Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".
Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.
Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.
Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.
Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.
Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.
När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?
Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.
Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.
7 kommentarer:
Vilken intensiv text - jag blir alldeles gripen.
Och du har rätt, på flera sätt. jag minns var jag var när jag läste Det var vi som var Mulvaneys, och att jag var ledsen. Jag minns att jag trodde att Klanerna i Palos Verdes var lite lättsam underhållning, men var tvungen att sätta mig på en restaurang på Centralen för att läsa ut den innan jag ville träffa vännerna. och andra såna historier.
Men de flesta av mina historier är från resor, eller när jag sovit nånstans inte-hemma. Det verkar som att dina också mest är inte-hemma?
Kanske att de som man läser vid sitt eget bord eller i sin egen säng eller soffa inte fäster på samma sätt? I alla fall om man som jag läser mest hemma.
ps
Jag uppskattar Thorvall-referensen också. ;-)
Snow: Jo, det är nog sant att man får starkare minnen av böcker man läser på resor eller när man är sjuk eller när något ovanligt inträffar. Just resor hade jag ett tiotal exempel på till det här blogginlägget som jag strök. Och sen gick en del andra minnen för att de visst allihop utspelade sig på sommaren. Och andra strök jag, för de hade av någon anledning allihop med 1992 att göra, och det verkade lite ihopkört. Men visst minns jag en massa böcker. Som när jag läste båda Guillous Ingenmans land och Den enda segern efter varandra en jul, utan att gå utanför lägenheten på 3-4 dagar (det var ganska mastigt, speciellt när alla liken ska frätas upp med saltsyra - eller är det salpetersyra? - för att inte lämna några spår. Eller när jag låg sjuk i influensa och läste hela Gitta Serenys bok om Albert Speer, eller mitt gula flickrum och sängens placering när jag för första gången läste Anne Franks dagbok, som jag för övrigt lånat på lasarettsbiblioteket... Äsch, jag kan hålla på hur länge som helst. Poängen är kanske dels att själva situationerna sällan är så spännande att berätta om när man läser böcker hemma, dels att minnena fastnar lättare när man läst boken i en särskild situation.
Och jag gillar att du gillar Thorvall-alluderingen, jag är själv väldigt förtjust i den :-D
Måste bara få säga: såå himla väl skrivet! Jag känner igen mig rent löjligt my i detta att böckerna jag läst faktiskt är en del av MIG, och vem jag är, har blivit. Och långt ifrån bara text på ett papper. Applåd för gripande och varmt inlägg.
Nu finns Kerstin Thorvall inte längre. Konstigt.
Det är som vanligt kul att läsa dina texter och för mig får du gärna skriva om var, när, hur du läste böckerna. Jag kommer ofta ihåg vem som rekommenderat och var/när jag läst. Och jag fastnade också för referensen till Thorvall, särskilt idag.
Jenny: Tack snälla du för så fina ord. Jag är helt övertygad om att folk blir olika beroende på vilka böcker de läser, och att det ibland är svårt att se var man själv börjar och boken slutar.
Snowflake: Ja, det blev väldigt konstigt. Jag har skrivit ett inlägg om henne nu.
Lyran: Tack. Det låter kanske lite fånigt, men jag tycker verkligen det är lika roligt varje gång någon tar sig besväret att skriva att en text uppskattas. Att komma ihåg vem som rekommenderat är säkert dels individuellt, men jag har också kommit att tänka på att det möjligen delvis är en yrkesskada hos mig. Jag kan ju inte påstå något som helst nästan i en vetenskaplig artikel utan att ange källa, så kanske är jag så van vid att registrera vad jag får information ifrån... Jag vet inte. Vanan spelar väl viss roll.
Skicka en kommentar