Från ett fönster med utmärkt utsikt

På torsdagslunchen i åttonde klass brukade min bästa vän och jag sitta i fönstersmygen en halvtrappa ovanför rektorsexpeditionen, strax utanför skolsysters dörr, nästan bredvid det klassrum där den grupp som hade valt allmän matte brukade hålla till. Vi spanade genom fönstret för att se när killarna från 9A gick från träslöjden till matsalen. Vi var båda (olyckligt och på avstånd) förälskade i varsin kille i den klassen, och det här var en ostörd utkiksplats.

(Jag skulle kunna göra en lång utvikning här. Om hur fånigt leende jag sitter just nu, fördjupad i minnen. Någonstans i mitt förflutna, i en bortglömd tidsficka från slutet av 80-talet, finns ett tonårsjag som inte kan glömma den där killen. Han som brukade se på mig under lugg, när ingen märkte, och låtsas gå in i mig av misstag i trappan eller när vi spelade volleyboll. Han sa inte ett enda ord till mig på två år, men ibland bar han en grå collegetröja som jag tyckte att han var så fin i. Jag hade matte ihop med hans lillebror, som brukade ha en jeansskjorta och tala med mig om Pythagoras sats. Slut på utvikningen.)

Den där minuten när killarna från 9A promenerade över skolgården var ju snart över. De försvann in i matsalen och jag och min bästa vän kunde fördjupa oss i intressanta samtal i stället. Om internatskolor, till exempel. Jag vet inte riktigt var vi hade fått idén ifrån, men vi tillbringade en hel del av åttonde klass i den där fönstersmygen och drömde dagdrömmar om att gå på en internatskola. Vi gav inte mycket för vårt ganska slitna högstadium utan några särskilt stolta traditioner, där vi uthärdade en ändlös rad av fysiklektioner och franskaglosor. För min egen del vet jag att internatskolefantasin omfattade stimulerande lektioner med krävande, men rättvisa lärare, samt långa studiekvällar i ett bibliotek med gröna lampskärmar (möjligtvis tänkte jag även på blåa skoluniformer). Jag tror att min bästa vän var mer inriktad på fnissiga kuddkrig och smyg i korridorer. I vilket fall tillbringade vi under några år mycket tid med att lista de skolkamrater som vi kunde tänka oss ha med till "vår" internatskola. 9A var ovanligt väl representerat.

Att jag inte var ensam om min internatskoledröm förstod jag när jag för ungefär ett och ett halvt år sen skrev ett blogginlägg med titeln Drömmen om en internatskola (för övrigt en ständig bubblare på listan över mycket lästa blogginlägg). Jag berättade där om Enid Blytons böcker om internatskolan Malory Towers, och om Doris, Alicia, Sally och de andra flickorna som var lyckliga nog att få dra på sig den bruna klänningen, och simma bland Cornwalls vackra klippor. Många blev förtjusta, och tipsade mig om fler internatskoleböcker, bland annat Curtis Sittenfelds bok I en klass för sig, eller Prep, som den heter på originalspråket engelska. Boken läste jag för ett par månader sedan, och det är en bok som framkallar inte alltid särskilt angenäma hågkomster av en komplicerad tonårstid.

Berättarjaget i Prep heter Lee Fiora och är en flicka från en alldeles vanlig (och inte särskilt rik) familj från mellanvästern. Hon har fallit för precis samma internatskoledröm som jag och min vän hängav oss åt där i fönstersmygen. Skillnaden är att 13-åriga Lee gör slag i saken och söker in på den anrika skolan Ault. Hon får ett stipendium och åker dit för att tillbringa fyra år som en outsider där. Den initiativkraft som hon måste ha haft för att orka fylla i alla ansökningshandlingar, övertala sin familj och packa väskan för att bli en del av de där flickorna i cashmeretröjor som i skuggan av ärevördiga tegelbyggnader flirtigt skämtar med pojkar i blazer på väg till roddarklubben eller basketbollplanen försvinner emellertid när hon inser att hon inte är en av dem. Hon tillbringar nästan fyra år med att vakta på sina ord och handlingar för att inte trampa i klaveret.

