Nornor

Nyss! Lord Peters smekmånad av Dorothy Sayers

Nuvarande... Mörkrets hjärta av Joseph Conrad

Nästa? Kärlek vänskap hat av Alice Munro

Hur ser det ut hos dig?

P & P

Det är ju inte riktigt som tv-serien från 1995, men det är i alla fall Elizabeth och Darcy.

På trean.

Ikväll klockan 21.

Fler böcker med framsidan ut!

Kära läsare!

Nej, kära bokälskande läsare!

Får jag be om din uppmärksamhet ett ögonblick. Jag skulle vilja att du deltog i ett enkelt experiment. Det går till på följande vis:

1. Om du inte är hemma, så åk hem till dig själv.
2. Om du inte är i rummet med flest bokhyllor, så gå in i det rummet.
3. Ställ dig sedan vid bokhyllan och välj en hylla på måfå.
4. Räkna sedan hur många av böckerna på hyllan som står med ryggen utåt (R), och hur många som står med framsidan utåt (F).
5. Notera siffrorna R och F.

Min hypotes är att R ligger på mellan 2 och 38, och F har ett värde på 0. Om F är högre än så kanske du är politiker i Malmö.

Det här inlägget är en fortsättning på det jag skrev om igår. Malmö stadsbibliotek mal 30 ton böcker till pappersmassa för att göra plats åt en scen och en restaurang. I dagens uppföljande artikel har de 30 tonen blivit till 16, och kanske blir det max 20 ton innan året är slut. Restaurangen och scenen har också försvunnit. I stället talar man om att i hälften av alla hyllor ska böckerna exponeras med titelsidan utåt. I den andra hälften av hyllorna ska hyllplanen bara fyllas till hälften.

Vi tar det här en gång till: Malmö stadsbibliotek slänger böcker för att man ska ha plats att placera de kvarvarande med framsidan synlig i bokhyllan. Man tycker också att det är rimligt att halva bokhylleplanen står tomma. Det är så rimligt att man påbjuder utgallring av böcker.

Och på nytt: Malmös kulturnämnd tycker det är bättre att biblioteket har färre böcker som syns, än fler böcker att välja på.

Man (= kulturnämndens socialdemokratiska ordförande) kommenterar också att Malmöborna inte blir lidande eftersom böckerna som slängts går att beställa från andra bibliotek. Må så vara. Men det är inte en bokälskare som talar på det sättet. En bokälskare kan visserligen vänta länge på en godbit, men en bokälskare vill också enkelt kunna hitta det man får lust till i stunden. Det är många böcker som inte blir lästa för att det är lite för krångligt för att beställa dem. Det är jag övertygad om.

Ingrid har också skrivit och kommenterat tilltaget i flera inlägg på sin blogg. Och den här fina nostalgitrippen.

Skulle du vilja ha en förlovningsring?

Det finns en vacker kärlekshistoria som jag tror att många missat på grund av Michael Landon. Ja, ni vet, han som spelade pappan i tv-serien om Lilla huset på prärien. Jag talar om den riktiga Laura Ingalls och hur det gick till när hon gifte sig med den riktige Almanzo Wilder. Det skildras i boken Gyllene år.

När boken tar sin början, vilket torde vara år 1883, är Laura nästan sexton år och bor med sin mor, far och två yngre systrar i den lilla staden de Smet, mitt ute på den dakotiska prärien. Hennes äldre syster Mary förorade synen i sviterna efter scharlakansfeber och bor sedan flera år på en blindskola, och kan i bästa fall komma hem en gång om året.

Lilla Laura (föreställ er henne – hon är inte bara 15 år, utan dessutom kort för sin ålder) har blivit erbjuden lärarinneplatsen under åtta veckor i en liten, liten prärieskola några mil utanför de Smet. Det är januari, och bitande kallt. Hon vill inte lämna hemmet, men eftersom hon gärna vill bidra med några dollar, så att Mary kan stanna ytterligare ett år på sin skola accepterar hon platsen. Familjen gör stora uppoffringar för Mary, eftersom man räknar med att hon efter sin skoltid kommer tillbringa resten av sitt liv i hemmet; alternativen var inte så stora för blinda döttrar på den amerikanska prärien.

Så Laura ger sig iväg. Under några isande kalla vinterveckor undervisar hon fem barn (varav tre jämngamla eller något äldre än henne själv) i en utkyld nybyggarbarack, där snön blåser in mellan golvspjälorna och lärarinna och elever vissa dagar måste behålla ytterkläderna på och stå tätt intill den rödglödgade kaminen för att inte frysa ihjäl. Laura längtar hem varenda minut, i det kalla, ordfattiga, grälsjuka nybyggarhemmet där hon bor inackorderad. Stor är glädjen därför när hon hör bjällror redan den första fredagseftermiddagen. Den som kommer för att hämta hem henne över helgen är inte hennes far (som hon i hemlighet har hoppats), utan Almanzo Wilder. En ungkarl, nybyggare, och nästan 10 år äldre än Laura. Hon betraktar honom som faderns vän, och han förklarar också att han erbjudit sig att hämta henne på fredagseftermiddagen i hennes fars ställe, när han såg fadern sela på hästarna för att åka iväg. Den unge Wilder är känd för att göra äventyrliga saker med sitt vackra tvåspann, Prince och Lady (som Laura länge beundrat).

