginlägg länkar till en tidningsnotis från 1990, som beskriver hur forskare körde Shakespeares samlade dramer genom ett datorprogram och kom fram till att de språkliga mönster (lexikala, morfologiska och grammatiska förmodar jag, även om artikeln inte anger det) som pjäserna uppvisar utesluter de flesta av de Shakespearekandidater som förts fram genom århundradena. (Butter listar dem idag). Den som inte kunde uteslutas på detta sätt var just Fulke Greville (eller Greyville, som han också kallas). Alltså just densamme vars kista nu ska öppnas. (Och om nån tycker att den här datoranalysen låter lite science fiction, så kan jag försäkra att det faktiskt inte är det. Men det ligger rätt mycket manuellt arbete bakom, innan det är dags att sätta datorerna i arbete.)

Greville var nu inte vem som helst. Han var förvisso en 1600-talsförfattare. En advokat, utbildad i Cambridge, uppvuxen en liten bit utanför Stratford-upon-Avon, son till en lord. Konstsamlare, och troligen även en sponsor till Shakespeare, och – som Butter anmärker – detta skulle väl vara en förklaring så god som någon till varför han eventuellt fyllt sin kista med sina favoritpjäser. (Och jag kan inte låta bli att fylla i med den mest uppenbara anledningen: Han gillade Shakespeare, helt enkelt! Jag skulle själv inte ha något emot att begravas bland hans samlade verk i halvfranska band.)

Bloggen Errata hänvisade igår med anledning av DN-artikeln (som mycket riktigt kommer från TT Spectra, och hänvisar till att uppgifterna från början är publicerade i danska Politiken) till den här utmärkta redogörelsen över varför Shakespeare skrev sina dramer själv. I stort sett går den här texten historiskt källkritiskt tillväga. Man menar att eftersom det inte finns några spekulationer under Shakespeares livstid angående hans identitet, eller om att det skulle råda tvivel om att det var skådespelaren Shakespeare som författade de scenstycken som tillskrevs dramatikern Shakespeare, så finns det ingen anledning till att tro mer på senare tiders vanföreställningar om att det måste vara någon mer bildad person. Shakespeares samtid tvivlade inte på att det var hans penna som skrivit dramerna.

För var och en som har sett, eller själv spelat ett Shakespearedrama torde det dock vara uppenbart att dess tillkomst har skett i nära anslutning till en scen. De är inga skrivbordsprodukter, utan vittnar om stor erfarenhet från någon som själv mången gång nött scenens tilja. Jag skulle nog själv luta åt att dramerna delvis är ett resultat av ett teatersällskaps erfarna, improviserande i samspel med publiken. (Och det här orkar jag inte googla upp idag, men jag är säker på att jag någon gång under mitt liv har läst något om sådana teorier, så om någon vill understödja mina påståenden genom att bidra med en länk, så är det välkommet!)

Kanske skulle det kunna vara lite som i den historiskt inkorrekta, men ack, så underbara filmen om en förälskad Shakespeare (värt att notera är ju förresten att Christopher Marlowe, som är en av "Shakespeare-kandidaterna", och en pjäsförfattare, samtida med vår William finns med i en av filmens roller):

Citatet som jag använder i rubriken kommer förresten från en svensk översättning av Hamlet. Det är ur Hamlets kommentar när han styvfadern Claudius falla på knä och be. I sin helhet lyder det så här "Upp flyga orden /tanken stilla står /Ord utan tanke /aldrig himlen når". Och inte för att nån är intresserad, men det var händelsevis det första Shakespeare-citat som jag som 11-åring lärde mig.

