Medsyster

Hon suckar uppgivet.

"Det är som en sjukdom. Ett tvångsbeteende."

"Vadå?"

"Att jag måste få människor att läsa. Och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det."

Bibliotekarien Astrid till Sylvia i Borta bäst (s 79) av Sara Kadefors.

Plus minus noll

Hittills i år har jag läst lika många böcker som jag har köpt. Det är ingen dålig lässtatistik med andra ord.

Jag har emellertid inte läst någon av de inköpta böckerna. Men eftersom jag går i pension redan år 2038 så dröjer det ju inte så länge innan det blir av.

Och hela garderoben är full av inget att ha på sig

Tinyfeist-Lisa skriver idag:

Jag vill bara inte läsa mina olästa böcker. 

Jag håller med. Man kan faktiskt undra varför man en gång släpat hem dom, och varför dom ska stå här hemma och svälla över alla bräddar i bokhyllorna. Tråkigare sällskap får man leta efter.

Vad var det man såg i varann en gång i tiden? Var det något charmigt dekadent med omslaget? Var det pondusen som de 640 sidorna medförde? Var det prisvinnarstämplen som präglats in på framsidan vid andra tryckningen? Var det tanken på att frottera sig med en tidlös klassiker? Ville man ha sällskap i sängen, i badet, vid frukosten eller bara dekorera soffbordet med ett kuttersmycke?  Var man ute efter något fiberrikt, ett intellektuellt utbyte, något multikulturellt eller hamnade dom i bokhyllan under livskris när man skulle försöka bli den man trodde man egentligen var?

Oavsett vilket är frågan hur man ska bära sig åt för att tala om för dom att det är dags att gå.

Sätta i gång brandlarmet, kanske?

Alla kretensare ljuger

Jag brukar ju ljuga och lägga till när det gäller vilka böcker jag har läst (det är sällan drar jag ifrån, faktiskt), så att komma på tre klassiker som jag inte har läst, inte påstått att jag har läst, men vill läsa blir lite svårt. Jag  har nöjt mig med klassiker som jag i alla fall inte påstått här på bloggen att jag läst, och som jag vill läsa. Och det är mitt bidrag till veckans tematrio om olästa klassiker.

Brideshead revisited. Fråga mig inte varför jag inte läst den. Antagligen för att jag aldrig såg tv-serien En förlorad värld, och inte heller visste att den baserades på en roman (jag trodde mer att den var som Herrskap och tjänstefolk ungefär – en tv-serie jag förvisso inte heller sett). Men den är inköpt och väntar på läsning. (Och precis när jag insåg att det var en bok tänker jag faktiskt inte avslöja.)

På spaning efter den tid som flytt. Jag skrev för bara ett par veckor sedan hos Ingrid att Prousts septalog tänker jag (helt utan ironi) läsa innan jag dör. Men jag har inte tänkt dö än på länge.

Zen eller konsten att sköta en motorcykel. Den här boken får väl räknas som en modern klassiker. Jag har inte läst ut den, för jag tycker den är tråååååkig. Men jag planerar en utläsning, för det irriterar mig att ha haft den oläst i bokhyllan sedan 1993. Och halvläst sedan 2004.

Mea culpa

Vet ni, ibland känner jag mig väldigt, väldigt skyldig om någon läser en bok som jag tycker är bra, och sen inte gillar den alls.

Som om min smak liksom blir sämre för att nån annan inte tycker likadant.

Den rent psykologiska analysen av hur jag tar på mig skulden för både en författares alster och andras dåliga smak, samt integrerar detta med min egen självbild kan med fördel lämnas därhän just här. Men jag ville liksom be om ursäkt till alla som kanske läser en av mina favoritböcker på rekommendation, och inte alls blir överväldigade. Förlåt.






Och, ja just det. Slutsatsen blir att jag hädanefter bara skriver sågningar! (Och döper om bloggen till Motorsågsbloggen. Jag har just kollat och namnet är ledigt.)