Almanzo hämtar och lämnar henne så under de kommande veckorna, tills hon äntligen avslutat sin anställning och kan återvända hem, till sin familj och sin egen skolgång. Den sista kvällen när han lämnar av henne vid dörren i de Smet känner hon sig föranledd att säga att hon bara åkt med honom fram och tillbaka för att hon så gärna ville komma hem. Han ska alltså inte vänta sig något mer. Något stukad måste den snälle Almanzo ha känt sig. När ungdomarna i den lilla staden några dagar senare roar sig med ett slädparti sitter Laura i förmaket och grämer sig lite över att hon så oartigt näpsat av honom – tänk om hon hade kunnat åka efter Prince och Ladys svängande svansar fram och tillbaks på Storgatan. Som om hennes tankar blivit hörda kommer dock Almanzo och hon får fara efter de vackra hästarna.

Uppvaktningen av Laura sker så obemärkt att den ouppmärksamme läsaren knappt märker det i den övriga skildringen av de hårda villkoren för nybyggarna i de Smet. Almanzo frågar henne då och då om hon vill åka med på söndagsturer, något hon aldrig kan motstå eftersom hon är så förtjust i de vackra hästarna. En höst något år senare undrar han om hon vill följa med honom i en sångskola, som ska starta en kväll i veckan, och hon tackar ja; hon tycker mycket om att sjunga. Almanzo är en duktig hästkarl, och har tagit sig för att köra in ett mycket trilskande par, och Laura tycker det är oemotståndligt att hjälpa honom; hon har inget emot att hoppa upp i chaisen i farten, eftersom hästarna inte kan stanna, eller att avstå från att fälla upp sufletten till skydd mot solen, eftersom det får hästarna att skygga.

Ett svartsjukedrama utspelar sig, då Almanzo en söndag dyker upp för att hämta Laura, och redan har flickan Nellie Oleson med sig i vagnen. Han hade förbarmat sig över henne, där hon promenerade mot stan, och nu är det som om hon tar över hela åkturen med sitt pladdrande (Laura och Almanzo sitter annars mestadels tysta, eller talar om de hästar de håller på att köra in). Rädd för hästarna är Nellie dessutom, och när de så råkar i sken till följd av Lauras möjligen beräknande flaxande med det lakan flickorna har över kjolarna för att skydda dem mot damm, blir Nellie hysterisk. När Almanzo slutligen lämnar av Laura efter turen säger hon att om han vill komma och hämta henne någon mer gång får han komma ensam eller inte alls.

Lika lakoniskt och nästan lika oväntat är frieriet. Plötsligt, mot slutet av en söndagstur frågar Almanzo om Laura skulle tycka om att få en förlovningsring. Laura svarar att det beror på vem som gav den. "Om det var jag?", säger Almanzo. "Då beror det på ringen", säger Laura.

Och så är de förlovade. De kan inte ha något bröllop, eftersom Almanzos mor och syster vill ordna ett sådant, så stort och kostsamt att de unga tu inte skulle ha råd att sätta bo. I stället smiter de iväg och viger sig i all tysthet, och efter en stilla bröllopsmiddag hos Lauras familj (där Laura tycker att allt smakar som sandpapper), beger de sig till det lilla grå huset som Almanzo snickrat på hela sommaren.

Här tar deras långa liv tillsammans sin början. Runt 60 år var de gifta (Almanzo var ungefär 90 år när han dog), och jag kan inte tänka mig annat än att de var lyckliga. Det är bara en lycklig kvinna som kan skildra sitt liv som i de vackra böckerna om nybyggarlivet som Lilla huset-serien utgör. Ändå hade Laura och Almanzo otur på många sätt. De får en dotter, Rose, men den lilla sonen som föds ett par år senare dör hastigt. Huset de äger brinner ner, och nästan ingenting kan räddas. Trädplanteringen misslyckas på grund av torka, och Almanzo drabbas svårt av difteri, som gör att han förlorar det mesta av sin forna styrka. Paret flyttar några år till Florida för klimatets skull, återvänder till de Smet, och utvandrar slutligen till Kansas, där det hus de byggde tillsammans finns kvar än idag som museum.

Lauras böcker om "the pioneer girl" skrevs mot slutet av hennes liv (första boken kom 1937), och beskriver främst många av de försök att slå sig ner som nybyggare som Lauras föräldrar gör under hennes uppväxt. Vissa flyttar fram och tillbaka saknas i böckerna, liksom Lauras lille bror Fredericks födelse och död. Helt självbiografiska är således inte böckerna, men vem kan hålla det emot dem, när de ger sådana vardagliga inblickar i hur nybyggarnas tillvaro. En rödvitrutig duk skapar hemtrevnad. Att gnugga förfrusna fötter med snö ger känslen tillbaka. Mitt på prärien eller, inte, det är ändå viktigt att följa det senaste krinolinmodet. En kalv lär man dricka mjölk ur en hink genom att doppa sin hand i hinken, och låta kalven suga på fingrarna. En nybyggare måste vistas på sitt nybygge minst sex månader om året (oavsett om han kan försörja sig på det eller inte), annars mister han det.

