Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?