Vi mot dom? Vi eller dom? Vi och dom?

Lyran för återigen upp en diskussion, som oftare och oftare dras upp bland bokbloggarna – den om relationen mellan bloggare och kritiker. Hon tar bland annat upp den där aspekten om bloggare som okritiskt hyllar alla böcker de läser, och om recensenter som känner att de inte längre behövs. Jag håller med om det mesta som Lyran vill diskutera den här gången, och började skriva ett långt svar hos henne om en del andra saker jag tänker på, men det blev så långt så jag gör det till ett inlägg hos mig i stället.

Jag förstår mycket väl att kritikernas (och kanske framför allt tidningarnas) inställning till bokbloggare inte är odelat positiv. Bokbloggar är gratis, tidningar vill ha in pengar. Om folk läser bokbloggar i stället för tidningarnas kritikersidor, så innebär det ett hot mot läsarantalet och annonsintäkter etc. Och kritikerna som ofta kan göra jobbet på frilansbasis känner sig så klart hotade, om de riskerar att någon annan, bra och rolig och någorlunda insatt bloggare med många läsare blir tillfrågad i stället för dem att skriva nästa recension. (Och så finns nog den där surheten där lite också – den som Lyran beskriver att hon känner som psykolog, när andra påstår att de är "psykologer" för att de snackar lite med en kompis som mår dåligt. Så där känns det så klart för en fil dr i litteraturvetenskap när hennes mångåriga kunskap och analysförmåga till synes kan ersättas av en entusiastisk bokbloggare, som kanske helst vill ge Nobelpriset till Liza Marklund.)

Jag tänker alltså att all denna oro och positionering gentemot bloggarna inte är helt igenom ogrundad, men bottnar i flera felslut. Det ena är att man inte inser vad bloggarna är: ett uttryck för många människors lust och längtan att diskutera sitt läsande med andra. Där handlar det ju mycket om att bloggarna vill uttrycka sig själva, sina tankar om just de böcker hon eller han läser. Det kan ju inte ersättas med att man läser en aldrig så insatt, rolig, intelligent och kunnig recension av boken (särskilt inte den där diskussionen om hela boken, eftersom slutet ofta utelämnas; jag tycker personligen att om man läser en massa böcker där slutet ofta belyser hela handlingen, så vill jag gärna diskutera precis detta när jag talar om boken).

Bloggandet innebär dessutom en interaktivitet, en möjlighet att diskutera den bok man just har läst, eller är nyfiken på att läsa, eller läste för 10 år sen med någon annan som läst samma bok. Jag tror att många av oss som bloggar inte har människor omkring oss som delar vårt läsintresse, eller åtminstone inte nödvändigtvis läser samma böcker som vi själva precis samtidigt. Många av oss har svårt att delta i bokcirklar på grund av jobb eller tidsbrist eller för att det inte finns några cirklar i närheten av där vi bor. Och där är ju bloggandet helt fantastiskt. Du kan ha 100 personer hemma i din dator i vardagsrummet som vill prata om precis den bok du har läst just nu. Där ligger kritiken i dagspressen sannerligen i lä (särskilt eftersom just recensioner till skillnad från många andra artiklar sällan har kommentarfält i tidningarna, även om detta börjar ändras). (Och här får jag den fantastiska idén att tidningarna kunde låta kritikerna chatta om den bok de skrivit om, kanske 1-2 månader efter själva recensioner, när många i läsekretsen kanske har hunnit läsa. Det skulle ju kunna bli ett väldigt kul samtal!!)

Sen kommer vi till detta, som Lyran även skriver om, att tidningarna har ett fokus på nya böcker - dvs anmäler böcker just när de kommer ut. Förvisso finns det också på kultursidorna artiklar om äldre böcker, ibland fina översikter av ett fält eller en författare, men huvudinriktningen är på nya böcker. Hos nästan varje bokbloggare finns dock en underbar blandning av klassiker, chic lit, Christie-deckare, Nobelpristagare, prislisteböcker och det rykande färska. De flesta bloggar har faktiskt en blandning av detta, liksom jag tror att de flesta läsare (även kritikerna) blandar – även om utseendet på blandningen varierar från person till person.

Jag tänker att tidningar och kritiker skulle kunna svänga in på spåret att älska bokbloggar i stället för att kritisera deras undermåliga kritik (och därmed underförstå att det skulle vara "farligt" att läsa bokbloggar). Boksamtal måste försiggå på många olika nivåer, och även om jag kan lära mig mycket, tycka det är kul och få en hel del insikter och kunskap jag inte hade tidigare av en god recension, så upplever jag mer om jag själv skriver och diskuterar om boken. Faktiskt. (Det här är inte bara ett påstående, det har en massa stöd i t ex pedagogisk forskning om inlärning och djuplärande och sånt där.)

Om alla tänker efter ordentligt så är det ju bokbloggarna som är bokälskarna, och de som mest sannolikt är intresserade av att läsa om böcker också i tidningen (tillsammans med en stor grupp som läser böcker, men inte bloggar, givetvis). Varför inte smöra lite för dem i stället för att tycka att de är ofullständiga läsare, att de tycker fel, att de är ett hot, att de är för pladdriga, springer i flock (jag håller verkligen med Lyran om att flockbeteendet är minst lika stort vad gäller tidningarnas recensioner!).

Jag tänker att det kan vara så att kritiker och tidningarna är både förvånade och skrämda över hur vanvördigt vanligt folk läser böcker. Men jag tror att folks bokläsande och boktyckande egentligen inte har försämrats över tiden (antagligen bara till det bättre genom interaktivitet och spegling och utbyte genom t ex bloggande, eller att läsa andras bloggar om man är litteraturintresserad, men inte bloggar själv). Det som har hänt är att proffstyckarna fått se hur vanliga läsare tänker. Och att det oprofessionella litteratursamtalet har blivit synligt.