Det har förekommit tvivel på att Laura (som inte ens hade high school-examen) själv har skrivit sina böcker. Kanske redigerades de hårt av dottern Rose Wilder, som var journalist. Jag brukar tänka för mig själv att det spelar ingen roll vilket. Men jag är inte helt sanningsenlig när jag säger så, för jag vill gärna tänka mig att det är Lauras röst som jag hör i de här böckerna. Hennes stämma som sjunger om Ljusa, vackra, gyllene år.

Så låt dig inte avskräckas av den evighetslånga tv-seriefieringen som kidnappat den här historien, ändrat om, och förvanskat. Om du inte vill läsa om alla böckerna, så satsa på Gyllene år. Mindre osentimental och romantiskt berättelse får man leta efter, men man kan köra in ett hästspann när man har läst färdigt.

Uppdatering: Lilla O skriver idag som av en tillfällighet också om Laura.

Språkets lustgård och djungel

Lyrans tematrio den här veckan uppmanar till att berätta om tre romaner som jag uppskattar på grund av dess språkliga utformning. Det skulle kunna bli en lång lista, men jag har verkligen tagit mig i kragen och tryckte på publicera innan det blev för långt.

Språkliga aspekter är viktiga för mig när jag väljer vilka böcker jag ska läsa (eller fortsätta läsa). En bok som varken håller språkligt eller har en spännande historia klarar jag inte av. Språket behöver inte vara ekvilibristiskt, adjektivrikt, med hög lexikal densitet, långa meningar, litterära hänsyftningar eller ironisk dialog (även om allt det där, om än inte samtidigt kan vara stora plus). En klar och koncis prosa duger för mig, om det innebär ett berättande där språket är nästan osynligt, och där historien bärs fram och sätts i främsta rummet.

Men så finns det ju de där böckerna, där språket är en bidragande orsak till att historien blir intressant. Mina exempel är endast från svenskt originalspråk; jag vill inte blanda in översättningens roll för hur språket uppfattas.

1. Kerstin Ekman. Man ska förstås inte hålla hennes språk emot henne – långt därifrån – men jag blir så mättad och däst av att läsa hennes exakta, välformulerade, ordrika berättande att det tar lång tid för mig att ta mig igenom hennes böcker. Det brukar vara anledningen till att jag tvekar att börja; det tar stor kognitiv kraft, och jag vill ha tid att njuta. En bok jag rekommenderar är Händelser vid vatten.

2. Selma Lagerlöf. Åh, hon har räddat mig från galenskap så många gånger efter en dag när jag suttit med den allra värsta sortens studentuppsatser som jag ska språkgranska. Hon är den bästa kontrasten med sitt vilda, romantiska språk, långa vindlande meningar och svindlande historier. Jerusalem, till exempel. Eller min favorit Charlotte Löwensköld.

3. Astrid Lindgren. Enligt mig är det hennes språk som gjort henne så oförglömlig. Mitt vuxna jag njuter av att läsa om Pippi, Emil, Karlsson och Ronja, Skorpan, Mio, Blomkvist och Kati på grund av språket; det är inte många barnboksförfattare som presenterar ett språk som man inte blir trött på som vuxen. Vi har blivit sorgligt blinda för Astrids ord, och även om det är svårt att läsa henne som för första gången, så försök! Du blir inte besviken!

Titeln till det här inlägget har jag förresten hämtat från Margareta Westmans bok Språkets lustgård och djungel som är en trevlig och lättsam presentation av språkvetenskapliga frågor.

Skynda dig att låna en bok som ingen vill läsa

Malmö stadsbibliotek rensar i sommar ut 30 ton böcker. Det skulle kunna vara fest för bokälskaren som vill sommarshoppa, men de 30 tonnen hamnar inte i nån fyndlåda, utan körs iväg för att malas ner till pappermassa.

Enligt artikeln i Sydsvenskan behöver man göra detta för att biblioteket ska få en scen och en resturang. Okej. Nog för att plusverksamheter på biblioteket är trevligt, men när det sker på bekostnad av böckerna då har någon tänkt fel.

Och hur sker urvalet i utgallringen? Jo, ledningen (biblioteksledningen, eller? Vilka sitter i den?) har "tagit fram listor på böcker man anser sig kunna vara utan". De här listorna baseras på hur populära böckerna är. Och det står faktiskt inte, men jag tror man kan läsa mellan raderna att det är de mest populära böckerna (= mest utlånade) som blir kvar. Om några böcker som hamnat på listan ska sparas av gråtande bibliotekarier, ska det vara undantag.

