En extra hård julklapp

Det finns ett berömt experiment som utfördes på fyra-åriga barn. Varje barn fick en marshmallow, och så sa man att om hon eller han kunde vänta 20 minuter med att äta upp sin godis så skulle hon (eller han dårå) få en till. Det visade sig att förmågan att vänta korrelerade väl med skolprestationer senare i livet. Om man klarade av att vänta 20 minuter, så klarade man också bättre av att till exempel läsa läxor och jobba för mer långsiktiga mål.

Jag var ju inte med i något sådant experiment som fyra-åring, men jag är rätt övertygad om att jag hade ätit upp den där marschmallowsen med en gång. Tålamod är inte min främsta egenskap, och det är med ytterst stor självbehärskning (eller mycket tom plånbok) jag ibland avstår från eller skjuter upp att köpa böcker jag gärna vill läsa om det finns minsta slant att tillgå.

Det är nog därför jag är så full av beundran för Maria på bloggen Paperback Lover. Som bloggnamnet antyder är det här en blogg som ägnar sig åt pocketböcker. Om jag har förstått saken rätt så läser alltså Maria nästan endast pocketböcker, och det kallar jag tålamod. Tänk att sitta där ibland ett år och vänta på att få läsa en bok – en bok som finns där i bokhandeln, och som biblioteken har köpt in extra många exemplar av. Inte förrän den kommer i pocketutgåva kan den alltså läsas. Jag är helt fascinerad av människor med sådan karaktärsstyrka.

Det är hos Paperback Lover vi finner listorna på när böckerna kommer i pocketutgåvor, och här pågår också en utmaning att läsa alla böcker som ligger på pocket-topplistan. Dessutom har Paperback Lover ordnat (den nu avslutade) utmaningen Krimalfabetet, som fått bokbloggarna att spruta ur sig deckartips varje onsdag sedan i april (själv har jag aldrig deltagit för jag har aldrig lyckats komma ihåg titlar på någon som helst bokstav; det finns kanske någon diagnos för det?). Allra mest imponerad är jag dock över Paperbacks företag att köpa in Agatha Christie-deckare om Hercule Poirot i mycket speciella pocketutgåvor, och sedan vänta till den första dagen då det snöar i Stockholm innan hon sätter igång att läsa! En Poirot-utmaning på 33 böcker.

Jag föreställer mig att snötäcket ligger lika tungt i Stockholm som här i södern när jag skriver det här, och att du sitter och läser från En dos stryknin till Ridå. Själv är jag nog lite mer förtjust i Miss Marple än Poirot (även om jag glatt konstaterat under min fortfarande så smått pågående omläsning av Christie-böckerna att jag tycker betydligt bättre om Poirot som vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring när jag läste böckerna första gången). Men julklappen till Paperback blir en Marple-deckare. Du kan ha läst den, men jag valde den med mest juligt tema. Några dagar före jul åker en väninna till Miss Marple tåg, 4.50 från Paddington, och får se ett mord i en kupé på ett mötande tåg. De kommande dagarna läser hon tidningarna för att få rapporter om vad som kan ha hänt, men inget mord rapporteras. När hon anförtror sig åt Miss Marple så ger sig denna självklart ut för att ta reda på om det finns ett oupptäckt lik nånstans.

Den här upplagan har jag själv lånat på biblioteket och läst nyligen. Riktigt hård och bra! Går säkert att läsa på ett flygplan till Frankrike också! God jul!

Bokälskaren förbereder sig inför en resa

Andra människor som ska resa bort några dagar äter kanske upp resterna ur kylen. Eller passar på att stryka sig igenom det där tvättberget när man ändå ordnar till reskläderna.

Bokälskaren tillbringar natten före resan med att läsa ut en massa boksnuttar. För vem vill ha dem liggande när man kommer hem? Och vem vill släpa med sig fyra böcker med endast ett genomsnitt på 47,5 sidor kvar att läsa per bok?

(Och ni som fortfarande väntar på julklappar – förtvivlen icke. En del paket har varit lite omständliga att slå in. Andra svåra att hitta på. Men det är trots allt bara den tjugoandra!)

Nothing ever becomes real till it is experienced

Jag tycker inte om att bryta mina löften så därför brukar jag låta bli att lova saker. Nyårslöften är särskilt högtidliga tycker jag, så jag har varit väldigt sparsmakad med dem genom åren. De få jag gett i mitt liv har mest gått ut på att jag ska sluta ljuga eller undvika andra brott mot de tio budorden (ni vet, som att inte dräpa och inte ha begärelse till min nästas hustru och sånt där).

Men aldrig har jag haft ett mer katastrofalt år än den gången då jag lovade mig själv att tala sanning. Det löftet kommer jag aldrig ge så där kategoriskt igen. Nej, nuförtiden låtsas jag nästan dagligen att jag har läst böcker som jag inte har läst, och att folk är jättesnygga i håret.

Men inför 2010 ska jag berätta en sak för er, och lova en annan:

Jag har läst allt John Keats har skrivit och under kommande år ska jag läsa om alltihop.

Och så vill jag avsluta med en förutsägelse: En massa människor i din närhet som du trodde var helt prosaiska kommer under 2010 att påstå att Keats alltid har varit deras favoritpoet. Den du minst väntar  kommer börja med detta redan på juldagen 2009.

Och vet du vad som är allra mest förvånande? Jo, att du kanske kommer vara en av dem!

Rot(h)fyllning

Min nästa julgåva går till en bloggare som har allt: Spectatia! skönhet (kolla bara in de glittrande ögonen som kikar fram bakom bloggnamnet), intelligens (hon bevisar gång på gång att hon vet mer än de som vet mest), och (dålig) humor. Det här är bloggen som inte skriver upp vaccineringsdatum i almanackan, utan i stället planerar för att ha rätt böcker hemma när svininfluensan slår till. Och så är det bloggen som har en tydligt mission: Nobelpriset till Philip Roth! Sådan passion och ihärdighet går mig inte oberört förbi, så jag har läst (men inte skrivit) om Roth hela hösten. Några texter kommer säkert dyka upp så småningom (som något att trösta sig med i fastetider, kanske).

Det finns två huvudsakliga sätt att tänka när man ger bort presenter: antingen ger man något som mottagaren är intresserade av, eller så ger man något som man själv är intresserad av. Till Spectatia tänkte jag först ge något i den första kategorin, så jag tänkte på något som kombinerar Norge, Sverige och den anglosaxiska världen, precis som Spectatias blogg. Typ Linn Ullmann som skriver om New York. Eller en bok av Roald Dahl som utspelar sig i Sverige. Eller i värsta fall en intervju med Maria Bonnevie som pratar engelska. Men hur klurigt jag än försökte komma på presenter tyckte jag att allt det där måste ju Spectatia själv ha bättre koll på än jag.

Så till slut beslöt jag att ge henne något som jag är intresserad av i stället. Eller intresserad och intresserad, det vet jag förresten inte. Men jag får betalt för att veta mycket om saken i alla fall. Och om man vet väldigt mycket om en sak så är det extremt irriterande när folk som vet mycket mindre skriver böcker om detta och skriver fel eller missuppfattar och man inte enkelt kan orera i kommentarsfältet. Hos Spectatia kan jag skriva hur långa kommentarer som helst, vilket bara leder till att hon lyfter upp sådana inlägg på en konstant hedersplats i en länkning i menyn. Eller om det möjligen ska föreställa en skamvrå; jag har funderat lite på det där.

Hur som helst blir presenten jag överräcker Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Det är en sån där populärvetenskaplig fackbok om språkvetenskap, men till skillnad från i de flesta andra böckerna i den här kategorin så håller jag med om vartenda ord. Parkvall är förstås inte riktigt lika rolig som jag (men man får vara glad för det lilla), och jag skulle kanske ha angripit en del missuppfattningar med lite mindre frenesi (läs: aggression, parad med frustration över att folk aldrig lär sig), och kanske bett en redaktör putsa lite, lite här och var, men annars är denna bok en lingvistikens Mythbusters. I kapitel som kan avnjutas i valfri ordning får man ordentligt reda på varför man inte kan påstå att det finns fler ord i engelskan, eller varför eskimåerna inte har så många ord för snö. Och så behöver man aldrig mer sväva i tvivelsmål om huruvida finlandssvenskar talar dålig svenska.

Om du inte blir nöjd med den här presenten, så har jag letat reda på en annan: en sång på engelska, med gruppmedlemmar med både norskt och svenskt ursprung. God jul, och

Bekämpa analfabetismen (särskilt inom familjen)!

Jag och dottern hade i morse en mycket allvarlig och olöslig dispyt kring texten i sången Mössens julafton. Dottern sjunger "När nätterna blir kalla och tjällen sätter in", och jag hävdar (med stöd av ett antal vederhäftiga textkällor) att den korrekta lydelsen är "När nätterna blir kalla och kölden sätter in".

Min argumentation började med att tydligt artikulera och skandera: "Köl-den! Köl-den! Köl-den!"

Dotterns svar var "Nej 'tjällen' heter det. Hejsan hoppsan, fallerallera!"

Jag med en frågande intonation: "Men vad betyder 'tjällen'?"

Dottern (sjunger högre och högre): "När julen kommer ska varenda unge ha chokla!"

Jag (med auktoritet): "Det ska faktiskt vara 'KÖLDEN'. 'När kölden sätter in' betyder att det har blivit kallt. Du vet, så som det är nu när det snöar ute. 'Tjällen' betyder ingenting. Eller (hoppfullt) menar du kanske 'tjälen'?"

Dottern: "Nu sjunger hela jag sången, mamma! När nätterna blir långa och tjällen sätter in..."

Jag (desperat): "Vänta lite bara, så ska jag hämta boken och visa dig att det står 'kölden'. 'Tjällen' är inget ord förstår du."

