Alptoppens rödaste ros

Jag har nog skrivit det förut, och jag kommer skriva det igen: Det är fantastiskt spännande att återupptäcka sina egna barndomsböcker tillsammans med sitt barn. Böcker som känns stereotypa och patetiska inför min vuxna blick, kan ändå glimra till i återskenet från mitt dotters ögon. Vad gäller andra böcker så inser jag ibland först nu författaren storhet – förmågan att tilltala ett barn och en vuxen på samma gång!

Den bok (eller rättare sagt de böcker) vi läser just nu är fyra små pixistora delar av en småbarnsanpassad version av Johanna Spyris klassiska bok om den föräldralösa Heidi, som växer upp hos sin farfar på en fäbod i Alperna.

Böckerna är rikt illustrerade och är förvånansvärt välskrivna, om än förkortade. Det sista märks tydligast i slutet av sista boken, där logiken haltar märkbart. Men annars ryser jag mest nostalgiskt när jag läser om hur den lilla flickan som lever fri och lycklig hos sin farfar på fäboden hämtas av sin moster Dete för att resa till Frankfurt och bli sällskapsflicka till den rullstolsburna Clara. Det är fart och fläkt runt Heidi, som snart ser till att det stränga hushållet bland annat begåvas med kattungar. Heidi träffar även Claras farmor, som lovar Heidi en vacker bok om hon lär sig läsa, vilket hon – eftersom det är den slags bok – omgående lär sig.

Men lilla Heidi har sådan hemlängtan att hon går i sömnen varenda natt. En vänlig doktor inser att det är bäst att hon får komma hem till farfar (med väskan full av småfranska!). Sommaren därpå kommer dock Clara för att hälsa på henne. Det gör Heidis vän, herdepojken Peter, så svartsjuk att han knuffar ner Claras rullstol för berget. Men eftersom det här är en bok full av gudsförtröstan och förlåtelse så ordnar sig allt till det bästa.

Heidi är en bok i samma genre som till exempel Barnen från Frostmofjället (och jag skulle bli mycket förvånad om hon inte är en anmoder till Kulla-Gulla; notera parallellen med Kulla-Gulla-böckernas onda Regina som rullade fram i sin rullstol och störtades utför en ravin). Och det är Rännstensungevarning när den förlamade Clara visar sig kunna gå på darrande ben, när Peter knuffat rullstolen utför stupet. Men det spelar ingen roll. Ibland behöver man läsa en bok från 1880-talet i vetskapen att man delar upplevelsen med generationer av flickor.

Jag läste om mina fyra Heidiböcker många gånger som barn. Och lite senare lånade jag boken på biblioteket och läste den i sin helhet. Och ännu senare antikvariatsfyndade jag den. Gör det du också, om du skulle råka komma över den.