Ibland blir det så rätt!

"Kan vi inte läsa om vikingarna, mamma?" frågade dottern alldeles nyss.

"Yesss", tänkte jag.

För häromdagen kom jag hem med Till vildingarnas land av Maurice Sendak – en bok jag själv aldrig hade som barn, men girigt slukade närhelst den råkade visas på tv; jag vill minnas att den fanns i någon slags tv-teaterversion. På youtube hittar jag den här illustrerade uppläsningen av den engelska originaltexten:

Och det är fantastiskt med en bilderbok som man aldrig riktigt läste när man var liten, men ändå är förmögen att älska med ett barns ogrumlade kärlek när man på allvar möter den 36 år gammal. Vanligtvis är till och med de där magiska böckerna, som man minns hade teckningar man kunde drunkna i bara platta, när jag återser dem nu som vuxen.

Men med den här historien om pojken Max som bråkar och skickas till sängs utan kvällsmat är det helt annorlunda. Den täta skog som växer upp i hans sovrum, och de vågor som för med sig en båt till hans strand finner jag lika lockande idag. Ett helt år reser han för att komma till where the wild things are, eller den underbara svenska översättningen vildingarnas land. Och där är de – vildingarna som dottern kallar för lejonvildingen och getvildingen, och de bor sida vid sida med dem som dottern benämner "vanliga vildingar" (eftersom hon inte ser likheter mellan dem och några djur). De är hemska och underbara, och Max lyckas tämja dem genom att se in i deras ögon utan att blinka. De gör honom till kung över alla vildingar, och lycklig och fri leker han med dem under månen. Men till slut driver hemlängtan honom att åter segla ett år över det stora havet, ända hem till sitt eget sovrum, där kvällsmaten står och väntar på honom. Och den är fortfarande varm.

Det är våra goda lässtunder med Gruffalon som fick mig att längta efter att dela även denna bok med dottern. Att Gruffalon är en ättling till vildingarna är ju uppenbart, men jag upptäcker plötsligt andra likheter; det är tydligt att Barbro Lindgren inspirerats till Den vilda bebiresan av den här boken. (Och den vilda bebin utvecklades ju senare till den lika vilda Max, och var han har fått sitt namn ifrån tvivlar jag nu inte på.)

Och snart kommer även en film, inspirerad av Vildingboken. Jag längtar. Den verkar inte vara alls som boken. Och ändå precis som boken...

Men jag förstår faktiskt inte varifrån dottern fått ordet "vikingar". För några vikingar har vi inte läst om. Än.

Om ett hiskeligt djur, en Gruffalo!

När man har ett barn går mycket tid åt till att visa henne världen, och glädjas åt hennes förtjusning. Tycker man om böcker kan man ibland inte bärga sig tills hon har rätt ålder för att kunna ta till sig ens egna älskade läsupplevelser. Det är spännande att läsa mina gamla Pelle Svanslös-böcker tillsammans med henne (nåja, de första 43 gångerna i alla fall).

Men en annan positiv effekt av att ha ett barn är att man får möjlighet att helt ogenerat läsa nya barnböcker, som inte fanns när jag var i bilderboksåldern. En bok som jag hade sneglat på ett tag (för jag tyckte den lockade, och påminde om en av mina gamla älsklingar Till vildingarnas land), var boken Gruffalon. Den är kanske inte riktigt lika underbar som vildingarna, men det här är ändå en fantastisk bok.

Den handlar om den listiga lilla musen, som ständigt hotas av skogens alla köttätande djur. Räven bjuder in till lunch, ugglan på te och ormen till fest, och för att undgå att bli vännen som äts till middag har musen uppfunnit det hemliga vapnet, det påhittade monstret Gruffalon! När således räven vill sluka den lilla musen förklarar denne glatt att han just har en lunchdejt med en Gruffalo. Räven har aldrig hört talas om detta djur. "En gruffalo? Vad är det månntro?" frågar han i Lennart Hellsings eminenta översättning. "Ett hiskeligt djur är en gruffalo", svarar musen, och beskriver vidundret: en giftgadd på näsan, knotiga knän, glödande ögon och giftlila taggar på ryggen. Räven blir rädd och smiter in i sin lya, liksom ugglan och ormen snabbt försvinner när musen beskriver sin påhittade vän.

Nåväl. Så långt är allting gott. Men boken slutar inte här, för helt plötsligt, när musen travar fram där i sin sjumilaskog får han syn på något som är verkligt hiskeligt - kan det verkligen vara en Gruffalo? Jojomensan. En gruffalo som gärna vill ha lite musmos på sin smörgås. Nu gäller det för musen att tänka kvickt. Han hävdar strax att han må se ut som en liten mus, men inte smakar han gott, och alla skogens djur är rädda för honom. Om gruffalon bara vandrar alldeles bakom honom genom skogen, så ska han få se. Och under sin vandring träffar de på ormen, ugglan och räven, som alla skräckslagna flyr vid åsynen av gruffalon. Denna tror i sin tur att det är musen de fruktar, och lägger strax själv benen på ryggen. I den fridfulla skogen kan den lilla musen njuta av sin nöt, utan rädsla att bli uppäten av lurande rovdjur.

Boken är skriven av Julia Donaldson, och illustrerad av Alex Scheffer. De har även gjort fler böcker om gruffalon, men jag tycker att det här utan konkurrens är den bästa. En variant på temat hur den lilla, fysiskt svaga med hjälp av ett gott huvud överlistar vad som verkar vara en överman.

En uppläsning (på engelska) kan man få här, tillsammans med alla de fantastiska bilderna:

Gruffalon har förstås också en officiell fansajt.