Selma och hennes far

I morse hann jag läsa en intressant DN-essä om Selma Lagerlöf. Ja, den är några dagar gammal, och skriven av Lisbeth Larsson, som bearbetat en föreläsning som hon höll med anledning av att Lars Gustafsson tilldelades Selma Lagerlöfspriset i år. Det handlar således både om Gustafsson och Lagerlöf, men då jag för det första ännu inte läst så mycket Gustafsson (där kan vi tyvärr tala om en överdosering från min svensklärare, som sedan avskräckt mig i många år), och för det andra den senaste månaden tänkt mycket på det som Larsson skriver om Lagerlöf blir det den delen av artikeln jag kommenterar här.

När jag besökte Mårbacka tidigare i sommar blev jag påmind om att det fortfarande finns några verk av Selma Lagerlöf som jag inte läst (tänk ändå vad världen är underbart beskaffad!). Liljecronas hem, till exempel. Och de biografiska böckerna har jag – förutom Mårbacka – olästa; jag är ju inte så förtjust i biografier. Jag har nu börjat tänka mer och mer på att jag skulle vilja sätta tänderna i hela författarskapet och läsa mig igenom det från början till slut, med lite mer vuxna ögon. Jag räknar inte med att bli besviken. Projektet får dock anstå, åtminstone till nästa år.

Men tillbaks till Larssons artikel: hon undersöker bland annat fadersgestaltens betydelse för Lagerlöfs författarskap. Hon påpekar det paradoxala i att Selmas far beskrivs som charmig och kraftfull, men i alla sina gärningar bevisar motsatsen (en liten konflikt mellan show and tell, alltså). Även detta var något som slog mig under rundvandringen på Mårbacka. Överallt står det om alla storslagna planer som löjtnant Lagerlöf dragit upp för den värmländska gården. Och överallt beskrivs också hur misslyckade projekten var; den stora lada som under sommarmånaderna inhyser en Lagerlöfsutställning beskrivs till exempel vara resultatet av löjtnantens kostsamma försök att bygga hus på gammal sjölera. När Selma Lagerlöfs far dog hade han förbrukat alla familjens pengar, och intecknat huset upp över skorstenen. Familjen fick flytta.

Alla som läst något litet om Lagerlöfs författarskap och liv vet ju att hennes käraste dröm var att köpa tillbaka det älskade Mårbacka. Att rusta upp det. Det var till detta hon använde sina Nobelprispengar (som inte räckte långt; ständiga lån och bidrag och innovativa lösningar för att få pengar var nödvändiga – lanseringen av havremust till exempel). Men Larssons artikel stöder den känsla jag upplevde så stark vid besöket Selmas hem i somras: att det var faderns livsverk hon fullföljde.

Lisbeth Larsson kontrasterar kvinnobilderna och prästerna Gösta Berling (från debuten) och Karl-Arthur (från den romantrilogin Löwensköldska ringen mot slutet av författarskapet). Jag har också ofta tänkt på just de där figurerna, och hur de skiljer sig åt. Den karismatiske kavaljeren Berling, som blir förlåten allt, och hans senfödde släkting Karl-Arthur som inte ens efter år av botgöring som missionär mottas med värme av hustrun Anna Svärd.

Larsson ger en spännande tolkning av anledningen till denna förvandling, denna vridning av temat: Lagerlöf hade påbörjat sina memoarer! I Mårbacka (som utkom 1922) beskrivs hennes far som den hjälte och ofelbare inspiratör, såsom han alltid framhållits. Men sedan avbryter Lagerlöf sina memoarer, för att skriva Löwensköldsböckerna (1925-28). Och som ett resultat av dem ser hon i de sista memoarböckerna fadern i ett helt annat ljus.

För mig var den här artikeln en välkommen ny ingång till Selma Lagerlöfs författarskap. Läs gärna Larssons artikel, för den innehåller många fler godbitar (också om Lars Gustafsson), som jag sannerligen inte gör rättvisa här.

Shakespeare or not Shakespeare

Ibland (med ett genomsnitt på 3,7 gånger om dagen) önskar jag att tidningarna skulle låta bli att skriva om saker som de inte orkar reda ut ordentligt.