Jag har väldigt svårt att tycka om Lee. Hon är uppenbarligen inte dum som har tagit sig till Ault, men väl där blir hon oföretagsam, skygg, väljer ett utanförskap som hon inte skulle behöva ha. Det är som att hon genast gör en snabb jämförelse mellan sig själv och de rika, snygga skolkamraterna, med fickor fulla av självförtroende och fickpengar. Eftersom hon inte har möjlighet att bli som dem, så kastar hon in handduken på förhand. Som om hon vill skydda sig från förödmjukelsen att bli avslöjad, och därför förekommer allas förakt.

Hon avvisar alla möjligheter att bli en i gänget. Hon går inte på skoldanser, hon väljer bort att följa med på shoppingrundor, hon briljerar inte i klassrummet, hon deltar inte i några sporter. Det är inget som hindrar henne, mer än en egen inneboende – fullständigt förlamande – mindervärdeskänsla. Ja, att säga att jag har svårt att tycka om henne är en underdrift. Jag avskyr henne.

Och nånstans där känner jag att anledningen till denna avsky beror igenkänning. Jag har aldrig riktigt varit som Lee, men jag känner starkt att potentialen att bli en Lee finns där inom mig. Jag kan definitivt känna igen det där att rädslan för att misslyckas gör att man ibland inte ens försöker.

Sittenfelds bok framkallar både den där genansen och den där nostalgin som jag känner när jag tänker på min tonårstid. All omsorg jag då lade ner på att få folk att inte förstå vad jag egentligen kände. Och all min längtan efter att de skulle förstå vad jag tyckte, utan att jag berättade det för dem. Sittenfeld låter ofta Lee Fioras vuxna jag reflektera över alla de "om inte" som boken är full av. Alla de missade möjligheterna som hade kunnat leda till att Lee blivit en del av gemenskapen. Alla de inbjudningar som hon inte såg, alla chanser hon inte tog, alla missförstånd och alla korkade beslut. I själva verket är boken en enda lång rad av detaljerat beskrivna nedslag vid avgörande vägskäl som hade kunnat förändra hela skolgången, hela livet för lilla Lee Fiora. Om hon gått på någon av alla de skoldanser som anordnades. Om hon inte så grymt avvisat vännens Conchitas erbjudande om att dela rum. Om hon vågat tala med populära Cross Sugarman redan i första ring (då, efter den där dagen i köpcentret då deras vägar oväntat kommit att korsas, något som slutat med att han lade armen om henne i en taxi) i stället för att låtsas som om hon inte såg honom, eftersom hon förutsatte att han inte ville ha med henne att göra.

Det är så lätt att i efterhand se att hela high school – och hela min egen högstadietid – var full av en grupp livrädda ungdomar som ganska planlöst levde ett liv enligt principen att maximera sina egna chanser. Efteråt går det att se mönster, men mitt uppe i det fanns ingen masterplan. Det finns chanser som en del tog. Det finns misslyckanden som en del ruskade av sig.

Jag blir väldigt tagen av hela berättelsen. Jag känner ömhet för tonåriga Fiora som inte lyckas reda ut sina egna känslor, som blir utnyttjad och utstött. En flicka som både hamnat i ett system som hon måste lära sig, och som blir så rädd för att avslöja att hon inte känner till alla regler, att hon lever i en slags självvald isolering. Som knyttet som inte vågar stiga in och säga godafton så att de ser att hon är där. Det bränner till av möjligheter under hennes andra år, när en ung och idealistisk lärare (som kanske känner igen sig själv i Lee?) håller kvar henne på ett enskilt samtal där hon kräver att detta ska bli den dag då Lee tar ställning till något, till vad som helst. Då hon säger Ja till livet. Då hon reagerar.

Vi läsare håller andan. Det är som upplagt för en vändning av hela romanen. Ett segertåg där flickan från landet blir en elegant svan. Där hon visar sin fulla potential och slår Ault med häpnad.

Men Lee reagerar inte.