Det här tycker jag är ett slående exempel på hur viktigt det är att barn lär sig läsa. Om man har tänkt stödja någon välgörenhetsorganisation så här i jultider (eller om man får dåligt samvete för att man inte tänkt stödja något, men vill åtgärda detta när man läser det här), så kan man till exempel skänka pengar till Unicefs skolprojekt i Nepal, som gör det möjligt för flickor att få gå i skolan. Jag har förstås kollat, och skolorna i Nepal lär ut precis rätt version av Mössens julafton. Man vill ju inte kasta bort pengar i onödan.

Jag är nog inte Kurt Olssons största fan, men han har också kläm på rätt text, minsann:

På Lenas önskelista

Nätet är numera fyllt av bloggare som skriver korta texter, som oftast inte är särskilt läsvärda. En del (antagligen mycket klokare) människor hänger bara runt bland bloggarna, men bloggar inte själva. Lena Kjersén Edman är en av dem. Förutom att skriva kommentarer hos mig och många andra bokbloggare skriver hon i stället för att blogga långa böcker om böcker. De handlar mest om barn- och ungdomsböcker, eller kvinnliga författare som till exempel kommer från Västerbotten eller Värmland. De flesta som har läst någon kurs som innehållit barn- och ungdomslitteratur på universitetet (och jag misstänker att det gäller ganska många av de bibliotekarier och lärare som läser min blogg då och då) har säkert läst någon bok, eller del av bok som hon har skrivit. Wikipedia har en sammanställning. Jag är just nu väldigt nyfiken på att ge mig på boken Fantasy och reality från 2008, och givetvis den allra nyaste som heter Godhet - i litteraturen och i livet, där en sprudlande glad fågel har låtit mig veta att en analys av Lagerlöfs Körkarl ingår. Sånt är ju helt oemotståndligt.

Jag uppskattar mycket Lenas glada påminnelser om böcker som jag glömt nämna, eller böcker som jag inte älskar tillräckligt mycket, eller böcker som jag har missförstått på något sätt (oftast är de senare skrivna av Gunnel Beckman). Och nu när jag har lite mer tid kommer jag nog att kunna upprätthålla en bättre mejlkorrespondens också.

Det känns ju helt hopplöst att ge bort en bok till någon som inte har en blogg med listor på lästa böcker, men julklappen löste sig av sig själv; Lena har visat sig vara omåttligt förtjust i mina bildgåtor, så därför är hennes julklapp en specialkonstruerad sådan. Ett fint pris (som kan och tål att transporteras) utlovas om du knäcker alla böcker, författare och ledtrådar i den här raden.  

Detta är en lodrät bildgåta, vars rätta lösning bildar ett ord på sex bokstäver som man har användning för om man vill vara snuskig på nyårsaftonen. Något Lena önskade sig häromsistens.

1. Den första bilden illustrerar ett drama om ett rovdjur i fångenskap. Bokstaven vi söker inleder författarens födelseort (och det skulle kunna vara, men är inte, min armhåla på bilden).

2. Den andra bildserien illustrerar ett storslaget och nästan sönderälskat flyktingepos. Grötskålen är dödsbringande, och citronerna hade varit till stor hjälp på väg till det nya landet. Bokstaven vi söker inleder namnet på den fromma person som inte hade en enda lus på kroppen.

3. I den tredje bildserien söker vi första bokstaven i förnamnet på författaren till denna tidlösa historia, som illustreras av två andra böcker, viktiga för handlingen.

4. Den fjärde bildserien illustrerar en bok i en populär serie. Huvudpersonen är idag 37 år gammal. Han har en vän som gärna vill ha ett eget säte i bussen. Vi  söker vi första bokstaven i vännens namn (men vännen är dock inte med i just den bok som bildsatts).

5. I den femte bildserien beskriver en bok där en kung figurerar. Bokstaven vi söker inleder namnet på hans äldste son.

6. Till sist söker vi namnet på den första kärleken till hjälten i ett skådespel.  Första bokstaven i hennes förnamn utgör vår sista bokstav.

(P.S. Alla andra (aka Snowflake) – det är förstås underförstått att Lena ska få svara först på den här frågan.)

Perspektiv

Min farmor brukade bland mycket annat köpa och ge bort utsorterade böcker till mig. Antikvariat-fynd, utrangerade biblioteksböcker och såna där upplagor som förlagen slumpade bort av olika orsaker. Orsaken till att farmors förlagsfynd var billiga brukade vara att en eller flera sidor av misstag blivit blanka, så de kunde helt enkelt inte ta fullt betalt för böckerna. Att detta var orsaken tror jag aldrig att min farmor begrep, och jag berättade det aldrig för henne.

Men det var irriterande att läsa böcker där sidan 28, 63, 117 och 212 (just innan slutet!) var blanka, det var det.

Idag har jag kommit på att det är nästan lika irriterande att jag tappat bort mina tjocka, alldeles nyinköpta vantar och nu måste jag strax gå ut och skrapa rutan på bilen, och skotta lite snö.

Se där – tänk att det gick att skapa en litterär anknytning till mina borttappade vantar! (Förresten tror jag att jag glömde dem i Akademibokhandeln förra veckan. Om jag hade kommit att tänka på det först hade jag ju kunnat spara historien om farmor till ett annat tillfälle.)

Slickar på vargar

Jag börjar få lite ont i tejptummen och tar därför en liten liten paus i julklappsutdelningen. Men var inte oroliga; det finns fortfarande kvar några hårda paket i säcken, även om det förstås inte finns några garantier att sista bloggen inte helt enkelt får nöja sig med en stickad tröja från Mrs Weasley.

Under tiden kan de som vill roa sig med en bildgåta som handlar om en värsting-unge som bland mycket annat tycker om att slå sin mamma med mattpiska.

Bara en bagatell att suga på

Lisas blogg Little room of Tinyfeist är ett nöje att läsa, hur paradoxalt det kanske kan verka. Ty under hösten har bloggen varit ett ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan, höga berg av förväntan på en bok och djupa dalar av besvikelse när den kastas undan utan att  ha infriat förhoppningarna. Jag älskar Lisas uttrycksfulla texter som pendlar mellan förlorad läslust och – nu senast – tjuriga klagomål över Myrornas dyra och slitna andrahandspocketer (så befriande självupptaget och utan i-lands-insikt). Jag rycks förtjust med av ivern och glädjen över att ett drömprojekt är på väg att genomföras, och jag läser med beundran och häpnad över hur Lisa tar stora livsbeslut som en uppsägning. Hos Lisa är det himmel eller pannkaka, hunger och tillfredsställelse, häpnad och oro. Det är stora känslor i små och noga utvalda ord. Filosofi och eftertänksamhet och ilska och frustration. (Är det någon som märker att jag knappt nämner något om böcker? Det beror inte på att jag inte gillar Lisas bokval; det beror bara på att det här inte är en blogg man läser för böckernas skull. De står där bakom i bokhyllan, eller väntar ett klick bort från adlibrisfingret, finns där som en underton och en självklarhet. Som en gång på Lisas bokcafé?)

Min julklapp till dig vill jag inte ska vara en skuldtyngd måste-läsning, som du pliktskyldigast tar dig igenom (fast så artig är du väl inte?), eller ilsket kastar in under soffan där katterna kan göra pappersbollar av boksidorna. Jag tänkte mig mer en ganska stor burk full av lätta maränger som kan njutas en och en, eller hetsätas om den andan faller på.

Den bok du får av mig är Nostalgiboken* av Annica Triberg och Eva Kallhed. Det är en decennie-indelad frossa i tidstypiska detaljer, fotograferade på pricken av Albert Håkansson. En resa från 50-talets tennsoldater och monopolspel, raketostar, och filmisar, via 60-talets barbies (med mönster till barbiekläder givetvis) och potatistryck, och 70-talets Wahlströmsböcker och batikkläder till 80-talets Carola-feber och mohair-tröjor. Den här boken kan man bläddra i fram- och baklänges, dela med sin pappa och mormor, tjuta av skratt åt, och upptäcka saker man glömt bort. Det bästa av allt är alla beskrivningar på hur man stickar en poncho, tillverkar ett indiantält att leka i, eller snickrar ett par styltor. Eller, nej, jag ljuger. Det allra bästa är de tidstypiska recepten: räkcocktailen från 50-talet, ostspäckad falukorv på 60-talet, päronhalvor med smält mintchoklad på 70-talet och smördegsinbakad oxfilé på 80-talet.

Det är bara att bläddra och njuta en riktigt god jul!

Som kuriosa föreställer jag mig att Lisa ser ut som Joeys slagfriska flickvän i det här hopklippet. Det var något med "tiny" och "feist" som fick mig in på det tankespåret, och nu kan jag inte komma ifrån det (och jag vill inte veta om sanningen är att Lisa har rött krulligt hår, eller blonda igelkottstaggar, eller en grön punk-kam – även om det sista onekligen skulle vara lite roligt att tänka på, så om det förhåller sig så får du gärna hojta till).



*Nostalgiboken finns numera i flera olika varianter, till exempel kortversioner från varje decennium, eller en specialutgåva med nostalgi kring godis och glass. Jag har inte specialstuderat mer än den stora boken, men jag skulle gissa att den är bäst, eftersom man får både en helhetsbild (inte bara matbiten), och ett kronologiskt perspektiv (inte bara ett decennium). 

Agree to disagree

Bloggen Butter tar ordet har en pricksäker förmåga att vecka ut och vecka in göra listor på (förment?) läsvärda böcker av författare som jag aldrig ens hört förnamnet på. Bloggen spretar över ett brett fält av film, poesi, dramatik och serier, med återkommande eller underliggande teman som science fiction och svenska klassiska arbetarförfattare. Populärkulturell kvalitet.