Om Socialstyrelsen skulle rekommendera

Barn ska ju inte äta för mycket godis. Och det är visst inte bra om de har för många leksaker heller – särskilt inte sådana av plast. Jag är inte helt säker på vad som inträffar om ett barn har många plastleksaker, men jag antar att fenomenet är något slags guilty by association: många plastleksaker innebär att föräldrarna har köpt många Happy Meal till barnet. Ergo: plastleksaker = sockerberoende.

Vad jag vill komma fram till är att en medveten förälder ger sina barn frukt i stället för godis.

Och köper böcker i stället för leksaker.

Till barnens födelsedagar kan man ju möjligen festa till det lite. Och köpa en bokhylla till exempel.

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Bibliotekarier och Buddys slipsar. Eller om skrivande och kontext?

Två citat som periodvis har varit upptepjade på ställen som jag kallat mitt hem. Båda ur den svenska översättningen av Salingers Seymour – en presentation:

Man kan inte disputera med någon som tror, eller bara lidelsefullt anar att diktarens uppgift inte är att skriva det han måste skriva utan snarare att skriva vad han skulle skriva om hans liv berodde av att han tog på sig ansvaret att skriva för att utesluta så få av hans gamla bibliotekarier som det stod i mänsklig makt att göra. (s 108)

Är det inte så för oss att var och en av våra personligheter börjar just vid den punkt då vi erkänner hur ytterligt intimt vi är bundna till varandra och erkänner det oundvikliga i att låna varandras skämt, talanger, idiotier? Du märker att jag inte inbegriper slipsar. Jag tycker att Buddys slipsar är Buddys slipsar, men det är roligt att låna dem utan lov. (s 135)

Boken i sig presenterar den äldste brodern Glass. Han som heter Seymour, och som tar livet av sig i en annan novell: A perfect day for bananafish. Berättarjaget i Seymour - en presentation är den yngre brodern, Buddy Glass, som efter broderns död vill förklara och presentera Seymour för världens. Hans tankar och livsfilosofi. Och på ett plan är det förstås en berättelse om någon som försöker begripa varför en till synes lyckad storebror och förebild tagit sitt liv.

Båda citaten är exempel på de där salingerska kasten mellan filosofiska uttryck och vardagsföreteelser. Tanken att om man ska skriva en bok så ska det endast göras på ett sätt som irriterar barndomens (begränsande?) bibliotekarie. Föreställningen att vi alla blir till genom varandra, lever av och för och intill andra människor. Att all mänsklig aktivitet innebär att vi återanvänder vad någon annan redan sagt och gjort, ner till minsta dumhet – och så den halsbrytande analogin mellan att låna någons skämt och låna någons slips. Det senare bara för att retas.

Jag tycker om just de där parallellerna i livet. När en högt svävande filosofisk blaha-tanke, plötsligt tar sig en skrattretande konkret gestalt. När det nära och vardagliga leder till de stora tankarna, och en helt vanlig eftermiddag med samma tråkiga väg hem från jobbet i samma utslitna snömodd leder till en insikt som får mig att känna mig som en del av alltet. Livet är inte bara överlevnad och rutiner. Och meningen med att leva är inte bara att formulera eviga tankar. Ett fullt och äkta liv måste innehålla båda sakerna, och när jag läser Salinger så påminns jag om detta. Det är väl bland annat därför jag gillar Salinger så mycket.

Och som avslutning ytterligare ett citat där atomer möter jordgubbsgelé:

... – och mina atomer är dessutom så ordnade att jag av konstitutionella skäl är böjd att tro att där det finns rök finns det vanligen jordgubbsgelé och sällan eld. (s 156)

Fler som presenterar (favorit?)citat av Salinger idag är Kajsa och Petter och Ingrid.

And finally there was a perfect day for bananafish

Det finns plötsligt lite mer plats kvar på jorden sedan J. D. Salinger gått ur tiden.

Det känns oöverblickbart ödsligt.

Det är mer än 50 år sedan Salinger drog sig tillbaka från världen, eftersom han kände sig missförstådd och inte längre ville publicera det han skrev. Kanske är det bara en skröna att han i alla år har fortsatt att skriva historier om familjen Glass. Måhända finns det decenniers produktion som vi nu  äntligen får läsa.