Det som berör mig mest är Lees hopplösa förälskelse i Cross Sugarman. Snyggingen som så småningom blir seniorprefekt. I fyra år suktar hon på avstånd efter honom. (Jag har lätt att identifiera mig med sådan olycklig kärlek). Cross är nog hela tiden medveten om Lees blickar. Fjärde året får han oväntat både mitt och Lees hjärta att slå dubbelslag, när han en natt kommer till hennes sovrum. Lee berättar om besöket för bästa vännen Martha. Hon frågar Martha om hon tror att Cross kan bli hennes pojkvän. Martha säger nej. Och Lee låter Marthas nej bli en självuppfyllande profetia. Nästa gång hon träffar Cross ber hon honom att inte berätta något för någon annan. Att han ska uppträda "normalt" nästa gång de ses.

Det gör han. Trots de återkommande nattliga besöken hos Lee är han så normal att han inte ens skickar henne en ros på Alla hjärtans dag. (Aj! Det gjorde ont i er också, eller hur?)

Egentligen kan man säga att skillnaden mellan Prep och en chiclit-bok ligger i att Lee inte får någon prins till sist. Hon lyckas liksom varken äta kakan eller ha den kvar. Och ändå finns det något befriande i att lösningen på Lee Fioras problem inte ligger i att hon blir sedd och älskad av Cross Sugarman. Katharsis för både läsare och Lee kommer när hon mot slutet av boken exploderar och ställer Cross mot väggen. Vad var det som hände? Varför blev det så här? Varför hade han sex med henne, men visade sig aldrig öppet med henne?

Cross skyller ifrån sig. Det var ju Lee som själv satte upp reglerna. Hon bestämde att han skulle vara "normal", hon sa att de "inte skulle kyssas i matkön". Hur skulle Cross kunna veta att hon egentligen inte menade vad hon sa? Först blir jag som läsare arg på Cross. Han var snygg och populär, Lee var ingen alls, och han borde ha förstått sitt övertag och tagit ansvar för den här relationen. Men samtidigt – hur mycket kan man begära att Cross begriper? Han är också bara 17 år, och inte tankeläsare (de flesta människor är faktiskt inte det). På ett plan visar han Lee respekt genom att göra som hon ber honom. På ett annat plan utnyttjar han hennes känslor. Självupptagen. Är inte alla det när de är 17 år? 

Hur ojämlik relationen mellan Lee och Cross än är (för det är den ju – den populäre killen som smyger in i hennes rum om natten, utnyttjar hennes långvariga, olyckliga förälskelse, och mer eller mindre tar för givet att de ska ha en sexuell relation) så finns det många viktiga lärdomar att dra av den. Den mest uppenbara är kanske att Lee genom sin tillbakadragenhet, sin försynta dyrkan av Cross och sitt oförbehållna välkomnande av honom gör det möjligt för honom att behandla henne som han gör. En annan sak är att hon måste inse – liksom vi alla någon gång i livet – att hennes handlande får konsekvenser. Om man så är den gråaste mus, den osynligaste fläcken på väggen, så kan man med sina handlingar (eller icke-handlingar) påverka händelseförloppet. Man är medskapare till sitt eget öde. Om Lee hade valt andra strategier: om hon hade valt att gå på skoldanser, att närma sig gängen, att hänga med Dede (den halvpopulära rumskompis hon hade första året), att kräva lite utrymme, så hade hennes liv sannolikt blivit annorlunda. Det kunde till och med ha varit så att hon blivit ihop med Chris på riktigt. Kanske redan första året? 

Jag hoppas ni har förstått det redan, men för säkerhet skull ska jag ändå skriva det: Jag tyckte mycket, mycket om den här boken, det var en stor läsupplevelse, men jag tycker nog att internatskoledrömmarna skimrar lite mindre så här efteråt.

Kanske undrar ni vad som hände med den där killen i 9A som jag var så förälskad i. Lämnade jag en enda torsdag min fönstersmyg, min bästis och mina internatskoledrömmar för att i stället luta mig lite nonchalant mot den röda tegelväggen utanför matsalen och säga "Tjena. Vad säger du om att strunta i ärtsoppan och hänga med mig till kiosken och köpa smågodis?"

Kanske. Kanske inte.

Men killen i 9A reste i alla fall så småningom till Amerika för att plugga. Kanske på en internatskola. Det förtäljer jag inte i den här historien.

The Graces Perfect View illustrerar alldeles utmärkt det här. Lyssna!!