DN skriver till exempel att man nu ska öppna den engelska författaren Fulke Grevilles kista för att undersöka om han månne kan vara upphovsmannen bakom en del av Shakespeares dramer. Det borde förstås finnas en hel hoper anledningar till att man misstänker just Greville, men tidningen uppger som huvudskäl att hans kista är så omfångsrik och påkostad att man "länge anat att flera verk har gömts tillsammans med Greville".

Idag är jag för trött för att googla (och dessutom har jag egentligen inte tid heller) för att få klarhet i den här historien, men kan någon förklara för mig precis på vilket sätt det skulle vara ett bevis för att Greville har skrivit Shakespearedramerna bara för att han låtit begrava sig tillsammans med dem?

Inte en helt ny historia

Jag läste ut Håkan Nessers senaste bok Maskarna på Carmine Street för några dagar sedan. Medan jag läste den tyckte jag att jag hade en ganska klar bild av vad jag ville skriva om boken. Och sedan gick helgen med sådana där vanliga aktiviteter som att bryta upp golvet i vardagsrummet och äta citronpaj. Och nu tror jag att jag vill skriva något helt annat om Nessers bok.

Nesser hör till de där författarna som skriver samma böcker om och om igen. Han brukar variera sig mellan 2-3 (kanske 4) teman. Här har han tagit med sig historien om ensamma människor (sådana skriver han ju oftast om) och ett försvinnande (som även det är vanligt i hans böcker), och dragit till New York. Varvat med exakta adressangivelser (vilket är ovanligt för Nesser, och känns överflödigt här) och litterär namedropping (där varenda författare som satt sin fot i NY nämns, gärna i samband med diverse barer och caféer) berättar han historien om det mycket ensamma paret Eric Steinbeck och hans hustru Winnie Mason, som fått sin fyraåriga dotter Sarah bortrövad av en man i en grön bil. Winnie har redan tidigare haft en dotter som tillsammans med sin far dött i en bilolycka, och hon går in i en depression vid Sarahs försvinnande. Polisen hittar inga ledtrådar, och när Winnie kommer ut från kliniken bestämmer sig paret alltså för att åka till New York för att få en nystart. Det är i stort sett upplägget till den här historien.

När jag läste boken tänkte jag att berättelsen var som en labyrint, där Nesser sakta ledde oss in mot mitten och själva kärnan av historien. Det är trots allt en av hans specialiteter – att skruva till historien med ytterligare en upplysning just när man som läsare trodde att man hade allt klart för sig. Han är en av de bästa, nu levande, svenska författarna med den talangen. Men under läsningen fick jag då och då i stället känslan av att det handlade om en lök, och att det inte fanns något att upptäcka när alla lagren skalats bort. Efter själva läsningen känns det som en kombination. Det var en labyrint utan så mycket där inne i mitten. Lite besviken är jag.

Winnie får hemliga, andliga meddelanden som talar om var Sarah finns, att hon lever, och hur hon ska kunna träffa henne. Eric tror inte på dessa, men har fått rådet av Winnies läkare att uppmuntra hennes fantasier. En morgon är så Winnie försvunnen, och Eric påbörjar ett sökande i spåren efter Winnies antydningar. Det visar sig så småningom att det legat något i det som Winnie sa. Vid det här laget har berättelsen varvats med andra övernaturliga inslag; Eric berättar exempelvis hur han en gång råkat ringa en okänd kvinna som var på väg att ta livet av sig, men bestämt sig för att låta bli om någon ringde inom en minut. Som läsare har vi nu accepterat att det här är en historia där andra bitar än de vardagliga måste användas för att få pusslet att gå ihop.

