Motbjudande och inbjudande

En sak som kännetecknar en riktigt god författare är förmågan att få mig intresserad av saker jag vanligtvis tycker är tråkiga, meningslösa eller äckliga. De författare som är riktigt bra lyckas genom sin egen fascination för ett ämne få mig att hålla med om att jo, den här trista eller motbjudande företeelsen som jag tidigare aldrig ägnat en tanke är helt optimal för en bok på 300 sidor. Eller 400.

(Riktigt dåliga författare behöver å andra sidan en verkligt spektakulär historia för att en bok ska bli intressant. Och inte ens då lyckas de alltid).

Jag har tänkt mycket på denna särskilt geniala författarförmåga just i år när jag läst två av Sara Stridsbergs böcker: Drömfakulteten och Darling River. Båda är böcker som frossar i kroppsutsöndringar, specifikt kvinnliga sådana. Den första är en roman om Valerie Solanas, den andra utforskar Lolita-motivet. Båda gräver ner sig ungefär så långt det går i kroppens förfall. Solanas sista dagar i en döende kropp på ett hotellrum. Kvinnan i Darling River som bokstavligt talat vältrar sig i gyttja tillsammans med sina älskare. I den boken finns även en annan kvinna som ständigt slickar av socker från sina fingrar. Och ett ständigt prostitutionstema i bägge böckerna.

Om jag ska vara ärlig är det precis ingenting som tilltalar mig med det här. Jag har svårt för böcker som skildrar såna här såriga kvinnor. Inget händer. Eller möjligen blir det värre. Destruktiviteten vilar tjock över hela skildringen. Jag hittar inga kontaktytor mot mitt eget liv. Jag hittar så lite hopp att jag inte ens blir arg och tycker att samtliga huvudpersoner ska rycka upp sig och ta sig i kragen. Jag följer bara med i deras cirkulära tankegångar och noterar matt att de har hunnit så långt på sin väg mot undergången att allt hopp om en normal tillvaro är ohjälpligt förlorad.

Men trots att jag inte ens kan uppbåda förundran blir jag ändå ohjälpligt fast i Stridsbergs texter. Det är böcker jag inte kan lägga ifrån mig; jag läser dem från pärm till pärm, insugen i berättelsen, buren av språket och den starka upprepningen. Och av Stridsbergs egen utforskning av blod, avföring, matrester...

Jag är äckligt imponerad.

Och kan bara konstatera att jag tycker att Stridsberg är en av de absolut bästa yngre författarna som jag läst. Skriver hon om nåt mindre kroppsvätskeorienterat nästa gång kan det hända att jag lanserar henne som Nobelpriskandidat.