Lundberg debuterar efter turbulenta ungdomsår som författare: poesi och kriminalromaner. Han skrev även litteraturkritik, tills han råkade recensera en bok av Britt-Mari Mattsson som inte fanns (än). Det torde väl vara ungefär då som han åter föll ner som en pannkaka. Med en ökande restskatt och en son att försörja tog han vilka jobb som helst. På det som kallas yarden till exempel. En otrygg timanställning i Malmö hamn: flytta bilar på den enorma parkeringsplatsen. Skotta bilarna och parkeringen rena, tvätta bilarna. Inte repa bilarna, för då kanske man inte får komma tillbaka nästa dag. Inte få äta i lunchrummet, inte söka lä inne i bilarna när det blåser stormstyrka. Stå ut med dessa villkor för en skrattretande låg summa (ca 12000 i månaden före skatt. Det vill säga om man har turen att få jobba alla dagar i månaden, men sån tur är det inte säkert att man har). Stå ut därför att man vet att alternativet är – ingenting!
Jag tänker på mycket när jag läser det här. Kölden, och de långa promenaderna och hungern får mig att tänka på Alberte i Cora Sandels romaner. Den stora tröttheten och den där längtan att läsa får mig att tänka på Moa Martinsons romaner om textilfabriker och en hopplös, dödfödd cirkelvandring. Jag tänker också på en annan Bibelbok – Predikaren som skriver om hur all denna livets strävan ändå endast leder till tomhet (eller "Allt är fåfänglighet", som det stod i den äldre Bibelöversättningen). Kristians uppgång och fall. Som om hans plats i kultursverige var en parentes, som om hans diktsamlingar och prosaböcker inte spelar någon roll – han hamnar ändå på botten.
Jag önskar att det här var en berättelse från helvetet. Det är det inte. Det är en historia från det riktiga Sverige på 2000-talet.
Många andra har skrivit om Yarden tidigare, bland andra Snowflake och Pål på bloggen Världen ska brinna och Ela på bloggen Beroende av böcker.
Jag har skrivit om ett par av Kristian Lundbergs diktsamlingar tidigare.
Och Biblioteket i P1 intervjuar Lundberg och diskuterar Yarden i ett program från 7 februari 2011.
16 kommentarer:
Längtan att läsa beskrivs av en stor del av arbetarförfattarna. Och också längtan att skriva.
Jag kom att tänka på Folke Fridells "Död mans hand" när jag läste "Yarden". Dels själva fabriksskildringarna med övervakningen och detta med att vara utbytbar, men också detta att han sätter sej och skriver varje dag som en stråle frihet.
Vad bra skrivet om en fantastisk bok. Associationen till Predikaren är väldigt talande. Det finns fler likheter än enbart tanken om alltings fåfänglighet. Också stilen påminner om Predikaren, det är vackert men kargt, och stundvis rentav aforistiskt.
Petter: Ja, läslängtan är absolut typisk för de flesta (?) arbetarförfattarna. Jag strök ett halvfärdigt och halvlångt resonemang om hur just Lundberg på flera sätt skriver in sig i arbetarlitteraturen. Dels genom att han själv så explicit skriver om de arbetarförfattare han själv läser och inspireras av, dels genom sin bakgrund, och dels – kanske viktigast i den här boken – att han bokstavligt talat hamnar i en situation som liknar den många arbetarförfattare skrev om och ville förändra: en tillvaro utan fackföreningar och minimilöner, utan trygghet, skyddskläder och en möjlighet att planera för morgondagen.
Att jag till sist endast refererade till Moa var nog för att det var hennes tunga tröstlöshet som jag själv associerade mest till (jag är nästan säker på att just Moa inte var Lundbergs allra främsta inspirationskälla).
Folke Fridell har jag inte läst. Är det en förlust ;-)
Mathias: Tack!
Ja, liknelsen med motiven i Predikaren skulle man också kunna dra längre. Jag var till och med inne på att jämföra lite utdrag, men nu blev det inte så. Språkliga likheter kan det nog också finnas, men mest med nyöversättningen tror jag – jag läste några kapitel i den nu när jag skrev det här inlägget. Vad gäller GT är det för mig annars så att det är formuleringarna i den äldre översättningen som jag "kan" (i den ringa mån jag nu kan min Bibel, så otroligt Bibelsprängd är jag faktiskt inte). Och den äldre Predikaren är lite mer krusidullad än den nyare. Lundberg har ju för övrigt skrivit en diktsamling som heter Job. ;-)
Eftersom Lundberg över huvud taget har mycket bibliska motiv i sina dikter tyckte jag det var roligt att roa mig med detta just när jag skrev om hans bok.