Man brasklappar med att om besökarna börjar efterfråga titlar som inte finns längre, så kan dessa beställas på nätet, och finnas på biblioteket efter endast ett par dagar. Ursäkta - men precis varifrån beställs böckerna? Från alla små filialbibliotek som har hittills okända magasin i källaren? Från Tradera, Bokbörsen, Blocket, Antikvariat.net eller den lokala loppisen? Från papperskvarnen i Staffanstorp? Det måste vara hundratals titlar som kommer vara i stort sett omöjliga att få tag på.

Det finns en massa saker här som irriterar mig, men jag tror att jag hade lugnat mig lite om man hade bestämt sig för att behålla de minst efterfrågade titlarna och göra sig av med alla topplisteböcker. Det skulle känts radikalt på ett helt annat sätt.

Jag funderar på vad man kan göra. Beställa hem ett par tjog magasinerade böcker, och adoptera dem?

På femton ska det ske

Lagom svår söndagsutmaning från En annan sida:

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

1. Stolthet och fördom av Jane Austen
2. Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny
3. Anne på Grönkulla-serien (särskilt Anne på Grönkulla, Lilla Marilla och Drömmens uppfyllelse) av Lucy Maud Montgomery
4. Lilla huset på prärien-serien (särskilt Huset vid Plommonån, Den långa vintern, Gyllene år) av Laura Ingalls Wilder
5. Skuggböckerna (särskilt Skugg-gömman) av Maria Gripe
6. Klara papper är ett måste av Peter Pohl
7. Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf
8. Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren
9. För Lydia av Gunbritt Sundström
10. Första terminen på Malory Towers av Enid Blyton
11. Hamlet och Romeo och Julia av Shakespeare
12. Vildanden av Ibsen
13. Drottningens juvelsmycke av Love Almqvist
14. Jonas Wergeland-trilogin av Jan Kjaerstad (Erövraren, Upptäckaren, Förföraren)
15. Brev från nollpunkten av Peter Englund

Några starka bubblare: Agnes Cecilia (av Gripe), allt av Astrid Lindgren, John Marsdens septalogi som inleds med I morgon när kriget kom, Ecos Rosens namn

Och att de här böckerna verkligen stannat kvar hos mig märks nog i vart och varannat inlägg här, då det ofta känns som om hela mitt universum definieras utifrån dem.

Husets statistiskt sämsta plats för böcker som vill bli lästa

I väntan på att Snowflake ska påbjuda fotografering av skinnband, svarar jag på Arianrhods fråga om vad som ligger på sängbordet. Well, mitt nattygsbord är tämligen statiskt, har jag upptäckt, det som ligger där har legat där under hela 2009, och varifrån jag egentligen plockar de böcker jag läser får förbli ett mysterium.

Längst fram två av dotterns böcker: Disneyversionen av Sindbad sjöfararen (ett arv från mig), och Kerstin Thorvalls bok Godnattsagor om Anders, nästan 4, som jag minns väl från min barndom, men som i detta fall är ett loppisfynd för 30 kronor.

Min egen läsning (som om inte dotterns läsning också är min egen) omfattar en insomnad läsning av Lapidus Snabba Cash, Ulla Isakssons Paradistorg som är riktigt bra; jag vet inte riktigt varför den blivit liggande, Den nionde stenen av Kyle Fitzpatrick (efter två kapitel inbillar jag mig att den ska vara som Kyssa sammet av Sarah Waters, men jag antar jag kommer bli besviken), Englunds tegelsten om första världskriget, som jag längtat efter, men som semestern inte räckte till för, och slutligen Skugga av Karin Alvtegen, som inte förmått engagera mig tillräckligt för att jag ska läsa ut den.

Där finns också Harrisons första del om Slaveriet (som jag kommit en bra bit in i, och skulle kunna avsluta på en kväll, vi får se om den kvällen kommer snart), och en Peter Høeg-bok som jag har stora förväntningar på, men ändå inte påbörjat.

I övrigt diverse: Apotekets feta kräm. Hårband så att håret kan fästas bort i stället för att hänga i ögonen. Läslampa för nattläsning. Näsdukspaket (nästan tomt) för läsning som berör. Och sambons igelkott som heter Sammie (om nån undrar).

Prejudikat

Tvisten mellan Salinger och Fredrik Colting går vidare. Flera organisationer förbereder ett överklagande av domarens beslut som förbjöd Coltings uppföljare på Räddaren i nöden. Prejudikat på gång, kanske. Sydsvenskan rapporterar idag.

Oavsett vad man tycker i det aktuella fallet (är det rätt att stjäla en litterär figur för att skapa uppmärksamhet och skaffa sig fler läsare?), så är det viktigt att utreda var gränsen går för det konstnärliga skapandet. Förmätenheten att surfa på någon annans succé är en sak. Att sätta munkavle på den som gör det är något annat. Tror jag att jag tycker i teorin. Men lite svårt är det för en Salingerälskare att medge att det även gäller i praktiken.