Jag tror det är därför jag inte riktigt tycker att Nesser lyckas i den här boken. Språkligt sett är det här hans allra bästa. Inte ett ord för mycket (förutom att han kunde ha strukit vägbeskrivningarna av Erics vandringar på Manhattan), det typiskt nesserska språket som lyckas använda alldeles vanliga ord, alldeles korta och enkla meningar och ändå skapa ett tätt nät som drar en in i berättelsen och gör det svårt att lämna den innan sista sidan.

Men vad gäller historien? Nesser är en mästare i att lura läsaren, men jag tycker inte om att ledas in på tankarna att det här är en mer övernaturlig berättelse än vad det är, när författaren ändå med ett skott drar mig tillbaks till de realistiska tolkningarna mot slutet. Det känns som om han hela tiden laborerat med nödlösningar, som om han inte förmått hitta på vanliga antydningarna med naturlig förklaring i den här historien, och därför måste slänga in lite hokus pokus. Och inte nog med att upplösningen inte helt går i samklang med historiens uppbyggnad – det långsamma, suggestiva som plötsligt avslutas med ett big bang tycker jag skämmer det vackra, precisa berättandet som lovar så mycket i början av den här historien.

Det är en bok som Nesserälskarna (och jag hör till dem) naturligtvis måste läsa. Men annars rekommenderar jag exempelvis Carambole eller En helt annan historia. Två böcker där författaren är i sitt nesse. Språket i Carmine Street lovar dock gott för framtiden. Jag hoppas han tar med sig den här tonen, och det mer avskalade sättet att berätta historien till nästa bok.

Kalasdags

Den här veckan är det kalasdags i Lyrans tematrio. Tre kalas som jag minns från litteraturen är dessa (och jag kanske hade kommit på fler om jag inte stigit upp halv fyra för att flyga över hela Sverige):

1. Lisas 7-årsdag i Barnen i Bullerbyn. Hon får ett helt nytt rum i present, och behöver inte längre dela rum med Lasse och Bosse som ritar mustasch på hennes dockor och berättar spökhistorier, och gör små manicker så att det går att vrida på lysknappen, så att ljuset släcks. I stället får hon ett helt nytt rum med nya trasmattor och docksängar och bokhylla och ett litet bord med stolar. Åååååh, vad jag önskade att jag skulle få ett sådant rum i present när jag var liten.

2. Skördefesten i boken Hungerspelen som jag läste om på semestern, och skrev om här. Under denna "fest" i Nordamerika i en avlägsen framtid, väljs två ungdomar ut, som ska skickas som deltagare till de så kallade Hungerspelen, där de måste kämpa mot 23 andra tonåringar för att överleva. Ett påbjudet "firande", för att påminna folket om vem som bestämmer. Och ett sätt att vända på orden, värdigt 1984.

3. Åh, här kan jag passa på att efterlysa en italiensk bok, som jag inte kommer ihåg namnet på, men som innehåller ett mycket tragiskt födelsedagsfirande. Som jag minns det är det en flicka som beskriver sin mors födelsedagsfirande. Modern har klätt upp sig, ordnat med mat och dryck och bjudit gäster. Och så väntar hon. Och väntar. Och väntar. Och ingen kommer. Jag har svårt att tänka mig något mer tragiskt. Jag ryser bara vid tanken på hur det skildrades i den här boken. Och om någon kommer ihåg vad den heter eller vem som har skrivit den är jag tacksam för alla tips.

Drömmen om en internatskola

På min lista över femton-betydelsefulla-böcker så smugglade jag in en okänd skönhet från Enid Blyton. Hon skrev ju inte bara Fem-böcker, nämligen, utan introducerade mig i den engelska internatskolemiljön med boken Första terminen på Malory Towers. Boken hörde till den hög med flickböcker som jag redan som ganska liten flicka fick överta efter min mamma.