Det här var annars den första prosatext jag läste av Lundberg, och jag undrade just om den skulle vara "för" poetisk, men jag tycker – precis som du skriver – att den är vacker och karg, men inte dunkel.
Väldigt bra skrivet. Och också något jag tänkt på sedan jag var tonåring (är 43 snart). de som redan har får alltid mer. De som är attraktiva som kompisar och flickvänner/pojkvänner får mer av samma vara. De som föds med pengar får på något märkligt sätt alltid påfyllning.
Det är orättvist men det går att bryta den onda cirkeln. inte helt lätt dock.
Kram, Maria
Jag menade nu inte att det var fel att tänka på Moa Martinsson. Bara att jag associerade på ungefär samma sätt, fast till Folke Fridell. Fridell är mycket läsvärd. Åtminstone just de två böckerna om Rivar-Bohm: "Död mans hand" och greppet hårdnar".
Anknytningen till arbetarlitteraturen är något jag tycker det har skrivits förvånansvärt lite om i det jag läst om Yarden.
Maria: Visst går cirkeln att bryta (det kan det vara bra att tänka på ibland). Samtidigt upplever jag i alla fall att det med dagens åtstramningar blir allt svårare att komma ur en situation. Om allt endast och bara handlar om att kunna försörja sig från dag till dag och man lever från hand ur mun blir det svårt att uppbåda kraft att förändra situationen.
Pojkvänner och attraktion osv är delvis en annan sak – det är mycket viktiga saker, men handlar inte om livets uppehälle.
Sen tycker jag att det är intressant med ny neurobiologisk forskning som både bekräftar denna effekt (dvs att vi agerar och reagerar på de sätt vi har lärt oss) och att det är möjligt att bryta mönstret (dvs att vi t ex kan lära om vårt beteende, och bygga upp nya tankemönster/nervbanor).
Ursäkta den långa utvikningen ;-)
Petter: Förlåt, jag trodde nu inte att du menade att jag gjorde fel i att associera till Moa. Jag tog nog bara chansen att utveckla det där resonemanget som jag hade strukit.
Fridell är just en sån där arbetarförfattare som nämns men som man (eller i alla fall jag) inte riktigt kommer mig för att läsa, för att andra kommer emellan. Vi får se vad som händer.
Men jag håller helt med om att det där med arbetarlitteraturanknytningen har glömts bort vad gäller Yarden (trots Ivar-Lo-priset). Det är mycket medelklasstolkning utifrån att han åter har fått en plats i det kulturella finrummet, att han gjort en klassresa igen, att han liksom blivit "välkomnad tillbaka". Jag inbillar mig dock att det ligger en hel del skuld i det. Som att man vill stryka ett streck över det han upplevt, eftersom medelklasskultursverige som helhet är de som inte gett honom jobb, vilket ledde till den här situationen (det här är inte menat som ett försvar för att han recenserat en bok som inte fanns).
Dagens litteraturkritiker är kanske heller inte så inlästa på arbetarlitteratur.
Fridell tillhörde andra vågen av arbetarförfattare (de som debuterar på 40-talet) och de flesta av dem blir lätt överhoppade idag.
Kristian Lundbergs "recension" av den där boken var i och för sej bara några rader i en översikt över nya thrillers och deckare.
Spännande med dina bibliska glasögon eftersom den undertexten är så stark hos Lundberg själv. Men mest i dikterna, som du säger.
Jag reagerade också så starkt på den där farsans beteende, det hör till de värre förnekandena jag någonsin hört talas om.
Men det finns mycket att fundera på här, verkligen. Jag såg en text av Lundberg i jag tror Expressen häromdan, och tänkte: "vad skönt, då får han in pengar". Men alla de andra på yarden, alla dessa osynliga...
Tillägg:
Det jag tycker är skönt är också att det här är en roman. Helt klart en roman. trots trasig uppväxt och allt annat, som kunde ha gjort det till en BOATS.