Det blir en särskild tomhet när personer som alltid funnits försvinner.

I mitt liv har Salingers påhitt blivit nära vänner. Jag hade inte varit densamma utan Franny eller Buddy Glass. Utan Holden.

Jag är tacksam. Och sorgsen.

Och sitter här och gråter med For Esmé with Love and Squalor i handen.


NY Times skriver. DN skriver. Och jag skrev bland annat det här om Salingers noveller om familjen Glass. 

Pubertalt alster

Jag behöver en ny soffa, och jag har köpt böcker för alla mina pengar. Nu har jag emellertid hittat ett roligare sätt än att få in pengar än att jobba extra: skicka in ett bidrag till Ikeas SM i Kylskåpspoesi.

Mitt första bidrag ser ut så här (och om man klickar på bilden kommer man till tävlingen, och får höra dikten uppläst på Twin Peaks-vis också):

Nej, min lön är inte betald av Ikea den här veckan, men det är kanske något att fundera på...

Nu när jag blivit stor...

I morgon ska jag ha föreläsning. Ja, alltså det är jag som ska ha föreläsningen. Jag kan inte släntra in så där en kvart försent, sätta mig på bakersta raden, och ställa frågor om litteraturen som jag inte läst.

Jag tyckte jag hade mycket att göra på den tiden, men numera blir jag nostalgisk när jag minns min glidartillvaro som student. Lata mornar med tidningen. Eftermiddagar med radio och datorspel. Kvällsföreläsningar, som avrundades med en öl. Långa nattliga timmar när jag läste precis vad jag vill. Och så här och där en hektisk tentavecka, då jag försökte kompensera den där uteblivna läsningen alla andra dagar. Men det var sällan jag hade läst all litteratur som jag tenterade.

Som jag ser det är den stora skillnaden mellan att vara föreläsare och student att jag nu måste läsa litteraturen. Och det är något som jag verkligen avskyr. Det är paradoxalt det där, för jag tycker ju bevisligen om att läsa. Och jag har väldigt sällan undervisat om något jag inte varit intressad av (det är en ynnest som universitetslärare har). Efter mycket grubblande har jag kommit fram till att det måste vara kombinationen av att vara tvungen att läsa, och av att läsa någonting som jag redan kan som gör det så tråkigt.

Och så skjuter jag upp det hela. För att jag vet att det är trist. Och för att jag vet att det tar en massa tid.  Varenda termin tar det en massa tid, även om jag har läst hela litteraturen sju eller åtta gånger förut. Eller om jag har läst litteraturen så många gånger så är det i regel dags att byta litteratur, för då är den föråldrad. Då är jag tvungen att plöja en massa artiklar och skumma en massa läroböcker, för att sen välja inte den som är bäst, utan den bok som är lättast eller billigast för studenterna att få tag i. Och ni förstår? Det innebär att jag kanske måste läsa sju böcker som handlar om samma sak. Ungefär lika underhållande som att borsta tänderna varenda dag i en hel vecka! (Det var ett skämt. Jag dör av leda två gånger av dagen, men jag borstar tänderna – lovar!)

Det enda som möjligen är tråkigare än påbjuden läsning inför en föreläsning är tentarättningen. Jag kan ju försöka glädjas åt att den i alla fall ligger mer än två månader fram i tiden.

Utseendefixering

Jag bryr mig inte om hundöron i böcker. Kaffefläckar tycker jag är en prydnad för vilken boksida som helst. Anteckningar i marginalen bidrar endast till textens intertextualitet (ja, om det är jag själv som antecknat, då). Jag köper böcker i första hand på grund av innehållet, inte för att en titel utkommit med en ny framsida.

Men när det gäller datorer betyder utseendet allt!

Fler alternativ finns här.

Bokälskaren på Ikea

Tre tankar en överfull söndag på Ikea:

Gud, vad mycket folk i restaurangen! Och vad de tjatar! Bara för att jag ätit upp så betyder det väl inte att min medhavda bok är utläst, eller hur?