Hur konstigt det än kan låta dyker det då och då upp böcker som både jag och Petter har läst. Men vi tycker förstås sällan likadant om böckerna. Om vi någon gång skulle tycka en bok är bra båda två så är det av helt skilda orsaker. Det är ju ganska intressant, förstås. Jag har heller aldrig blivit helt på det klara med om han har en väldigt udda humor eller saknar humor helt (men jag gissar på det senare). Jag roas i alla fall av många inlägg, och det tycker jag är tillräcklig behållning för att läsa hans blogg.

Jag har funderat mycket över vad jag ska ge Petter i julklapp. Jag vet att du nu sitter och väntar på att jag ska räcka över Stolthet och fördom inslaget i extra tjockt, rött papper, men ser du, så blir det inte. Jag tänkte i stället ge dig en bok som jag inte har läst, och inte tror att jag tycker om. Jag är ganska övertygad om att du inte kommer gilla den heller: Carolina Gynnings självbiografi Ego Girl (eller för all del, om du föredrar den nyare boken Ego Woman, så varför inte). Visst skulle det kunna vara intressant att som omväxling tycka illa om en bok tillsammans? Riktigt god jul-läsning önskar jag dig i alla fall!

P.S. Om du hellre vill läsa något som är bra tror jag att du skulle ha en hel del behållning av Harry Mulisch bok Upptäckten av himlen, som jag skriver lite om här.

P. P. S. Och över julen tänkte jag läsa Mikael Timms Dröm och förbannad verklighet. Spelet om svensk film under 40 år. Den har stått och dammat i min bokhylla alldeles för länge. Jag förutsätter att du har en del att säga om innehållet i den boken, så det kan vi kanske diskutera efter nyår? Du kan förslagsvis tycka att det var rätt att alla bråkade med Harry Schein, och jag kan kanske entusiastiskt meddela att Hoberts Spring för livet är en av mina favoritfilmer, och så ser vi hur vi jobbar oss fram till oenighet från de positionerna.

På liv och död

Nästa paket i den stora säcken överlämnar jag till Kontakt med bloggen Boktipset – ni na ni na ni nanna... Det här är bokbloggen sticker ut näsan och plötsligt ställer frågor man inte visste fanns: Varför läser alla bokhora? Varför ska alla läsa på originalspråk? Hur har ViLäser definierat bokbloggarna? Hur används bokbloggarna i förlagens marknadsföring? Inte förrän jag läser inläggen inser jag att frågan naturligtvis behövde ställas. Kontakt är en all-läsare, men läser allt med HBT-glasögon. Finns det minsta lilla antydan till homosexualitet så blir det uppmärksammat, vilket även innbär välkommen problematisering av heteronormen. Det är så uppfriskande att betrakta kända saker genom någon annans ögon. Det här är också bloggen med de oväntade boktipsen. Kontakt är en kritisk allätare som jag delar några favoriter med (Janne, min vän av Peter Pohl till exempel), men hon gillar inte alls min älskling Torgny Lindgren. När en bok tas upp här (antingen den nämns i bloggrubriken eller inte) så vet man aldrig om den hissas eller dissas. Fast för min personliga del kan den där kategorin med antirekommendationer gärna få utökas, utan att bloggen byter namn; att ge boktips kan väl lika mycket innebära att man hjälper läsaren att navigera runt bottennappen?

Så är det då dags för julklappen, och här har jag verkligen haft problem. Jag har inget emot att en bok jag gillar sågas av någon annan (äsch, nu ljuger jag; lite har jag allt emot det, i alla fall om det är någon vars åsikter jag vanligtvis värderar), men helst vill jag ju att en present ska uppskattas. Emellertid har jag klurat ut en bok som jag i vart fall tror att Kontakt inte har läst, och som jag av någon anledning själv associerar lite grann med Peter Pohl, så vi får väl se om den kan vara något. Boken jag tänker på är Per Nilssons Lilla livet, lilla döden. Nilsson slog igenom med en riktig höjdare till ungdomskärlekshistoria: Hjärtans fröjd, och har sedan skrivit en rad mycket läsvärda böcker, som nästan alltid kategoriserats som ungdomsböcker. Särskild värda att nämna är Korpens sång, du & du & du och Ett annat sätt att vara ung. Den bok jag har valt ut är emellertid den enda bok som helt och hållet marknadsförts som vuxenroman.

Ska jag vara ärlig har jag valt ett säkert kort. Jag har ganska ofta gett bort Lilla livet, lilla döden i present (och ännu oftare lånat ut mitt eget ex), och den har hittills alltid blivit succé. Den lilla pocketen som inleds med orden "Jag önskar jag var en neger" och avslutas med "Hälsa att allt är bra" rymmer historien om fyrvaktaren Janne som får hjälp av författaren Per Nilsson att skriva sin otroliga historia. Nilsson använder (som ofta i sina böcker) sitt eget namn och karaktär på en av huvudpersonerna, och i det här fallet låter han sitt alterego i större delen av boken undersöka om Jannes berättelse verkligen kan vara sann. Mer än så vill jag faktiskt inte berätta.

Det här är en filosofisk bok om att leva, och jag tycker den är bra. Jag hoppas att den är en nyhet för dig, och att du fäller den varsamt om du inte gillar den. En riktigt god jul, och ett gott nytt år – jag ser fram emot många besök hos dig 2010!

00-talets starkaste läsupplevelser

När Bokstävlarna föreslår att vi ska lista de 10 bästa böckerna från 00-talet vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Min läsning är så blandad, att majoriteten av de böcker jag läser är utgivna före år 2000. Dessutom hoppas jag att jag har många goda böcker från det senaste decenniet kvar att läsa, och att flera av dem slår titlarna på min lista.

Denna sammanställning utgör således min lista på stora läsupplevelser, valda från böcker utgivna på originalspråk under 00-talet. Urvalet speglar väl de böcker jag oftast läser: mycket svenskt, mycket historiskt, mycket fakta, och en del ungdomsböcker. Jag har rangordnat dem efter den ordning i vilken jag vill läsa om dem (för varför förnya sig nästa decennium?):  

Evas sju döttar (2002) av Bryan Sykes
Boken om hur man med hjälp av DNA har upptäckt att kvinnorna i  Europa* härstammar från endast sju individer. Mer spännande än en deckare!

Harry Potter and the Goblet of Fire (2000) av J. K. Rowling
Boken där serien vänder från ungdomsfantasy som slutar lyckligt till ödesmättad död. Den starkast enskilda delen i septalogin.

Solvisaren (2002) av Maarten 't Hart
Man skulle kunna tro att det är en deckare eller en lättviktig bagatell, om man inte läste noggrant! Favoriten av min favorit.


Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend (2000) av Dick Harrison
Historia när den är som bäst: Går till botten med en myt och bevisar att den är sann!

The German Trauma: Experiences and Reflections, 1938-2001 (2002) av Gitta Sereny
Outstanding journalism, alltid med ett personligt ställningstagande. Samlingen som sammanfattar.

Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins
Min mest positiva ungdomsläsupplevelse från detta decenniums bokutgivning.


Den jag aldrig var (2004) av Majgull Axelsson
Axelssons tankeexperiment i det svenska folkhemmet. What if...?


Norrlands akvavit (2007) av Torgny Lindgren
Det är svårt att välja en och endast Torgny från 00-talet. Om nån föreslår en annan är jag beredd att ändra mig!


Elizabeth Costello (2003) av J. M. Coetzee 
Den Nobelpristagare från 00-talet som tilltalade mig bäst (eller wtf – en av de få som gett ut nån bok under 00-talet)


Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (2002) Lars-Olov Larsson
Kanske den sannaste bild av den svenske kung som lade grunden till det Sverige vi ser idag. Mer tyrann än landsfader, om någon funderar på svaret på frågan.

Lewis resa (2001) av P-O Enquist
Enquists fadersuppror mot väckelserörelsen.

Blonde (2000) av Joyce Carol Oates
Den längsta fejkbiografin av dem alla, med osynliga skarvar och hjärtskärande osynlighet.

*Ja, det är lite komplicerat det där med kvinnorna i Europa, och jag kan inte kolla precis vad det står heller, eftersom boken är utlånad. Men kvinnor av europeiskt ursprung åsyftas. Sedan boken skrevs har ytterligare några individer (förutom de sju) blivit identifierade, och man har även kartlagt anmödrar till befolkningen på andra kontinenter.

Jungfrulighet

En del böcker känns sönderlästa utan att jag ens har hållt dem i min hand. Uppfläkta, genomanalyserade, vända ut och in, och om de så befunnits väga aldrig så tungt på litteraturkritikernas våg har de förbrukats av alla recensioner och bloggar. Sekunda gårdagsnyheter.

Säg, hur ska man kunna läsa en bok med oförutfattade ögon när alla andra redan har varit där och tafsat?

Kvinnor med böcker

Nästa julklapp går till Martina på Ett hem utan böcker, som trots sitt namn* är fyllt av trevlig plockmat i form av goda böcker i blandade kategorier. Det finns några trådar som slingrar sig genom bloggen. En är de kvinnliga författarna: under 2009 har det pågått en utmaning som innehållet ett fint urval av klassiska kvinnor (i svensk och brittisk litteratur, och med fokus på 1800-talet), och för 2010 planeras nästa läsutmaning, med skrivande svenskor 1900-1950. En annan tråd är skräck och fantasy, men liksom kvinnotråden slingrar den sig runt ett brett spektrum av romaner.

