Du ska få min gamla docka när jag dör

I helgen träffade jag en av mina äldsta och käraste vänner. Nora heter hon, Nora Hed. När vi möttes första gången var hon ungefär 15 år, och jag gick på mellanstadiet. Sen dess har det blivit många möten, men jag insåg lite generat att det nog var minst ett par år sen vi sågs senast. Sen jag började bokblogga har det ibland blivit så att jag valt att läsa nya böcker, eller kommentera bokbloggar, i stället för att umgås med gamla vänner som Nora. Men vi har en slags tidlös vänskap, Nora och jag – varje gång vi ses är det som om det var igår.

Och när vi väl träffas drar besöket lätt ut på tiden – det blir oftast långt in på småtimmarna innan vi hunnit avhandla allt som hänt sen sist. Noras nya lägenhet till exempel. En fantastisk sådan, från början av 1900-talet: runda rum, djupa skåp, trägolv! Åh, jag älskar knarrande trägolv – jag har precis som Nora haft det i alla lägenheter sen jag var 20 år!

Nora berättar om några fynd de gjorde när de skulle renovera hennes lägenhet. Bakom de gamla tapeterna fanns igensatta gamla skåp, fulla av spännade saker från början av 1900-talet. En vacker liten klocka, till exempel. Ibland går den baklänges. Jag berättar för Nora att jag också haft en sån klocka en gång. Det var en gammal kasserad köksklocka, som jag hade i mitt flickrum, och – tro det eller ej – men efter några månader började den gå baklänges. Den hängde kvar (och gick baklänges) ända tills jag flyttade hemifrån. Men det betydde – så vitt jag vet – inte att jag fick besök av någon som bott i mitt rum för länge sedan. Det hände emellertid Nora!

Hon blev inte ett dugg rädd, konstigt nog. Det skulle nog jag ha blivit för jag får rysningar bara hon berättar om det. Det brukar ske när Nora är ensam hemma. Den gamla klockan börjar gå baklänges, och hon hör steg ute i våningen. De stannar vid hennes tröskel, men hon kan inte se någon där, känner bara en intensiv spänning under några minuter. Sedan försvinner vem det nu är.

Så småningom har Nora förstått att det måste vara någon som vill henne något. Hon blev mer eller mindre tvungen att ta reda på vad det var, men hon visste inte hur hon skulle börja. Och sen hände det där med dockan!  Det började med att Dag fick ett telefonsamtal. Ja, Dag, det är Noras fosterbror, eller vad man ska kalla honom. Han är rätt snygg, jämngammal med Nora, dansar balett och är lite filosofiskt lagd så där i allmänhet. Noras familjesituation är lite komplicerad, faktiskt. Hon bor alltså hos Dag och hans föräldrar, Anders och Karin, därför att hennes egen mamma och pappa dog i en bilolycka när hon var liten. Nora trivs, säger hon, men ibland kan hon inte hjälpa att hon känner sig utanför. Framför allt känner hon sig inte självklar, och hon bär på en inneboende rädsla som hon knappt vågar yppa: att hon ska bli utbytt. Kanske när Dag träffar en tjej en dag. Då kommer Karin och Anders att tycka mycket mer om flickvännen, och Nora få höra till på nåder. Och Dag är ju dessvärre inte helt ointresserad av tjejer. Nu har han till exempel träffat en flicka som heter Tetti, men det smyger han med. Såväl Nora, som Anders och Karin har fått veta det på omvägar bara.

Noras känsla av att inte vara självklar och att vara utbytbar är ju emellertid omöjlig att resonera förnuftigt med. Jag har försökt få Nora på andra tankar många gånger. Bland annat har jag förklarat att jag också kände så där i tonåren. Ingen förstod mig, tyckte jag. Och just det där att få höra till – vemsomhelst, vadsomhelst – var så oerhört viktigt. Vad skulle hända om det inte fanns en plats för mig nånstans? Men även om jag kunde känna igen mig i Noras funderingar, så tyckte Nora att mina argument vägde lätta. Jag är ju uppvuxen i en sån där typisk kärnfamilj, så vad kan jag veta om att vara föräldralös, och om det utanförskap som det medför.