Tänk att det kan bli så snyggt med 22 ex av Bo Balderssons Statsrådet och döden i samma bokhylla. Är den beställningsvara eller finns boken att plocka på Ta själv-lagret?

Alltså det är vansinnigt irriterande att inte de bekvämaste fåtöljerna är placerade vid bokhyllorna med de bästa böckerna. Och så är det helt otroligt att lagstiftarna inte uppmärksammat att Ikea köper stora partier av svåröverkomliga böcker, som de varken bjuder ut till försäljning eller utlåning. Jäklar, nu stänger dom också, och jag som inte läst färdigt!








- Hallå, du, väktaren! Skulle jag kunna få låna din ficklampa tror du? Förlåt, hursa? Vadå inte sova över i den här sängen?

Trisslottsvarning!

Man vet aldrig när det händer. Det kan inträffa när som helst, en trist eftermiddag i november, eller en solig januarisöndag. Helt plötsligt ser man det: ett litet pronomen som det är rysligt lätt att läsa fel på, men som sprider en pirrande glädje.

Jag sa ju att det är söndag. 

Bara vaktmästaren är här i dag, för hon måste mata kaninerna och fåglarna. 

Lilla Anna i Lilla Anna och lilla Långa Farbrorn av Inger & Lasse Sandberg

Det intressantaste med alltihop är att den här meningen inte har ett enda dugg med historien att göra. Den kunde lika gärna strykas. Den är en parentes, ett bihang, ett onödigt apropå.

Eller kanske pricken över i.

Alla kan ju inte vara bioaktuella

Dags för ny bildgåta. Visst syns det tydligt att den här skrämmande tigern befinner sig i skogen?

Varför läser jag om den här boken? (Del ett, antar jag)

Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste, den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist, och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig där.

Det finns ju många sätt att angripa ämnet omläsning av böcker. En sak som jag aldrig slutar fundera över är varför jag ständigt återvänder till vissa. Och varför jag fortfarande tycker de är bra. Ja, att man har ljuva minnen kring en bok är inte så konstigt, men det är inte alltid dessa minnen säger något om bokens kvaliteter. I stället kan det vara omständigheterna kring läsningen som påverkar: man fick boken av en kär person; man läste boken i en underbar omgivning; man mådde väldigt bra när man läste boken; man mådde väldigt dåligt men kände sig bättre när man läste boken; boken var mycket bättre än alla andra bottennapp man läste vid samma tidpunkt... Det är ju faktiskt först vid en omläsning – när man träffar boken i ett annat sammanhang, så att säga – som man på allvar upptäcker om det är en bra bok. Ibland visar det ju sig inte vara det (och i och med en sådan omläsning förloras inte sällan även det skimmer som vidhäftade den första läsningen – oftast till stor sorg!).

Men Pohls bok är alltså en bok som håller för omläsning hos mig. Om och om igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger den här har gåtts igenom. 5-6 gånger i sin helhet, och ytterligare lika många gånger i nån slags halvhet, där jag slår upp en sida mitt i, börjar läsa och inte kan sluta.

Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som lockar med just den här boken. Vad fyller den för behov hos mig, och säger den något om mig? Jag har aldrig varit ungdomsledare (även om det i vissa fall är en definitionsfråga hur man ska definiera rollen som universitetslärare). Jag är inget romantiserande kollobarn, och har varken arbetat specifikt med problembarn eller varit ett själv. Så när jag analyserar varför jag dras till Klara papper är ett måste så kan jag tänka mig några saker: Boken är lika spännande som en deckare. Eller en bättre liknelse är kanske ett amerikanskt rättegångsdrama när det är som bäst. För att förstå och få ut så mycket som möjligt av boken måste jag som läsare lägga samman pusselbitar som strös ut över de här dryga 500 sidorna. Även om hålen i pusslet inte är riktigt lika stora som i Pohls bok Janne, min vän gäller det att hålla i hatten där Pohl svänger sig med kanslisvenskan. Och jag är ju en läsare som alltid uppskattar att behöva tänka.