När jag funderade på julklappar tänkte jag att det skulle passa Martina bra med en bakgrundsbok till de kvinnliga författarna som utgör nästa års studie, och jag ger därför bort Ulrika Knutssons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Boken skildrar många av de kvinnor som var tongivande inom svensk politik och idédebatt under 1900-talets första hälft, men som vi idag möjligtvis endast känner till namnet. Det är framför allt den så kallade Fogelstadsgruppen och kvinnorna däromkring som är i fokus: Elin Wägner, Elisabet Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Klara Johansson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. De mer namnkunniga och inflytelserika (som exempelvis Ellen Key) är här i skymundan. Det är ett glömt stycke kvinnohistoria, och en viktig del av kampen för jämställdhet som vi skördar frukterna av idag, som Knutsson beskriver. Av alla dessa kvinnor är det endast Wägner som sammanfaller med Martinas föreslagna läslista, men jag inbillar mig att boken ändå är en närmast nödvändig läsning för att förstå det samhälle och debattklimat  där böckerna i Martinas urval skrevs. I alla fall var min läsning av Knutssons bok en starkt bidragande orsak till att jag väldigt starkt kände att jag vill hänga med på ett hörn på nästa års kvinnliga bokutmaning. Jag hoppas du kan finna något nöje i boken också! Eller åtminstone nån nytta! Från söder till norr – en riktigt god jul!


* Det kanske är på sin plats att påpeka att bloggens fullständiga namn är Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ. 

Or with a nice Chianti

Bokomaten har en blogg vars vitsiga namn anger innehållet: kulinariska inlägg blandas med ett hopkok av litterära erfarenheter. De senare består ofta av barn- och ungdomslitteratur. Jag har länge trott att det senare har att göra med att Bokomaten arbetar som barnbibliotekarie, men på senare tid har jag börjat tro att hon faktiskt tycker om de här böckerna på riktigt. På den här bloggen går ingen högtid obemärkt förbi; det temabloggas förstås innan semesterresan (till Florens), som föreberedelse inför bokmässan och i samband med allhelgona (bara en sån sak som att läsa Agatha Christies Halloween Party!). Just nu pågår naturligtvis en julkalender som till största delen består av adventsinspirerande bakverk. Den här saffranslängden med vit choklad ska du inte kolla på strax innan lunch. Bokomatens sprudlande energi smittar av sig tvärs genom skärmen. Personligen är jag också mycket förtjust i de små berättelserna om vad barnen på hennes bibliotek kläcker ur sig. Den här om Anne Frank, till exempel.

Att skaffa en julklapp till Bokomaten känns både lätt och svårt. Jag tror att du skulle bli så där förvånat förtjust över en hel massa som jag har haft under övervägande. Men jag chansar på en bok som jag tror du tycker om i fall du inte har läst den (jag kan i vart fall inte kan hitta nämnd på bloggen med hjälp av diverse avancerade google-sökningar). Det är en ungdomsbok med tydligt mattema. Eller kanske snarare utan mattema, nämligen Suzanne Collins uppmärksammade bok Hungerspelen. Det här är en dystopisk framtidsvision där ungdomar tvingas slåss på liv och död i dokusåpor arrangerade av regeringen. Jag blev mycket tagen av boken som jag läste i somras, och skrev då om den här. Fortsättningen Fatta eld är inte riktigt lika bra (främst därför att den saknar det dramaturgiska drivet), men den bådar gott inför tredje delen.  Och om vi säger så här: jag tyckte mycket bättre om den här serien än Stravaganza! Vad säger du då?

Skulle du ha läst boken får du helt enkelt ge dig i kast med Thomas Harris Hannibal, som jag har hintat om flera gånger i kommentarer hos dig: En bok som innehåller Florens och en alldeles speciell sorts måltider. Med en chianti till. Skål och god jul!

Jäkla syokonsulent

När jag påbörjade en planlös genomgång av i stort sett alla kurser som den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet erbjöd visste jag inte vart det skulle leda, bara att jag ville veta så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. Men hade jag vetat att det fanns något som hette littkrimmare hade mitt yrkesval varit självklart! Tänk att få tillbringa hela arbetsdagarna med att spåra Shakespeare-förfalskningar? Eller läsa Jane Eyre på arbetstid?

Jag har precis läst Jasper Ffordes bok Var är Jane Eyre, och om jag kommer verka mer schizofren än vanligt här på bloggen är det för att jag har fått en ny litterär hjälte: Thursday Next. (Den icke helt oävna svenska översättningen är Torsdag Nesta.) Thursday en littkrimmare som lever i ett parallellt England, där Wales har bildat en självständig republik (med mycket frostiga relationer till England) och Krimkriget fortfarande pågår. Faktum är att Thursday själv är krigsveteran från Krimkriget, och hon har mycket bestämda åsikter om hur det 131 år långa kriget borde avslutas.

Jag hade tänkt inleda det här blogginlägget  med att säga att boken är en litteraturnördarnas Liftarens guide till galaxen, men när jag läst ut boken och äntligen tog mig an baksidestexten så upptäckte jag att det var precis vad som stod där. För vilken annan bok som helst hade jag blivit irriterad av en sådan sak, men här känns det helt naturligt – ungefär som om boken läser mina tankar. Det här är nämligen en bok där gränserna mellan fiktion och verklighet flyter. Tidsresor och tidsförskjutningar är vardagsmat. Thursdays far är till exempel tidsväktare och kan dyka upp när som helst med underliga upplysningar och anspelningar om vad som har skett och vad som ska ske; mest förtjust är jag i den lösning på vem som skrev Shakespeares dramer som boken erbjuder: det var helt enkelt Thursdays far som åkte tillbaks till sekelskiftet 1500-1600 och dumpade av originalmanuskripten där. Och Thursdays farbror Mycroft är en uppfinnare av den allra galnaste sorten; han har skapat en litteraturportal som gör det möjligt för vem som helst att kliva in i en bok. Problemet är att man kan råka ändra händelserna inne i boken om man inte aktar sig. Och om det är originalmanuskriptet man travar runt i får det förstås konsekvenser för alla versioner och upplagor av texten.

Utifrån detta kan ni själva föreställa er vilken katastrof det blir när ärkeskurken Acheron Hades kidnappar Jane Eyre just när hon räddat Mr Rochester från den eldssvåda hans galna hustru Bertha anlagt i hans sovrum. Konsekvenserna av att Jane försvinner blir helt enkelt att historien slutar där (eftersom det är en jag-roman berättad ur Janes perspektiv kan inget mer hända). Det blir Thursdays uppdrag att återbörda Jane till romanen och vaka över henne så att inget mer som stör handlingen inträffar.

Det mest fantastiska med den här boken är alla de små och stora litterära referenserna. Och tycker man om litteratur är det helt oemotståndligt med ett samhälle där litteraturen är så viktig att särskilda polisrotlar ägnas åt den. Eller där det inte är Jehovas vittnen som ringer på dörren, utan en baconian – alltså en person som är övertygad om att Francis Bacon skrev Shakespeares dramer, och nu vill frälsa dig till samma övertygelse. Mest nöje har man av Ffordes bok ju mer man läst tidigare, och särskilt om man har en faiblesse för engelska författare: Dickens och Wordsworth utgör bara grundkursen.

Boktoka har också läst och överväldigats och skrivit om boken. Hon berättar även lite mer sansat om bokens egentliga handling, medan jag mest är alldeles sprallig efter den här upplyftande läsningen.
Jag gläds något alldeles ofantligt åt att det redan finns tre till böcker i den här serien som jag kan läsa. Det ska jag gå och göra nu (fast först ska jag ställa mig framför spegeln och väsa: My name is Thursday. Thursday Next! Give me that Shakespeare script. Now!)

Ett skrattpiller till småbarnsmamman

Nästa paket i min digitala julklappssäck tänkte jag ge bort till Lilla O. Hon driver bloggen som aldrig backar för en utmaning, och skulle det inte erbjudas någon sådan för dagen startar hon en själv. Förutom att bokblogga, skriver hon lika intensivt om livet som lärare på gymnasiets individuella program, och sätter ett genusperspektiv på livet som småbarnsmamma. Hon delar med sig både av elevernas uppskattning, och den frustration som finns med skolsystemet och den skolpolitik som bedrivs. Boktipsen är en salig och bred blandning av deckare, chick lit, Nobelpristagare och dito kandidater, lyrik, och tonårsböcker, varav en del i läsa lätt-kategorin.

Lilla O är berusad av bloggandet, ja, hon skriver själv att hon är bloggberoende. Så om jag ska vara riktigt ärlig funderade jag på att ge henne en månads bloggsemester i julklapp, men det skulle ju bli tomt i bokbloggosfären då. Jag hoppas att den inplanerade Egyptenresan ger ordentligt med kraft, och skickar med ett garanterat skrattpiller: Karin Lindells bok om att vara tvåbarnsmamma: Ketchupmamman. Jag har följt Lindells blogg ett tag, och sällan har något fått mig att skratta så mycket. Det kan förvisso delvis bero på att igenkänningsfaktorn är hög, eftersom jag också har en 2-åring här hemma som både kan göra och säga det ena eller det andra (och inte göra och säga det andra eller ena). Eller så beror det på såna här inlägg, om olika kategorier av Harlekinromaner!

Boken Ketchupmamman har jag bara läst till hälften, dubbelvikt (av skratt) bakom ett barnboksbord i den Akademibokhandel jag frekventerar oftast. Texterna bygger delvis på bloggen, men är mer genomarbetade. Och ännu roligare. Jag önskar dig en riktigt rolig stund med den här! Och en god jul, givetvis!