Mer oroande frågor än skrämmande svar

För någon månad sedan tipsade Lyran om Cordelia Edvardsons självbiografiska bok Bränt barn söker sig till elden, vilket fick mig att till slut läsa den. Det har varit en sån där bok jag tittar på länge, men tvekat inför. Här kommer alltså ett blogginlägg om koncentrationslägerskildringen. Knypplingen kanske ni slipper, och kärlekshistorien kommer så småningom.

Det är lite i Edvardsons bok som berör just hennes tid i Auschwitz. Det är som om hennes skuld är så stor att hon undviker att närma sig dess kärna. Varför hamnade hon i det här? En katolskt uppfostrad flicka, som inget annat ville än att höra till, gå med i de nazistiska ungdomsförbunden och få känna sig hemma. Hur överlevde hon? En ung flicka i Auschwitz som arbetade under den beryktade doktor Mengele. Hur lever hon vidare? Ett liv med vetskapen att hon har klarat sig, där miljoner har dött.

Cordelia föds som utomäktenskapligt barn till en författande mor. Hon har en judisk far, och även en judisk morfar. Modern gifter så småningom om sig med en tysk man av arisk typ (judevänlig och antinazist efter vad man kan förstå; han förlorar sin karriärmöjlighet inom universitetet genom den mesallians han ingår). När judeförföljelserna eskalerar drabbar det Cordelia, men hennes mor går fri – eller? Hennes mor gör försök att skydda henne (bland annat ordnar hon så att Cordelia adopteras av en spansk kvinna, och får därmed spanskt medborgarskap, vilket håller henne ifrån judetransporterna för en tid). Men hon måste lämna sin katolska skola. Hon får inte bo tillsammans med sin familj. Och hon blir så småningom deporterad.

Från och med detta ögonblick blir berättelsen mer fragmentarisk. Som läsare fyller jag i med detaljer som jag fått från alla de andra berättelserna jag läst genom åren (bland annat från makarna Einhorn, Ferenc Göndör, Imre Kertész, och inte minst Gitta Serenys bok Vid avgrunden som handlar om Franz Stangl, kommendant i Treblinka). Men Cordelias berättelse får jag inte riktigt grepp om. Hon skriver att hon överlevde genom att recitera stycken av (den tyska) världslitteraturen. Hon skriver att hon sökte upp tyska lägervakter, städerskor och andra, och berättade att hon också var från Berlin, vad hon kom ifrån. Hon skriver att hon överlevde därför att hon vissa stunder var "Delia", och inte bara nummer A3709. Det är starka ord. Om hur vi behåller människovärdet, och att det är detta som håller oss vid liv. Kanske betyder det mer, än de brödkanter eller det klädesplagg som dessa kontakter gav henne. Jag vet inte.

Och boken handlar också om det där som många överlevnadsskildringar berör. Att de som överlever måste leva också de liv som de döda inte fick. Cordelia vet att när numren tog slut i Auschwitsch, så återanvändes dem med ett "A" framför. Hon har själv haft möjlighet att slå upp vem som hade nummer 3709, och hon känner resten av sitt liv att det hon gör, det gör hon också i namn av den andra flickan, vilkens plats hon tog. På sidan 132 står det

3709 min syster, jag ville återskänka dig det liv som berövats dig, denna sommarmorgon är också din, kan också din död återupprättas i mig? Någon kommer att sluta mina, dina, ögon. Min grav blir också din, en skovel mull för mig och en för dig, en sten för dig och en för mig.

Men jag har så många frågor. Det finns nästan inga konkreta detaljer av det där lägerlivet, bara antydningar, som man alltså får fylla i med hjälp av sådant som andra berättat. Och det är så vaga beskrivningar av vad som händer efter kriget. I vad som beskrivs som en drömsekvens återvänder Cordelia till barndomshemmet, där ett tjockt dammlager ligger över allting, som om tiden stått stilla. Men det verkar på de faktiska händelserna som om hon inte återvände, som om hon kom direkt till Sverige. Först tror jag att det beror på att hennes föräldrar inte överlevde kriget, men senare brevväxlar hon med sin mor. Och jag undrar när och hur de träffades igen efter kriget. Vad sa de till varandra? Och råkade inte hennes mor också illa ut – även hon var ju till hälften judinna?

Cordelia antyder vidare att hon, som tidigare i sitt liv inte uppfattat sig som jude, nu sökte sig till den judiska gemenskapen. Jag vill veta hur det gick till, några sådana svar får jag inte. Berättelsen är medvetet vag och slingrande på den här punkten.

Det jag har tänkt på under de veckor, sedan jag läste ut den här boken är en passage där Cordelia skriver om sin vägran att tyckas synd om. Hon drar paralleller till Anne Franks dagbok, som "slutar då isen brister och Annes lillgamla och ack så försonliga funderingar kvävs i rädslans strupgrepp" (s 129). Ingen ska gråta över Cordelias historia, så som de gråter över Annes. Inga "vackra unga skådespelare [ska få] en tacksam roll att kreera på film och teater" (s 129). Och jag undrar vad Anne Frank hade skrivit om sin vistelse i koncentrationslägret om hon överlevt. Hade hon då blivit den symbol hon är idag? (Nyligen blev hennes dagböcker världsminne.)