Men ska jag vara ärlig (och om man nu över huvud taget ska göra en sån här analys så bör man väl försöka vara ärlig?) så tror jag att det är kärlekshistorien mellan Micke och Leena som lockar mest. Det är en sån där hopplös kärlekshistoria, där båda älskar varandra, men där de aldrig får varandra. Lika omöjligt som för Arvid och Lydia. Som för Tristan och Isolde.

Leena går i nian första gången hon och Micke träffas, en januarikväll utanför Södra Latin. Micke är tjugofem år. Leena och medlemmarna i sällskapet ER (dvs Eliminera Råttan) leker spioner. Använder lösnord och kodnamn. Hon har ögon som gulnar när hon blir arg, och hon frågar i princip rent ut om Micke skulle göra vad som helst om hon bad honom. Skulle han kanske kunna köra över Råttan? Men nej, det kan Micke inte tänka sig. Över huvud taget är han rättrådig, Micke. Det han saknar i strategisk kunskap om schackspelande tar han igen i livserfarenhet, och han kan förutse att ER:s planterade bevis kommer slå tillbaka på dem själva. Kanske är det detta som vinner respekt hos Leena? Men läser man boken flera gånger uppfattar man nog att elektriciteten mellan dem finns redan från början.

Ja, ibland tänker jag att hela boken i själva verket inte alls är en rättshaveristisk kamp utan en kamouflerad kärlekshistoria. När jag fastnar för en sådan tolkning så skulle jag kunna se det som ytterligare en bonus för den läsare som har både hjärta och hjärna.

Nu läser jag glädjande nyheter att stycken som strukits ur originalmanuset till Klara papper är ett måste under 2010 ska publiceras i en bok kallad Berättelser från Sommarhemmet. Då börjar jag hoppas att det kanske en dag också kommer en uppföljare som berättar om fortsättningen om Micke och Leena. Vad hände när de träffades nästa gång, och åldersskillnaden på 9 år inte längre var så förskräckande? Visst finns det en fortsättning på den här historien?

(Monica Nordström Jacobsson har också skrivit en avhandling som tar upp bland annat Pohls serie om Micke Stenberg, men den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.)

Och nu blir det sherry i biblioteket

Jag väntat länge på att få användning för den rubriken!

Skriftligt omdöme

På insidan av bakre pärmen (precis ovanför den lilla fickan med lånekortet) till den franska roman som jag alltså läser just nu har någon (och jag ser framför mig en gråhårig bibliotekarie med både knut och stålbågade glasögon) skrivit med sirlig skrivstil och spetsig blyertspenna: Berömd fransk klassiker.

Och jag föreställer mig genast att det på biblioteket finns en massa andra böcker där man på bakre pärmen kan hitta ditplitade skriftliga omdömen som Bortglömd spansk Nobelpristagare, Svårläst bulgarisk poet, Dålig amerikansk kioskvältare, Typisk svensk dussindeckare och Överskattad japansk generationsroman.


Uppdaterad 100123 med bildbevis:

Kuckeliku!

Jag måste gå och klippa mig, och jag tror tuppkam passar bäst den här veckan. Jag har fått två stycken fina fina fina bloggutmärkelser av Ingrid och av Lilla O. Tack snälla söta rara ni. Ingrid skriver för att det är så himla roligt att diskutera med henne och för att jag tycker att hon skriver så många intressanta inlägg och funderingar. Jag uppskattar också Vixxtorias flitighet med kommentarer! och Lilla O skriver:
Om böcker som jag hunnit läsa är en udda och definitivt kreativ bokblogg där Vixxtoria skriver typiska ”jagtänktepåengrejinlägg”. Detta är ord som kommer värma mig lääänge!

Genom att acceptera utmärkelsen följer emellertid förpliktelser. Förstås ska man länka tillbaks till utnämningen och tacka i vederbörlig ordning (check!). Därtill ska man berätta sju intressanta fakta om sig själv. Och slutligen skicka vidare till sju andra bloggar, som ska länkas, och föräras kommentarer på bloggarna så att de görs medvetna om denna fina utmärkelse.