Ett skotskt slott med vita snören

Jag har många julklappar att dela ut (och utdelningen sker i en mycket slumpvis ordning), så jag måste skynda mig att dra upp nästa julklapp ur säcken. Den går till en blogg som tagit en (högst tillfällig, hoppas jag) paus, nämligen Hermia says. Hermia arbetar som bibliotekarie i Gävle och hennes blogg är en trevlig kombination av händelser, events och projekt på biblioteket, och egna litteraturupplevelser, men hösten har också bjudit på lite konst och dans! Dessutom har vi fått följa med på en Italienresa, och sett bokmässan genom Hermias ögon (vilket uppskattas av mig som inte var där i år). Läsfokus ligger mycket på kvinnliga författare, ofta svenska, ofta klassiska, och nästan alltid högkvalitativa. Och skulle inte böckerna hålla allra högsta klass, så gör åtminstone reflektionerna det!

Jag har tänkt på så många böcker som skulle passa Hermia, men flera av mina förslag har vid lite sökning visat sig redan vara lästa (eller finnas på någon väntelista). Det är väl visserligen ett gott betyg åt mina gissningar, men man vill ju gärna överraska på något sätt. Så den bok jag slår in till dig, Hermia, blir till sist Eva-Marie Liffners bok Drömmaren och sorgen. Det är en slags biografi (som väl med ett uppdaterat språkbruk skulle benämnas fejkbiografi) om Lars Israel Wahlman, arkitekten bakom bland annat slottet Tjolöholm strax utanför Kungsbacka. Boken är en liten tät pärla, med inslag av magisk realism. Wahlmans uppdragsgivare är paret Dickson, den rika göteborgssläkt med skotska anor som nu ville bygga sig ett elisabethanskt slott invid den halländska kusten. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag inte det är mycket mer än ritningarna av slottet, och några namn som stämmer överens med verkligheten, men det spelar ingen roll; det här är inte en bok man läser för att få reda på saker om verkligheten.

Det finns flera skäl att jag väljer den här boken som julklapp. Dels är det en kvinnlig författare, med både  förtrollande och exakt prosa. Dels är det förstås en riktigt bra bok. Men den främsta anledningen att jag kom att tänka på boken är just associationerna till Shakespeare. Jag har besökt det här slottet många gånger i verkligheten, och uppe på andra våningen finns det rum med vackra, mörka paneler som byggdes som Blanche Dicksons budoir. Temat för rummet är just figurerna ur Midsommarnattsdrömmen: Oberon, Puck, Titania och alla de andra. I rummet finns också något annat intressant – nämligen en spiraltrappa ner till ett litet medicinrum, beläget under budoiren. Arkitekten upptäckte helt enkelt att han fått ett litet utrymme över, och enda sättet att komma till detta lilla rum var genom en spiraltrappa i taket. Något som kan få fantasin att gå igång på vem som helst.

Jag hoppas du vid något tillfälle läser den här boken och tycker om blandningen av dockor på läktaren i Engelbrektskyrkan i Stockholm, spöken på skotska slott, och underliga portvakter. God jul på dig!

Vänskap och kärlek

Denna veckas tematrio hos Lyran går i vänskapens tecken. Det finns ju så många vänskapsskildringar i litteraturen –  de där ständiga vapendragarna, och de uppmuntrande förtrogna går ju att räkna i parti och minut – men oftast är de självklara eller perifera i förhållande till huvudhistorien. Jag har därför valt tre böcker där vänskap eller vännerna på något sätt är fundamentala för historien, eller dess utveckling.

1. Juliane och jag av Inger Edelfeldt är ett exempel på den där erotiserade vänskapen, som kan uppstå i tonåren, innan sexuella förhållanden på riktigt uppstår.  Den här boken skildrar två tonåringars besatthet av det ockulta, och att genom magiska medel uppnå sina mål: att vara mindre utstötta, att inte bli mobbade av klassens ledare, att få den pojke man vill ha. Boken är också en skildring av hur två utstötta plötsligt kan mötas och få en gemenskap, i det här fallet närmast en symbios. En av Edelfeldts bästa böcker. En av de bästa svenska ungdomsböckerna, faktiskt.

2. Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl skildrar kärlek och vänskap i ett komplicerat äktenskap i Köpenhamn under det sena 1800-talet. Den unga Frederikke gifter sig med Frederik, en ung förlossningsläkare på modet. Hon är förälskad, och han behöver ett alibi – alltså en hustru då – eftersom han är homosexuell. Han vill vara vän, och hon vill vara älskande. Det går inte så bra, men det är en bra bok.

3. Bridget Jones Diary av Helen Fielding. Den här boken är ju liksom filmen en romantisk komedi, där den eviga singeln Bridget träffar drömprinsen (i en hemstickad tröja) och efter många komplikationer till slut också blir förälskad i honom. Men under tiden som singel har Bridget tillbringat mycket tid med sina vänner. Det huvudsakliga gänget Jude, Tom och Shazzer är mer eller mindre singlar. Vännen Magda är gift och får barn så där vartannat år. Vännerna är både ett stöd och en förbannelse. Det är till dem Bridget vänder sig för tröst och råd, men eftersom vännerna innerst inne är oroliga för att en av dem ska gå in i ett stadigt förhållande är varken råden eller trösten alltid så konstruktiva. I den andra boken i serien (The edge of reason) blir detta uppenbart. Jude har förlovat sig med sin pojkvän (som går under öknamnet "Vile Richard"), men vågar inte berätta det, eftersom hon vet att de andra inte skulle uppskatta denna information. Och Bridget är i början av andra boken tillsammans med Mark Darcy, men så fort hon berättar om något som oroar henne i förhållandet blir rådet hon får att dumpa honom, för han är säkert ändå otrogen. Jag tycker de komplicerade vänskapsförhållandena i den här boken illustrerar hur svårt det är att passera från singelliv till parliv, och hur hotande det är för den eller dem som är kvar på singelsidan. Tänk om man blir sist kvar?

Och som avslutning. Tillfället liksom nästan kräver denna låt från en av de skivor som skulle få följa med mig till den öde ön, Jakob Hellmans Vara vänner. En sång om hur det är att vara kär i en tjej som bara vill vara vän med en.

Ädel adel

Nästa digitala julklapp tänkte jag skulle gå till Ingrid, min dikt-dealer i cyberspace. Hon bloggar så varmt om många böcker som jag också tycker mycket om. Därutöver har hon läst så mycket som jag inte har läst. Med så många gemensamma bekanta känns hon för mig som en outtömlig källa till boktips (även om jag ännu inte riktigt tagit steget in i biografi-åldern, men jag har ju börjat få gott om gråa hårstrån, så det kommer väl). Ingrid skriver sällan om dagsaktuella böcker (vilket egentligen är lite missvisande att säga; hon skriver om så många böcker, att andelen nya böcker blir rätt låg, men antalet är inte så ringa egentligen), utan ofta om lite bortglömda böcker – sådant hon minns från barndomen, från studietiden eller åren (?) i USA. Eller äldre böcker som hon läser för första gången, kanske efter att ha fått dem i arv, eller hittat dem på biblioteket. Hon läser imponerande många böcker på originalspråk, och har sannolikt läst flest Nobelpristagare av alla i bokbloggosfären. Hennes hjärta klappar varmt både för svenska gamla klassiker, och lite särskilt för Maine i USA. Insprängt bland dessa hågkomster finns både musik och filmklipp (och jag hör ju till dem som aldrig tycker sådant är omotiverat, utan bidrar till att lära känna mer än bokbloggarens bokhylla). Ingrid och jag delar ett gemensamt intresse kring böcker om historia, både romaner och facklitteratur. Och så är vi sentimentala bokkramare båda två, det har visat sig inte minst höstens biblioteksdebatt. Jag skulle så gärna dricka te och diskutera böcker med dig, Ingrid!

Eftersom Ingrid är så beläst känner jag att det är svårt att pricka in en gåva som hon inte har läst, även om jag gläds åt att ha bidragit med flera tips under året. Jag tror ändå på något historiskt, och slår till på lite facklitteratur.

För några år sedan läste jag mig igenom etnologihyllan på Malmö Stadsbibliotek, och en bok som jag då tog mig an var en väldigt intressant avhandling i etnologi som heter Blått blod och liljevita händer. Den är skriven av Angela Rundquist och består av en studie av aristokratiska kvinnor under andra hälften av 1800-talet. När man läser historiska romaner så rör dessa i stor utsträckning högreståndsmänniskor, fiktiva eller verkliga, men när man läser historieforskningen från de senaste decennierna är det legio att påpeka att arbetarnas, torparnas, statarnas och de vanliga folkets historia är i stort sett osynligt i äldre källor. Mycket av forskningen har därför handlat om att (med all rätt!) lyfta fram och skriva den historia som har varit osynlig. Folkets historia i stället för kungarnas. Det är en målsättning som jag sympatiserar med. Men en effekt av denna inriktningen på historieforskningen är att det finns få moderna, vetenskapliga verk som på allvar tar sig an de högre ståndens historia. Det är en anledning till att jag tycker Rundquists avhandling är intressant.

Boken belyser många aspekter av vad det innebar att leva som en överklasskvinna under 1800-talets andra hälft. Rundquist följer kvinnans liv från födelse till död, och samtidigt som hon diskuterar de speciella villkor som gällde för denna klassens kvinnor (inte minst hur de uppfostrades till att leda ett stort hushåll, deras uppgift som bevarare av släkttraditioner, och de särskilda plikter som tjänstgöring vid hovet innebar), så visar hon även hur överklassens traditioner långsamt flyttar ner (om än något förändrade) i de lägre samhällsskikten. Jag tycker boken ger en fin bakgrundsbild till många av de föreställningar som sällan förklaras, oftare missuppfattas och i vart fall inte helt förstås när de förekommer i sådana historiska romaner som jag med förkärlek har läst genom åren.

Om du inte redan har läst den så tror jag du kommer tycka att det här är en mycket intressant julklapp! (Och har du redan läst den kan vi ju diskutera!) God jul, Ingrid!