Men från Cordelia får jag inte de svar jag söker hur man ska agera för att överleva. Vilka är överlevarna? Varför klarade de sig, och hur? Jag vet inte om jag har rätt att ställa sådana krav på en berättelse, men jag kan inte läsa om den här tidsperioden (och jag har läst mycket om den) utan att vända och vrida på pusselbitarna och se vilken roll jag själv skulle spelat. Skulle jag varit offer eller bödel? Eller – vilket är det mest skuldtyngda och sannolika – en medlöpare som i tysthet blundar och vänder sig bort från det hon borde begripa?

Påhitt

Vissa dagar vore det skönt att vara en romanfigur i en sån där bok med lustiga komplikationer som man kan läsa i trygg förvissning om att det ordnar sig på slutet.

Just idag skulle jag inte säga nej om någon omnipotent välgörarinna ville skriva in mig i en chick lit-bok, med garanterad bekymmerslös happy ending med rik, snygg prins. Jag är kanske inte som Faust beredd att betala med mitt liv, men jag har inget emot att skildras som lite dum eller intresserad av handväskor, bara jag vet att jag får leva lycklig i alla mina dagar, utan större bekymmer än en avbruten nagel.

Det vore en välkommen kontrast till den här ändöst dammiga akademiska tillvaron.

(Ja. Jag är trött efter första veckan tillbaks på jobbet.)

This is just to say

Jag har läst 48 böcker på den här mycket brittiskt sammansatta läslistan som man bland annat även hittar här och här och här.

Om jag tar med alla böcker som jag brukar låtsas att jag har läst blir det 55 eller 56, Madame Bovary oräknat.

Men jag förstår inte riktigt listans sammansättning. Alla Harry Potter-böckerna finns samlade under en post. Gott så. Men Narnia-böckerna finns dels som The Chronicles of Narnia, dels finns den mest berömda delen Häxan och lejonet som egen bok. Detsamma gäller Shakespeares samlade verk, som kompletteras med lightversionen Hamlet.

Och vad gäller Dante listar man endast hans Inferno. Ska man inte ens få belöningen att skryta om att man utstått den betydligt tråkigare skärselden och tagit sig ända in i det i sammanhanget fullständigt menlösa paradiset?

Pest eller kolera?

Jag känner mig som om jag bloggar i lättviktsklassen. Billiga poänger, semesterminnen, klatschiga städböcker och bilderböcker. Sanningen är att jag går som katten kring het gröt, jag är i själva verket alldeles till mig, förälskad upp över öronen i en gammal favorit som jag läser om. Alldeles pirrig i kroppen så fort huvudpersonerna i boken bara tittar på varandra. Och dialogen får mig att rysa och skrika högt av förtjusning.

Jag vet inte. Jag har lust att behålla det här för mig själv, tror jag. Ni vet kanske hur det kan vara, när man är nyförälskad, och drar på en weekendtripp till Paris i stället för att vara hemma och tentaplugga? Eller det kanske ni inte vet. Jag vet inte heller förresten, men jag hörde om en som gjorde det. Om huruvida han klarade tentan förtäljer inte historien (jag har alltid varit lite orolig för honom).

Jag funderar på att i stället för att skriva om min nygamla förälskelse blogga om en koncentrationslägersskildring eller något om knyppling. Vad vill ni läsa om?

På förekommen anledning

Jag är övertygad om att det finns en bok som passar varje människa.

Men finns det verkligen en läsare som passar varje bok?

Om ett hiskeligt djur, en Gruffalo!

När man har ett barn går mycket tid åt till att visa henne världen, och glädjas åt hennes förtjusning. Tycker man om böcker kan man ibland inte bärga sig tills hon har rätt ålder för att kunna ta till sig ens egna älskade läsupplevelser. Det är spännande att läsa mina gamla Pelle Svanslös-böcker tillsammans med henne (nåja, de första 43 gångerna i alla fall).

Men en annan positiv effekt av att ha ett barn är att man får möjlighet att helt ogenerat läsa nya barnböcker, som inte fanns när jag var i bilderboksåldern. En bok som jag hade sneglat på ett tag (för jag tyckte den lockade, och påminde om en av mina gamla älsklingar Till vildingarnas land), var boken Gruffalon. Den är kanske inte riktigt lika underbar som vildingarna, men det här är ändå en fantastisk bok.

Den handlar om den listiga lilla musen, som ständigt hotas av skogens alla köttätande djur. Räven bjuder in till lunch, ugglan på te och ormen till fest, och för att undgå att bli vännen som äts till middag har musen uppfunnit det hemliga vapnet, det påhittade monstret Gruffalon! När således räven vill sluka den lilla musen förklarar denne glatt att han just har en lunchdejt med en Gruffalo. Räven har aldrig hört talas om detta djur. "En gruffalo? Vad är det månntro?" frågar han i Lennart Hellsings eminenta översättning. "Ett hiskeligt djur är en gruffalo", svarar musen, och beskriver vidundret: en giftgadd på näsan, knotiga knän, glödande ögon och giftlila taggar på ryggen. Räven blir rädd och smiter in i sin lya, liksom ugglan och ormen snabbt försvinner när musen beskriver sin påhittade vän.