Nu är jag inte helt på det klara med om två utmärkelser innebär att man måste dubblera dessa förpliktelser, men så blir det hur som helst inte. Sju och endast sju upplysningar följer således här:

1. Jag brukar få komplimanger för mina vackra ögon. Det brukar jag utnyttja för diverse prisavdrag. 
2. Jag är ruskigt bra på att städa riktigt riktigt ordentligt. Men det är en talang som jag av olika skäl (mest utrikespolitiska) helst utövar i hemlighet. 
3. Jag har skrivit musiken till mer än 200 sånger, men jag är ganska kass på att sjunga. Det ska ni vara glada för. 
4. Jag är tvungen att använda tre olika språk i mitt dagliga liv. Det är nog därför jag njuter så otroligt av att skriva på svenska i den här bloggen!
5. Jag är en exceptionellt dålig förlorare. Och så är jag långsint också. Tänk på det innan ni till exempel försöker spela Alfapet med mig. Eller Finns i sjön. 
6. Jag tycker inte om att resa.  Men jag har motvilligt besökt alla världsdelar utom Sydamerika. Ibland har jag till och med betalt för resorna själv. 
7. Jag har aldrig klippt mina fingernaglar. (Och där lämnar jag er att närmare fundera över vad detta kan innebära.)

Och så över till utmärkelsen till sju andra bloggar. Det var väldigt, väldigt svårt att bestämma vilka. Till slut tog jag beslutet att skicka den till sju bloggar som av olika anledningar (mest tidsbrist) inte fick några digitala julklappar av mig.

Bokblommas fina blogg, där jag alltid tycker att det är så trevligt att titta in, mycket för att Linnea läser så många bra böcker (hrm, det vill säga en massa böcker som jag redan har läst och tycker om), så att man alltid kan påbörja en diskussion. Det borgar ju på sätt och vis också för att de böcker som jag inte läst skulle kunna vara bra.

Klotho som är tillbaks på Ett eget rum, och äääääntligen bloggar igen. Klotho får utmärkelsen inte bara för sin fina blogg, utan för att hon var den allra första som kom till min blogg och kommenterade och diskuterade när den var nästan ny. Så alla som tycker jag borde ha slutat blogga kan klaga i kommentarsfältet hos Klotho.

Läsdagboken för att det alltid känns som om jag hälsar på i ett av mina favoritland, England, när jag tittar in där. Och i höstas kunde jag simultant dessutom besöka mitt andra älsklingsland Italien samtidigt. Och läsa om böcker. Ett kinderägg helt enkelt.

Milkbartoilet som har det mest mystiska bloggnamnet (var kommer det ifrån, egentligen?). Johanna skriver fantastiskt intressant, fördjupat och oväntat framför allt om barnlitteratur!

Lazy's Library är en finfin källa till lite lagom uppdatering och inspiration på fantasy-området, en genre jag själv läser alldeles för lite av. När jag ska sätta igång min egen uppdatering på området (2011 kanske?) är det här jag ska börja botanisera. Sen blev jag otroligt förtjust i sommarprojektet att sortera böckerna efter förstameningar. Och tackar gärna en gång för mycket än en gång för lite för postningen till det här inlägget, som övertygade mig om att det var dags att läsa Safran Foers bok.

We tell ourselves stories in order to live har nog det allra vackraste namnet i bokbloggsvärlden. Hit skickar jag en utmärkelse för långa långa välskrivna inlägg om hur litteraturen verkligen tillåtits krypa under huden på Kajsa.

Helena på Fiktiviteter har drivit en välskriven allround-bokblogg, men siktar under år 2010 in sig på att också skriva om livet som både arbetslös och doktorand. Jag skickar en utmärkelse som uppmuntran och i förhoppning om att också dessa ämnen behandlas välskrivet. Och blandas med böcker så mycket som möjligt.  

Där sagor blir till verklighet

Dottern: Nu ska jag vara Rödluvan! Kom Vargen, så går vi till mormor och äter upp henne!