Då i vårt mörka hus...

En sådan här dag passar det bra att skriva om en bok där Luciafirandet spelar en viktig roll. Det här inlägget är dessutom det första inlägget i en rad digitala julklappar.

Eftersom dagens datum krävde en Luciabok, och eftersom den bok jag har i åtanke har Nobelanknytning blir det också så att jag börjar min (lite för tidiga) julklappsutdelning med en present till Lyran. Hennes fina blogg är ett ambitiöst och storstilat projekt för att läsa inte bara (något av) alla Nobelpristagare, utan även att läsa in sig på de namn som det spekuleras mest kring inför kommande års prisutdelningar. Dessutom slår Lyran genom olika utmaningar ett viktigt slag för litteraturen utanför de västeuropeiska och anglosaxiska fårorna. Jag är mycket imponerad, och samlar på mig boktips och inspiration! Som om inte detta räckte är varje måndag i bokbloggosfären helt och hållet upptagen av ihopknåpade bidrag i den tematrio som Lyran värker ihop under helgerna. Lyrans blogg är en samlingsplats och ett vattenhål, som mycket välförtjänt bland annat har uppmärksammats som månadens läsarblogg hos ViLäser. Personligen uppskattar jag även alla fina barnbokstips, ofta med både genusperspektiv och psykologiska glasögon. Dessutom tycker vi båda om Nesser.

Jag har funderat mycket på vad jag ska ge Lyran i julklapp, och många storslagna romaner har varit med i potten. Men den bok jag till slut beslutade mig för blir i stället en satirisk bagatell, ett kuriosabidrag till Nobelsamlingen: Ljusets drottning av P. C. Jersild. Den är varken språkligt eller tematiskt i Nobelprisklass, men jag gillar Jersilds lättflytande prosa och samhällssatir. Just den här boken handlar om en pojkes sökande efter sitt ursprung, och de underliga omständigheter som så småningom framkommer kring dessa. Pojken i fråga heter Alex, och är i tidiga 20 års-åldern. När han återkommer efter en lång ryggsäcksluff får han reda på att hans adoptivmor, Marie, oväntat har avlidit. Vid en genomgång av moderns papper framkommer att Alex inte alls är adopterad, utan tvärtom biologisk son till Marie. Frågan är varför hon i alla år låtit honom tro att han var adopterad. Och vem är hans far?

Alex sökande efter svar leder honom bokstavligt talat in i Nobelpristagarna sovrum, där hans mor tillbringade en minnesvärd Lucianatt 1982. Medan historien vecklas upp får vi på köpet lite medicinsk science fiction, och elitistiska tankar om den perfekta människan. En eftermiddags tidsfördriv och trevliga cynismer kring det sena 1900-talets Sverige.

God jul!

Snart kommer tomten till alla snälla bokbloggare

Det här är min första jul som bloggare, och jag är lite osäker på vilka regler som gäller för att fira den. En del bloggar (som Lyran och Ett hem utan böcker) har ett stilla snöfall genom hela december. Andra presenterar läcker julmat var och varannan dag, som Bokomaten. Ganska många har julkalendrar, Bokmania och Butter har ordet, till exempel. Ytterligare andra har en decemberlång frågesport med fina bokpriser. En annan sida och En bok om dagen är exempel på sådana.

Det är roliga påhitt alltihop, tycker jag. Själv är jag inte så pysslig, och inte så företagsam att jag skriver efter sponsrade priser hos förlagen (mina egna böcker vill jag ju inte ge bort) och dessutom är jag så där allmänt dålig på att fullfölja projekt jag påbörjat.

Men jag skulle hemskt gärna vilja ge bort lite digitala julklappar till några av de nyfunna vänner jag har lärt känna här i bokbloggosfären. Jag har haft det väldigt roligt och intressant tillsammans med er under året, och om det bara var möjligt så skulle jag bjudit hem er på glögg och pepparkaka och haft julklappsutdelning i mitt fina, gröna bibliotek.

Men i stället för att dela mina mjuka hårda pepparkakor (ja, de blev lite misslyckade, men de smakar bra) med er hade jag tänkt ägna en stor del av resten av december åt att presentera boktips med särskild adress till någon medbloggare som jag tror boken skulle passa. (Skulle ni till äventyrs ha läst boken så tycker jag vi ska se det som att jag är osedvanligt duktig på att pricka in lämpliga böcker!). Jag börjar i morgon, och strör sedan ut dem lite ojämnt över dagarna fram till jul!

Avslöjad

Jag tillhör de där läsarna som stjäl åt mig lässtunder varhelst det är möjligt. Läsning i kassakön på Willys, eller medan jag väntar på säkerhetskontrollen på flygplatsen är förstås inget konstigt (men det är irriterande när man måste lägga ifrån sig boken på det rullande bandet för att den ska genomlysas i säkerhetskontrollen; det kan lätt försvinna upp till två minuter innan man får möjlighet att fortsätta läsningen). När jag är bortbjuden har jag givetvis en tillräckligt stor handväska med mig så att jag utan att det märks kan ha med mig den bok jag läser för tillfället. Då och då smiter jag in på toaletten och läser några sidor, men jag kan försäkra den som tycker att jag beter mig oartigt, att jag skyndar mig ut när det är dags för efterrätten.

När man har barn kan det vara väldigt svårt att hitta tid att läsa, i alla fall om man vill vara en pedagogisk mamma som inte sätter ungen framför en film hela tiden (detta går i och för sig att varva med fullkornsdieten böcker på cd, om man är riktigt desperat). Jag har emellertid ofta tagit tillfället i akt att läsa under periodvis evighetslånga läggningar. Jag ligger där tätt intill dottern i halvmörkret, och försöker ovanför hennes huvud se vad det står i min bok, medan hon förgäves kämpar mot sömnen under kortare eller längre tid. Jag har länge svävat i villfarelsen att detta har gått henne helt obemärkt förbi. Men jag har nog bedragit mig, tror jag.

Anledningen till denna insikt inträffade häromdagen. Jag fick en bok i present – en tjock röd sak utan bilder, alldeles uppenbart en vuxenbok. Dottern studerar den glatt och frågar sedan: "Ska du läsa den medan du nattar mig ikväll?"

Vad svarar man på det? "Visst! Men oroa dig inte.  Först ska vi läsa Är du feg, Alfons Åberg åtta gånger. Precis som vanligt."

Opposites attract

Jag tänker ut så många blogginlägg, som liksom står på kö för att jag ska lägga sista handen vid dem och klicka på den där publicera-knappen. Den här lilla bildgåtan låg jag till exempel vaken en natt och tänkte ut, och de nödvändiga ingredienserna är sedan länge inköpta, och fotot sedan länge knäppt och hjälpligt redigerat. Så då är det väl bara att putsa på det här inlägget lite grann då, och sedan se om någon kan gissa vad det är för bok jag tänker på.

Det här illustrerar en bok som först var en bästsäljare och sedan blev en kioskvältare på biograferna. Köttbullspaketet på bilden borde nog egentligen varit Mamma Scan, men jag tror det funkar ändå. Notera den lilla räkan bredvid. Kossorna har jag lånat från dotterns bondgård, men de symboliserar en betydligt större besättning. Den bibliotekarie som inte klarar den här boken har antagligen inte heller lyckats genomföra sin examen. Andra ledtrådar som jag funderade att ha med på bilden var en cykelhjälm och en hjärnkirurg, men hemma hos oss var det svårt att hitta exempel på någotdera att fotografera.

Till skillnad från en massa andra bloggar så här i juletider kan man inte vinna ett dugg om man gissar rätt. Eller jo, jag skulle väl kunna tänka mig att skicka över de få köttbullar som fortfarande finns kvar i påsen i ett kuvert till vinnaren. Eller att tejpa fast räkan på ett julkort.

Mina små älsklingar

Det pågår omröstning om de mest älskade böckerna skrivna på svenska hos Du är vad du läser (mejla ditt bidrag dit!). Mina älskade förslag skrev jag om här. Eftersom jag ännu är en ivrig omläsare av högt älskade ungdomsfavoriter kan jag inte motstå att därtill föreslå en lista på 10 svenska barn- och ungdomsböcker* som jag fortfarande är mycket förtjust i. Jag är ganska sympatiskt inställd till det där ordet "älskade", i stället för "bästa". Svaren blir lite annorlunda på så sätt, eller hur?

Samtliga böcker tål vuxna omläsningar. Listan är alfabetiskt ordnad, och det kan kanske i sammanhanget vara värt att påpeka att jag försökt balansera den för kön (liksom jag gjorde för vuxenlistan), men det lät sig inte göras.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt
Skugg-serien av Maria Gripe, något om böckerna t ex här.
Muminböckerna av Tove Jansson, om Mumin, t ex här.
Sandro slash Ida Sara Kadefors
Den vita stenen av Gunnel Linde
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, om Astrid t ex här.
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Serien om Micke av Peter Pohl (som inleds med Regnbågen har bara åtta färger); lite om böckerna här.
Kulla-Gulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström, något om böckerna här.
Pip-Larsson-böckerna av Edith Unnerstad

Starka bubblare: Sven Wernströms böcker om Trälarna, Barbro Lindgrens böcker om Sparvel, Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten, Katitzi-böckerna av Katarina Taikon och Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.


* Jag har inte inkluderat bilderböcker, eller böcker för väldigt små åldrar, utan satt ungefär samma gränser som jag gjorde för min barn- och ungdomslista tidigare i år. Om jag känner mig väldigt inspirerad kanske det kommer en småbarnslista också om några dagar.

Det är inte du, det är jag

Kära bok!