Nåväl. Så långt är allting gott. Men boken slutar inte här, för helt plötsligt, när musen travar fram där i sin sjumilaskog får han syn på något som är verkligt hiskeligt - kan det verkligen vara en Gruffalo? Jojomensan. En gruffalo som gärna vill ha lite musmos på sin smörgås. Nu gäller det för musen att tänka kvickt. Han hävdar strax att han må se ut som en liten mus, men inte smakar han gott, och alla skogens djur är rädda för honom. Om gruffalon bara vandrar alldeles bakom honom genom skogen, så ska han få se. Och under sin vandring träffar de på ormen, ugglan och räven, som alla skräckslagna flyr vid åsynen av gruffalon. Denna tror i sin tur att det är musen de fruktar, och lägger strax själv benen på ryggen. I den fridfulla skogen kan den lilla musen njuta av sin nöt, utan rädsla att bli uppäten av lurande rovdjur.

Boken är skriven av Julia Donaldson, och illustrerad av Alex Scheffer. De har även gjort fler böcker om gruffalon, men jag tycker att det här utan konkurrens är den bästa. En variant på temat hur den lilla, fysiskt svaga med hjälp av ett gott huvud överlistar vad som verkar vara en överman.

En uppläsning (på engelska) kan man få här, tillsammans med alla de fantastiska bilderna:

Gruffalon har förstås också en officiell fansajt.

Whenever was there ever a cat so clever

DN skriver om en katt som varje dag kliver på bussen vid hållplatsen utanför huset. Efter en timmes busstur hoppar han av på samma ställe. Jag ler, och tänker på de katter som har bott hos mig, och på alla andra tokiga historier om katter som brukar berättas i min släkt.

Och så tänker jag på den svenska samling av Doris Lessings katt-texter som heter Om katter, som stått länge i hyllan, och som jag tog mig tid att läsa i våras. Den är full av sådana historier, som livet med en katt är full av. En bubblare av en av mina favoritförfattare (som sorgligt nog aldrig lär få Nobelpriset) är Lloyd Alexanders Mina fem tigrar.

Båda böckerna rekommenderas för kattälskaren i väntan på att nästa kattnyhet tar sig in i tidningen (förutsatt att man redan slitit ut sina exemplar av Gösta Knutson och T.S. Eliot så klart).

Vad intressant!

Jag läser så många – ehrm – intressanta blogginlägg, oftast bokbloggar av olika slag. Och kommenterar gärna (jag räknar med att det bara en tidsfråga innan jag blir blockerad från vissa sajter). Men hur varierar man sig när man egentligen, utan att utveckla saken så där otroligt mycket, bara vill tacka för trevlig läsning? Kort sagt - vad finns det för några något sånär synonyma uttryck för att säga "Vad intressant!"?

Här är min lista (och jag lovar – när jag nästa gång använder något av det här, så är jag inte ironisk – jag tycker verkligen ditt inlägg är bra!):

• Kul inlägg!
• Vilken intressant bok!
• Vad spännande den här författaren låter!
• Jag tycker det var roligt att läsa ditt inlägg!
• Jag fick nya insikter av det här!
• Tankeväckande!
• Så bra det här var!
• Min älsklingsbok! Trevligt att läsa dina synpunkter!
• Det här var helt nytt för mig – kul!
• Vad bra du skriver!
• Point taken!
• Så inspirerande!
• Den här boken måste jag absolut kolla upp!
• Jag bara älskar det här!
• Numera antecknad på min att-läsa-lista!
• Fascinerande läsning.
• Låter läsvärt, det där!
• Beställer med en gång på biblioteket.
• Insiktsfull analys!
• Touché!
• Det märks att du tyckte mycket om den där boken!
• Åh, jag gillade också den här boken. Vad fint du skrev om den!
• Fängslande beskrivning!
• Absolutely fabolous, dear!
• *skratt*
• Det här har jag så mycket att kommentera till att jag länkar till ett eget inlägg på min blogg.
• Lägger genast till i min adlibris/bokus/amazon-beställning.
• Får jag länka?

Nån som vågar kommentera det här inlägget, och har fler varianter? Notera att orden bra, intressant, fascinerande, rolig, kul, trevlig, fängslande, inspirerande, insiktsfull, spännande, läsvärt, älskade, gillade och tyckte om är redan använda.

Sluta genast!

Jag var så glad och harmonisk under min nästan månadslånga, självpåtagna nätinaktivitet. Och nu är jag tillbaks och läser allas bokbloggar. Herregud, måste ni verkligen tillbringa hela sommaren med att läsa bra böcker och sen liksom skriva mig på näsan att det finns ytterligare läsvärdheter där ute?

Varför inte nöja er med att endast läsa böcker som jag redan läst? (En första lista kan rekvireras, vid utgången, nere till vänster.)

*Blockerar knarkdealern bokbloggar.nu från min webbläsare.*

Håller du fortfarande på och sommarstädar?