Malory Towers-boken är inte alls en mysteriebok, som Fem-böckerna eller Blytons Äventyrsböcker (Äventyrens ö, Äventyrens flod osv). Boken skildrar i stället hur 11-åriga Doris (eller Darrell som en googling avslöjar att hon heter i original) kommer till sin första termin på den anrika internatskolan Malory Towers, ett slott med fyra torn invid kusten i Cornwall. Hon får nya kamrater (intelligenta Alicia, full av upptåg, trogna, trumpna Sally som längtar hem, bortskämda Gwendoline som aldrig tidigare gått i skola, förskrämda Mary-Lou...) och nya lärarinnor (bland annat ges helt fantastiska karikatyrer av skolans två fransklärarinnor). Den första boken skildrar hur Doris finner sig tillrätta i den nya miljön. Hon vill gärna vara med i populära Alicias gäng, som ständigt hittar på upptåg med lärarinnorna, men ändå hänger med i skolans höga tempo. Efter att bittert ha fått erfara att hon själv inte är riktigt så styv (just ordet "styv" används ofta i den här boken) i franska och historia för att klara av både skolarbetet och practical jokes, når Doris insikten att hon har en pålitlig vän i Sally.

Det som dröjt sig kvar hos mig är dock inte historien som sådan. Det är i stället det där med 10 flickor som ligger och viskar i en sovsal när ljuset släckts. Och tanken på skolans fyra olika torn, som vart och ett innehåller elevhem. Och ordningsmän i varje sovsal, i varje klass, och förstås för varje elevhem. Husmors bekymmer med packade väskor utan namnlapp. Dagrummet, där flickorna skriver sina brev hem. Tennisplanen, simlektionerna. Spratten de anordnar för lärarna. Föräldrarnas besök på mitterminslovet (bara ett sånt ord: "mitterminslov"). Breven hem. Matsalen, skoluniformen (i brunt och gult, med en hatt till, tänka sig!). Och att man på allvar diskuterade att bortskämda Gwendoline borde ha några "daska med baksidan av hårborsten". Ack, vad jag ville åka till en internatskola (helst i England), men det var tyvärr omöjligt att övertala mina föräldrar om den nödvändigheten.

Jag längtade i många år, under ständiga omläsningar, efter att få följa fortsättningen av Doris och de andras skolgång (det måste ju finnas någon anledning till att boken hette "första terminen", tänkte jag). Det var emellertid först som vuxen som jag sprang på bokens uppföljare (Andra året på Malory Towers) på ett antikvariat. Nu har jag googlat mig fram till att det inte finns mindre än sex böcker i serien. De återstående fyra verkar finnas i nytryck (och dessutom har någon – surprise! – skrivit alldeles aktuella uppföljare till böckerna) på engelska. Över huvud taget verkar Malory Towers vara något av ett begrepp bland engelska läsare (google ger 160 000 träffar).

Och jag börjar ana vad min nästa Amazon-beställning kommer innehålla.

For the record

Jag avslutade som sagt biblioteksdebatten för min del med reflektionerna häromdagen. Strax därefter hittade jag följande två inlägg, som fördjupar sig i ett par aspekter som jag berör lite mer översiktligt. Det ena finns hos Tales of a Librarian som bland annat skriver om det ironiska i att man i tänket här verkar tycka det är för jobbigt att läsa; man föredrar att prata om böcker (= in med författarna), än att ta sig tid till att läsa vad de skrivit (= ut med böckerna). Det andra finns hos Mats på Tysta tankar som reder ut en del av flosklerna i debatten, och jämför med retoriken som används i skoldebatten.

Och jag vill inte att fler än nödvändigt ska missa Ingrids fina bild på det läsande rivjärnet som hon kallade farmor!

Nu ska jag fortsätta läsa en tjock, röd bok nära mig. Trevlig söndagsläsning du också!

Bokbloggarens dilemma

- Ska man skriva om böcker eller läsa dem?

- Ska man läsa vad andra skriver om böcker, eller läsa böckerna de skriver om?

- Ska man diskutera böcker, eller ska man läsa dem?

Idag svarar jag b på alla frågor!