Therese Bohman skrev om "Yarden" på sin blogg förra året och vållande en enorm diskussion i kommentatorsfältet. En del klokheter blev sagda.
http://theresebohman.wordpress.com/2010/02/20/det-som-skapar-en-manniska-ar-formagan-att-valja-det-goda/
Petter: Jag tror att arbetarlitteraturen känns historisk, inaktuell och lite överspelad för många kanske ;-)
Utan att veta särskilt mycket mer än det som förekommit i media om recensionsincidenten tycker jag att den fått orimligt stora konsekvenser. I radioprogrammet (Biblioteket, jag länkar ovan) talar Lundberg också om det där, och medger väl där att han borde pudlat ordentligt från början, så hade det nog blåst över betydligt snabbare.
Snowflake: De bibliska anspelningar är t o m mer än undertext ibland, tycker jag ;-) Delvis var det därför jag valde att lyfta fram just dessa associationer när jag skrev om boken.
Håller annars med om att den stora poängen med Yarden är ju inte bara Lundbergs uppgång, fall (och nu uppgång igen efter Yarden-succén), utan alla de där som inte kommer få nån uppgång – de som fortfarande är timanställda, utan trygghet. Jag är hemskt glad om Lundberg har bättre arbetsvillkor nu, tryggad inkomst etc, men jag vill inte leva i ett Sverige där så många hamnar utanför.
Anonymous: TACK för den länken. Jag tillbringade hela kvällen igår med att läsa igenom de 121 kommentarerna. Det var väldigt intressant med resonemanget kring koketteri och arbetarlitteratur. Det hade varit ännu intressantare i och för sig om man fört en generell diskussion om detta, och inte hela tiden kommit tillbaks till Lundberg, utan att ha läst honom... ;-)
Jag far sa ont i magen anr jag laser den har texten, for att den ar bra och traffande. Jag har inte last boken, men jag maste saga att efter det har sa kommer den sta hogt pa min att-lasa-lista.
Matteuseffekten...Den far ocksa andra konsekvenser for den/de individer det drabbar. Inte bara det att det ar en knivig ekonomisk situation, men den psykologiska blir etter varre. Det ar svart att vara optimistisk nar det inte blir battre.
Den vill jag läsa. har tänkt det väldigt länge, nu skall jag ta tag i det och genast boka den på biblioteket. Sedan kommer jag inte undan Matteuseffekten.
Den här boken skulle jag gärna vilja läsa, och du lyfter fram intressanta detaljer som jag inte hört om i andra recensioner. Tack för det! Jag vill också tacka Anonym för länken, som jag också satt och läste vartenda ord av tills det var efter midnatt. Det känns viktigt att fundera på vad som är verkliga orättvisor; dåliga arbetsförhållanden som ingen skall behöva stå ut med, och vad som är olägenheter. Bara för att ett jobb är tungt eller skitigt är det inte automatiskt dåligt eller skamfullt. Men jag har själv jobbat på olika ställen i en fabrik i två år, och även om jag tyckte om att jobba vid löpande bandet minns jag hur kluvet det kändes att komma tillbaka dit efter att ha varit assistent i labbet i bara några veckor. Den känslan är värd att undersöka och sätta på pränt.
Emma (jag ligger efter med alla kommentarer märker jag): Det är en väldigt bra bok, ganska långt från många andra böcker som skrivs idag. Inte så lång heller, och Lundberg har ett fantastiskt språk. Läs den, absolut!
Du har också rätt i att det psykologiska är allra svårast i det här, att man tänker att det inte kan bli bättre, för att det alltid blir sämre; det finns självuppfyllande profetior åt båda håll, både för de som får det bättre, och de som får det sämre.
Monika: Läs den!
Jenny: Ja, jag tror att om man har erfarenhet av de där sämre jobben (och har gjort lite av varje jobb) så ser man på ett annat sätt på den här boken. Jag vill också påpeka (med anledning av länken från anonym) att jag inte alls har uppfattningen om att Lundberg koketterar med sin arbetarklassbakgrund.
Fann den här länken om Kristian lundbergs bok "yarden" som kanske kan vara intressant att läsa
http://www.arbetarenzenit.se/ratten-att-bli-bemott-som-manniska/
Skicka en kommentar