Jag kunde inte undgå att märka hur besviken du blev på mig igår kväll. Jag vet att du hade väntat tålmodigt hela kvällen, medan jag badade barn och åt middag, talade i telefon och nattade en hostig dotter, och sedan såg på film med sambon i stället för att ge dig den uppmärksamhet du så hett åstundade. När jag så äntligen fick möjlighet att stjäla till mig några minuter tillsammans med bara dig – ja, då somnade jag, trots att du dukat upp med både biljakter och försmådd kärlek. Det finns inga ursäkter för det, bara förklaringar, som jag förstår att du tycker är dåliga undanflykter.

Jag kan endast försäkra att jag fortfarande finner dig både intressant och attraktiv. Den där tefläcken gör mig ingenting, den skänker dig bara karaktär. Jag önskar att du kunde sluta tjura över den, det var ju inte som att jag spillde med vilje, och förresten har du ju torkat för länge sen! Och smulorna går att borsta bort (hur många gånger ska jag behöva säga det?).

Tänk i stället på att våra möten bara blir mer laddade ju mer vi måste vänta och pussla för att få till dem! Halvtimmen igår på personaltoaletten tyckte jag verkligen var något riktigt extra (även om det blev lite pinsamt att komma ut och möta alla kolleger öga mot öga efter alla de där bankningarna).

Idag tar jag 17.05-bussen hem. Om du kan ta samma buss får vi nästan 25 minuter tillsammans (och oroa dig inte för den där svängen in i bokhandeln som jag gör på väg till bussen; jag ska bara hämta upp en – ähum – present till en kompis).

Emma från Eslöv

Jag kan se henne framför mig, ja, faktum är att jag ser henne nästan varje dag. Hon brukar åka på samma  buss som jag tar på väg hem från jobbet. Hon är ungefär 17 år, och kanske egentligen inte särskilt vacker, lite truligt söt så där, men hon vet precis hur hon ska framhäva det hon har: extra markerade ögon, förstärkta läppar, underlagskrämer, puder, rouge. Noppade ögonbryn, tvättat och färgat och fönat och plattat hår. Omsorgsfullt valda kläder och parfym. Accessoarer som till och med jag begriper är hårdvaluta på gymnasiets estrad. Jag ville inte ens tänka på hur mycket tid det har kostat alltihop.

Ibland sitter hon faktiskt och läser på bussen. En riktigt storkonsument är hon. Kärleksromaner. Chick lit. Verklighetsflykt och drömmar. Oftast surrar hon med sin kamrater, på alla sätt hennes dubbelgångare. Fester de har varit på, fester de ska till. Killar de träffat och killar de inte träffar längre. Framtidsplaner, studier, resor.

De sista dagarna ser jag i den här 17-åringen Victoria Benedictssons uppdiktade Marianne Björk, flickan som fascineras mer av att vara förälskad och bli fästmö, av att få vackra kläder och kunna inreda sina egna rum utan tanke på kostnaden, än vem hon egentligen blir gift med, och vad ett äktenskap i själva verket innebär.

Benedictssons bok Fru Marianne är en utvecklingsroman om Marianne, som förläst på dåliga kärleksromaner går från en bortskämd högreståndsmiljö till ett liv som kuttersmycke och lyxhustru till den duglige unge bonden Börje, som med fötterna förankrade i den skånska, feta myllan, gömmer en längtan efter både skönhet och utbildning. Mariannes äktenskap blir förstås inte som hon tänkt sig; hon har inte för avsikt att befatta sig med hushållet, eller umgås med de andra bondhustrurna, utan får tillbringa större delen av dagen med att vänta på att maken ska bli färdig med dagens göromål. Börje har å sin sida drömt om att Marianne ska trivas på landet, och helt naturligt ta del av gårdens skötsel, sätta på sig ett randigt förkläde och föda barn.

I den upplaga av boken jag läser har Carin Mannheimer skrivit ett förord. Detta kom till med anledning av hennes mycket trogna tv-seriefiering av boken (som kom 2001). Mannheimer skriver om parallellerna till Flauberts Madame Bovary, där Emma Bovary läser romaner och har förutfattade romantiska uppfattningar om äktenskapet, som inte uppfylls. Likheterna är förstås helt uppenbara och avsiktliga – Benedictsson nämner till och med Emma Bovary i sin text. Vad Benedictsson dock gör med Fru Marianne är att skapa en utopisk lösning på problemet. Hennes Marianne blir tjusad och förälskad när Börjes gamle vän, den akademiska, anemiska och världsvane änklingen Pål kommer till gården. Inget mer än en stilla flört, och en enda kyss inträffar dem emellan, men Marianne känner att även detta är att gå för långt. Hon bryter med Pål, och bekänner så småningom för Börje vad som har passerat. På detta följer en lång botgöringsperiod i säck och aska, där stackars Marianne vänder ut och in på sig själv för att vara Börje till lags och bli den hustru han önskar sig. Hon anlägger köksträdgårdar, väver i vävstugan,  charmar in sig hos allt gårdsfolk, och alla grannar, och syr förstås också den typ av randiga förkläden som Börje är särskilt svag för. På köpet finner hon – naturligtvis (!) – att hon trivs bättre med denna tillvaro. Men inte förrän hon till slut blir arg och undrar vad hon egentligen kan göra mer för att sona en enda liten kyss tar alla ansträngningarna skruv.

När jag läser boken tänker jag inte bara på Emma Bovary, utan även på Emma Woodhouse, Austens hjältinna, som efter att ha roat sig med äktenskapsmäkling själv till slut kommer till ro med en betydligt äldre man som kan ge henne det lugn hon behöver. Austen skrev om Emma att hon ville skapa en huvudperson som ingen mer än hon själv skulle kunna tycka om. Och Marianne Björk är sannerligen inte en flicka som man tycker särskilt mycket om. Bortskämd och liknöjd, estetisk och snobbig. Sympatierna är förstås tänkta på det där sättet. Börjes vrede är rättmätig när han protesterar mot bröderna Björks skämt om bönder, och sätter ner foten när det tas för givet att han ska lösa upp svärfaderns ekonomiska problem.

Men medan jag läser blir jag långsamt mer och mer irriterad på Mariannes make. Den här bonden Börje Olsson köper sig en vacker hustru. Jo, det kan man faktiskt säga. Han skäms över henne, eftersom hon inte motsvarar de ideal han sätter upp för en hustru, det vill säga den strävsamma, arbetsamma bondkvinnan, som glatt styr om alla gårdens göromål, till ständig fröjd för maken. Detta ideal har Börje i sin egen mor. Hur mycket han skäms över Marianne (eller kanske snarare över sin egen skönhetslängtan som sträcker sig långt över hans eget stånd och utbildning?) är tydligt när det gång på gång framhävs vilken nära relation Börje har med sin mor, och samtidigt hur tveksam han är till att låta modern och Marianne mötas.  Mariannes förvandling till bondhustru mynnar följdenligt ut i ett möte med Börjes mor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med att skriva att Victoria Benedictssons bok Fru Marianne är en svensk klassiker, som borde bli mer läst och uppmärksammad. Men jag vet inte riktigt. Jag tycker att boken är intressant, både språkligt, litteraturvetenskapligt och tematiskt, men det är mycket tell, och lite show, om man säger så. Sida upp och sida ner av beskrivningar hur huvudpersonerna egentligen är och egentligen tänker. Det bildar en psykologiskt trovärdig ram, men det är faktiskt lite tråkigt att läsa.

Men jag önskar mig faktiskt någon slags remake på den här. Ungefär som filmen Clueless som flyttade fram äktenskapsmäklingen i Austens Emma till 1990-talet. Lilla Marianne finns ju i högsta grad idag, i alla de där flickorna som har drömmar om hur verkligheten ska bli när de hittat sin drömprins, och som så småningom kommer uppleva skevheten mellan vad de vill ha och hur verkligheten är. Jag tycker mycket om det slut Benedictsson beskriver, hur reaktionärt det än verkar. I stället för att rymma med Pål, och ge upp sitt äktenskap (vilket väl dagens ideal skulle föreskriva?), så stannar Marianne och utvecklas. Utopin att arbeta lugnt tillsammans, att i växande kärlek uppfostra sina barn, utveckla gården och bygga ett gemensamt liv är svindlande vacker.

Victoria Benedictssons bok Pengar ingår i läsningen av klassiska kvinnliga 1800-talsförfattare som Martina på Ett hem utan böcker satt ihop. I samband med denna läsning finns en kortfattad biografi om Benedictsson här.

Älsklingar

Här är mitt förslag på de 10 mest älskade böckerna, skrivna på svenska:

Drottningens juvelsmycke (Carl Jonas Love Almqvist); om boken.
Aprilhäxan (Majgull Axelsson); om Axelsson.
Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman)
Livläkarens besök (P-O Enquist)
Musselstranden (Marie Hermanson); om Hermanson.
Löwensköldska ringen-trilogin (Selma Lagerlöf); om Lagerlöf.
Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren); om Lindgren.
Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren), om boken.
Fröken Julie (August Strindberg)
Maken (Gun-Britt Sundström), om boken.

Bloggen Du är vad du läser samlar in röster. Mejla dina förslag dit!

Tuberkulos

Lyrans tematrio den här veckan är helt sjuk! Jag tänkte därför att jag skulle uppmärksamma några böcker om tuberkulos. Sjukdomen i sig har haft många epitet genom historien. Den vita döden, till exempel. Den har varit en del av mänsklighetens historia under många tusentals år (det finns till exempel egyptiska mumier som har tydliga missbildningar till följd av sjukdomen). Det är inte heller bara människor som kan drabbas: de flesta däggdjur kan få tbc. Och ormar också för den delen. Tbc förknippas i regel med den typiska – och mycket smittsamma – form som sätter sig på lungorna, men det går att få tbc i en massa kroppsdelar.