Nu ska jag skriva om en bok som ni antingen kommer att älska, eller hata. Åtminstone om ni är som folk som jag känner. Boken heter Städa! och är enligt mig en underbar liten sak skriven av Estrid Bengtsdotter och rikligt illustrerad av Lotta Kühlhorn. Bokens syfte är att vara inspirationskälla för den städtrötte, och ge praktiska tips för att underlätta denna ständigt återkommande sysselsättning.

Problemet med den här boken är att man tycker att den är fantastisk om man gillar att städa. Då läser man igenkännande om husmorsknep som att gnugga med en potatis på dörrkarmarna för att få bort märken efter händer, och blir förtjust över det insiktsfulla förslaget att placera en bricka eller korg där nycklar (eller andra småsaker) brukar hamna, i stället för att fåfängt tjata på omgivningen att de måste hänga upp dem på kroken.

Om man tycker illa om att städa tycker man dock i regel att det är en förskräcklig bok. Jag har prövat. Två eller tre gånger faktiskt. Jag har gett bort den i present till personer som ständigt och jämt talar om hur besvärligt det är att hålla ordning och rent, som klagar på tidsbristen och på att inga barn och män hjälper till. Jag tänkte mig att boken skulle fungera med sina glada tillrop, och göra vardagen lite enklare. Men jag hade fel. De har sett på mig med mörka ögon och sagt sura saker som "Tycker du att jag behöver den här?" (dvs har jag så stökigt hemma?) "Den skulle du ha gett till Olle" (eftersom det är hans fel att det är stökigt hemma). Och det ligger något i båda yttrandena förstås. De behöver boken för att den är rolig, klok och inspirerande. Och de skulle kunna läsa den tillsammans med Olle (duh! som om det skulle hända). Och believe me, det är inte könsaspekten som aldrig fått mig att ge boken till Olle; om det hade varit på det sättet att Olle och jag gav varandra födelsedagspresenter hade jag kunnat köpa honom ett tjog.

Så det här är en bok du ska köpa till dig själv om du tycker det är roligt att röja, köpa förvaringsmöbler och gnugga bort fettfläckar. Men ge inte bort den i present!

Städning kan vara ganska tillfredsställande. Det händer något, och man ser lite resultat (ja, i alla fall var det så innan jag fick en två-åring i huset), till skillnad från en massa mer långsiktiga projekt på andra områden i livet. Man ska inte överdosera förstås. Dammsugning varannan vecka kan vara helt okej. Om det inte blir en dålig vana.

Jag gillar bokens praktiska men pragmatiska inställning till städningen. Insikten om att det är svårt att städa i ett hem där en massa saker inte har sin egen plats. Och roliga inblickar i forna tiders städvanor. Estrids mor försökte på sin tid till exempel (förgäves) följa städråd från boken Husmoderns När Var Hur, som föreskrev att väggarna skulle dammsugas varje vecka!

Förutom rent praktiska knep i hur man snabbast och enklast skapar lättstädade rum, och sedan rengör dem från topp till tå (boken är indelad i olika avdelningar som kök, hall, badrum, barnrum, tvättstuga osv), finns en del andra, mer allmänna råd som utan att vara förnumstiga leder till oanade insikter. Rådet att man ska ta hand om en massa saker direkt är inte så dumt. (Jag följer det ganska sällan själv, men jag gillar principen.) Spilld mjölk eller uthällda legobitar till exempel. Och varför alltid städa allt på en gång? Något som jag fick med mig från den här boken en gång i tiden var att man kan städa hela veckan (nej, jag tycker inte att det gör städningen roligare, men visst är det roligare att kunna läsa en större del av lördagen?). Vattna blommorna medan man pratar i telefon en vanlig onsdagskväll. Eller torka av köksluckor, sortera in böcker eller damma bakom teven.

Mitt eget bästa städtips är förresten att bosätta sig på minst tre timmars bilresa från alla man känner (eller kände, viss bekantskap tunnas ju ut med åren och milen), så att man på det sättet i de flesta fall har gott om förvarning innan gästerna kommer. Men så här i sommartid händer det ju att folk som ändå är ute och far kommer förbi. Men Lotta och Estrid har så klart tips på panikstädning. Det börjar så här (s. 59):

Bestäm dig för vilka rum gästerna över huvud taget kommer att se och koncentrera dig på dem.

Captain eller Caligula?

Apropå inlägget om huruvida skolans myckna bokläsning i själva verket förstör klassikerna för framtida generationer (vilket i så fall skulle leda till slutsatsen att bokbloggare läser trots sina lärares i många fall beskäftiga litteraturbeting, inte på grund av den), kan jag inte motstå att ställa två lärarkontraster mot varandra.

Vem av de här två lärarna hade du? Eller – i förekommande fall – vem är du? (Och den frågan var retoriskt menad, men utveckla den gärna sokratiskt om du känner dig manad.)

Den beryktade Caligula dyker upp ca 6.30 in i det här klippet från filmen Hets (om man inte, som jag, vill se alltihop):