Men nu var det ju det där med dockan jag skulle skriva om. Dag svarade alltså i telefon en dag när en okänd gammal tant ringde. Hon sa att eftersom Nora skulle till Stockholm i veckan så kunde hon passa på att gå till en affär i Gamla stan och fråga efter Agnes Cecilia. Det var minst sagt ett konstigt samtal, tyckte Dag. Nora hade inga planer alls på att åka till Stockholm! Men hur det var fick både Dag och Nora oväntat tillfälle att följa med på en skolresa just till Stockholm några dagar senare. Nora tvekar inför allt sånt där övernaturligt, och ville inte alls följa den gamla kvinnans uppmaning. Dag är mer öppen för det oförklarliga, och travade iväg till dockbutiken i Gamla stan och kom ut med ett paket med en docka till Nora. Som ni ser på bilden här ovan, så var det inte vilken docka som helst, utan en gammal docka. Med riktigt hår och ett särpräglat utseende. Runt hennes hals hängde en halskedja med ett litet porträtt som liknade dockan. Det verkade som att dockan och porträttet föreställde samma flicka. Någon som hette Cecilia, enligt texten på baksidan av porträttet. Varför det skulle frågas efter "Agnes Cecilia" i dockaffären var dock mer oklart.

Sen berättade Nora den mest sällsamma historia. Om hur hon kom i kontakt med en gammal kvinna som hette Hulda, och som hade arbetat i huset där Nora bor nu. Hulda visste att berätta att just i Noras lägenhet hade det en gång i tiden bott en flicka som hette Cecilia. Och inte nog med det – dockan som Nora hade fått på ett så underligt sätt hade mycket riktigt varit Cecilias, och föreställde henne som 10-åring. Cecilia var ett oäkta barn till en kvinna som hette Agnes. Agnes gifte sig så småningom och Cecilia fick växa upp hos sin moster. Precis som Nora hade Cecilia alltså varit ett barn som inte bodde tillsammans med sina föräldrar. Hon kunde sannerligen inte känna sig självklar! Nora kände både ilska och ömhet inför detta faktum och hennes ögon flammar när hon berättar om vad hon fått reda på om Cecilia. I lägenheten har Nora till exempel hittat små efterlämnade papperremsor, där Cecilia under flera år förde anteckningar om alla de dagar då någon "tog hand om henne". Ofta var det Hulda. Ibland andra kvinnor som fick rycka in, därför att ingen annan kunde ta hand om lilla Cecilia.

Nu har Nora börjat förstå att det är Cecilia som ibland spökar för henne, som kommer gående och osynlig stannar i dörröppningen. Men hon förstår fortfarande inte vad det är Cecilia försöker säga. Men av Hulda har hon fått veta att Cecilia dog där i lägenheten. 1923 var det och Cecilia var bara 17 år.

Nu kan jag knappt bärga mig innan vi kommer ses nästa gång, Nora och jag. Snart ska hon hälsa på gamla Hulda igen, och hon hoppas att hon då ska förstå mer av Cecilias öde. Nora har lovat att ringa mig och berätta så fort hon har nyheter. (Och jag hoppas att jag då ska få komma och hälsa på hemma hos henne. Jag vill sååååå gärna se lägenheten, kanske till och med få höra de där stegen.)

Jag uppdaterar så snart jag vet mer.


Ibland har Nora hört musik i sin lägenhet också. Så här låter den. Vill ni se dockan som Nora fick, och en del av lägenheten där hon bor, så titta på den här här filmen (missa inte det! Missa inte, sa jag!). 


Jag och Nora har också en del gemensamma vänner. Helena träffade henne till exempel för inte alltför länge sen. Och Lyran har precis lärt känna henne! Jag tror de gillar henne lika mycket som jag.