Rent litterärt har tuberkulosen haft oerhört stor betydelse; en ofattbar mängd författare (och andra konstnärer) har varit drabbade av tuberkulos, antingen de själv har varit sjuka, och kanske dött, eller haft anhöriga som dött i sjukdomen. Bellman, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm är exempel på några svenska författare. Vill vi vara mer internationella så varför inte exempel som Brontësystrarna, Tjechov, Camus (som visserligen dog av något annat) och Molière. Det finns de som menar att det var just denna närhet till döden som orsakade febrigt produktiva tillstånd hos många av dessa författare; de visste att de med stor sannolikhet skulle dö, och denna dödsångest skapade en hektisk kreativitet.

Sjukdomen i sig har ibland ett romantiskt skimmer över sig. Sanatorier i schweiziska alperna. Diskret hostande och några röda droppar mot det vita täcket. Det långsamma borttynandet som gav tillfälle för både den sjuke och anhöriga att förbereda sig och ta avsked. Memento mori. Några litterära typexempel: Kameliadamen (aka la Traviata),  Ruby Gillis i Anne på Grönkulla hon, och den lilla flickan i skillingtrycket I en sal på lasarettet.

Här är tre böcker som tar upp tbc på ett eller annat sätt:

Tuberkulos av Bi Puranen. Detta är Puranens avhandling, som tar upp tuberkulosen ur ett sociokulturellt perspektiv. Lika upplysande som skrämmande. Svår att få tag på, men borde kunna beställas från vilket bibliotek som helst i din närhet.

Bergtagen av Thomas Mann. Den här Nobelpristagaren hör till dem som överlevt sjukdomen. Han vistades under många år på sanatarium, och den här boken liknar han en sådan vistelse vid att vara bergtagen, dvs att försvinna från det vanliga livet under en period, att isoleras och att inte räknas.

Förälskad i livet av Bi Puranen och Tore Zetterholm. En coffeetable-bok om tuberkulos, som presenterar ett smörgåsbord av författare, konstnärer och kompositörer som drabbats av sjukdomen genom tiderna. Dessutom kortfattade historiska och medicinska förklaring till sjukdomen och dess utbredning. Ingrid skrev om boken här.

Och som avslutning I en sal på lasarettet, här framförd av Thomas di Leva (och ja, jag gråter varenda gång jag hör den här):




Som bonus till Lyran (som jag vet är en större Simsfantast än mig) vill jag även länka till detta youtube-klipp, där sången illustreras av olika Sims-klipp (och här gråter jag ännu värre, buhu, tänk att hon aldrig får komma hem till mor, den lilla).

Bilden som illustrerar det här inlägget är en målning av Edvard Munch (ja, han med skriket). Han gjorde flera varianter av denna målning, som kallas Den sjuka flickan, och föreställer hans  storasyster, som dog i tbc, endast 15 år gammal. 

Fräsch andedräkt

Ofta, medan jag håller på att läsa något annat (som jag för all del kan ha stor glädje av), så händer det att en spänning byggs upp. Den stegras inom mig, kittlar min förväntan. Det är lite grann som att vara förälskad, som när man utbyter blickar med någon, kanske till och med som när man inlett en relation lite grann, och går och spanar för att se om den andre också har lust med ett möte.

Såna där förhållanden har jag ibland med böcker i min bokhylla. Det kan gälla böcker som är alldeles nyinförskaffade, som står där och lyser och glänser och lockar med all sin ungdomliga fräschör. Eller det kan vara något helt oansenligt, medelålders och beigt, som har stått instoppat mellan lästa och tummade volymer i flera år. Kanske någon bastant, självmedveten klassiker, eller en distingerad herre med silverstänk i håret och väst knäppt under hakan. Ibland är det en ung flicka, nästan genomskinlig, nästan osynlig, nästan okysst, ibland en världsvan ung man som har legat med varenda småskoleunge som kan stava till b-o-k-h-y-l-l-a sedan 1950.

Det som är gemensamt är känslan av glad oundviklighet. Snart kommer det vara vi. Om bara ett litet tag, ett par dagar, kanske timmar (eller om olyckliga omständigheter vill det – någon vecka) så kommer jag och Boken vältra oss tillsammans. Helst i sängen, men om det inte går så åtminstone förstulna kyssar på bussen, eller kanske en långlunch där vi kan hålla handen på något undanskymt café.

Jag tror jag har ett span på gång just nu. Så det pirrar lite i magen varenda gång jag behöver gå genom mitt bibliotek på väg till badrummet. Det är nästan så att jag går och borstar tänderna ett par extra gånger per dag, faktiskt – och åh, om ni visste hur mycket jag avskyr att borsta tänderna i vanliga fall!

Nej tack. Det ska inte va nån bok i år

Den här boken kan nån gärna få ge mig i julklapp. Vår husgud Anna Bergenström och hennes dotter Fanny har skrivit en ny kokbok fyllt med efterrättsrecept och annat smaskigt. Sött, sweet, dulce heter den.

Fast förresten. Stryk den från min önskelista. Jag ska i stället ge bort den själv till nån i julklapp. Nån som gärna får fixa till de där efterrätterna och servera mig en i veckan. Mums!

Min julklappslista

Det är ingen som har frågat, men jag förutsätter att alla går i spänd förväntan över vad jag kommer ge bort i julklapp. Så här kommer hela listan. Om du av någon anledning känner mig och tror att jag kommer att ge dig en julklapp så är det bara att läsa vidare. Lika givande som att klämma på paketen!

Sambon: En bok. En dvd. En fototidning. Och ett paket kaffe. Varför ändra ett vinnande koncept när det här har funkat vartenda år?

Dottern: En bok. Och en eltandborste. Och om hon bara hade lärt sig att plocka undan legobitarna, dockkläderna, studsbollarna och kritorna så hade jag kunnat fundera på att köpa något nytt i leksaksväg också. Men nu tror jag att jag möjligen slår till med en bok till. Det är ju ändå roligt med många paket under granen!

Min mamma: En bok. Jag passar på att ge bort en som jag själv fått i present och har dubblett av. Jag har inte ens läst mitt eget exemplar ännu, men baksidestexten verkar bra. Dessutom får hon en tvättkorg.

Min pappa: En bok. Han är inte så förtjust i böcker och läser inte särskilt mycket, men den här var väldigt dyr, så han får inget mer. Fast den hade fina bilder också, det hade den.

Min bror: En bok. Vi ska inte köpa så dyra presenter till varandra, men den enda bok jag kunde komma på att ge honom var dyr, så jag ska säga att jag köpt den på antikvariat. Det kanske jag ska göra också, förresten.

Min svägerska: En bok. Vi har inte alls samma boksmak, så jag brukar helt enkelt köpa en bok jag aldrig i livet skulle vilja läsa själv. Sen pratar vi aldrig mer om saken med varandra.

Min brorson: En bok. Han gillade den förra han fick av oss; jag har sett filmen när han sitter och tuggar på den.

Mina två bonusbrorsdöttrar: En bok. Var, så klart. De är lite för små för att läsa själva, så jag valde för säkerhets skull något som jag tror deras föräldrar gärna läser för dem. (Clas Ohlson-katalogen är inte så dumt gissat – men fel!)

Min mormor: Hon har ändå glömt bort de flesta böcker hon har läst i sitt liv, så jag funderar på att helt enkelt ge en gammal favorit om igen. Eller okej då. Ett inramat foto på dotterdotterdottern.

Väninna 1: En bok. Hon väntar barn vilket gör att jag funderar över tre alternativ: a) en sån där läskig bok om förlossningar; b) en sån där läskig bok med kåserier av en nybliven tvåbarnsmamma, djupt nedgången i ketchup- och legoträsket; c) en sån där läskig bok om hur det var att vara singel och leta efter drömprinsen.

Väninna 2: En bok. Vid minst tre tillfällen har jag helt omedvetet råkat ge henne en bok som jag redan tidigare gett henne i present. Jag funderar på att göra det medvetet den här gången. Jag är så wild and crazy liksom.

Min guddotter: Det är bara att luta sig tillbaka och vänta på ett sms. Hon brukar veta vad hon vill ha, även om hon alltid är ute i sista minuten, och har glömt bort boktiteln.

Min gudson: En bok. En sån där könsöverskridande bok om pojkar som leker med barbies eller flickor som inte vill klä ut sig till prinsessor. Dessutom irriterar det i hemlighet hans föräldrar.

Min gudsons storasyster: Svårt att komma på nåt riktigt bra. Det kanske blir en godispåse? Haha, där lurade jag er allt! En bok blir det förstås! Lotta på Bråkmakargatan kanske? (Oops, avslöjade jag för mycket nu?)

Alla andra jag träffar får choklad! Men paketen är så lustigt utformade att de ser ut som pocketböcker, så att de känner sig besvikna ända tills de öppnat dem!

Det är faktiskt rätt åt en fuskare som jag

Svenska Dagbladet ordnar frågesport kring de 50 böcker som förändrade världen, enligt Andrew Taylors nyöversatta bok (som heter Böcker som förändrade världen).

Jag får nio rätt av tio, och jag antar att det tyder på att jag är något sånär beläst. Eller bra på att gissa. Bra på att googla är jag uppenbarligen inte, för den enda frågan jag går bet på är den där jag lite slarvigt googlade svaret. Det var dessutom en bok jag hade läst, så det var bara rätt åt mig att det blev fel.

Men jag är så attans dålig på att komma ihåg vad folk heter i böcker. Jag tror det är därför jag tycker det är bra när böcker har namn i titlarna. Emma och Onkel Tom och sånt där. Då finns det i varje fall en person i boken som man inte så lätt glömmer bort namnet på, även om man fortfarande inte kommer ihåg vad hon hette som han blev kär i.